Amberian Dawn – End of Eden review

This review was first published on the official Amberian Dawn forum on October 21, 2010.

So I just downloaded the new Amberian Dawn album End of Eden (yes, I have preordered it, but it hasn’t come yet so I hope the band won’t mind me not waiting any longer), and I’m about to get my very first listen… And so I got the idea to record my primary listen experience in this thread, updating it as the album goes along. I’m currently just about to get a cup of coffee before finally pressing the play button on Talisman… so, wish me luck, and please comment!

Remember that this is my first listen, so don’t blame me all that much if I have the ”wrong” opinion all from the start. Some of the best albums out there (Kamelot’s ”Poetry For the Poisoned”, Epica’s ”Design Your Universe”, My Dying Bride’s ”34.788 %… Complete”, Tiamat’s ”Wildhoney”) are growers I didn’t like one bit on first listen.

Observe that I really don’t pay any attention to the lyrics on first listen, but I focus on the music (not to mention that they’re hard to distinguish in Heidi’s operatic vocals, and I don’t have them before me).

Let’s go.

1. Talisman (3:41)

Kicks off with an awesome intro – not really blast-off at all as on previous albums but slow and ghostly keyboards. It then moves into a nice verse and a chorus I really didn’t feel much from on first listen, but it grows on me on the second chorus. This track has some awesome guitar-keyboard play, especially the solo/instrumental before the last chorus, and it has an awesome neo-classical feel to it, as do the keyboard orchestrations in the chorus and the end of the track.

2. Come Now Follow (3:47)

An intro with piano-guitar work reminding me of Nightwish’ ”Gethsemane” (from 1998’s Oceanborn) with atmospheric vocals by Heidi. Moves into a really cool chorus that reminds a little of ”He Sleeps in a Grove” (in a good way). I’m a little disappointed with the solo leading directly into third chorus with no real bridge, as well as the outro not being longer – it builds up to an awesome riff there.

3. Arctica (4:59)

Ofcourse I’ve heard this track a million times before, seeing as it was released almost two months prior to the album, as its lead single. It has some awesome instrumental sections and Heidi sounds wonderful in the chorus. A great track with a wonderfully arctic feel – and I suppose that’s what they’re going for.

One third in…

Seeing as there’s little to comment on Arctica I’m taking a little break to talk on my thoughts so far. I’m actually a little disappointed to see that both Talisman and Come Now Follow are real ”hits” with nothing extremely interesting to bring. Sure, every album needs a few pure rock songs, but I still feel too many AD tracks miss that little extra spark, that awesome solo or wonderful bridge – instead, most solos are pretty ”ordinary” and most tracks have no bridge whatsoever. Arctica do have a wonderful instrumental section before the last chorus though, and so almost makes up for the lack of this in the previous two tracks. Those I look the most forward to next are Ghostly Echoes, Virvatulen Laulu.

4. Ghostly Echoes (5:43)

This song has a really awesome 40-second intro of partly those ghostly echoes promised, and partly some extraordinary heavy metal riffing. Moves into a nice verse moving into an epic chorus, very much relying on background keyboard moves and some up front guitar riffing. Reminds me of Incubus in its strange atmosphere. This would have made for a great music video, I feel two minutes in out of almost six…

This was one of the songs I was really looking forward to, partly for its length (I’m a sucker for epics) and partly for its title. Three minutes in I’m already satisfied, and now it’s moving into a cool post-chorus instrumental, followed by a ripping guitar solo followed by some face-melting keyboard battling and background choral movements (ghostly echoes!) – this… is… awesomeness. A vocal movement follows leading up to the final chorus. This track is somewhat gothy, with its slow, heavy guitars and its background keyboards and choirs, and what sounds like church organ by the end. In short, an awesome track.

5. Sampo (3:12)

Kicks off with a nice but not extraordinary intro, and leads into a pleasant vocal-lead chorus – probably the perfect semi-joyful, melodic track after a heavier one like Ghostly Echoes. I notice the use of background choir in both this one and Ghostly Echoes and realise I really enjoy it. …at 2:02 I stand in shock before the awesome instrumental – my complaint on lack of bridges, forget about it! This is great, and that for a song that’s just a little beyond three minutes in length… wow! Nice idea with such a sudden and great instrumental. I’m using ”great” a little too much, huh?

7. Field of Serpents (3:39)

There’s something awesome about this album and its varying atmospheres. This one starts out like the big escape theme in a Hollywood thriller, and goes on through a stressful verse into a scream-out chorus, with varying crazy keyboard and ripping guitar riffs. I can’t imagine anything but running through a Field of Serpents in this awesome chorus. The bass-drums increase works perfectly and brings on just the right feel.

Moving into a nice instrumental section (proved wrong again, what is this?! :D) I realise this is one of the tracks with keyboard battle. Awesome!

Two thirds in…

As the last keyboard notes of Field of Serpents echo out I take another break for commenting on my thoughts so far. In the last one I were complaining about the lack of surprise and the lack of bridges, that the two new tracks so far had been nice ”hits” but weren’t really that original. That definititely changed now, with the awesome epic Ghostly Echoes and the speedy-as-hell-what-is-going-on Field of Serpents, as well as the next ”hit” Sampo which turned out to have quite a wonderful instrumental bridge.

The next three tracks all seem very exciting. City of Destruction (I recalled it to be ”corruption”, I have to do a quick Google search) has a very interesting name indeed, and I recall it to be the second one with a feature from Jens Johansson? Virvatulen Laulu is the classical piece with an opera singer, and seeing as I am a sucker for both classical music and opera it doesn’t take that many geniuses to calculate that I probably will love it (not to mention that mr Seppälä has only done great classical compositions so far). War in Heaven is 7:24 and I guess it is in this one we’ll see a reappearance by our dear friend James Goodman, that’s appeared on both previous albums as well. Put that together with its wonderful title and well, I think I’m sold before it begins. edit: After a Google search I realise that the title was indeed ”City of Corruption”, not Destruction. Damned be that torrent file.

8. City of Corruption (4:19)

Starts off real epic and moves into an even more epic neo-classical movement before the vocals start after a minute. The vocal lines are really beautifully done, and already the verse is stuck in my mind. The chorus is purely enchanting as well, even though I had assumed this song to be a ”rocker” judging by its title. :)Amberian Dawn is definitely moving into a more neo-classical direction as previously hinted on tracks likeIncubus, and I definitely enjoy this.

The song moves into a keyboard battle that rocks my brains out – as I had recalled, this was the one. The guitar riff featured in the intro as well is really wonderful as well.

9. Virvatulen Laulu (3:45)

I immediately notice that while this song starts out really nice, it definitely doesn’t suite well straight after City of Corruption. That aside, it’s really pleasant, with nice voices by both Nieminen and Heidi, and some extraordinary orchestration in the background. A style that immediately reminds me of the old classics. Moves into a wonderful piano-keyboard outro. Tuomas is really doing a lot of work in this one! A track I won’t really think is coming live, but it would be awesome if it did. Though this one didn’t strike me to be that amazing first run, it wouldn’t surprise me to be a grower.

10. War in Heaven (7:24)

Pure epic right from the start, with nice choir and guitar-drum-bass work, and background keyboard notes. Heidi’s voice sounds wonderfully tormented (am I sadistic? yes I am) and moves into a beautiful chorus (?) with a wonderful rhythm I really need them to play live.

[2:16] Moving into a doomish guitar section with James Goodman’s beautiful screaming voice and some chaotic background keyboards… wow that’s hot. They should do more of this. [2:46] Back to Heidi’s calm, tormented verse. Slow drums and calm keyboards… moving into a chorus section again. ”God and his angel…”! Wonderful. Back to Goodman and the doom, moving into even cooler choral works and then slowing it down with some harpsichord moving into a scarily great keyboard-heavy instrumental leading into a guitar solo. [6:22] Goodman returns his part and repeats it with increasing drum action speeding up the tempo… background orchestration and keyboard sections returns and it all echoes out with a hauntingly epic harpsichord and church organ finishing it off… a perfect ending to this amazing album.

edit: I realised just now that 6. Blackbird wasn’t included among the files I downloaded… I fixed another download though, and I have to hurry now but I’ll comment on it later.

Kamelot – Poetry for the Poisoned review

Norwegian-American progressive power metal act Kamelot‘s 2010 album Poetry for the Poisoned is unlike anything they have ever released, and to some extent unlike anything anyone has ever released. It is an interesting joyride of traditional heavy metal hatered, emotions beyond music and and an experience hard to match nor describe, but let’s try.

The Great Pandemonium (4:23)

I was one of the few lucky ones to hear this one, Hunter’s Season and Thespian Drama on the spring 2010 Pandemonium Over Europe tour, and ofcourse I immediately found it to be a wonderful new track. The Great Pandemonium is interesting, being both one of Kamelot’s heaviest and catchiest songs, and that’s saying a lot. It brings on new inspirations and recalls old, bringing back growls from songs like March of Mephisto (fromThe Black Halo) and techno features that are getting more and more familiar on this album. The lyrics are top on this one, and it has a video that measure with some of the best ever produced.

If Tomorrow Came (3:56)

If Tomorrow Came is one of the album’s faster, catchier songs alongside Once Upon a Tale, but when acted out by Kamelot, even the catchiest song can’t turn away from metal. If Tomorrow Came is an in-your-face attack, a train of thought (getting there) that’s fast for the sake of being fast, and it works. It may not be a song that stays on the mind for long, but when it’s there it’s there, even for the mere moment

.

Dear Editor (1:19)

It’s not all too fair judging Dear Editor by itself as it is in fact an intro to The Zodiac, but I still will. For an intro, it is really interesting, managing to build up a heavier, spooky feel even after the race of If Tomorrow Came. The intro features the reading of a letter from the infamous Zodiac killer, which the next song is a long reference to, and not much more is needed. It works.

The Zodiac (4:01)

The Zodiac is clearly a new way Kamelot has never travelled before. Though its sinister, heavy feel is reminiscent of The Black Halo’s March of Mephisto, it is definitely not in the same vein. This is a portrait of a killer, and it is very well described. The notes travel between calm, ice-cold planning and sudden rage, before calming down again – the perfect idea of a homocidal psychopath.

Hunter’s Season (5:34)

Among the songs on the album, Hunter’s Season is probably the one which stays in the listeners’ mind best on first listen. It is both one of the speedier songs as well as one of the more emotional ones, immediately reminiscent of Finnish metal act Sonata Arctica‘s 2009 track The Last Amazing Grays. The song was written by guitarist Thomas Youngblood to the memory of his deseased mother, and the lyrics are some of Kamelot’s best.

House on a Hill (4:15)

Kamelot and ballads often go hand in hand, with golden tracks such as Sailorman’s Hymn, Abandoned and Wander, and House on a Hill is another one to add for future top lists. An emotional ballad with Epica’s Simone Simons, House on a Hill is a combination of beautiful music and wonderful lyrics. Though it is rather simplistic on first listen, allowing more casual listeners to enjoy it early, it is definitely a grower, alongside tracks such as the longer Poetry for the Poisoned. One complaint I have always had concerning Simons in Kamelot songs (such as The Haunting (Somewhere in Time) from ”The Black Halo”) is that she has never been given enough space, but her appearances on this album (this one as well as the title track) are much better, and the result is much better produced music.

Necropolis (4:18)

Necropolis is the first in a series of songs that felt extremely out of place on first listen, but this one especially is a real grower. A natural live track, it’s leading guitar alongside the technological editing of Khan’s voice hypnotises the listener, kidnapping along on a very interesting journey indeed.

My Train of Thoughts (4:07) & Seal of Woven Years (5:12)

My Train of Thoughts and Seal of Woven Years are the two of which I still have some extreme doubts. Both are really exciting songs, very different from anything Kamelot has ever done before, but they also pass by if you don’t pay attention. There is something about these two tracks that requires the listener to pay attention, maybe even just close his or her eyes and only listen to the music and lyrics and nothing else. But when you do, they are extremely interesting songs. And I don’t know if that is good or bad.

Poetry for the Poisoned I – IV

Let’s just take the splitting up thing first. This is the album’s big epic, and I should note immediately how I absolutely love it, but it is also divided into four tracks, for no apparant reason. It is seldom a good choice to divide a song up into sections, and one of the few times it is okay is when the songs can be played one by one and still enjoyed, but for example IV – Dissection can simply never be played on itself. Another reason would be if the tracks simply are so long it’s annoying (check Devil Doll‘s Dies Irae out). But on to the actual review.

The song starts out amazing with an atmospheric build in I – Incubus, and the lyrics are some of Kamelot’s finest works. The song however somehow works into a strange quotation on the being of the incubus, and while it doesn’t ruin it doesn’t help either – it could easily have been skipped or replaced and the song would have kept more of its atmosphere.

But most of the atmosphere is kept, and works wonderfully into II – So Long, with Simone Simons making another beautiful appearance. This is the other track that could be called a ballad on the album, and it works phenomenally. It is the longest part of the song, and it is perfect by that length, including a wonderful chorus, verses and a solo before moving into III – All is Over and IV – Dissection (I find great difficulty finding where one end and the other begin). These two have some phenomenal instrumental moments, as well as the beautiful Mozartian What if all is over? section. These parts definitely could have been longer, but they overall make it. While I at first listen thought the instrumental end of Dissection was anticlimactic, destroying what was built up in All is Over, but on additional listens it appears more and more aggressive and interesting, and while it stops quite suddenly it seems to be suiting this magnificent suite of tracks.

Once Upon a Time (3:46)

Someone described Once Upon a Time as ”if EdenEcho and Season’s End had a beautiful lovechild”, and it is true. Kamelot has always managed to find some light in the end of even the darkest story – on ”Epica” it’s Snow, on ”The Black Halo” Serenade and on ”Ghost Opera” EdenEcho – and I keep finding it harder and harder to match. But this one is a track with wonderful lyrics (I notice I keep praising the lyrics on this album), a catchy chorus and a shredding guitar solo. This is too much. This is the epitome of greatness. This is Kamelot.

Epica + Kells + ReVamp in Stockholm 26/9 2010 – concert review

Arriving at 16:00, three hours before the show, Stina and I considered ourselves pretty late, often waiting for at least four hours for most shows, but we also noticed the line being exceptionally short, with only five or so people before us (the gang just ahead of us had waited for two and a half additional hours, and the two before them were Dutch, presumably following the band around). As it turned out, the lines stayed pretty much the same, and when the show was just an hour away there were hardly fifty people in line, most of them die hard 21st century goth chics.

When the entrance open at 19:20 the line has grown somewhat, but hardly what I could have expected, and I and Stina easily make our way into the front line, the rest of the audience a mixture of symphmetalgoths and your traditional beer drinking vikings by the pub section (this is a club concert after all). As a club the audience is surely less enthusiastic and the special effects are less outstanding, but this also makes an intimate environment, perfect especially for the fans of less wellknown acts such asReVamp (and Kells I guess, but I didn’t see anyone coming for their sake).

Floor Jansen in ReVamp

ReVamp are the first to kick off, and they immediately fire the crowd up with their album intro Here’s My Hell, followed by a number of their faster tracks before the duet ballad Sweet Curse, in which lead singer Floor Jansen does both verses in comparison to the studio version (though backed up in the chorus). Still a very beautiful song, if not more beautiful, with Floor getting more part, especially as I’ve never been to fond of the almostLinkin Park-ish sound of the male verse. I’m also happy to see one of my favorites, Kill Me With Silence, and one of their biggest hits Million, with its Epica– and After Forever-like chorus that really got the crowd going before a both heavy and catchy finale with In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disgraced and Head Up High. I’m sure ReVamp garnered a new section of Swedish fans as well as pleased a number of old fans. I, who never got the chance to see After Forever (Jansen’s ex band, founded by Epica leader Mark Jansen) and never having seen ReVamp before (this being their first Sweden show in existence) was certainly pleased, being met with an even more powerful sound than the album, and a band that surely had experience on stage. Jansen has an amazing spirit in her vocals, and it seems to me that she’s really been reborn with this new band.

One of the guitarists in Kells

Kells was second on stage, and they were the only band I didn’t come for. I had never heard of this French semi-symphonic metal band before the announcement of the concert, and I missed to check them out on forehand. And while I loved every moment of both ReVamp and Epica, I’m sad to say that most of Kells music seemed all too general and boring to me. The fact that they sung on French, a language I only barely understand, means less than the fact that most songs had very basic structures, that there were no interesting guitar riffs whatsoever, and that the singer sounded like a drugged-up daughter of Avril Lavigne and Amy Lee, and her very confusing dance, seeming like a strange rip-off of Sharon den Adel, destroyed the few really good moments. If the band is reading this and wants a pointer from a miserable music geek, the concept The heavier the better really works on this band. I was honestly surprised in one of the earlier songs (possibly Ailleurs) when the band fell into some crazed-out punk metal growl, and the lead singer’s vocals suddenly turned extremely promising, even reminiscent of the angrier sections of ReVamp tracks such as Kill Me With Silence. Why not turn into some female-fronted punk metal act (and I certainly don’t mean that in a bad way)?

Simone Simons of Epica performing Tides of Time

Epica, the main attraction, kicked off beautifully with their latest album intro Samadhi ~ Prelude ~ and Resign To Surrender ~ A New Age Dawns – Part IV ~, which immediately got people going. I have always said that this is the perfect intro to both an album and a concert, and I continue believing so – not only does Samadhi build up wonderful hinting and suspense that is wonderfully brought down by the immediate action of Resign to Surrender, but the latter goes really far – about two minutes if I don’t missrecall – before lead singer Simone Simons joins on stage. And while the rest of the band is awesome, Simons is for many the one big attraction (sorry, boys). The setlist is quite phenomenal, mixing old and new songs – the constant live favorite Sensorium and Epica’s answer to UnOpened; the exotic and catchy Martyr of the Free Word; the beautiful piano balladTides of Time; the more folk metal track Quietus. The (original) setlist end with two of the band’s longer tracks, The Obsessive Devotion from The Divine Conspiracy and the title track Design Your Universe ~ A New Age Dawns – Part VI ~ off their latest album – both of which are some of my favorite Epica tracks. The band leave the stage and I start to wonder whether there will be any encores (this is after all a club playing) when the keyboardist returns to congratulate us for being a wonderful audience (in a way that actually sounded honest in comparison to most when the band doesn’t know where they are and won’t remember tomorrow). The band comes up on stage and runs a trio of songs, including another one of my favorite, their first song everCry for the Moon and the all-time fan classic Consign to Oblivion (or, well, Consign to Stockholm as they called it).

I leave happy, and Stina keeps telling me the whole way home how she can’t believe the concert, immediately marking the spot for her favorite ever.

But there’s more…
Members of both ReVamp and Kells stayed for signing merchandise, and Epica offered some really awesome shirts I wish I could have bought. With my poor economy I decided upon buying a ReVamp poster and I had it signed by Floor Jansen herself (after I couldn’t speak a word and she had to ask if I wanted her to sign it – possibly more nervous than meeting both Kamelot and Sonata Arctica.

Setlist ReVamp
1. Here’s My Hell
2. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: All Goodbyes Are Said
3. Fast Forward
4. Sweet Curse
5. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disdain
6. Kill Me With Silence
7. Million
8. In Sickness ‘Till Death Do Us Part: Disgraced
9. Head Up High

Setlist Kells
1. Réminiscences
2. Avant que tu
3. Ailleurs
4. Le Manége Déchanté
5. Mes Réves
6. Sans teint
7. L’Heure Que Le Temps
8. Korn
9. La sphère
10. Lueur

Setlist Epica
1. Samadhi ~ Prelude ~
2. Resign To Surrender ~ A New Age Dawns – Part IV ~
3. Sensorium
4. The Last Crusade
5. Unleashed
6. Martyr of the Free Word
7. Tides of Time
8. Quietus
9. The Obsessive Devotion
10. Design Your Universe ~ A New Age Dawns – Part VI ~
Encore 1. Cry for the Moon
Encore 2. Sancta Terra
Encore 3. Consign to Oblivion


Framtidens skola

Inom Piratpartiet har det ett tag nu varit diskussion om utvecklingen av partiprogrammet baserat på våra grundläggande idéer och på medlemmarnas idéer, och ett område som varit speciellt naturligt för utveckling är skolpolitiken. Jag har egentligen hållt mig utanför all diskussion men tänkte att jag både som piratpartist och som intresserad i ämnet skulle tillföra mina åsikter. Detta ska alltså inte tas som pirata åsikter, utan är helt mina egna, uppe för diskussion om inarbetning i programmet.

Inblick i min bakgrund

För att ge en direkt inblick i mitt tankesätt: Jag går just nu tredje året på naturlinjen i Klara Gymnasium i Linköping. Det är en skola som jag ofta ser som symbolen för framtidens studier. Det är en skola där vi har (bokstavligt) glasväggar till klassrummen, en kafeteria med gratis kaffe och te och kylskåp för förvaring av elevens mat om den inte vill äta i lunchrestaurangen. En skola där dörrarna till lärarna alltid är öppna och där eleven anses stå precis lika högt som lärarna. Vi har ett ganska softistikerat datasystem med tre dataområden och laptops till låns, trådlöst nätverk och så vidare. Dessutom har ett växande antal elever börjat ha med egna laptops för anteckning och arbete under lektioner (jag själv har tagit med min dator sen ettan). Det är en mycket öppen miljö helt enkelt.

Datorn i studierna

En predikan som körts ganska hårt av många inom PP är att det ska finnas en dator för varje elev. Sedan när är debatterat (många säger redan i första klass i grundskolan), men jag utgår här ifrån just gymnasiet eftersom det är en bra grund. Med detta menas helt enkelt att varje elev ska ha direkt tillgång till en dator med uppkoppling under alla (icke praktiska) lektioner. En dator ger stora fördelar i skolväsendet, och öppnar dörrar för en lysande framtida utveckling, men här listas några vinnande argument.

  1. Faktakoll. Eleven ska i realtid ha möjligheten att dubbelkolla lärarens information. Detta handlar inte om en brist på tillit (eller jo, det också, men vänta) utan det handlar om dubbelcheck för att vara säker. Tiden när en allvetande människa hyllades som ägaren av kunskap är länge förbi, förutom i just skolan. I skolan ska läraren idag hyllas som den som vet bäst, medan vi alla vet att det inte nödvändigtvis stämmer. Visst ska en lärare ha kunskap om sitt område, men huvudsaken med en lärare är att den ska kunna lära ut. Lärare ska inte längre anställas efter sin vetskap utan efter deras pedagogiska förmåga. Idag kan var elev mycket enkelt kolla upp världens samlade kunskap genom att bara googla det.
  2. Organisering. Jag använder personligen Google Docs till alla anteckningar jag för i skolan. Denna tjänst är i princip en bättre version av Microsoft Office, på nätet, som jag kan nå från vilken dator som helst med rätt lösenord. Det finns även andra alternativ, inklusive att spara information på datorn. Det jag ser bland många i min skola är däremot att de släpar runt på tiotals papper med slarvig handstil de knappt kan läsa. Ofta hör jag dem gnälla ”behöver jag detta eller kan jag slänga det?” eller ”var har jag nu religionsuppgiften från förra veckan?”. Jag själv behöver aldrig slänga någonting utan kan sortera bort dem och plocka tillbaka när jag behöver den igen, utan att slösa utrymme – Google Docs har idag 2 GB gratis, och jag täcker just nu 0.01 % av detta. Och att snabbt hitta information är enkelt med sökfunktioner och mapporganisering. För att inte tala om att jag aldrig kan glömma någonting hemma – även om jag skulle glömma min dator når jag det på kompisens dator bara jag kommer ihåg mitt lösenord.
  3. Digitala studieböcker. Att vi idag fortfarande lägger ner mängder av pengar och energi på fysiska studieböcker är sorgligt. Det finns mängder av både gratis och billiga studieböcker online. Inom många ämnen ser jag dessutom att det inte behövs en studiebok om eleven har tillgång till Internet, utan att eleven istället ska uppmuntras att söka och granska fakta själv. Det finns idag mängder av debattartiklar, nyheter, klassiska texter och vetenskapliga studier som är grund för miljontals essäer och arbeten. Ja – att ge gratis datorer till alla elever kostar pengar. Men jämför priserna med hur mycket alla dessa böcker kostar och skillnaden är inte längre så stor.

Skolan ska lära applicering, inte kunskap

Något av det viktigaste att förändra i skolväsendet är hur det ser på utbildning. Jag såg nyligen en föreläsning på YouTube med  Fredrik Härén, där han berättar om hur vi ser på kunskap och vad som faktiskt är poängen med att lära sig fakta i en värld där allt detta kan hittas med Google på sekunder. Han berättar bland annat om hur Sverige aldrig kommer bli ett stort innovationsland igen utan just idéer – företag som bara letar ren kunskap kan lätt få tag på en högutbildad kines för 18 kronor i timmen.

Saker och ting har förändrats. Idag har inte jag en anledning att memorera August Strindbergs födelsedag inför arbetslivet – om jag nu någonsin behöver veta kan jag lätt googla det. Skolväsendet behöver anpassas efter detta och fokusera på det viktiga, som hur vi faktiskt applicerar kunskapen. I fysiken behöver vi inte memorera alla formler och konstanter, utan vi får istället ha med detta i en formelsamling, och huvudsaken på exempelvis ett prov är att kunna applicera det. Andra delar av skolan är dock fortfarande beroende av rent minne, och det ultimata exemplet på detta är historia. Jag läser inte längre ämnet, men jag vet hur det är, och jag minns att kravet för både G och VG var främst att memorera vem som var släkt med vem, vilket år som vem blev dödad och vad snubben som grundade Rom hette. Jag säger inte att det är fel att memorera dessa saker, men det finns viktigare saker att lägga krut på. MVG-kriterier i sagda kurs är att kunna göra samband och se kopplingarna sinsemellan, frågor som ”kan du se en likhet mellan Romarriket och en nutida nation?” eller ”hur skulle världen ha sett ut idag om Hitler inte blev besegrad 1945?” Detta är de intressanta frågorna och det är här krutet i skolväsendet ska ligga. En historiakurs ska vara en kortfattad undervisning om t ex Andra världskriget, och sedan diskussion om vad olika steg innebar, hur det relaterar, et cetera.

Jag vill påpeka direkt att det självklart ligger en vikt i grundläggande kunskap. Om jag till exempel ska anse mig proffs på svensk litteratur bör jag nog veta att Strindberg föddes under första halvan av 1800-talet, och om jag ska plugga matematik kanske det inte räcker med att jag googlar lite snabbt hur jag räknar ut en sinuskurva. Min poäng är att vad som förr ansågs som vital kunskap vi var tvungna att memorera eller skriva ner nu går att få tag på utan detta.

Fri programvara


Skolan ska aldrig tvingas in i en viss standard när det gäller IT-relaterat. Precis som det är idag. Däremot bör skolor rekommenderas vissa standarder när det gäller operativsystem, ordbehandlare, webbläsare med mera. Idag är standarden runtom i världen Windows (ofta XP eller Vista), ett operativsystem som visserligen är helt okej när det gäller enklare sysslor, men samtidigt är mycket hotat av virusattacker samt verkligen kostar skjortan.

Linux (speciellt Edubuntu som är specialbyggt just för skolor) är både gratis och mycket säkert för skolmiljöer. Ubuntu / Edubuntu är dessutom speciellt användarvänligt, någonting som flera andra Linuxsystem fått kritik för att inte vara, och en omställning till detta är inte alls komplicerat. Det är dessutom otroligt enkelt att ställa om efter egna önskemål, och erbjuder mängder av program för allt från ord- och bildbehandling till gbrainy – självklart kan även delar av detta stängas av om skolan önskar det. Fri programvara i skolmiljöer skulle årligen spara många miljoner som idag går till storföretag till Microsoft, detta till trots att det ideella Edubuntu erbjuder betydligt bättre material gratis. Även på webbläsarfronten finns både Mozilla Firefox och Google Chrome som bättre alternativ till det klassiska Internet Explorer, och båda dessa följer fler standarder och kör snabbare.

Kommentera gärna om du har egna idéer eller vill framföra kritik mot mina tankar.

Behovet av kontroll

Ett vanligt argument mot fildelning är att det genast gör att skaparen förlorar kontrollen över sin skapelse. Den kanske släpper ett album i special edition i 1000 exemplar, och argumentet är alltså att skaparen därefter borde kunna veta att det finns just 1000 exemplar av varan, men att piratvärlden förstör detta. Försäljningssiffror betyder helt plötsligt ingenting på 2000-talet, vilket görs uppenbart av artister som Devil Doll, som bara gav ut sina album i exemplar om 1000 men enligt Last.fm har 725 000 lyssnare.

Men varför behöver skaparen ha detta kontrollbehov till att börja med? Och har skaparen någonsin haft kontroll?

En skapare har aldrig haft mer kontroll än år 2010.

En kulturskapares värsta fiende har alltid varit plagiariseringen. Sedan den första lerfiguren för tiotusentals år sedan har kulturen levt på kopiering. Kopiering är i grund och botten mycket bra – att ta en produkt och göra den bättre är grunden till precis allt skapande. Som både kompositör och författare själv vet jag att jag inte skulle kunna göra någonting utan de författare och musiker jag inspireras av och härmar – jag tar pianosolon av Beethoven, fiolkomp av Mozart, symphrockdualitet av Therion och så vidare. Det är ingen hemlighet.

Det ständigt återkommande problemet är dock inte den bra delen av kopiering, utan den dåliga. Om jag under antiken var en kringresande trubadur kunde jag höra en melodi spelas i Brittania och härma den i Rom, där jag själv utgav mig för att vara skaparen. Kanske blir jag en kändis, och turnerar Romarriket runt. När jag sedan far förbi Brittania kan den stackars trubaduren som skapade stycket sitta där och hävda att det är han som ska vara känd, men vem tror honom? Jag var först, och jag var proffsigare på PR och blev känd med det.

Det är fortfarande osäkert vem som skapade många kända stycken under den klassiska eran, för att inte tala om många psalmer och texter. Berättelser som Homeros Odyssén tror historiker idag inte att han hittade på – han bara skrev ned en gammal muntlig saga. Han plagierade.

När världen blev allt mer modern blev också världen allt mer globaliserad. Stammar blev till länder och flertal länder blev till utarbetade allianser, ofta sammanförda av handel och strävan efter världsfred. Telefonen, flyget och Internet är alla enorma utökningar av globaliseringen, och idag kan jag enkelt kontakta en afrikan på sekunder, någonting som för inte länge sedan tog många månader. Och för att komma tillbaka till mitt påstående: Idag kan jag inte hitta en melodi i Storbritannien och släppa en skiva med låten på hur som helst. Idag är det hur enkelt som helst för originalartisten att söka upp mig på nätet och dagar efter släppet bevisa att han var först. Idag har artister mer kontroll än någonsin.

Skivsläpp skapades som ett supplement. Detta är någonting få antipirater verkar vilja förstå. Skivor var aldrig tänkta att ersätta konsertspelningar. Under exempelvis den klassiska perioden när storheter som Mozart turnerade, var det dessutom ett fruktansvärt dåligt samarbete mellan länder, och om jag kände för det kunde jag börja spela någon av hans operor i Stockholm utan att han kunde göra något. Det enda som fanns att falla tillbaka på var att hoppas att fans skulle respektera hans vilja, eller hoppas att kopian aldrig skulle bli riktigt lika bra som originalet.

Kopiering idag har inte alls samma syfte som under denna period. Kopiering på nätet handlar inte om att tjäna pengar på någon annans jobb (de flesta sidor, exempelvis The Pirate Bay, är helt ideella, trots att det alltid också kommer finnas de som inte är det), eller att utge sig för att vara författaren till ett verk – om någon gör det tar det inte lång tid innan det avslöjas. Fildelning handlar inte om att tjäna någonting på det hela. Det handlar om att dela med sig, för sharing is caring, hur cheesy det än må låta.

Behöver en skapare kontroll över sitt verk?

Men om vi nu bortser från ren plagiarisering, och ser över att skaparen helt enkelt bara vill att hans verk ska släppas i just 1000 exemplar. Har vi rätt att gå emot viljan? Till att börja med måste vi fråga oss varför skaparen skulle vilja detta.

Jag kommer på tre argument för att vilja detta, och därför tar jag upp just dessa tre. Om du som läsare av detta vet fler, tro inte att jag har hoppat över dem för att jag inte hade ett svar – jag tänkte helt enkelt inte på dem. Skriv till mig och jag svarar, jag lovar.

Hitlistor

Hitlistor har blivit en allt större del av mångas vardag under 1900-talet. Från dagen då vinylskivor började säljas har en artists popularitet kunnat mätas i sålda enheter, och det är först på 2000-talet som detta börjat falla. Det finns halvkändisar som inte släppt en enda skiva utan slagit igenom via torrentsiter, Last.fm eller YouTube. Det finns band som var små men efter att de lagt ned blivit Internetfenomen, som tidigare nämnda gothbandet Devil Doll. Och artister som förut sålde sina skivor till alla som ville lyssna går nu att ladda ned online, och antalet som köper skivorna är inte längre antalet som lyssnar, utan just antalet som köper skivorna. 2000-talet är hitlistornas död. Men behövs hitlistor? Jag personligen bryr mig inte ett dugg om dem, men det finns säkert också de som baserar sina inköp endast efter vad andra tänker och inte efter deras egna åsikter. Kommer de plötsligt inte inse vad de ska köpa? Nej. Kolla bara in The Pirate Bays top 100.

Special editions

Special editions är nästa argument. Jag själv är ingen riktig sucker för dessa album, som jag mest tycker är giriga, men jag förstår om andra är det. Special editions är för de som inte vet en ofta dyrare, mer exklusiv version av ett album eller en film, där det ofta finns en extra låt eller en plus-DVD med en video eller liknande – helt enkelt något tillägg. Ofta ges albumet ut i en bestämd upplaga, exempelvis 10 000 exemplar, vilket ju gör att om det släpps fritt överallt försvinner poängen. Vad som är grundläggande fel med detta är just tanken med en begränsad upplaga. Tanken att kulturen av okänd anledning ska hållas inom en viss grupp människor. Kultur ska vara fri, och om möjligt tillgänglig för precis alla. Om vi tänker oss ett perspektiv där extramaterialet är helt enastående, revolutionerande för mänskligheten, och kopiering är omöjligt. Vad händer? Någon ställer sig och spelar in en olaglig kopia. Ett plagiat. Så vad är värst, en likvärdigt bra kopia eller en sämre variant på samma sak?

Artisten vill inte släppa det till att börja med

Detta är någonting jag har full förståelse för – jag har själv både texter och musikverk jag inte skulle vilja att andra läste eller hörde, i alla fall inte förrän efter min död. Vissa artister har musik de inte vill släppa. Tidigare nämnda Devil Doll har ett första album som trycktes i ett exemplar som överhuvudet själv har, exempelvis, med argumentet att han bara tycker den är pinsam. Men hur fungerar det om artisten släpper en skiva i sin ungdom och senare ångrar sig? Tyvärr faller allt tillbaka till att det är för sent ögonblicket det släpps. Det går bara inte att försöka begränsa det på det sättet. Antingen gäller det eller så gäller det inte. Men material som aldrig släpps. Tja, du kanske borde gå tillbaka och läsa Anne Franks dagbok och överväga om hon faktiskt planerade att publicera det hela.

Att vara snäll är att vara dum

Klicka för stor bild.

Att vara snäll är att vara dum. Tyvärr är det vad jag om och om lärt mig tydligare och tydligare. Det är de snälla som åker fast för allt som de elaka gör, helt enkelt på grund av snällhet och naivitet.

I Europa läggs en skatt till på CD- och DVD-skivor för att kompensera för de som laddar ned. De ”snälla” konsumenterna får betala extra för vad de inte gör, medan de ”elaka” får det gratis och utan risken att skivan går sönder.

Alldeles för mycket programvara som inte går att skyddas från fildelning (Photoshop, Windows 7 OS, et cetera) säljs till överpris på tiotusentals kronor, för att kompensera för de som är onda demoner och laddar ned det.

Vem får betala? 55-åriga tant Agda som ska prova på den där Internetflugan och hört att Pirate Bay, det är ju ett näste för pedofiler.

De som vill förstöra piratideologins fria fildelning måste lära sig att sluta utnyttja de som faktiskt är på deras sida. Jag började faktiskt använda Spotify, och jag funderade på att bli betalande medlem innan jag insåg hur mycket som försvinner och ändras om, vilket dålig uppbyggnad programmet har och hur inkompatibelt det var med Linux. Jag försökte. Jag gav upp. De ansträngde sig helt enkelt inte tillräckligt.

Men det handlar inte bara om ansträngning. Spotify använder lägre kvalitet på musiken för icke betalande. Hur kan det konkurrera med att jag kan gå bredvid och ladda ned samma låt till högre kvalitet och gratis (och lyssna offline)?

Missförstå mig inte. Jag älskar CD och jag älskar DVD, och jag köper nog mer musik och film än de flesta i min ålder, samt går ofta på konserter och köper bandtröjor, affischer med mera. Jag älskar kultur och jag har ingenting emot att betala det. Jag vill sponsra tillverkarna och jag vill se bandet live, jag vill ha skivan i handen även om jag oftare spelar MP3-filerna på datorn. Men jag förstår de som inte bryr sig om sånt.

Jag förstår de som tycker konserter är högljudda och som föredrar MP3 framför CD, som inte gillar idén med bandtröjor eller affischer. De laddar ned musiken och har inte heller någonting emot att betala. Men hur ska de? Ska de betala för en tjänst de inte använder, där en stor del av betalandet går till mellanhanden och inte bandet?

Om ni vill konkurrera med fri fildelning (och det är ingen konkurrens, för den delen), får ni erbjuda någonting av samma kvalitet. Det hela är mycket logiskt. Om jag öppnar en ekologisk affär bredvid ICA kan inte jag sälja usla produkter som kostar mer och förstör naturen. Ingen skulle köpa det. Ändå inbillar ni er att ni ska kunna göra det?

Att döda någonting vackert

Internet är det bästa som har hänt mänskligheten på hundratals år.

Ja, jag hyllar Internet över TV, hårdrock, pencillin och Tolkien. Det gör jag. Varför? För att Internet är öppningen. Vägen till både en alternativ realitet och till ett annat sätt att nyttja världen vi lever i. Om Internet byggs upp än stabilare än idag – scenariot när WIFI finns tillgängligt överallt med reservbatterier som räddar det även vid strömavbrott – finns ingenting som stoppar mänsklighet. Om Internet hålls till den blotta grad det är idag, och utvecklas till de delar av världen där det nu förstörs eller inte finns, är det det ultimata vapnet mot autokrati, för demokrati och uttrycksfrihet.

Jag gillar Internet, helt enkelt, och det av anledning.

Internet ger dig kraften att när som helst kontakta vem som helst i hela världen. Det ger dig möjligheten att när som helst kolla upp vad som helst. Möjligheten att spara information hemma, klä av dig naken och springa till ett hotell i Ryssland och fortfarande komma åt samma information. Hade Anne Frank haft en wifi-dator istället för en dagbok hade saker kanske sett lite annorlunda ut, för det är vad det hela handlar om – fritt släpp av information.

I en värld där media kan bli uppköpt av en tokig politiker som vill sprida rena lögner om sig själv kommer sanningen alltid komma ut så länge Internet står fast. Hur vet jag det? Kolla på den jävla idioten Berlusconi.

Mamma fick mig att läsa George Orwells bok 1984 ganska tidigt i min barndom, och det är jag mycket glad för. Ja, 1984 används om och om igen av speciellt pirater som argument för att inte ge myndigheterna mer makt för oss – det används ungefär lika ofta som Falkvinge snackar kylskåp – men det är också av en anledning.

Det som chockerade mig allra mest i den boken var inte att kärlek var förbjuden, eller att Winston Smith accepterar att 2 + 2 = 5. Det som störde mig allra mest var att härskaren över Oceania hade ett system där han lät sina arbetare gå tillbaka i gamla tidningar och skriva om dem så att han hade rätt. Om han krävde att fler skor skulle göras 1983 och det visade sig året efter att det blev för många ändrades tidningen att säga att han egentligen krävt att färre skor tillverkades. Det här är en bild av en värld där en myndighet styr all information, där en myndighet bestämmer sanningen.

Internet kommer aldrig att kontrolleras. Den dag det gör det är dagen det slutar vara Internet. Det är inte det jag är rädd för. Om The Pirate Bay stängs ner nästa vecka fortsätter jag bara använda någon av de hundratals andra trackertjänsterna som finns. Om de stängs ned finns hundra till. Det är som att slänga in nedskräpare i fängelset. På ytan kommer det kanske se renare ut, men någonstans kommer det alltid finnas ett litet tuggummipapper.

Jag säger inte att Internet är en anarki, eller att det ska vara en.

Det jag säger är istället att vi ska tänka efter, och se vad priset är på en lag innan vi inför den.

Det ultimata sättet att stoppa dödsolyckor i trafiken skulle vara att sätta fast en maskin i varje bil som gör att bilen exploderar när den körs för fort. Inga skulle längre köra för fort. Bra va?

Varför skulle du känna dig otrygg med en sådan devis? Du har väl rent mjöl i påsen? Eller? Du skulle väl aldrig bryta mot lagen?

Självklart måste även Internet ha lagar. Självklart måste vi även på Internet förhindra slavhandel, ärekränkningar, häleri, et cetera. Men är det verkligen en högsta prioritet att stoppa upphovsrättsintrång, när det uppenbarligen inte skadar industrin i alla fall?

Så vad finns det att förstöra om de får som de vill?

BitTorrent är just nu cirka en tredjedel av Internet dataöverföring. Det är BitTorrenttekniken som bland andra Pirate Bay nyttjar. Förlorar Pirate Bay kan en tredjedel av Internet genast släckas ned. Detta är en teknik som visserligen används till vad som nu är olaglig överföring av musik och film, men det används också av till exempel TV-kanalen CBC, av Blizzard för StarCraft II och World of Warcraft, av både Facebook och Twitter samt av miljoner utvecklare av fri programvara som Linux, Firefox och Google Chrome.

YouTube har redan börjat ge efter med att ta bort precis alla filmer som de blir ombedda att ta bort. Om det blir som myndigheterna vill kommer YouTube försvinna helt.

Sidor som Facebook och Twitter kommer stängas ned. Dessa sidor öppnar upp för spridning av information som många inte vill ska komma ut. Även om majoriteten är skitsnack om vad du åt till lunch finns även spridning av bilder, texter och filmer som är upphovsrättsskyddade, och information om korruption, valfusk, skvaller et cetera, som helt klart skadar när det kommer ut.

Att genomföra dessa lagar är att förstöra Internet. Att döda någonting otroligt vackert. Att förstöra mänsklighetens framgångar.

Det värsta av allt är att jag inte tror de flesta av dessa politiker är ondskefulla. De är inkompetenta. De ser Internet som ett hot baserat på vad lobbyister berättat, och de vägrar se den andra sidan av myntet. Det här är människor som aldrig fått se det fantastiska i Internet, det här är människor som ser det som en leksak de kan slänga bort om den inte tas om hand om.

Det är det som är det hemska. Internet är vad som förstörs nu, och om trettio år ser vi tillbaka på det och tänker Vad är det vi har gjort? Det är idag bara Piratpartiet som står upp för grundläggande mänskliga rättigheter som ska råda överallt. Det är bara Piratpartiet som ser på världen och vill se den gå framåt, inte bakåt. Det är bara Piratpartiet som vill nå framtiden.