Hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga?

Jag var på väg att skriva en analys av Anna Kinberg Batras tal, men insåg att det var omöjligt utan att antingen upprepa det mesta jag sade om Annie Lööfs tal, eller att analysera i stort sett alla partiledare. So here goes – hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga? – inte så mycket en talanalys utan snarare en genomgång av det nuvarande politiska läget.

Annie Lööf (Centerpartiet)

Centerns Annie Lööf lyckas stå ut som en av de få starka personligheter i svensk toppolitik just nu – engagerande, personlig, och lagom kontroversiell. Även om jag har en hel del kritik mot vad hennes liberalism faktiskt innebär har hon på relativt kort tid lyckats få upp Centern på tapeten som ett tydligt politiskt alternativ, och det  är det som saknas i de flesta andra.

Stefan Löfvén (Socialdemokraterna)

Jag förstår inte Stefan Löfvén. Alls. Det fungerar bara inte. Han kanske är en skicklig förhandlare politiskt, men som en extern figur har han inga pluspoäng i min bok. Han missar helt både att lyckas vara en slipad, skicklig, professionell politiker, och för den delen att vara en relaterbar mysfarbror (någonting S lyckats bra med historiskt). Mest av allt är han bara gudomligt tråkig och frustrerande.

Ebba Busch Thor (Kristdemokraterna)

Som jag sade häromdagen – om jag skulle få i uppdrag att fixa KDs fallande siffror och ge dem lite nya väljare (eller sina gamla tillbaka) skulle jag nog tillsätta en person i stil med Ebba Busch Thor. Hon är helt klart en annan personlighetstyp än Göran Hägglund, med annat fokus och andra idéer, och främst av allt betydligt mer konservativ och hårdare. Men samtidigt tror jag det är precis vad KD behöver. KD har om och om igen tappat sitt existensberättigande, och jag tror att det de behöver för att inte bli helt värdelösa är att bli mer konservativa och mer hårda, någonting Busch Thor hanterar ganska bra. Där finns det väljare, även  om politiken suger.

Jimmie Åkesson (Sverigedemokraterna)

Här har vi den andra tydliga utstickaren som verkligen gör sitt jobb och förtjänar sin plats, och som klarar av att vara allt annat än tråkig. Och det säger jag trots att jag verkligen avskyr hans konservativa, orealistiska och omänskliga politik. Han lyckas göra precis lagom mängd människor förbannade för att få extremt mycket mediaspel hela tiden, samtidigt som en skrämmande stor del av befolkningen älskar honom för det. Det är precis vad som behövs i en partiledare, och det är någonting som saknas i de andra partierna.

Gustav Fridolin och Åsa Romson (Miljöpartiet)

Återigen – så himla tråkiga. Den stora skillnaden  mellan de två är att Fridolin håller sig till att vara en tråkig politiker och aldrig väcker någon som helst kritik – helt enkelt för att ingen orkar lyssna – medan Romson tar steget längre och gör fel på sätt som får andra att reagera och  bli arga. Det hade  varit en bra sak, om det inte vore för att en stor del av de som blir arga är hennes egna väljare. När miljöpartister reagerar så negativt på så mycket som deras språkrör gör är någonting fel. För resten av befolkningen är hon antingen frustrerande eller tråkig. Inte bra.

Anna Kinberg Batra (Moderaterna)

Kinberg Batra lyckas sticka ut med att synas och väcka förtroende, men har samma fel som högerpolitiker haft länge i svensk politik – hon är maskinisk och svår att relatera till, någonting som hennes företrädare Reinfeldt fick arbeta hårt med att bryta. Hennes tal i Almedalen idag var speciellt i sin första halva väldigt rak i språket, och det var inte förrän slutet som man började höra några som helst känslor. Många väljare, speciellt inom högern, föredrar visserligen någon som kan tala rakt och direkt och utan några vidare känslor, men jag tror inte det räcker för att få en  majoritet – för majoriteten är hon bara, återigen, tråkig. Oavsett rakheten  i budskapen.

Jonas Sjöstedt (Vänsterpartiet) 

Sjöstedt har inte hållit sitt almedalstal än, men jag kan recensera hans generella stil i alla fall. Sjöstedt är partiledaren som Socialdemokraterna skulle ha haft – lugn, mysfarbrorig, rakt på sak, tar ingen skit. Men han fungerar i mina ögon inget vidare för Vänsterpartiet, som för att synas behöver någon mer kontroversiell och någon som vågar skrika lite. På den fronten fungerar inte Sjöstedt, även om han hade fungerat i det betydligt lugnare Socialdemokraterna, som kör på att ta ansvar snarare än att stå på barrikaderna och skrika – en bild som V kommer att ha svårt att skaka av sig, och som jag inte heller tror att V borde skaka av sig om de vill stiga över 6-8% i opinionsmätningarna.

Jan Björklund (Folkpartiet)

Björklund behöver försvinna. Folkpartiet tas steg för steg i ruinens brant, och det faktum att Björklund för varje år känns allt tröttare, tråkigare och mindre idérik gör det inte bättre. Folkpartiet har, likt KD, lyckats göra sig av med hela sitt existensberättigande. Från att ha kört på liberalism (och förlorat det fokuset till Centern) har de rört sig allt mer in på att vara skolexperterna, någonting som börjar likna en parodi på sig själv. Deras enda väg ut är att göra sig av med Björklund och hitta en ny nisch som en ny partiledare kan driva – kanske som  det auktoritära försvarspartiet som verkar saknas allt mer när rysshotet kommer närmare och Natofrågan blir större. Snälla Björklund, använd ditt almedalstal till att spela ut en ännu snyggare avgång än Hägglund gjorde!

Allt det här är egentligen tankar om hur bra de olika ledarna är för sina olika partier, oberoende av vad jag sedan tycker om  partierna och deras politik. Så med dessa ord, vilka gör sitt parti den största tjänsten?

  1. Jimmie Åkesson – om  han försvinner imorgon är jag otroligt nyfiken på vad som händer med SD. Han har tagit dem väldigt högt, och jag vet inte vem som kunnat göra det bättre.
  2. Annie Lööf – hon har lyft C från ett skitparti till ett parti att räkna med, och hon är nästan en tydligare alliansledare och statsministerkandidat än Anna Kinberg Batra.
  3. Anna Kinberg Batra – hon har helt klart problem, speciellt vad gäller att vara relaterbar, men hon har stor potential. Jag är väldigt nyfiken på att se hur hon växer som talare till valet 2018, då hon har en riktig chans att bli statsminister.
  4. Ebba Busch Thor – precis det KD behöver just nu för att bli lite kontroversiella och sticka ut, även om det innebär att fokusera på politik som går rakt emot mina värderingar. Syns mycket mer än en ledare för ett så litet parti förtjänar.
  5. Jonas Sjöstedt – känns som att han är i fel parti, men fungerar och drar det inte ned i avgrunden i alla fall. Jag är mest nyfiken på hur han kan få V att göra någonting nytt som får dem att synas igen, om det någonsin händer.
  6. Gustav Fridolin / Åsa Romson – tråkiga, kontroversiella för sina egna väljare, lyckas inte alls få fram sin politik i media, speciellt som regeringsparti vilket de inte alls  verkar axla bra. Kompetensnivån här är skrämmande låg.
  7. Stefan Löfvén – som sagt, jag förstår inte alls hur han ska kunna väcka något förtroende utan att drastiskt ändra hela sin stil.
  8. Jan Björklund – det är nästan orättvist att placera Björklund sist, då det enda som Löfvén gör bättre är att han i alla fall syns – vilket inte är speciellt svårt om man är statsminister. FP behöver förnyas, och Björklund behöver bytas ut. Nu.

Almedalen dag 6

Sista dagen. Tanken var egentligen att åka på lördagen, för att sedan dra vidare till Warszawa på söndagen, men den sena  färjan vid 03:30 i natt visade sig mycket billigare än en imorgon. Oh well.

Började dagen med att sova alldeles för länge, i en riktig säng i UP-huset för en gångs skull. Drog till tältet och plockade ihop allt, låste in vid färjeterminalen. Satt på ett fik och jobbade. Drog ned till Almedalen, såg Anna Kinberg Batras tal och blev ganska så positivt överraskad (separat analys on its way?). Åt supergod veganmacka (!!!) vid Strandporten och var social ett tag, drog till tältet och plockade ihop det sista. Försvann i väg till UPs hus och fixade med piratgrejor och jobbade.

Hej då, Almedalen! 😀

Almedalen dag 5

Så min telefon har dött helt, och manipulerad av Troed och Fabian gick jag och köpte en Sony Xperia Z3 som hittills verkar fungera riktigt bra. Nu är jag på banan igen.

Jag var och kollade på Elin Andersson när hon ägde Per Strömbäck i en upphovsrättsdebatt hos SVT, sen drog jag och gjorde lite PP-jobb på distans. På kvällen följde fest – Fabians och mitt bröllop följt av Ung Pirats grillning, både trevligt och långdraget, oklart hur sent jag ens lade mig. Men kul var det!

Almedalen dag 4

Idag var en seg dag. Det märks att Almedalsveckan tar på krafterna, för att inte tala om att sova i tält. Jag hade en del viktigt jobb kvar och satte mig direkt på ett café vid Österport för att fixa klart det. Drog sedan iväg till Mångfaldsparaden där Piratpartiet lyckades synas en hel del. Gick runt och gjorde lite random saker. Badade i havet, solade med några andra pirater.

Köpte mat,  kollade lite på Jimmie Åkessons tal. Skickade debattartikeln som VLT inte svarat på till Frihetssmedjan, blev fotad för det. Jobbade.

Almedalen dag 3

Idag var halvledig dag, mycket eget jobb utanför PP och en del PP-grejor på distans. Blev intervjuad av den trevliga piraten Gustav Hagqvist om vad Piratpartiet gör i Almedalen och hur det gått hittills. Bloggade om Annie Lööfs tal. Skrev debattartikel till Corren om detsamma, som de ska ta med de närmsta dagarna.

På kvällen satt jag i möte med revisor Markus Berglund och gick igenom lite räkenskaper, sen drog jag ut och minglade och umgicks. Värvade en ny medlem. Drog hem och sov. Rätt lugn dag.

Någonting saknades i Annie Lööfs tal

Annie Lööfs (c) tal i Almedalen har hyllats av många, både centerpartister och utomstående såsom analytiker,  som lagt fokus på att hon för varje tal blir allt tydligare i den klassiskt liberala ideologin. 

Jag har full förståelse för många liberalers tankar om talet – det var onekligen ganska hardcoreliberalt på sina ställen, med prat om hur skatten inte är statens ägodel som en uppenbar highlight. Men att Centerpartiet siktar på att utgöra en liberal kraft i ett vänstervridet politiskt klimat får mig samtidigt att sätta hårdare krav, någonting jag betonade när jag igår var med i Frihetspodden och diskuterade ur ett både piratpartistiskt och liberalt perspektiv.

Någonting saknades, Annie Lööf, och det som saknades var den allra största liberala frågan i modern tid, en fråga som människorättskämpar ur både den liberala och socialistiska falangen bör kunna enas om. Du missade integritetsfrågan. Det faktum att en ny generation växer upp under en stat som övervakat alla deras digitala rörelser sedan 2008 är skrämmande ur ett generellt perspektiv, men speciellt ur ett frihetligt och liberalt perspektiv. Hur kan ett parti som står för ”närodlad politik” och individens frihet från staten samtidigt tala utan att ens nämna FRA-lagen? Eller för den delen binda starkare relationer till den amerikanska staten samtidigt som de avslöjas spionera på flera europeiska statschefer?

Centerpartiet har historiskt ställt sig emot bland annat FRA-lagen, baserat på just deras liberala värdegrund – att låta staten spionera på sin egen befolkning innan det ens finns en misstanke går helt enkelt inte ihop med grundläggande liberala principer om individens frihet från majoritetens förtryck. Under FRA-omröstningen 2008 fick de uppleva ett enormt tryck från Alliansens partipiska, en piska som fortfarande hänger i luften trots att Annie Lööf och Centerpartiet vinner allt mer makt och i stort sett närmar sig att ta över som ledande alliansparti.

Men ursäkten att Centerpartiet måste anpassa sig efter Moderaterna håller helt enkelt inte längre, speciellt inte under ett mellanvalsår. När Centerpartiet satsar allt hårdare på klassiskt liberala värderingar och att stå ut som det enda ickeauktoritära allianspartiet har de också chansen att vara mer kontroversiella i områden som integritet och övervakning, vilket kan låta dem vinna väljare och öka sitt förtroende i god tid innan de måste börja kompromissa med övriga allianspartier inför valåret 2018. Ursäkten håller inte, och det finns bara en kvar.

Centerpartiet bryr sig inte, för att integritetsfrågorna inte ger några röster. Det är den sorgliga, enkla, frustrerande sanningen. Och med den insikten är jag beredd att högaktningsfullt förkasta Lööfs prat om liberala värderingar som struntprat. Jag känner inte ett uns av tillit. Jag förstår kompromisser. Jag förstår prioriteringar. Men att prioritera bort en så grundläggande liberal fråga är oförlåtligt.

Ni har era chanser att visa att ni bryr er, Centerpartiet. Börja ta dem.

Bilden: Annie Lööf talar i Almedalen 2015. Bild av Per Pettersson, Frihetssmedjan.

Almedalen dag 2

Fabian väckte mig ohemult tidigt. Följde med till ett expresstryckeri så att han kunde få visitkort. Drog på ett seminarium om mångfald i datorspelsbranschen. Letade veganmat, misslyckades.

Drog och kollade på bröllopsringar. Just ja, jag gifter mig på torsdag. Hurra!

Åt pommes. Gick på seminarium om digitalisering i skolan, gick vidare till debatt om cannabislegalisering mellan Centern och ett nykterhetsförbund. Stötte på Jacob Dexe, kollade på ett seminarium om utbildning i ett digitaliserat samhälle.

Blev uppringd av en rysk reporter som ville prata om tvåårsjubiléet av Snowdens avslöjande – jag beskrev min pessimism över att avslöjanden får några reella konsekvenser annat än att NSA blir mer diskreta i sitt spionerande, och lyfte vikten av att dels skydda sin information själv, dels arbeta politiskt för ändrade lagar och för att slänga ut de partier som väljer att spionera på sitt folk och sina allierade.

Gick vidare och hängde med CUFare under Stefan Löfvéns tal.

Och så tatuerade jag mig!

Almedalen dag 1

Första dagen på Almedalen  närmar sig sitt slut, Annie Lööf drönar på i bakgrunden och jag har nästan helt slutat lyssna. Nu väntar kvällen och vad den nu innebär.

Första halvan av dagen gick åt att flytta tältplatsen  närmare Almedalen, nu är vi runt tjugo minuter ifrån centrala Visby. Sedan drog vi ned till Almedalsdammen, där alla pirater i Visby träffades över en trevlig fika, följt av ett seminarium om rasism där jag stötte på Sebastian Krantz och Per Pettersson, följt av ett gäng olika hoppskuttningar som slutade på Donners Brunn och sedan en snabb visit på Ung Pirats hem. Och nu är jag snart på väg tillbaka till tältet. Livet är rätt okej.

På plats i Visby – lite tidigt

Nu är jag i Visby och blickar ut över Almedalen! Och innan ni hinner säga något, ja, jag vet att Almedalsveckan börjar först på söndag. Men jag är lite tidig!

Från idag (torsdag) fram till på söndag kommer jag att tälta med Ung Pirat Friluftsliv, som efter att en efter en fick förhinder eller ändrade planer blev till jag, Fabian och Johannes. Jag och Fabian drog hit i morse och sitter nu på Almedalsbiblioteket och jobbar innan vi drar vidare ut i den groteskt gotländska vildmarken (eller stranden, vad vet jag), Johannes kommer senare ikväll och framåt lördag-söndag börjar allt fler pirater ansluta.

Från och med söndag är det en helvecka av representation som gäller, men representation som mest av allt handlar om att prata med dels andra pirater, dels random makthavare och annat trevligt folk. Dussintals seminarier, mingel, och andra evenemang, och när jag försökt välja har fokuset legat på evengemang om infrastruktur, integritet, kultur, forskning, och större samhällsutveckling. Säga vad man vill om Almedalen, men det finns många människor att träffa och mycket att lära sig.

Under veckan kommer jag både försöka blogga, och försöka spela in lite videoklipp. Men vi får se hur det går. Nu ska jag sitta i ett tält i några dagar. Vi hörs, internet!

Filmrecension – Jurassic World (2015)

Jag hade precis kommit hem efter en lång jobbdag när Sarah knackar på och frågar om jag vill med och se premiären av Jurassic World. Jag var trött, sur, seg, och ville mest sitta och spela Diablo III med en påse chips. Men Jurassic World? Klart jag sade ja. Här kommer recensionen!

Självklart fylld med spoilers – se filmen först!

Grymt snygg fan made poster av Jurassic World (2015).
Grymt snygg fan made poster.

Som många andra i min generation växte jag upp med att se Jurassic Park, och när jag var liten älskade jag dinosaurier än mer än jag gör nu, vilket säger en hel del. Även i efterhand är första filmen, och för den delen uppföljaren The Lost World, riktigt grymma filmer, med en bra blandning av skräck, science fiction, och äventyr. Och det är för den delen fantastiskt härligt att se enorma dinosaurier stampa runt och käka hjälplösa människor. (Jurassic World III kan vi glömma på ungefär samma sätt som vi glömmer Star Wars I-III, okej?)

I korta drag är Jurassic World en utomordentlig fortsättning på berättelsen, och den verkar dessutom fungera bra stand alone för den nya generation som inte sett de tidigare filmerna. Den har kvar de element av skräck och vördnad för naturen som gjorde de två första filmerna så bra, och den tar utöver det en helt ny spin på berättelsen så att det inte bara är samma sak på nytt – att för första gången se en fullt fungerande park känns otroligt tillfredsställande.

Ett tema jag ständigt älskat är idén om karaktärer som kan sitt jobb och gör allt de kan för att lyckas, men ändå besegras av starkare krafter. Jag älskar H. P. Lovecraft, som ständigt använder det temat – när du väl möter en Old One kommer du att dödas eller drivas till galenskap, det är bara en fråga om tid. Och när dinosaurierna i Jurassic Park-serien vill bryta sig fria, då kommer de att lyckas. Scenerna i Jurassic World där Indominus rex besegrar grupp efter grupp av personal som försöker stoppa hen är helt enkelt gudomliga, och skräcken när en inser att varelsen rör sig allt närmare entrén med tiotusentals försvarslösa besökare är fenomenal. Scenen där Indominus rex kraschar in i fågelobservatoriet och diverse flygande dinosaurier började flyga ut är mind blowing, för att inte tala om scenerna när de dyker ned på det massiva folkhavet vid entrén. Omg.

De flesta i filmen är ungefär lika dödsdömda som den här hajen.
De flesta i filmen är ungefär lika dödsdömda som den här hajen.

Några saker hade jag däremot hoppats skulle ha blivit bättre med åren, och en sak irriterade jag mig nog mycket på tidigare, men det kändes som att det bara blev värre nu.

Först av allt – jag kan förlåta originalets könsroller som en produkt av sin tid (1993), och tycka att den lyckades få fram ovanligt bra kvinnliga karaktärer för sin tid. I 2015 års Jurassic World känns detta helt bortblåst snarare än utvecklat. Tittarnas (och speciellt barnens) representation i filmen är två bröder, en tonåring och en yngre (spelade av Nich Robinson och Ty Simpkins), alltså bägge pojkar. I Jurassic World spelades i princip samma roller av en pojke och en flicka, vilket öppnade upp för både pojkar och flickor att representeras på ett sätt som försvåras här. Tråkigt.

De två andra huvudrollerna är en man (Chris Pratt som en velociraptortränare) och en kvinna (Bryce Dallas Howard som en av parkens högsta chefer), och trots att det är snyggt att ha en kvinna i rollen som högt uppsatt och någorlunda dominant chef, hamnar hon ändå snabbt i en väldigt typiskt kvinnlig roll. Hon försöker rädda sig själv, men blir ständigt räddad av Chris Pratt, den sexiga mannen på en vit velociraptorhingst. Det känns helt enkelt förutsägbart och väldigt trist. Och utöver det finns det egentligen inga riktiga kvinnliga karaktärer som har någon större roll annat än comic relief.

Varför inte satsa på en kvinna som faktiskt inte ständigt behöver en sexig man för att klara sig?
Varför inte satsa på en kvinna som faktiskt inte ständigt behöver en sexig man för att klara sig?

En annan grej som jag kan förlåta Jurassic Park för – var är alla fjädrade dinosaurier?! Forskningen kring dinosaurier har utvecklats en hel del sedan 1993, och en av de mest intressanta fynden är hur många, om inte alla, dinosaurier antagligen hade färgade fjädrar. De hade lätt kunnat ändra utseendet på dinosaurier här, och ursäktat hur de såg ut 1993 med att de genmanipulerade dinos de tog fram då inte var helt kompletta – eller för den delen något om grod-DNA. Att de inte brydde sig om att fixa det här känns bara lat, och det ger tyvärr allt fler en felaktig uppfattning av hur dinosaurier såg ut.

Sist men inte minst, och det är det här jag tycker blivit värre sedan de första filmerna – snälla, gör symboliken lite mer subtil! Jag fattar att ni vill göra ytterligare en ”vi ska inte leka Gud”-film, men seriöst, det är så uttjatat. Jag vill så mycket hellre se en film om att det är fine att leka Gud, men att man ska vara lite försiktig och inte låta militären ha komplett kontroll över proceduren. Det hade faktiskt gjort allt så mycket mer intressant.

Kom igen, en T-rex kan faktiskt ha fjädrar och färger och fortfarande vara sjukt läskig.
Kom igen, en T-rex kan faktiskt ha fjädrar och färger och fortfarande vara sjukt läskig.

Så sammanfattningsvis – en grym film. Det är jättekul att se massiva dinosaurier käka soldater och oskyldiga. Indominus rex gjorde dinosaurier läskigare än de varit sedan Jurassic Park. Ögonblicket när originaltemat kickar in fick mig att vilja skrika som en tioåring. Den nya tekniken såg fantastisk ut. Skådespelarna var fantastiska. Och ja, några grejor störde jag mig på, men filmen är definitivt sevärd. Se den!