Män som hatar kvinnor – Loggen, del 3

Nej, det är inte först nu jag läser ut den. Det gjorde jag för… ja, nästan en månad sedan. Men jag har inte kunnat blogga vidare om den, för 1) jag har haft mycket att göra och inte alls lika mycket tid, och 2) jag har inte vetat vad jag skulle säga om den.

Den sista tredjedelen var bättre än resten av boken tillsammans upphöjt till tjugo. Jag läste i en annan recension online att början var för seg och att när boken väl kom igång var den riktigt bra – men då var den nästan slut. Det stämmer delvis. Men personen i fråga tyckte också att Larsson lika gärna kunnat klippa bort stora delar av första halvan. Det stämmer inte. Slutet skulle inte alls vara lika bra utan den långa utvecklingen som ledde till den, precis som att finalen på en bra symfoni inte fungerar utan en overtyr. Många overtyrer, liksom många böcker, är dock alldeles för långa, men det tyckte jag inte alls var fallet med Män som hatar kvinnor. Trots att språket ofta fungerade ganska monotont, nästan som en rapport snarare än roman, så skrevs det ändå intressant, och jag rycktes ändå in i berättelsen och var intresserad även när knappt någonting hände.

Att välja en favoritscen är jättesvårt. Män som hatar kvinnor är inte en bok som kan delas in i kapitel med olika speciella händelser – visst kan den kanske delas in i tre akter (Mikael arbetar ensam, Mikael arbetar med Lisbeth, de kommer brottslingen på spåren) men boken i helhet är egentlligen inte direkt uppdelad utan mycket realistisk; ibland följer de helt fel spår i veckor innan de vänder, i stycken av boken man helt enkelt kunnat hoppa över om man ville. Två av de mest upphöjda scenerna är dock när Lisbeth misshandlar och tvångstatuerar sin vårdnadshavare som straff för våldtäkten han begick mot henne; och slutscenen när Mikael är i mördarens (inga spoilers här inte) källare, nära att dö. Båda dessa scener är ovanligt extrema för boken, som annars är relativt lugn och fri från blod och våld. Speciellt Lisbeths scen är skrämmande på det sättet att den visar inte ondskan i en fiende utan hos huvudkaraktären – att faktiskt huvudpersonen, den ”goda”, gör någonting sådant. Och just denna scen upplyser ett av teman i boken, nämligen att ett öga går för ett öga. Trots att Stieg Larsson inte direkt går ut med sin egna åsikt på ämnet visas tydligt vad Lisbeth, som lidit genom hela sitt liv på grund av idiot efter psykopat, tycker. Det är intressant att se en verkligt bra blandning av svag och stark karaktär i Lisbeth, där hon dels är stark nog att försvara sig själv och stå för sina åsikter, men också svag nog att inte kunna behärska sina känslor.

Jag kommer definitvt att läsa de nästföljande böckerna i serien… när jag får tid. Just nu gäller Stephen Kings senaste, Under the Dome.

The Golden Age of Symphonic Metal – Review of Epica's Design Your Universe (2009)

I was born in 1992, and if I could choose I wouldn’t change it for a second. Sure, I was only four when Therion released Theli, considered one of the earliest symphonic metal albums, and I was only six when Nightwish released Oceanborn in 1998, but I have lived to witness the release of many great albums since the mid-2000’s.

This is what I concider the golden age of symphonic metal. Right here, right now. It is a genre that develop well on its own as well as into other genres – Leaves’ Eyes blend it perfectly with folk music (Njord of 2009 for example) and Sonata Arctica earlier this fall released The Days of Grays which was the first album that really showed a mixture of power, prog and symphonic metal without one taking the overly control.

A certain cliff in the history of symphonic metal was released only a month ago… Epica‘s Design Your Universe is the album I will speak of today.

This phenomenal, epic, melodic, bombastic album kicks of with their best instrumental yet, the intro song Samadhi ~ Prelude ~, before entering Resign to Surrender ~ A New Age Dawns – part IV ~. DYU is the first album to continue the A New Age Dawns saga, first started on the 2005 album Consign to Oblivion. The first three parts told of the collapse of the Mayan civilization, and this 2009 release show the next three parts. To me, Resign to Surrender sounds like an amazing intro song, the perfect way to reawaken the saga in. It builds up perfectly, before finishing and leaving the scene for the next song (and the first video for the album), Unleashed. Unleashed is far from the best song of the album, but I understand they used it as a video. It is a real catchy song, and Simone sounds amazing in it. I can’t see why it’s their most popular on Last.fm, but still a great track.

The fourth song on the album is Martyr of the Free Word, and here I must speak my mind. Why, oh why, couldn’t this be the third song? I would much prefer it to be ahead of Unleashed, simply because Unleashed is a bit too grande and bombastic, whilst Martyr is more of a metal song. Resign to Surrender followed by Unleashed just doesn’t sound as good as followed by Martyr of the Free Word. This aside, it’s a really cool track, one of the more special on the album, with influences from oriental music in the vocal lines. Mark Jansen’s grunts right after the chorus really is an amazing part that does the song.

The next song is another more bombastic one – Our Destiny. I’m sad to say this is one of the weaker songs on the album, if I have to choose one. It is a great song, but compared to the rest of the album it’s kind of dull. The thing is that it’s too long… it’s only 6 minutes, not much to Epica standards, but I feel it’s a little too much. If it were to be cut down into at least 4:40, 5, it would be much higher in my ratings.

Kingdom of Heaven ~ A New Age Dawns – part V ~ is the fifth chapter of the A New Age Dawns saga, and the longest song on the album at 13:35. It is an awesome track, especially the first eight minutes, but it’s still a disappointment to me. Maybe I had too high hopes – before I heard it I saw an interview with Mark Jansen explaining how he had worked on the song for three years, and how he considered it their best by far. To me it’s pretty low on the list of top tracks on DYU, after the title track, Martyr of the Free Word, Burn to a Cinder, and Resign to Surrender. As with Our Destiny, maybe this song would be much better if it were to be cut down, maybe with as much as three or four minutes. Another remark is the spoken parts in the second half of the song… I don’t mind cheese, in fact I order a triple cheese sandwich listening to Stratovarius and Rhapsody of Fire, but these spoken parts really shift the song from epic to humorous, not a completely reparable damage I’m afraid.

After an epic song like Kingdom of Heaven, it’s often tough to hear another song right away. Many bands solve this problem with either putting an easier rock song right after (Nightwish‘s The Poet and the Pendulum was followed by Bye Bye Beautiful), or the epic song is the final track on the album. The dilemma here is how there are two epic songs, Kingdom of Heaven as well as the title track, which is put as the final song (a perfect choice, more of that later). So the choice was to have an interlude as the seventh track, entitled The Price of Freedom ~ Interlude ~, a clip of people speaking of the price of freedom being death and orchestral music in the background resembling of many horror pictures from the 1920’s.

The interlude leads elegantly into Burn to a Cinder, one of my favorites on the album. It is one of the more melodic songs, going back to the power metal territories of Consign to Oblivion and The Phantom Agony. The song ends with an epic moment leading into deep sorrow (”Why can’t I bleed with you?”) followed by the album’s first ballad, the moving Tides of Time.

To me, both Deconstruct and Semblance of Liberty are pretty standard symph metal songs – no big surprises, catchy choruses, nothing really special except for the speaking part in Semblance of Liberty (”Read… my… lips”).

The second ballad of the album is also the weakest song Epica has ever made. I was glad when they announced that Tony Kakko of Sonata Arctica would guest feature on the song White Waters, but this doesn’t feel like Tony at all. All Tony touches turns to gold, but this is as far from gold as you could get. White Waters is not beautiful, it is boring and weird, and the only thing that saves it is that Semblance of Liberty leading into the final track of the album would be very weird. And the final track is gold.

Design Your Universe ~ A New Age Dawns – part VI ~ is the best song Epica has ever written, and that’s final. It is just perfect, from it’s epic chorus (”We can’t undo what we have done, so show us now what we’ve become”) to its final, heartbreaking, whispering verse that always makes me weep.

This is Epica’s best release to date, and I’m really excited if they will ever top it, because let’s face it…. this is the latest chapter in the history of awesome music.

The End of an Era: Farewell, Moonlighten, Welcome, Kinslayer.

My laptop Moonlighten (bought in early 2008) has been weak for some time now. The keyboard is broken down into pieces, the screen sometimes shut off, if I connect power it turns off. Plus it weighs too much to be used in everyday school life. It was simply the time of change, the end of an era.

I now own an LG computer with Ubuntu 9.10 – my mother’s old one. I have also gotten a brand new external harddrive of 1000 GB. Exactly what I need, having the majority of my music and videos at home (plus of course a backup). This new laptop is also much smaller and weigh less, and has a battery of 5:20 hours, whilst Moonlighten had for about 1:30. A huge difference, meaning I won’t have to bring the cord to school.

Kinslayer is the somewhat depressing name I have given my third computer, a reference to the Nightwish song on their 2000 Wishmaster album, itself a reference to the Columbine School Massacre. There is no connection whatsoever though, as with Moonlighten I merely choose a name that sounded nice.

My three (majorly used) computers to this date:

  1. Zudde (- 2008)
  2. Moonlighten (2008 – 2009)
  3. Kinslayer (2009 -)

A nice little list I’m forming, isn’t it?

Ett skrik

Ibland vill jag bara springa iväg från skolarbetet. Nej, jag är inte skoltrött, faktiskt inte… men jag känner mig helt patetisk. Jag bryr mig otroligt mycket om skolan just nu, och jag älskar den. När jag började ettan började det till sist gå bra – som en ny start, en ny chans att faktiskt uppnå bra betyg och inte mediokra. I de flesta ämnen fick jag MVG, i övriga VG. Sedan började G komma. Nu kommer IG.

Jag anstränger mig inte mindre, jag anstränger mig mer. Jag har fortfarande MVG på de kurser jag bryr mig mindre om, de jag läser för att jag måste eller för att få poängen; jag har MVG i engelska, pedagogiskt ledarskap, svenska. Men sedan kommer de ämnen jag bryr mig om. Matten. Fysiken. Kemin. Biologin. De jag är intresserade av. De jag faktiskt går i skolan för att läsa. De jag tänker plugga vidare på universitetet. Utöver skolan läser jag runt tre timmar fysik och matte per dag hemma. Men jag förstår inte vad som blir så fel hela tiden. Jag har haft ett IG i biologi, ett i fysik, två i matematik. Jag läser helt otroligt mycket, och jag förstår det, i alla fall på lektionerna… så sitter jag ensam och läser, och inser att jag inte kan ett dugg. Just nu läser jag Matematik C, så jag kan förstå att det är nu det börjar bli kämpigt… men i fysiken är jag bara inne på A. A! Är inte det det absolut grundläggande, som förbereder för så mycket mer? Hur kan jag misslyckas redan? Hur blir det då senare? Nästa termin, när jag börjar läsa B-kursen?

Det som skrämmer mig är att jag verkligen försöker. Jag skjuter inte upp det eller någonting, utan jag gör mitt bästa hela tiden, jag pluggar mycket mer än de flesta andra jag känner, på lektionerna, på håltimman, hemma. Ändå misslyckas jag. Är jag helt enkelt korkad? Är jag helt enkelt för dum för naturvetenskap, och borde hålla mig till det jag får högt betyg i? Jag fick MVG i samhällskunskap, historia, engelska A, svenska A. Jag har MVG i engelska B, svenska B, pedagogiskt ledarskap och arbetssätt och lärande. Borde jag hålla mig till dem? Jag vill inte det. Detta är de ämnen som är slappa, enkla, tråkiga. Men vad är det för kul med de lätta ämnen, utan minsta utmaning? Och det oförnekliga: Jag är fascinerad av naturvetenskap. Speciellt sedan jag började läsa matte B och fysik A har jag varit helt otroligt fascinerad, och jag vill veta mer. Ändå måste jag kanske släppa kurser som fysik B, biologi B och kemi B, matte C,D,E, bara för att få godkänt i gymnasiet.

Jag vill bara skrika, skrika och gråta. Det här är så otroligt fruktansvärt jobbigt så att jag inte kan beskriva det i ord… och jag har aldrig varit såhär personlig på en blogg förut, jag trodde aldrig att jag skulle vara det. Men jag behöver bara skrika någonstans.

–Aki

New Dark Tower novel!

From StephenKing.com:

Stephen has announced that he has an idea for a new Dark Tower book, the working title of which will be THE WIND THROUGH THE KEYHOLE.  He has not yet started this book and anticipates that it will be a minimum of eight months before he is able to begin writing it.

OH MY GOD OH MY GOD OH MY GOD! I know a sequel after such a brilliant series usually kills it, but I can’t avoid being totally hyped. I have read all the seven novels many times, and they are incredible. Anyone who hasn’t read them – try them out, you will not be disappointed.

Mick Jagger's new job

I was just watching the Swedish mini-series Mäklarna (The Brokers), and in the end along the ending credits it read

Subtitles: Mick Jagger

I stopped the film, and repeated the section. Then watch it again. What…?

Thought of the Day #2: Religion

How do I feel on religion? I am not Christian, nor Muslim or Satanist. I am simply not religious – but I have nothing against religion. The thing is that people take religion so damn serious. To me (and I may offend someone), religion is just a mythology among the rest. The Norse mythology once was a religion like Christendome is today. But for some reason people don’t like to see Norse or Egyptian or Roman mythology as a religion. If I would say I believe in the Almighty Thor, they would laugh. I can’t see the difference. Christianity’s main point is that a person called Jesus Christ was born from a virgin, and raised learning he was the Son of God. He performed miracles and tried to help man kind, and then man kind killed him. To me, this is a nice story, but then the weird things start to happen – he raise from the dead, and goes up to heaven with daddy. Sure, people can believe this, I don’t mind… and I also very well know that Christianity is about so much more, it’s about being nice to eachother, turning the other cheek… these are all ideas I share. But why do you have to call it a religion? Can’t you just say that it’s good to behave nicely? I don’t think anyone disagrees on that.

The thing is, that IF this is a truth and not just a bunch of stories – why do so many people believe it? How did they find out? What are the odds that EVERYONE writing the Bible told truths and not fairy tales, or for that matter rumours? The Bible was not written by God, I try to tell believers, it was written by men. I believe in science, but if I found a 2000 year old book telling me 1 + 1 = 5 I wouldn’t believe it just because. Nor would I if it said in the book that it was Albert Einstein who had said it, because he was born 1900 years later and it wouldn’t make any sense.

To finish off by quoting Epica: ”Follow your common sense, you cannot hide yourself behind a fairy tale forever”.