The Kingkiller Chronicle, Day Two: The Wise Man’s Fear

As always with my book reviews, the following is filled with spoilers. Please read ”The Wise Man’s Fear” first if you haven’t. (And if you haven’t read the first part of the series, check out ”The Name of the Wind”.)

I previously wrote about ”The Name of the Wind”, the first book of the Kingkiller Chronicle fantasy series by Patrick Rothfuss. ”The Wise Man’s Fear” is the second part of the trilogy, and the third and final is yet to be released. The trilogy is structured as a continuous story stretching over the entire life of Kvothe, a legendary arcanist, and is probably best seen as one long book stretching over three volumes, around 800 – 1 000 pages each.

I’m trying to keep this short. The Kingkiller Chronicle is one of the best fantasy stories I have ever read. It’s definitely up there among The Dark Tower and The Lord of the Rings. It is amazing in that it tells a beautiful story much more honestly than any other I have ever read. Kvothe is far from a perfect creature, and the story is both about him earning a reputation and him consciously creating it by spreading rumours about himself. It’s about rumours, politics and interpersonal drama, at the same time as it is an epic fantasy story about a man growing up and becoming a great thinker and fighter. The background story, of Kvothe in the future telling back his own story to be written down, is unique and brings a special flavour to the books.

I do think, however, that the trilogy as a whole could have been separated into more books. The first two books don’t have any clear cut-off points, but merely ends in the vein of ”well, that’s enough for today.” I could easily see the books separated into three each, with more interesting cut-offs. The story, and especially this second book which is longer than the first, includes many separate stories. The book overall reminds me of classics like Homer’s ”The Odyssey” in how it tells a long series of shorter stories all tying together in the longer story. We see Kvothe travelling around, meeting legendary creatures and persons and performing legendary feats. Many parts actually work – though not as good – as solitary stories.

The title of the book, ”The Wise Man’s Fear”, is a quote from the previous book – ”there are three things all men fear: the sea in storm, a night with no moon, and the anger of a gentle man.” In this book, we finally see the latter of the three, done perfectly. ”The Wise Man’s Fear” is at times much, much darker than ”The Name of the Wind”, a reflection of Kvothe growing up, growing more powerful and taking things into his own hands. There is a section of a battle in which Kvothe uses the body of an enemy to perform magic, and at the end of it he is covered in blood, and sees the mess of a body before him – a scene which had me stop reading for several minutes, trying to understand what I had read. Towards the end of the book, Kvothe coldly slays nine travelling musician for the horrible crimes they had done. Some part of me stops and think if I like this new Kvothe, or if he is turning into a horrible beast.

It is beautiful.

However, I did find some sections of ”The Wise Man’s Fear” to be slightly too long. The mid-section in which Kvothe works for Maer Alveron is too long for my choosing, and actually had me stop reading for a while before I returned in interest for what happened next. But that’s a relatively minor point in it all.

Once Upon a Time

Once Upon a Time” was my first step towards fulfilling my 2013 goal of trying ten new board games.

In the game, the players take turns in telling a story, taking help from cards with words like ”hidden”, ”crown”, ”secret” and ”wolf”. Each player has an ending card, with a finishing phrase of the story (like ”then they married and lived happily ever after”). When a player plays her ending card, she wins.

The game relies heavily on collectively working on playing a good game, rather than everyone trying their best to win. If the ending isn’t satisfying to all side-plots, the players can vote to keep playing. If a player tells the story poorly and hesitating, that player’s turn ends.

As not all such rules are one hundred percent clear, I don’t think the game is for everyone. Is not a good game if you always want to win. If you like telling stories and you prefer a beautiful game, this is the perfect game. It works excellently played like I played it, with new friends I had just recently met, and worked with a lot of laughs and a fun time.

Debatt: Internet skapade inte Instagrammonstret

Följande debattartikel publicerades aldrig, så jag postar den här istället.

Efter att Internettjänsten Instagram användes för att skapa lynchstämning på en skola i Göteborg har ett flertal personer talat ut om de risker som finns med Internet. I Aftonbladet hette det att det hela “visar hur farligt Internet kan vara”.

Göteborgshändelsen visar inte alls hur farligt Internet kan vara. Den visar vilken potential mänskligheten har till vad som något förenklat kan kallas ondska. Att det är just Internet som används gör inte människor ondare – allt det gör är att effektivisera processen. Det enda vi lär oss av incidenter som denna är att med hjälp av exempelvis Internet kan saker urarta oväntat snabbt. Internet är verktyget som används, inte själva roten till ondskan. Internets informationsspridning fungerar på precis samma sätt som en bok, ett flygblad eller en löpsedel, fast gör det mycket mer effektivt.

Detta är en viktig distinktion som inte får missas i debatten — att skylla på Internet är att ta problemet från fel ände, och misslyckas helt med att lösa det. Det vi måste stoppa är inte den snabba informationsspridningen, utan den underliggande sexism och mobbing som förekommer i samhället. Vi måste stoppa själva problemet.

En liknande debatt har uppstått tidigare om vetenskap och teknologi, som enligt vissa måste vara ond när den leder till skapandet av kärnvapen. Även här är inte vetenskapen att skylla – kärnvapen visar snarare vilken potential mänskligheten har till ondska. Allt vetenskapen gjorde var att effektivisera processen. Att stoppa vetenskapen för detta leder till ett stagnerande samhälle som sakta dör, utan att lösa problemet i sig. Att stoppa fri informationsspridning i form av Internet är att göra exakt samma sak.

Vi måste stoppa själva problemet, inte stoppa sättet informationen om det färdas på. När vi väl börjar stoppa personlig kommunikation för att den sprider ett meddelande vi tycker är otäckt, är det inte långt kvar till en östtysk massövervakning eller ett orwelliskt sanningsministerium.

Information måste vara fri, och att information sprids snabbare än någonsin förut är det största som någonsin har hänt mänskligheten.

Debatt: Låt den utan synd kasta första stenen på Ring P1

Följande debattartikel publicerades aldrig, så jag postar den här istället.

Sedan det i fredags kom fram att Sveriges Radios program Ring P1 systematiskt åsiktsregistrerat de som ringt in, har media slagit kalabalik, och många uttrycker både ilska och förvåning över hur detta fått äga rum.

Jag är inte alls förvånad. Detta stämmer väldigt fint överens med de senaste årens förändrade syn på människors privatliv. De senaste åren har vi sett integritetskränkande lagar som FRA-lagen, som gör att Försvarets radioanstalt samlar in och analyserar bland annat alla e-mail du skickar. Tidigare i år såg vi Datalagringsdirektivet, som gör att din telefon ständigt spåras, utan att du har misstänkts för ett brott i förväg. Dessa lagar genomför redan statlig åsiktsregistrering, till tusentals gånger större utsträckning än Sveriges Radio.

I ett samhälle där staten tillåts spåra och åsiktsregistrera sina medborgare, blir det allt svårare att kritisera ett privat företag som gör detsamma. Det stora problem med åsiktsregistrering av Ring P1:s typ är tvefaldig: för det första är det integritetskränkande att hamna i register efter sin politiska åsikt eller religiösa tillhörighet, och för det andra löper registret risk att hamna i fel händer.

Exakt dessa problem finns även med den statliga åsiktsregistreringen, men på en betydligt större skala. Om denna typ av register läcker och hamnar i fel händer, innehar dessa händer information om alla svenska medborgares politiska åsikt, sexuella läggning, religiösa tillhörighet, och många andra känsliga uppgifter. Medan vår nuvarande regering kanske inte skulle missbruka denna information, så finns det gott om organisationer och personer som skulle göra det om de fick tag på den.

Skillnaden mellan dessa lagar och skandalen runt Ring P1, är att det plötsligt ligger rakt framför oss. Det finns konkreta uppgifter insamlade av Sveriges Radio, allt är svart på vitt och det går inte att förneka. Exakt samma typ av uppgifter samlas varje minut in av FRA, men det görs i det tysta, och utan en konkret upplistning. Det är precis samma åsiktsregistrering, men inte lika lättupptäckt och inte lika svart på vitt.

Vi har ofta väldigt svårt att acceptera någontings seriositet förrän det slängs i vårt ansikte. Ett samhälle med hög brottslighet verkar plötsligt mycket farligare när du själv väl blivit rånad utanför ditt hem. Ett samhälle där konstant åsiktsregistrering accepteras verkar plötsligt mycket verkligare när du själv inser att din politiska tillhörighet registrerats av ett radioprogram.

I ett samhälle där staten tillåts spåra och åsiktsregistrera sina medborgare, blir det allt svårare att kritisera ett privat företag som gör detsamma. Det vi ser idag är en kultur som förändras framför våra ögon, en kultur där åsiktsregistrering och massövervakning av oskyldiga medborgare är okej. Skulden kan läggas på många olika enheter som alla gjort sitt, men den främsta skulden för implementeringen av övervakningslagarna ligger på svenska riksdagen.

Som det, något parafraserat, stod i Bibeln: låt den utan synd kasta den första stenen på Ring P1. Vilka är utan synd i ett demokratiskt övervakningssamhälle? Inte de folkvalda som införde lagarna. Inte de medborgare som fortsatte att rösta in partierna efter att de gjorde detta, och lät dem fortsätta.

De utan synd är de som stod ute i kylan och protesterade. De män och kvinnor som stod i riksdagen och slogs för att bevara det fria samhället. De som vägrade att rösta på partierna igen efter vad de hade gjort.

Det är vi som kastar den första stenen.

Fakta, fascination och fantasi – recension av ”Sifferplaneten”

Recension av ”Sifferplaneten” av Christer Fuglesang. Tidigare publicerad i Folkvett #4 2012.

När farbror Albert ska ut på ännu en rymdresa följer syskonen Markus och Mariana med utan tvekan, och med kommer den lilla musen Max. Efter en kort visit på Jupitermånen Europa tas de till den mysteriska Sifferplaneten, och innan de vet ordet av har barnen påtagit sig att rädda den kidnappade Prinsessan Ett.

Sifferplaneten är den andra delen i Fuglesangs barnboksserie om syskonen Markus och Mariana och Farbror Albert, men den är klart fristående för den som inte läst den första delen. Det är ett utmärkt exempel på en utbildande berättelse som inte känns som en skolbok. Under bokens gång stöter vi på fysikaliska begrepp som gravitation och magnetism, samt roliga och intressanta matematiska lekar, men aldrig känns den påtvingande för det barn som egentligen mest vill höra mer äventyr. För barn mindre intresserade av matematik finns gott om intressanta rymdfakta insprängda mellan sidorna, och för några imaginära barn ointresserade av rymden finns gott om spännande handling och humoristiska karaktärer. Alltigenom innehåller boken många vackra färgbilder av Johan Egerkrans, som gör en fantastisk tolkning av vårt vackra universum och av den ståtliga naturen på Sifferplaneten.

Att lära ett barn kritiskt tänkande utan att införa en stel och kall syn på världen kan vara en utmaning, men Sifferplaneten hjälper en bra bit på vägen med detta. Här blandas rena fakta med en ärlig fascination över universum, samt förstås en rejäl dos ren och skär fantasi. Samtidigt passar Fuglesang på att spränga hål på myter som att den Kinesiska muren är det enda byggda objektet som syns från rymden, någonting jag tror många föräldrar fortfarande i godan tro berättar för sina barn.

Dualiteten mellan undervisning och spänning görs extra tydligt i bilagokapitlet, där det går att få mer information om den räkning och vetenskap som finns med genom boken. Här hittar vi bland annat sektioner om laserstrålning, Jupiters månar, fotosyntes och primtal. En del av det är klart nåbart även för mindre barn, medan en del främst riktar sig till äldre barn eller föräldrarna. Det ger ett perfekt tillfälle för föräldern att läsa på lite mer om vad som egentligen omnämns i boken, och kunna berätta det för sitt barn när det vill veta mer.

Christer Fuglesang är docent i partikelfysik och den första svenska astronauten. Han har tidigare utkommit med Människan i rymden, 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden, och barnboken Rymdresan (2010). Den tredje delen i serien om Markus och Mariana, Vattenvärlden, kommer att komma ut senare i år.

Life, part III: 2013

2013. It always feels weird when facing a new number, every year the same number. I’m enticed to say that the years feel more and more science fiction and futuristic in the 21st century, but I’m sure it felt exactly the same when predicting the near future or facing new years in the 1900s, or for that matter long before that.

2013-01-01 14.12.35

I took a self portrait last year, I have to do another.

Almost exactly one year ago, I made a rather personal post with my hopes and predictions for 2012. I now know the end result. I wrote about being excited for the new Hobbit release, which I have yet to see (but I have bought tickets to see it tomorrow, in HFR and 3D). I wrote about the so-called 2012 Phenomenon, and exposed my worries for a second Heaven’s Gate suicide disaster. I’m glad to know in hindsight that I was wrong, and that the prediction had a small number of true believers.

I wrote about graduating, which I did, and starting a new programme, which I did. But I did not write about changing from an engineering programme to a bachelor one.

I wrote about finalising my first novel, The Tempest, which I did. I wrote about submitting it to publishers, which I did. I did not write about them all refusing it.

I wrote about getting my own apartment, which I did.

I stand by the summary one year ago: ”All in all, it is the year I grow up. Let’s hope I don’t crash and burn while escaping Earth orbit.”

For 2013, I am going to be much more concrete. I like making check lists, so I have decided to make a check list of things to do this year.

  • I will finish all my 2012-2013 school courses.
  • I will finish at least one of the two novels I’m working on (”Home” and ”Loneliness”).
  • I will try at least ten new board games.
  • I will read ten of the best books ever written according to that arbitrary list I found.
  • I will watch ten of the best films ever made according to that arbitrary list I found.
  • I will continue training fitness a little every day, and at least once a week at the gym.

2013. It’s gonna be a good one.