Att inte be om hjälp

Jag mår lite kasst just nu. Eller ja, sämre än jag gjort hittills i mitt liv, och det är fruktansvärt ansträngande att över huvud stå ut.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om något bredare. Jag skrev om hur allt är på Facebook,1 (text i fotnoten) och bad då inte alls om hjälp. Ändå fick jag en lavin med just det, och jag upptäckte mig själv med att bli irriterad.

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Varför lägger de sig i? Varför tror de att de kan hjälpa mig? Varför tror de att jag inte redan får hjälp? Jag fick höra i mina öron självklara saker som att jag borde ha andra omkring mig. Att jag skulle söka hjälp i öppenvården. Se över mediciner. Ett antal skrev och erbjöd sig att lyssna om jag behövde prata.

Och jag blev irriterad, och blev irriterad på mig själv över att jag blev irriterad. De försöker bara hjälpa mig. Försöker hjälpa en vän de ser falla nedför ravinen. Och jag blir irriterad.

Jag insåg att min anledning till att bli irriterad var att det kändes som att de inte förstod. De förstod inte var jag var just nu, att jag faktiskt får hjälp på de flesta sätt jag kan och ändå mår som jag gör.

Att jag får regelbundna besök med en kontaktperson och en psykiatriker. Att jag går på tunga och höga doser mediciner som vägrar börja fungera. Att jag har i alla fall ett par vänner omkring mig jag kan prata med.

Men det är lite som att skriva ”blir du ens förvånad?” om random parti som beter sig illa. Det är liksom inget någon tjänar på, däremot betonar det hur pålästa vi måste vara och hur lite vi får bry oss när hemska saker händer.

Det är bra att alla så snabbt vänder sig till mig när jag mår skit, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag kunde inte uppskatta det mer. Inte för att jag behöver det just nu, utan för att det är en sådan sak som för ett fåtal år sedan räddade mitt liv. För att det är en sådan sak som räddar mängder av liv varje år.

Ni vänder er åt precis de som behöver det. Ni räddar så många liv. Jag kunde inte tacka er nog för det.

We all deserve love?

Jag lyssnade på Bo Burnham häromdagen, en låt i vilken han sjöng om hur ”we all deserve love”. Och jag tänkte vad jag tänkt ett par gånger förut. Att nej, det gör vi inte.

Vi kan inte säga att alla förtjänar kärlek, på samma sätt som vi inte kan säga att alla förtjänar ett jobb eller ett hem.

Det handlar inte om att ogilla någon och inte ge den den kärlek som personen i fråga vill ha. Det handlar om någonting betydligt viktigare än så – att vi alla förtjänar den grundläggande rätten att välja vilka vi älskar, och att inte påtvingas någonting annat. Det är den aspekten – att för att få måste någon annan också ge – som snabbt glöms bort.

Detsamma gäller med att det vore kul om alla som ville kunde ha ett bra jobb som de trivdes med och som gav dem den lön och de förmåner de var ute efter. Men det kräver också att någon vill anställa dem – att de ser det värde som de kan producera.

Detsamma gäller för den delen bidragssystem finansierade av skatter. Jag stödjer helhjärtat ett antal välgörenhetsorganisationer och donerar både till UNICEF, Läkare utan gränser och Djurens rätt. Men att påtvinga någon detsamma är, oavsett vad slutmålet är, idoti. Vi kan aldrig påtvinga en person att göra någonting mot hens vilja, oavsett hur gott vi anser syftet vara. Och det gäller även om du anser att det är lika fel att vägra att ge donationer som att massmörda – även en massmördare eller ett rasistiskt svin, liksom en anarkokapitalist, har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Folk stöter på mig relativt regelbundet, och de flesta av de jag tackar nej till när de frågar ut mig är inte dåliga människor – det är helt enkelt människor jag inte har något intresse av.

De förtjänar inte min kärlek, hur hemskt det än låter. Jag hoppas verkligen att de finner kärlek. Jag hoppas att de lever exakt det liv de önskar, om inte bättre.

Men jag tänker inte ge det till dem.

Försmak av min kommande bok

Någon gång under hösten 2016 släpper jag min nya bok, ”Dagen då Kajsa försvann: Stjärnors död och den eviga ensamheten”, och jag vill redan nu lägga upp en liten teaser. Det kommer antagligen att komma några fler löpande.

Den första av tre delar av boken heter ”Fuck cancer”, och handlar just om det. Här kommer två kapitel, ”Döden, del 2” och ”Fuck cancer”. Enjoy.


n-21. Döden, del 2

Jag levde länge utan död.

När min farfar dog hade jag inte ens insett att jag hade en farfar.

När Freddy dog av den där jävla vågen förstod jag knappt vad det betydde. Jag bara saknade min vän.

Sen träffade jag dig.

Sen träffade jag dig hos den där käpphästen i Hagsätra.

Sen började jag älska dig. Jag började förstå det lilla jag hade någon chans att förstå av din komplexitet, din skönhet, din vänlighet, all den kärlek du utstrålade.

Hur vi hatade varandra. Hur jag trots det på något vis kom att älska dig. Hur du skrek på mig när jag retweetade fel. Hur oense vi var om allt två personer kan vara oense om.

Jag fick förstå din sjukdom. Jag fick förstå vad det betydde.

Du kom undan ett tag. Jag trodde det var över. Du sade att det aldrig är över. Du sade att det kommer tillbaka. Jag vägrade tro dig.

Jag förstod den absoluta grunden i det som kallas nihilism, i en förvirrande värld där du vägrade acceptera det. Där du vägrade sluta leva. Där du vägrade sluta festa.

Där du fortsatte när jag knappt orkade fortsätta.

Och du hade rätt.

Det kom tillbaka.

Det kommer alltid tillbaka.

Jag minns festen vid Mariatorget där jag såg dig igen. Jag minns hur du kändes när jag höll om dig. Hur smal du var. Hur bräcklig du var. Hur förstörd du kändes. Och hur du log. Hur du levde livet som den jävla kämpe du var.

Hur jag kämpade för att inte gråta, kämpade för att inte säga ett ord. Jag inbillade mig att det var för din skull, och insåg inte förrän det var för sent att det var för mig, för mitt ego. Hur jag lät bli att fråga hur du mådde, för jag stod inte ut med att höra ditt svar.

Jag lovade att jag skulle besöka dig. Jag lovade att vi skulle ses igen.

Jag hörde att det var dags. Att sjukdomen skulle svälja din kropp till sist. Jag visste att det bara var dagar kvar. Jag skulle besöka dig den dagen. Jag skulle träffa dig en sista gång. Du sade att du skulle uppskatta det. Att du ville det, trots att vi inte ens var så nära som jag ibland vill intala mig.

Och det gick snabbare än jag hade trott. Och jag sköt upp det och jag fuckade upp.

Jag fick beskedet. Jag förstod att det hade hänt, och samtidigt förstod jag ingenting. Och jag skämdes. Jag hatade mig själv. Jag försökte föreställa mig att jag missförstod. Att det inte var sant.

n-20. Fuck cancer

Allt för många beskriver cancer som en kamp. Att den som dör “förlorat kampen”. “Förlorat striden”. En poetisk tolkning av sjukdomen som ett slag, något man förlorar eller vinner.

Men ingen vinner. Ingen klarar sig. Vi är alla små barnsoldater inför döden. Och att vinna striden insinuerar mer än något annat att det finns någonting att tjäna. En borg att ta över. En medalj att vinna.

Men det enda priset du får är det du får betala. Oavsett hur det går.

Att kalla cancer en strid är att förminska alla de som slagits, om man nu ska använda det dumma ordet. Att säga att den som förlorade inte kämpade tillräckligt hårt. Inte stod ut tillräckligt länge. Inte var tillräckligt stark.

Och att den hade något att förlora förutom sig själv.

Du var stark. Du var starkare än livet. Du log in i det sista. Du stod ut in i det sista. Och ändå låg du där och förlorade allt. Du förlorade dig sjäv, och mänskligheten förlorade en av sina starkaste kämpar.

Inte för att du var svag. Utan för att döden når oss alla, förr eller senare. Och för de flesta är det allt annat än något vi har minsta lilla möjlighet att påverka.

Du var stark. Och du stod ut, inte minst för dina vänner, för de som slogs för dig men aldrig hade en chans att vinna den strid som aldrig var.

Och den kärleken de visade dig, den glädje de visade dig, den matade din själ in i det sista.

Jag älskar de som hjälpte dig. Som var hos dig. Som tog chansen att älska dig till döden skiljde er åt.

Jag saknar dig så jävla mycket.

Och jag fick… nej.

Jag tog aldrig chansen att säga det.

Framtidens narkotikapolitik

blot293Piratpartiets partiledare Magnus Andersson skriver på sin blogg om en progressiv, skademinimerande narkotikapolitik med legaliserad cannabis och avkriminalisering av all narkotika för privat bruk. Det här är ett fantastiskt första steg för Piratpartiet att ta, men jag tror också att vi kan gå längre.

En legalisering bör rimligtvis täcka fler droger än cannabis, speciellt med tanke på att det finns gott om substanser som är säkrare än cannabis och tycks ha än större medicinsk potential.

Ett bra exempel på det är hallucinogena droger, vars främsta effekt är att tillfälligt ändra brukarens tankesätt. Detta innefattar substanser som LSD, MDMA, ketamin och psylocybinsvamp, som visats icke beroendeframkallande och väldigt säkra vid ansvarsfullt bruk.

Hallucinogener som LSD, svamp och MDMA har däremot visats hjälpa mot bland annat ångestsyndrom och postdramatiskt stressyndrom samt vid avvänjning från beroende. Det upptäcktes i ett antal studier under 1950- och 1960-talet, innan 1960-talets moralpanik ledde till ett nästan världsomfattande förbud. Forskningen pausades av förbudet, och återupptogs först för ett par år sedan. Vid en avkriminalisering kan studierna återupptas på riktigt, och vi kan hitta mer effektiva behandlingssätt mot ett stort antal mentala sjukdomar.

beckley-lsd-researchDet finns risker med alla droger, och samma sak gäller här. Bland annat LSD och psylocybinsvamp kan utlösa medfödda mentala problem samt leda till posttramatiskt stressyndrom vid dåliga trippar, och höga eller för täta doser MDMA ser ut att kunna leda till serotonergt syndrom.

Men här är legalisering lösningen, inte problemet. En legalisering kan kan uppmärksamma fler om riskerna, så att färre faller in i ett oansvarigt bruk. En annan risk vid hallucinogenbruk är att brukaren säljs liknande men farligare produkter som 25I-NBOMe, något som kan förhindras om det skapas en reglerad marknad.

Vi har här en chans att minimera lidande samtidigt som vi kan utforska ett så välbehövt medicinskt område som mental ohälsa.

Vad har vi att förlora?

Polygarderoben

Om ett par helger blir det första gången som Ali träffar stora delar av min släkt efter att vi varit tillsammans i närmare ett år. Det blir också första gången jag får visa upp två partners – hon och Fabian – samtidigt för min familj. Det är fruktansvärt roligt och nervöst.

polyamoryFabian var min första seriösa partner efter att jag hade bestämt mig för att leva polyamoröst – det vill säga att kunna ha flera romantiska och sexuella förhållanden. Jag hade en del kortare förhållanden därefter, men Ali var det första seriösa.

När jag kom ut som poly hade jag och Ali varit tillsammans i ett par månader, och jag kände att om jag inte berättade om det för min familj var det att förminska det vi hade. Samtidigt hade jag en fruktansvärd skräck för att genom att avslöja att jag var poly förminska det jag och Fabian hade. I min värld är ingen av dem min primärpartner, det är ingen jag älskar mer än den andre, och de är fantastiska delar av mitt liv på helt olika sätt, omöjliga att jämföras. Men jag fattar att alla inte ser det så, och för dem kan att jag har flera partners betyda att ingen av dem är speciellt seriös.

Jag var livrädd för att min familj skulle reagera just så, skulle förminska det både jag och Fabian och Ali har som en flört, som en dejt, som någon i mängden av flera. Istället var reaktionen fantastisk. Inte oslagbar, men många gånger bättre än jag hade vågat hoppas på.

Det är jobbigt att komma ut som poly för många, och jag är glad att det inte var speciellt smärtsamt för min del. Det värsta jag varit med om i hela processen var när jag nämnde min dåvarande partner Felicia, när vi hade diskuterat om hon skulle träffa min familj. När jag tog upp det för min familj fick jag svaret ”tja, inte om det är en sån där flört bara”.

Det är det jobbigaste jag varit med om i hela processen att komma ut som poly. Andra har haft det något värre.

Men det känns så skönt att få komma ut. Och jag ser verkligen fram emot den där helgen om ett par veckor.

Sömn

Jag har alltid haft problem med sömn.

Nähä, tänker du, vem fan har inte problem med sömn?

Men mina problem är lite konstiga. Och fördelaktiga. Och ja, det här är ännu ett inlägg i den serie inlägg där jag i alla fall försöker belysa och uppmärksamma mentala problem som relativt få egentligen känner till eller tänker på.

Young beautiful woman sleeping in bed close-up

Jag har alltid haft ett betydligt mindre sömnbehov än i princip alla andra jag känner, någonting som jag det senaste året insett beror på bipolär sjukdom, som kraftigt påverkar sömnmönster. Under uppeperioder av sjukdomen tenderar kroppen att hantera allt med mycket mer energi, vilket i många fall resulterar i att inte behöva sova alls lika länge som under friska eller depressiva perioder.

I mitt fall sover jag under en uppeperiod ungefär 3-4 gånger så lite som under en nereperiod, och då behöver jag inte sova speciellt mycket under en nereperiod, kanske främst för att mina sådana inte är alls lika tunga som uppeperioder . I en depression sover jag runt 7-9 timmar, när jag är frisk sover jag runt 7-8.

I en uppeperiod – alltså inte en full fledged mani utan snarare hypomana episoder, det vill säga perioder där jag är mer speedad och energisk men det inte påverkar mitt liv avsevärt negativt – sover jag i genomsnitt 3-6 timmar, extremt sällan över sex och relativt sällan över fyra. I djupare manier sover jag sällan över tre timmar, och ofta inte mer än en och en halv eller två timmar.

Det spännande med de sömnmönster som bipolär sjukdom ofta resulterar i är att de sällan orsakar några större problem. Det är inte så att jag sover ett fåtal timmar för att jag inte kan somna, och sen går jag trött hela dagen. Jag sover ett fåtal timmar för att jag inte behöver mer. För att jag vaknar utvilad efter bara ett par timmar, redo att sätta mig och jobba. Det här är alltså den typ av sömnproblem som är rätt cool och riktigt praktisk. Ännu ett exempel på hur priviligerad jag är.

Så vad gör jag med tiden? Mestadels är jag bara uppe sent och går upp när andra med jobb går upp. Jag och min pojkvän går och lägger oss ungefär samtidigt, de flesta dagar runt 2-4. Jag går sedan upp 7 och jobbar, medan han sover vidare och börjar jobba 10-12. Han ligger och sover just nu, liggandes bredvid mig i sängen medan jag bloggar. Det är kul att det kan öppna upp nya sociala möjligheter som att bjuda hem till en fest oberoende av huruvida jag ska jobba dagen efter.

Men periodvis har jag gjort vad jag generellt känner är snäppet mer produktivt – att gå och lägga mig vid normal tid och gå upp skrämmande tidigt. Jag hade en period när jag var runt nitton år, där jag gick upp 4 varje morgon. I en annan brukade jag gå upp vid sextiden när jag sov hos min dåvarande flickvän, och satte mig att programmera eller läsa i några timmar innan hon gick upp.

Så jag vet inte, jag kanske borde prova samma sak igen. Somna någon gång mellan midnatt och två på natten. Gå upp runt 4-6 och gå ut och jogga, börja jobba tidigare, umgås med vår hund. Det kanske skulle fungera.

Så nu börjar jag. Klockan är 23:13. Godnatt.

Hur var internet när du var ung?

Internet har funnits ett tag nu. Och webben – som revolutionerade hur internet användes – börjar också åldras en hel del. Det börjar sträcka sig över generationer. Det slutar vara något nytt. Det börjar vara en allt starkare självklar kraft i vår civilisations nutid.

Så hur var internet när du var ung?

internetVi tänker redan på det sättet kring så mycket. Hur var det att växa upp i 1970-talets Sverige? Hur såg skolan ut på 1990-talet? Vilka leksaker var populära när du var åtta?

Men internet.

Hur var internet när du var ung?

När jag växte upp och började leka på nätet – i slutet av 1990-talet och (speciellt) början 2000-talet – var internet väldigt annorlunda. Streamade filmer var en omöjlighet innan YouTube kom. Sociala media började bli en grej, men de skiljde sig något enormt från dagens jättar. Idag är det norm att vara exakt samma person på nätet, att skylta med sitt namn och ha det som något väldigt sökbart. Vill någon hitta mig online – då hamnar de snabbt på min facebookprofil.

Vi hade forum. Forum finns inte längre. Vi hade IRC. IRC finns inte längre.

Jag träffade min första, andra och tredje seriösa partner på IRC. Det känns lite udda idag. Vi träffades under en tid när jag hette mitt nick, aki / akii / Aki Shinji (senare stundtals Quispiam, dessförinnan Zudde). Det var mitt namn. Det var det alla kallade mig, i en tid när jag hade exakt noll vänner som jag inte primärt kände genom internet.

Idag heter jag Anton Nordenfur. Det är vem jag är. Trots att jag alltid varit betydligt mer bekväm med aki, och fortfarande är det.

Hur var internet när du var ung?

Jag blir lätt nostalgisk. Och jag försöker undvika det. Internet var bättre förr på en tid sedan, på vissa sätt – den anonyma världen är någonting jag saknar, möjligheten att tala öppet om precis allting, möjligheten att ha djupa, vänskapliga relationer med människor du aldrig kommer att träffa. Någonting som kanske låter dumt, men som jag verkligen saknar. Och de plattformar som fanns, som inte finns idag. Chattverktyg som IRC, opinionsspridande bloggar, diskussionsforum. Mycket som en gång var utspritt är idag centraliserat.

Men allt blir också bättre. Snabbare. Streaming är något som vi bara kunde drömma om för bara några år sedan. Smarta lösningar på olika problem, och ett internet som inte längre bara är till för datorer utan blir en viktig aspekt i allas våra liv. Smartphones, tablets, smarta hem och enheter. Internet är starkare än någonsin förut. Och svagare.

Allt blir bättre med tiden, i det stora hela. Vi lever längre, har mer kultur, utforskar universum mer, och färre lever i krig och misär än någonsin förut. Och enligt enkla principer måste detsamma gälla med internet, något vi ganska lätt kan påvisa. Men det är också subjektivt. Det finns aspekter jag fortsätter tycka nästan objektivt var bättre – som bloggar – men jag förstår att det stora hela går framåt.

Vi har en era. Vi hade en era. Vi kommer ha en era. För första gången i världshistorien inkluderas internet som en världstäckande region där alla får delta. Och det är ju ganska coolt.

Vad jag älskar med Snapchat

Jag hamnade i en diskussion om Snapchat. Om hur suboptimal hela idén är – att ingenting sparas, ingenting dokumenteras, vilket gör det svårt att föra konversationer där man lätt glömmer vad motparten tyckte eller pratade om.

snapchat2Men mitt i det insåg jag också att det är det jag älskar med Snapchat. Det där att det försvinner omedelbart.

Snapchat är, som jag kan uppfatta det, det sociala medium som på bästa sätt kunnat återskapa de sociala interaktioner afk som internet sedan till stor del ersatte. Det finns nackdelar med dessa afk-samtal, och det finns nackdelar med den traditionella digitala kommunikationen där allt sparas. Snapchat bevarar inte information. Vilket är vad afk inte heller gör. Vilket gör konversationen mer intressant.

I traditionell digital kommunikation är jag alltid försiktig med vad jag skriver – jag läser igenom det, tänker igenom det, försöker förstå hur det kan tolkas. Och det är ju bra – men i flera sociala sammanhang är det förödande. Jag vill inte alltid känna att jag kan gå tillbaka och eftertolka vad min vän skrivit. Jag vill kunna snacka löst, där jag spekulerar och brainstormar utan att det, som så lätt händer, i efterhand kan läsas igenom och tolkas som min beslutade åsikt.

Det är det jag älskar med Snapchat.

Plus att jag vill kunna skicka och få nakenbilder på ett socialt accepterat sätt.

Hatet som vägrar dö

Jag har alltid hatat mig själv.

Det där låter så himla mörkt. För att inte tala om komplimangsfiskigt. Det är svårt att säga det rakt ut utan att verka som att jag söker någon slags bekräftelse eller att jag vill höra hur fin jag är. Det är just därför det är så svårt att skriva det här – för att jag vet att jag inte har någon som helst chans att övertyga dig att jag inte söker din bekräftelse. Jag kommer inte att tro dig vad du än säger, och den här texten är skriven till mig mer än någon annan.

För den som läst min bok Home och till någon grad förstått vad den handlat om är det här kanske ingen vidare överraskning. Som en överdriven autobiografi sträcker den ut min själ bredare än jag trodde jag kunde göra, och jag går djupt in i det jag alltid känt. Att jag hatar mig själv. Att jag äcklas av mig själv. Att jag aldrig skulle vilja träffa mig själv.

Jag vet att jag är relativt populär. Jag vet att jag uppfattas som kapabel, intelligent, charmig, snygg, bra i sängen. Och jag håller med.

Men allt det säger ingenting om hur jag beter mig mot andra. Det avslöjar inte hur jag trycker ned mina vänner, hur jag förstör för andra utan att ens tänka på det. Det förtäljer inte alla de gånger jag skrikit på de som försökt hjälpa mig. De gånger jag uttryckt så djupt hat mot de jag älskar att det enda sättet att ta det tillbaka är att vända det mot mig själv.

Det förtäljer inte alla de jag inte längre pratar med, helt enkelt för att jag inte står ut med den människa jag är i deras närhet. Alla de jag undviker när jag mår det minsta dåligt, och de som ständigt får stå som en konstant beskjuten mur mellan mig och världen. Och speciellt du, Ali, för jag vet att det är dig jag tar ut det på som mest, trots att jag älskar dig så mycket och trots att jag verkligen inte vill det.

Jag är bra på mycket. Jag kan åstadkomma mycket. Jag är jävligt bra på det mest jag lägger mig i. Men jag är en hemsk människa.

Jag har länge spekulerat i om jag egentligen är en psykopat. Att jag brister i någon slags grundläggande empati. Men det stämmer inte heller. Det har aldrig varit att jag inte brytt mig om andra – jag har bara aldrig lyckats visa det. Det är ett stående skämt bland mina vänner att när jag försöker vara snäll blir de bara creeped out, och det har jag fullständig förståelse för. Att vara snäll kräver en enorm ansträngning, och jag har svårt att hålla det i mer än ett par minuter.

Jag vill vara en bra människa. Jag har alltid velat det. Men jag har aldrig lyckats – inte när jag var ett barn, inte i tonåren, inte nu. Men jag kommer aldrig ge upp i mina försök att bli en sådan person som jag själv kan tycka om.

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag tror det här är något slags sätt att be om ursäkt, även om jag vet att jag även då bara skulle förstöra allt igen. Men jag menar det jag säger. Jag älskar dig. Jag älskar mänskligheten. Jag älskar godheten. Och jag önskar jag kunde vara en del av den.

Jag vet att du läser det här som ett rop på uppmärksamhet eller ett rop på hjälp. Det är det inte.

Men jag kan aldrig övertyga dig om det, och det gör så jävla ont.

Propaganda är propaganda

Det är alltid lätt att vara efterklok och tänka att ”det där skulle aldrig hända mig”. Och när vi ser tillbaka på alla historiska stunder när ren politisk propaganda tagit över ett samhälle och lurat till och med de som vi trodde visste vad de höll på med, är det precis det vi tänker.

statsmalmoOch det är det som händer nu.

Det är det som händer mina vänner. De jag en gång såg upp mot. De som en gång i tiden lade all sin energi på att mot alla odds försöka tala med idioterna. Berätta för dem hur de har fel och varför. De som en gång hade någon förståelse för statistik. Som en gång accepterade att skicklig diskussionsförmåga inte är detsamma som intelligens. De som förstod att det bästa brandtal kan komma från den dummaste, ondaste hjärnan.

Det är alltid lätt att tänka att ”det där skulle aldrig hända mig”. Men det är precis det som händer. Propaganda är propaganda, och syftet är just detta – att omvända, att skapa tvivel, att övertyga. Och om dessa människor fallit för propagandan, när händer detsamma mig och dig? När alla du sett upp mot, alla dina vänner, fallit för propagandan – hur tänker du då? Hur säkerställer du huruvida det faktiskt är propaganda eller sanning?

När ger du upp?