Med i ”20 Minuter” om fildelning och The Pirate Bay

I förra veckan var jag med på talkshowen 20 Minuter, som anordnades av studenter vid Kaggeholms Folkhögskola, och pratade om fildelning och The Pirate Bay. Under talkshowen är det också med en låt av några fantastiska musiker. Det ligger uppe på YouTube.

Day n-1: Death

A section from my (hopefully) upcoming book, ”Home”.

 


I have been thinking a lot about Death.

Yes, I guess that’s how this chapter starts after all. I guess it’s the cleanest way. The most honest way. I’ve been thinking a lot about Death.

Always.

When I was about eight or nine, my great grandmother, who I love dearly and who I will always love dearly, was… there was something wrong. I can’t remember the circumstances, being so young, but as I remember it the idea was floating around that it probably was cancer. That she was dying. They were pretty sure.

It was expected. She was old, just around eighty or so. Past her life expectancy.

At the time I was still religious (in some shape or form, read more in whatever chapter I wrote about religion). More than that, I was still a child. I have grown away from the concept of childhood since, I think, even though I might not want to admit it (see, I admitted it). So, I was a child, and, like most children, childish. And, in being childish, I believed, in some shape or form, in magic and miracles.

When I was told (or learned or something, I don’t remember) about my great grandmother’s illness (or whatever it was), I prayed. I prayed for a miracle, I prayed for a cure, I prayed for something to be a mistake. I prayed for her to live. I prayed for her to stay with us. With me.

The day after, I learned that it had been a mistake. She did not have cancer. Something was weird, but it was alright – it just seemed like cancer on the surface and when they looked deeper it was alright. She was going to live. She was going to stay with us. With me.

At that time, as you, dear PR, probably guess, I assumed it was my prayer which helped her. In hindsight, I realised that I was wrong. First of all, it is possible if not even likely that this story is all a figment of my imagination. This is how I remember things going, but it’s likely that it really went very differently. It’s just an anecdotal memory of an eight-year-old brain a dozen years later. Second of all (as I discuss in too much detail in the chapters on Science, God, Superstition and other such topics), there’s no such thing as a miracle. There’s no such thing as a cure. There are aweinspiring advances in medicine made every year, and we should thank the amazing scientists and doctors for what they accomplish with that, but they are only postponing the inevitable –

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

*

I have been thinking a lot about Death.

When I was thirteen, a classmate of mine was killed by a large wave of water crushing his body, killing him instantly. It was the 2005 tsunami, and my friend was in Thailand. I knew he was there when it happened, but only learned that he had been a victim a week or so later. I remember my mother telling me after she had taken the call. I remember not being surprised.

In hindsight, ofcourse I was surprised. My friend had died. But I had no concept of what it meant. I had no idea of what Death was. I was only thirteen, and apart from my paternal grandfather, who I had had absolutely no contact with, I had had absolutely no contact with Death.

After trauma you often go into denial, and only later crash down completely. I did so after learning my father had been in a drunk driving accident. I did so after my most severe break-up, for that matter, not realising what had actually happened until later.

The scary thing is, I don’t remember crashing after my friend died. I can still see his smile and I can still remember him much better than I can remember any other classmates I had at the time. I feel like we are closer now than we were when he was alive. And we were never that close. Death took him away, and I don’t think I ever even realised it. I don’t think I was ready. I think I am now. I am waiting to learn that any of my close friends or my brother or my father or my mother or my great grandmother has died, I am waiting to hear it and to crash. In some sense I want to crash. In some sense I want to feel it. I want it to destroy me.

In some ways I still feel guilty for never crashing after my friend died. Some days I regret not going to his funeral, even though I know he’s gone and don’t mind.

It’s not only strange to imagine he has gone. It’s impossible. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is a real thing and not an imaginary monster god in a Lovecraft mythos. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is coming, and that Death is eternal.

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

*

When I was maybe five or six, I lay in bed trying to sleep when
I suddenly realised that Death is for all of us.
The concept had never truly struck me before, but now it did.
I started to cry and I ran to my parents’ bedroom.
I told mom what had made me cry.

She embraced me and didn’t let me go. I think she cried too. I think she too realised – even if not for the first time – the horrifying concept in it all.

Even the most religious person must find it hard to one hundred percent believe in an afterlife.

Everyone, everyone, everyone, will be scared to look beyond the veil. It is easy to imagine a paradise.

It is easy to imagine hell.

It is even easy to imagine, like I long did, an emptiness to stand in. I long imagined Death to be an empty hall for me alone, where I could never again talk, or read, or run, or explore

I cried for hours the day I realised how wrong I was.

Death is not only an emptiness to stand in. Death is an emptiness. Death is nothing. Death is an end.

There is an old, possibly aprochyful story about a believer who asks a non-believer where we go when we die, if there is no afterlife. The non-believer (and I have heard many famous names attributed, I have no idea who it really was or if it really took place), is supposed to have said

“When I die,

I go to the same

place where I was

before I was born.”

 

This is truly horrifying in my mind. It is not only a life changing abruptly. It is not a prison camp. It is not eternal sleep. It is nothing. It is a moment of last chance of thought, and then nothing. Nothing. Nothing.

 

For in that sleep of Death, what dreams may come?

I see, I hear, none more, none less, none now.

Forever and always, together in life,

An end to all eternal stuff of dream, of love,

Of legend.

And end to all adventures, thoughts and hopes,

of Her.

 

To love, to dream, to dream no more

To sleep

Ay, there’s the rub.

To dream, to love, to love no more

To Die.

Ay, there’s the

Google Glass kommer, men hur påverkar det våra privatliv?

Google Glass blir allt mindre en avlägsen dröm, och allt mer en stundande verklighet. I ett reportage i The Verge meddelas nu att produkten släpps redan i slutet av 2013. För den som sovit under en sten den närmsta tiden är detta alltså projektet som har god potential att revolutionera sättet vi ser på smarttekniken – en slags begränsad Android-smartphone i form av glasögon, som ger dig ett augmenterat synfält och har potential att filma och fota allt du ser.

Många börjar nu diskutera vilka implikationer projekt som Glass kan ha på våra privatliv. Tekniken har de senaste decennierna gjort det allt svårare att med säkerhet veta om du blir övervakad, helt enkelt genom att kameror kunnat bli mer diskreta och osynliga – det är nu lätt att hastigt höja en telefon och börja filma utan förvarning. Med Glass blir det ännu lättare – ett ord eller en knapptryckning och du filmar, och det enda som vittnar om det är en liten LED-lampa som självklart borde gå att stänga av eller täcka för med lite hacking.

Vi når ett stadium där alla kan bli övervakade, hela tiden, alltid, av vem som helst som har ett par Glass. Ett stadium där vi ständigt måste anta att vi blir övervakade. Jag blir själv alltid lite freaked out när jag stöter på bilder på mig själv online, när jag inte minns när de togs. Hur påverkas detta av Glass?

Jag har tänkt mycket på det, och diskuterat det mycket med både vänner och partikollegor. Jag har långsamt och lite kämpande börjat komma till den kanske lite cyniska åsikten att vi aldrig kommer att stoppa detta, och det kan vara nu det är värt att sluta.

Piratpartiets partistyrelse röstade i september 2012 om propositioner, och då diskuterades bland annat till vilken grad det ska vara lagligt att filma någon i smyg. Jag var en av de som argumenterade för att vi ska hålla lagen väldigt luddig på detta område. Låt det för privatpersoner (observera, privatpersoner, viktig distinktion) vara lagligt att filma vem som helst i princip i vilket syfte som helst. Låt det fortsätta vara olagligt att aktivt trakassera någon, och låt exempelvis paparazzi falla under denna lag. Den som filmar någon utan att störa ska inte påverkas.

Det är en hemskt cynisk syn, men jag tror att detta till viss del är någonting vi får räkna med när vi planerar en social struktur som fungerar med Google Glass, och för den delen med riktig, stundande cyborgteknologi. Vi måste börja räkna med att vi alltid är filmade, att vi alltid syns.

Vi måste börja likställa ett öga med en kamera.

Bild kidnappad av Michael Shane, The Verge.

Jag kanske var lite otydlig

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om spontana tankar dagen efter Antipiratbyråns hotbrev. I det tog jag bland annat upp chocken över att ha fått en stor hög hatmail från nära och kära pirater.

Jag kanske var lite otydlig. Både innan dess och efter det har jag fått många många fler väldigt snälla meddelanden, mail, telefonsamtal, SMS och annat. Mängder med stöd, mängder med kärlek. Jag vill inte minimera detta – pirater är helt otroliga människor. Rädsla kan göra det värsta med alla, men många klarar fortfarande av att skriva ut sådant här:

”Anton, skit i dem. De har fel.”

 

”Jag kan inte fatta hur hårt du måste arbeta för partiet just nu. Du är fantastisk.”

 

Stay strong; är mitt budskap till dig! Vad du än väljer, vilken väg du och/eller styrelsen än väljer att gå gällande den här frågan så har du mitt fulla stöd. Du kan inte göra fel, så länge du gör det som är bäst för dig som person. Jag tvivlar inte en sekund på att du vore mindre Pirat eller skulle ha mindre kämparglöd om kablarna klipps – det skulle mig förfalla helt oresonabelt att tänka annat än så.

 

”Nu kommer du att se, vilka som är dina riktiga vänner.”

 

”Jag skulle ha avgått direkt. Jag förstår inte hur starka ni är.”

 

”Vi kommer att klara det här. Vi kommer att stå enade. <3”

 

”Jag låter ingenting hända dig. Inte utan att kämpa för dig.”

Jag menade inte att vara otydlig, men jag tror jag var det i stressen när jag skrev mitt förra inlägg. Det sista jag vill göra är att nedvärdera er. Jag älskar er.

Tankar dagen efter – om vinst, förfall, hat och kärlek

 

Dagen efter. Saker börjar lugna sig.

Eller, nej, saker lugnar sig inte. Det är en lögn. Saker kommer inte att lugna sig på ett bra tag, och det är en bra sak.

Men det börjar komma någon slags förståelse. Jag, och jag tror med mig mina kollegor både i partistyrelsen och i partiet, börjar acceptera vad vi inte kan ändra och börjar leta oss till det vi kan ändra.

Vi börjar bli irriterade. Vi börjar bli arga. Vi börjar få en oanad stridslysta.

Igår fick jag ta emot uppemot ett par dussintal arga mail, facebookmeddelanden och liknande, för att jag ens vågade påpeka att jag inte tycker att styrelsen är feg om den väljer att klippa Pirate Bays kablar om en vecka. Jag har blivit ombedd att avgå, har kallats ovärdig min position, har blivit kallad förrädare. Ett par av dessa meddelanden har kommit från människor som jag länge sett som mina nära vänner. Det gör mer ont än den värsta stämningen. Igår var den värsta dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de rädda.

Men jag har också fått massor med stöd. Jag har pratat nästan oavbrutet det senaste dygnet med Wanja, Paula, Adam, Izzie, och massor med andra vänner. Jag älskar er alla. Jag har läst bloggposter som gett mig tårar. Igår var den bästa dagen i mitt liv. Igår var dagen när jag insåg vad människor kan bli när de står förenade.

Det är just det vi behöver just nu. Att stå förenade. Vi har en gemensam fiende, och i tumultet verkade en del glömma det igår. Låt oss inte göra samma misstag någonsin igen, och låt oss aldrig mer glömma att vi står tillsammans, ett parti, mot en fiende som går att besegra.

Oavsett om Pirate Bays kablar klipps eller ej, så är det här ett enormt hot mot en ideell politisk rörelse och dess representanter. Det är oförlåtligt. Slåss inte för Pirate Bay. Slåss för Piratpartiet.

Piratpartiet hotas med stämning för TPB-hjälp

Jag satte kaffet i vrångstrupen i morse när jag kollade mina mail och däribland såg ett hotbrev från Rättighetsalliansen (f d Antipiratbyrån), där de kräver att vi inom en vecka slutar tillhandahålla The Pirate Bay med internetaccess. Om detta inte sker vill de stämma oss.

Det här är en jättetuff situation. Piratpartiet gör i min mening absolut ingenting fel – The Pirate Bay som den ser ut idag är väldigt annorlunda från hur den såg ut när dess grundare dömdes i hovrätten, och är inte på något vis olaglig. Trots det är det svårt att veta hur en dom skulle se ut, och det är en väldigt stor risk för partiet, och för oss i styrelsen privat.

Partiet har nu en vecka på sig att bestämma vad vi ska göra. Oavsett hur det blir, så kommer vi att komma ur det här segrande.

Vi kommer alltid att vinna, och antipiraterna kommer alltid att förlora.

Läs mer i partiets pressmeddelande, hos Humlan.

Med i Östnytt om asteroidsatsningar

I fredags såg vi det största asteroidnedslaget på över hundra år, med över tusen skadade och enorma ekonomiska skador. Liknande katastrofer kan inträffa när som helst, och nästa gång kanske vi inte har lika stor tur.

Ung Pirats förbundsordförande Gustav Nipe har skrivit en debattartikel på Newsmill om hur vi borde satsa om pengar från internationell krigsföring och försvar till skydd mot yttre rymdens hot.

SVT Östnytt hade ett reportage om förslaget, där de tog med en kort intervju med mig. Det är inte varje dag man får använda ”annars kommer mänskligheten att utrotas” som argument för sitt politiska ställningstagande.

(Det står att jag är ordförande UP Öst, vilket är lite gammalt, slutade som det för ett par veckor sedan. Fortsätter traditionen att varje nyhet alltid har minst ett fel i sig.)