End of school

Yesterday marked the day of my final hand-in of a pre-university school work. I officially finish secondary school (gymnasium) on June 10, but I have no work left and I have already gotten all my grades except for one, and they are rather good ones. Hopefully enough to bring me to study physics at Linköping University.

And so I will spend the upcoming summer, for the first time not with a summer break, but officially out of work.

Battlestar Galactica

I have started watching the 2003 reimagining of Battlestar Galactica. Ten episodes into it (and beyond the two-part pilot mini-series), I really enjoy it. The feeling is much alike that of when I first discovered Firefly.

The series is set in a distant solar system, decades after a war between humans and robot Cylons. When all seems fine and dandy again, the robots suddenly attack the twelve human colonies, almost destroying the human civilisation and forcing the 50 000 humans left to flee the solar system into deep space. The Cylons continue to seek the remains of humanity, and someone speaks of the legendary 13th colony, planet Earth, a possible sanctuary from the Cylons.

Now, is the 1978 original version worth watching as well?

Leva i en illusion, var går gränsen?

Det här började som ett svar på ett inlägg på Diaspora, men jag publicerar det även här.

Om man ska leva i en illusion som gör en lycklig är en otroligt komplicerad fråga, som jag tänkt mycket själv på. Det jag kommit fram till är att jag inte skulle vilja göra det, men jag förstår andra som vill det. Jag säger inte emot de som säger att de vill leva i en illusion, utan de får göra vad de vill så länge de inte tvingar med andra.

Däremot har jag svårt att lita på dem. Jag har svårt att ta en person på allvar i andra angelägenheter när jag samtidigt vet om att personen tror på exempelvis horoskop eller kreationism eller för den delen en gud. Detta är förstås en vandrande skala – de allra flesta svenska religiösa hävdar inget extremt utan känner bara på sig att det är något, och det är okej. Däremot har jag svårt för fundamentalister eller andra som tror på extremt absurda företeelser.

Den andra punkten är att det går ut över andra. Som liberal anser jag att alla människor ska styra över sina egna liv, men naturligtvis finns också gränser – när det går ut över andra människor. Exempelvis när påståenden görs som sägs vara vetenskapliga och som används för att påverka allmänheten eller vetenskapen – exempelvis i kreationism men också många andra ämnen. Extremfall är där en person befinner sig i en illusion som går ut på att tvinga ett tusental att dricka gift för att komma till efterlivet Jim Jones style, eller åka in i en byggnad och dra med sig 3000 människor in i döden för en illusion. Dessa är som sagt extremfall, men det betyder inte att religion även i allmänhet påverkar otroligt många människor till ondo.

tl;dr-version:

  1. Jag har ingenting emot vilken religion eller tro någon utöver, men när den försöker övertala mig att hålla med kommer jag att säga emot med logik och bevis.
  2. Jag har svårt att lita på människor som går utanför logik i sina resonemang, och tror på absurda saker. Ju mer osannolika sakerna är, ju svårare har jag att lita på dem. Det betyder inte att de inte *får* tro på dessa saker, men de kan räkna med att jag inte följer deras råd i övriga fall.
  3. En religion eller tro går för långt när den går ut över andra av andra religioner (eller ateister). Liberalism i grunden: Gör vad du vill med dig själv, men skada ingen annan.

Om Osama bin Ladens död och dödsstraffet i allmänhet

Jag blev som många andra glad över nyheten att USA fångat terroristledaren Osama bin Laden efter tio års jakt. Mindre glad blev jag åt att han genast avrättades och dumpades till havs.

Idén med dödsstraff är från allra första början otroligt löjlig. Poängen med ett rättssystem ska vara att förebygga brott, exempelvis genom att stänga in kända brottslingar för att både uppmuntra dem att bättre sig, och att hindra dem från att upprepa sina brott. Poängen med ett rättssystem ska inte vara att straffa för straffandets skull. Alla människor ska ha möjligheten att bättra sig och få en andra chans, hur omöjligt det än verkar – det har hänt förut och det kommer att hända igen att före detta brottslingar av alla slag vänder om och blir goda medborgare.

Att sedan lägga till att Osama bin Laden avrättades utan en rättegång förvärrar bara situationen. Av alla källorna att döma var han obeväpnad, och han avrättades med huvudskott. Ingenstans var han ett hot mot militärerna, ingenstans var de tvungna att avgöra så snabbt att de fick panik och råkade avfyra.

Allt handlar om hämnd. Och hämnd har aldrig varit svaret. Inte när de så enkelt kunde ta in honom både på förhör och på rättegång innan de slängde in honom i den kalla håla där han förtjänade att vara.

Änglavakt

Idag var jag på sjukhuset och gav blod. Det var första gången jag gjort det, men det gick bra och var till och med en cool upplevelse. Jag frågade sjuksköterskan om vad de gjorde med blodet, och hon tyckte det var jättekul att jag var intresserad, och höll ett långt föredrag om exakt hur de behandlade det och vad det användes till, hur det delades upp i plasma och röda blodkroppar och så vidare.

När jag åt mitt fika efteråt tittade jag på skärmen de hade i väntrummet, där de berättade om några individfall som överlevt tack vare bloddonationer. Vid min skräck såg jag rubriken på en av dem: ”Jag hade änglavakt.” Texten nedan beskrev hur personen i fråga varit nära att dö men klarat sig och nu mådde bra, och han tackade sina änglar för det.

Ett tag blev jag nästan förbannad, och undrade vem som på allvar tackar änglar för hjälp när hen överlevt tack vare modern medicin och bloddonationer från medmänniskor. Sedan läste jag det sista stycket och blev glad igen (parafraserat):

”Idag har jag överlevt tack vare mina änglar. Änglar i form av läkare, sjuksköterskor, medicin och 117 bloddonatorer.”