Homosexuella tillåts in i amerikanska scouterna!

Jag skrev tidigare idag om hur Boy Scouts of America, världens största nationella scoutorganisation, idag skulle rösta om att för första gången börja tillåta homosexuella medlemmar. För den som missat den glada nyheten – det gick igenom! Även homosexuella får nu uppleva amerikansk scouting.

Som jag skrev i förra inlägget finns dock en hel del kvar att göra i USA. Homosexuella ledare är fortfarande förbjudna, liksom icke-religiösa (både ungdomarna och ledarna). I Sverige har vi som tur är kommit mycket längre, och Scouterna här är i alla fall på pappret (och även praktiskt i många men tyvärr inte alla kårer) helt utan krav på sexuell läggning, religion eller liknande.

Consider it a win!

Amerikanska scouter kanske börjar tolerera homosexuella… typ

Idag samlas Boy Scouts of America, den första och största nationella scoutorganisationen i världen, för att rösta om huruvida de ska börja acceptera homosexuella. Eller, inte riktigt – det är förstås fortfarande strängt förbjudet att vara scoutledare, för alla vet ju att homosexuella vuxna även är pedofiler och monster.

Nej, det här är bara larvigt. Hur länge ska en organisation kunna få existera och behålla så sexualkonservativa, homofoba och människorättsvidriga regler som Boy Scouts of America? Inte bara förbjuder de idag homosexuella, de ställer sig också aktivt emot ateister, agnostiker eller andra ickereligiösa, och nekar dessa medlemskap.

Jag är glad att ha växt upp i de svenska Scouterna, som har en tydlig ställning för alla minoriteter oavsett sexualitet och religion. Men även här dröjde det till 2007 innan det var okej att vara scout utan att tro på en gud. I Scoutlagen fram till dess, som nya medlemmar (inklusive jag) svor, framgick tydligt en ”plikt för Gud och fosterlandet”.

Jag hoppas verkligen att Boy Scouts of America väljer rätt beslut idag, och tar ett steg i rätt riktning. Så småningom kanske scouting finns för alla även i USA.

Corren: ”Bra cykelstad kan bli bättre”

Idag skriver jag i Corren om hur Linköping kan bli en bättre stad för cyklister.

Linköping stoltserar gärna med att vara ”cykelstaden”, och visst är staden en av Sveriges bättre för en cyklist. Det finns dock fortfarande många problem som behöver lösas för att vi ska kunna känna oss bekväma med det smeknamnet. Senast 18/5 klagades det i Corren på det oacceptabla skicket vägarna är i. Vi behöver en stor omasfaltering i kommunen, och med det borde vi även se över de områden där det i dag är svårt att ta sig fram på cykeln.

Vi i Piratpartiet Linköping har en vision för kommunen som en där cykeln tas i första hand. Vi vill att cykeltrafiken ska öka från dagens 30 procent till minst hälften av den totala trafiken.

Vi vill se en innerstad helt fri från biltrafik – en miljö med enbart cyklar, fotgängare och bussar blir säkrare, trevligare, mindre dånig och med renare luft. De utrymmen som i dag slösas på enorma bilgarage kan till exempel göras om till gröna parker, som lugna oaser mitt i innerstaden.

Alla cykelvägar måste ses över, speciellt eftersom många planerades under en tid då medelsnittscykelns hastighet var mycket lägre än den är i dag.

Många vägar är osäkra vilket dels leder till olyckor, dels att färre vågar ta cykeln.

Cykelvägar måste byggas i de delar av staden där det i dag är svårt eller omöjligt att ta sig fram på cykeln. Linköping ska bli en stad där man klarar sig med cykel, och rentav ser det som något att föredra framför bil.

Piratpartiet kommer att ställa upp till kommunfullmäktigevalet 2014, och cykelmiljö är en av de frågor vi kommer att arbeta för när vi är valda.

Anton Nordenfur, ordförande Piratpartiet Linköping

Bild av Kristofer Gustafsson (CC BY-NC-SA).

Piratpartiet stiger i opinionsundersökningar

Edit: Artikeln är uppdaterad efter rättning i kommentarsfältet.

Vid valet 2010 fick Piratpartiet mesiga 0.65 % av rösterna, bland annat på grund av dåligt kampanjande och en skugga när media fokuserade på mer intressanta saker.

922910_10151663788961197_1742787306_nSedan dess har vi arbetat konstant med stora utspel, försiktig mediaplanering, insändare, demonstrationer, flygbladsutdelningar, medlemsvård, och mycket annat. Trots att det är kul är det också mycket jobbigt och tungt, och därför är det roligt att se när vi får ut någonting av det.

Sedan i höst har partiet stigit starkt i opinionsundersökningar, oftast inte särredovisat utan som del av ”övriga partier”, där vi är störst (Feministiskt initiativ är tvåa men har sedan valet legat på någon tredje- eller fjärdedel av våra siffror, trean kommer mycket längre bak). I SIFOs undersökning i december 2012 noterades det att vi hade 1.1 % som del av övriga partiers 1.4 %.

I United Minds undersökningar har övriga partier stigit konstant sedan november 2012. I både april och maj har övriga legat på 1.8 %, vilket även för den pessimistiska torde betyda att Piratpartiet är runt eller över 1 %.

Varför är detta så otroligt bra och viktigt att uppmärksamma?

  1. Det är vid 1.5 % som partier brukar börja särredovisas. Ökar vi något kommer vi alltså att börja synas i media en hel del som det där partiet som är precis under de andra. Det kanske låter dåligt, men det är bra mycket bättre än att vara partiet som står så långt utanför att de inte ens nämns. Vi får också vårt partinamn uppläst för deltagare under undersökningen, medan de i nuläget måste ta initiativet att säga det själva. Det gör att allt fler potentiella väljare hör talas om oss mycket oftare, och förstår att vi fortfarande lever.
  2. Jag har pratat med massor av människor som lät bli att rösta på oss i riksdagsvalet 2010, inte för att de inte gillade oss utan för att de såg att vi inte skulle nå över spärren på 4 % och därför inte komma in i riksdagen, och de ”ville inte slösa bort sin röst”. Nästan alltid är dessa personer omedvetna om de två andra spärrarna vi har – 1 % och 2.5 %. Når vi över 1 % i valet 2014 får vi betalda och utdelade valsedlar vid valet därefter, vilket innebär enorma sparade resurser och arbete, som vi kan använda till annat. Når vi över 2.5 % får vi statligt partistöd, vilket är ännu bättre. Helt enkelt massor med pengar som kan användas på kampanjande.

Att nå över 1.5 % är jätteviktigt. Både symboliskt, i media, och rent ekonomiskt i valet 2018. Vi behöver öka, öka, öka, och vi behöver veta att vi har chansen.

Det går bra nu.

NT: ”Släpp forskningen fri på internet”

Jag skriver i NT idag om forskning och open access:

Vi föreslår en modell där all forskning som produceras av skattemedel också ska bli tillgänglig för skattebetalarna, där vetenskapliga artiklar finns lätt tillgängliga över Internet för gratis nedladdning. Det skriver Anton Nordenfur, styrelseledamot i Piratpartiet och fysikstudent.

Transparens är grundpelaren i forskning sedan vetenskapens födelse. Transparens krävs för att forskare ska kunna undersöka, kritisera och replikera varandras resultat. Detta krävs allra mest för medicinsk forskning, för att undvika inkompetenta eller korrupta forskare. Här handlar det inte bara om god forskning, utan om liv och död.

Tyvärr är forskningen inte alltid så transparent som man skulle önska. Om du som privatperson vill läsa en publicerad vetenskaplig artikel, kan du inte räkna med fri tillgång till den, du möter prenumerationsavgifter på tusentals kronor per år, med alternativet att köpa enstaka artiklar (fem till 40 sidor) för uppemot 200 kronor. Det gör att den som läser om en ny undersökning i tidningen inte har en chans att kunna läsa mer om det. Det i sin tur leder till en befolkning med allt mindre inblick i forskarvärlden, det skapar en mindre allmänbildad befolkning och ökar glappet mellan forskare och “vanligt folk”.

Om du däremot är student eller forskare på ett universitet har du antagligen tillgång till prenumerationer på de största tidskrifterna. Fantastiskt, kan tyckas, men det är inte riktigt sant. Smällen åker i stället på universitetsbiblioteket och det leder till att universitet budgeterar tiotals miljoner kronor på digitala filer som är helt kostnadsfria att dela. Det är pengar som skulle kunna läggas på bättre lokaler, bredare utbildning åt lärare och större forskningsprojekt. Kostnaden gör att alla som vill läsa forskningen inte kan det och att forskare inte kan undersöka och vidarearbeta på varandras arbete lika lätt.

Den lösning som växt fram heter open access. Open access är att släppa forskningen fri, att släppa den med en öppen licens, nedladdningsbar på nätet för vem som än vill läsa den, forskare som privatperson. Forskningen blir helt transparent till sist.

Vi i Piratpartiet ser som vårt mål att ha en framtid där all forskning kan läsas av vem som helst, oavsett om den personen är en framgångsrik mikrobiolog, en fattig doktorand eller en medelålders telefonförsäljare. Dyra kostnader ska inte få vara en mur mellan forskarna och folket.

Vi föreslår en modell där all forskning som produceras av skattemedel också ska bli tillgänglig för skattebetalarna, där vetenskapliga artiklar finns lätt tillgängliga över Internet för gratis nedladdning. Denna modell stödjs av många andra organisationer runtom i Sverige och världen och är allt annat än en utopi. Det enda som krävs är den politiska viljan och vi kan ha en värld där forskningen finns tillgänglig för alla.

ANTON NORDENFUR styrelseledamot i Piratpartiet och fysikstudent

Piratpartiet Feministerna

Pirater, låt oss prata feminism.

Igen? Har vi inte fått nog? Jag har babblat så mycket redan, och det har andra också.

Nej, jag har inte fått nog, för vi har fortfarande många som står mig mycket nära ideologiskt och politiskt som vägrar kalla sig feminister, som kritiserar mig när jag kallar mig feminist, eller blir arga när jag säger att Piratpartiet är ett klart feministiskt parti. Det är ett problem.

I all ärlighet är inte detta problem så mycket att folk inte är feminister (det är ett separat problem vi tar i ett annat inlägg). Problemet jag pratar om är snarare grundad i rädslan för ordet feminist.

För mig är det hela väldigt enkelt – Piratpartiet är ett feministiskt parti helt enkelt för att vi är för mänskliga rättigheter för alla, någonting som är omöjligt utan feminism. Av samma anledning är vi mot rasism och för HBTQ-rättigheter. Problemet kritikerna har med detta är att feminism är exkluderande – varför just kvinnors rättigheter, varför inte jämställdhet för alla?

Jag pratade en hel del om detta i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa mig. Men sammanfattningen är denna: feminismen står inte för att kvinnor ska ha en högre ställning en män, står inte för någon bild av ena könet som mer värt, eller någon annan av dessa halmgubbar. Det feminismen står för är att kvinnorna för en gångs skull ska få samma rättigheter som männen, någonting som de saknar idag.

När Opassande idag skrev ett inlägg om huruvida Piratpartiet är feminister såg jag den här kommentaren, som är ett bra exempel på problemet jag vill belysa:

Om PP skulle skriva in att det är ett feministiskt parti så skulle jag inte kunna stödja partiet längre. Anledningen till det är att jag upplever feminism som ideologi som en mycket autkoritär ideologi där den enskildes rättigheter och friheter väldigt lättvindigt kan åsidosättas och människor behandlas olika för att försöka få en statistisk “vinst” i samhällsstrukturförändring mellan man och kvinna.

Alla feminister är förstås inte så. Inom feminismen finns det ju allt ifrån dom som helt enkelt bara vurmar för jämlikhet men ändå väljer att kalla sig för feminister, till dom som hatar och hotar mot “antifeminister” och jämställdister som vurmar för jämliket. Längst ut på feministskalan finns dom radikala manshatarna och dom som gillar SCUM.

Självklart finns feminister som är kompletta svin. Men är verkligen någon som kallar sig pirat rätt person att kasta undan en hel ideologi för några rötägg? Vi romantiserar gärna piraterna, men i ärlighetens namn var 1700-talets sjörövare liksom 800-talets vikingar rejäla svin som motsätter sig de principer Piratpartiet har.

Det är larvigt att ta upp detta, för vi kan ju vara annorlunda. Det finns ju folk av olika slag i alla ideologier. Det finns hemska nazister, kommunister, kristdemokrater, konservativa, liberala, pirater och feminister. Är det nog för att vi ska kasta undan namnet? Självklart inte. Vi måste bry oss om den underliggande ideologin, vad den betyder, och inte vad en minoritet tror att den betyder. Feminism är inte att hata män. Feminism är att kämpa för kvinnors rättigheter.

Vill jag byta partinamn till Piratpartiet Feministerna? Nej, självklart inte. Jag tycker partiets fokus bör ligga där det är – på integritet, kultur och kunskap, med flera utstickande områden och ett principprogram som tydligt ställer oss för allas lika rättigheter. Men varje gång vi vägrar kalla oss feminister säger vi bara att vi bryr oss mer om vår image hos en liten minoritet, än vi bryr oss om de mänskliga rättigheter vi borde stå för.

Pirater, låt oss prata feminism.

Ja, igen. Och låt oss fortsätta prata om det precis som vi fortsätter prata om både antirasism och HBTQ-rättigheter. Låt oss fortsätta prata om det tills vi faktiskt har vunnit.

Kandidatur till innovationstalesperson för Piratpartiet

Bakgrund

Jag heter Anton Nordenfur och är fysikstudent från Linköping, aktiv i Piratpartiet både på lokal nivå som ordförande för Linköpingsföreningen, samt på riksnivå som ledamot i partistyrelsen.

Jag gick med i partiet 2008, var aktiv i EU-valrörelsen 2009, och 2010 kandiderade jag för partiet till Linköpings kommunfullmäktige. Sedan 2011 har jag varit mycket aktiv i partiets opinionsbildning, främst i frågor kring forskning, utbildning och HBTQ. Sedan 2012 har jag suttit i partistyrelsen, och jag planerar att kandidera för partiet i riksdagsvalet nästa år. Jag har också varit aktiv i ungdomsförbundet, någonting jag det senaste året dragit mig ifrån för att istället fokusera helt på partiet.
Varför talesperson?

Jag har länge engagerat mig för partiet i innovations- och forskningsfrågor, både i att opinionsbilda kring ny politik, och att kampanja för den existerande politiken utåt. Jag skryter gärna om att jag skrev och motionerade om vår nuvarande politik kring open access och open research, samt var med i partistyrelsen när vi föreslog stora delar av partiets nuvarande innovationspolitik. Jag är väl insatt i politiken, har varit med och skrivit en stor del av den, och arbetar gärna med att både bredda den och kampanja för den.

Jag har god mediavana, och har skrivit flera debattinlägg i större och mindre tidningar. Bland annat har jag skrivit i Dagens Nyheter om hur vi måste reformera Sveriges forskning och uppmuntra till open access. Jag har skrivit om partiets politik om slopad studieavgift för att stimulera innovation och forskning. Jag har varit med på SVT och argumenterat för ökade resurser till asteroidforskning efter nedslaget i Ryssland i februari.

Mediaexempel

Nej, alkohol orsakar inte våldtäkt, och ja, kvinnor gillar sex

Jag har verkligen tröttnat på skuldkastningen nu. På ursäkterna, på den grova omänsklighet som leder till skuldförflyttning när du gjort någonting så extremt, någonting så fruktansvärt, något så – ja, omänskligt.

Våldtäkt har historiskt alltid haft två primära ursäkter – droger och offer. Någon liten naiv del av mig trodde att det var på väg att förändras, att vi för en gångs skull skulle börja anklaga den faktiska orsaken.

Nykterhetsförbundet IOGT-NTO har nyligen påbörjat en ny kampanj kallad Fyll livet, med syftet att belysa hur alkoholnormen påverkar våra liv. Snarare kämpar den på ganska rejält med att belysa sexistiska och antisexuella stereotyper, där kvinnor utan alkohol är asexuella, pryda robotar och alkoholen gör dem kåta, vilket självklart är någonting förkastligt och osnyggt.

IOGT-NTO har haft ett antal tveksamma kampanjer genom tiderna, vilket är olyckligt när de faktiskt kämpar för en god sak – minskad drogkonsumption. Jag växte själv upp i en familj med alkoholmissbruk, något som förbundet själva säger att runt 385 000 svenska barn gör idag. Tolka mig rätt – jag avskyr droger, skulle aldrig vilja vara full, och klarar knappt av att vara med onyktra människor. Men vi måste sluta skylla på alkoholen för precis allt, och börja se de faktiska orsakerna istället.

I seriestripparna som kampanjen består av ser vi kvinnor som först när de får alkohol i kroppen vågar visa någon som helst sexuell lust, men som dessförinnan självklart inte ägnar sig åt sådant larv. De tappar alla inhibitioner och vill gå hem med farliga typer, som de självklart avråds för – för den man som har piercingar och skinnjacka ska ju inte en spröd flicka ha sex med.

Det är en svart och vit värld där kvinnor är känsliga varelser som inte kan ta hand om sig själva, och alkoholen får dem att försöka göra någonting åt plötsligt uppkomna luster. Män är kåta varelser som efter en öl lätt ger sig på vem som helst, inklusive (och ja, det är faktiskt med i serien) en soffa.

Självklart lättar alkohol på inhibitionerna. Det är knappast en hemlighet. Men serien förstärker två enorma myter, som är extremt skadliga för jämställdheten:

  1. Alkohol gör den snällaste man till ett kåt missfoster som slutar bry sig om sin mänsklighet och med glädje våldtar utan att bry sig om sitt offer.
  2. Kvinnor utan alkohol tycker inte om sex, och en kvinna som har sex gör ett misstag. Den kvinna som gud förbjude gillar sex är en syndande hora.

Jag är ledsen om jag spräcker några bubblor, men dessa är myter. Alkohol sänker självklart inhibitioner och luddar till hjärnan, men den som våldtar en annan människa var med största sannolikhet inte en speciellt moralisk person till att börja med.

Och sex är en ganska fantastisk sak som bägge kön evolutionärt utvecklats till att älska. Med små undantag i bägge kön – alla gillar sex, och vi måste arbeta bort den sexistiska stereotypen att kvinnor är knulldockor utan egna känslor och luster.