Till försvar för matten

En anonym debattör skriver i dagarna på Piratpartiets breddningsblogg om hur skolan bör reformeras. Bland annat fokuserar hen på att stora delar av matematik bör tas bort från den obligatoriska utbildningen, och hen skriver att ”Matte är helt enkelt ett ämne för dom högutbildade! Den som vill satsa på att bli ingenjör, ekonom eller astronaut. Och dessa yrkesgrupper har vi knappast alla en motivation att få en plats i.”

Anonym har helt rätt i att matematik som går längre än plus, minus, division och multiplikation inte så ofta används i de flesta människors vardag eller yrkesliv. Dock missar hen en av grundskolans mest viktiga uppgifter, nämligen att ge eleven en tillräcklig bred grund för att hen ska kunna bestämma vad hen ska göra härnäst. Även om Anonym själv inte upplevde det, finns många elever som upplevde en stor fascination av matematiken i grundskolan, och som tack vare den valde att studera matematik, naturvetenskap eller andra sådana ämnen på högre nivå. Hur ska dessa elever inspireras till att studera detta, om de inte får chansen att uppleva matematik i grundskolan?

Det finns många ämnen i skolan som studeras av alla elever, även om bara en liten del av dem faktiskt kommer att använda det i sitt yrkesliv. De flesta behöver inte kunna identifiera olika ordgrupper i en mening, men ändå undervisas detta i svenskan. De flesta behöver inte känna till hur det gick för Sverige i Slaget vid Lützen, men ändå undervisas detta i historian.

Skolan har tre stora syften:

  1. Att hjälpa en människa att fungera i samhället, socialt och yrkesmässigt.
  2. Att ge en människa kunskap för blotta kunskapens skull, för att inspirera och påminna om alla möjligheter som finns i livet.
  3. Att ge den grundläggande kunskap som behövs för alla vidare utbildningar och arbetsuppgifter.

I syfte ett ingår exempelvis grundläggande svenska och engelska (läsa, skriva, förstå); delar av historia och religion som behövs för att förstå samhället; samhällskunskap för att förstå vårt politiska system och hur man kan ändra det; grundläggande matematik för att kunna få rätt växel i affären, och så vidare.

I syfte två ingår allt – att låta eleven prova grunderna i alla de ämnen som hen kan vilja arbeta vidare med, exempelvis algebra.

I syfte tre ingår det som behövs i de flesta utbildningar och yrken, till en grad eller en annan, och som du förväntas kunna när du går vidare i livet – återigen grundläggande matematik, hur du skriver för att göra dig förstådd, och så vidare.

Matematik behövs, inte för att det behövs i de flesta människors vardag eller yrkesliv, utan för att vi måste inspirera elever att läsa dessa ämnen. De flesta kommer inte att göra det, men vi måste ha ett sätt att dra tag i de som kan det. Om inte detta undervisas i skolan, kommer vi att gräva ned oss i en verklighet där matematik och naturvetenskap endast är till för en begränsad elit av de få som haft turen att ha föräldrar eller andra personer som inspirerat dem.

När snatteri är okej och när det inte är

Nyheter24 skrev i veckan om en 85-årig kvinna som blivit tagen för snatteri, och helvetet bröt ut på internet.

Innan jag skriver längre än så vill jag förtydliga att det jag kritiserar nedan inte är detta enskilda fall, och inte heller tar jag mig in på en diskussion om huruvida pensionen är tillräckligt hög – det är en diskussion som jag gärna ger mig in på, men den är inte relevant för detta inlägg.

Det jag vill kritisera är inkonsekvensen.

Jag vill ta upp det faktum att denna kvinna, som får ut 9 000 kronor i månaden, i kommentarsfält och i sociala media i stort sett stöttas och uppmuntras när hon stjäl mat. Och jag vill göra en liten liknelse.

Jag är en ganska genomsnittlig högskolestudent, vilket betyder att jag tar studiestöd för mina heltidsstudier samt jobbar vid sidan av när jag har tid och möjlighet. Studiestödet ligger nu på 2 796 kronor. Jag har hittills i år tjänat i genomsnitt 4 458 kronor per månad (mer under exempelvis sommaren och nästan ingenting under tentamånaderna). Min totala inkomst per månad, inräknat att jag inte får studiestöd under sommar och jul, är alltså strax under 7 000 kronor.

På detta har jag en månatlig hyra på 2 372, vilket är i lägsta laget för en liten tvåa i Linköping. Jag har en elräkning på som mest 5 000 per år, en försäkring på 1 000 kronor per år, och lägger runt 1 200 kronor per månad på mat. Det är inte glamorös mat, men det räcker till för stundvis lyx och sällsynta restaurantbesök. Jag har råd att utöver detta ha pengar till nöjen. Men anledningen till att jag har råd är just för att jag tänkt efter och valt att inte ha en enorm lägenhet mitt inne i city. Jag har valt att inte äta ute när jag inte måste. Jag har valt att inte röka, dricka eller ha en snygg bil, bland annat för att då skulle pengar inte kunna gå annanstans.

Jag försöker komma på ett scenario där allmänheten skulle acceptera att jag behöll samma inkomst, skaffade nya utgifter och istället började stjäla. Jag kan inte komma på ett. Jag kan däremot komma på många scenarior där alla skulle se ned på mig och spotta på mig, där mina föräldrar skulle gråta av skam.

Men på något vänster är det okej när personen ifråga är 85 år gammal och är pensionär.

Min poäng här är inte att kvinnan ifråga gjorde fel. Min poäng är samhällets inkonsekvens. Kanske borde pensionen vara högre för att tillåta en bättre levnadsstandard. Kanske borde studiestödet vara högre för att tillåta en bättre levnadsstandard. Men vi får aldrig falla tillbaka på att hylla en samhällsklass för någonting som för en annan skulle vara oacceptabelt.

Partistyrelsen besöker Bryssel (igen)

I förra veckan besökte Piratpartiets partistyrelse vår europaparlamentariska representation i Bryssel igen. Det är andra året i rad vi gör det, och vi har redan bestämt att det blir av igen innan EU-valet nästa år.

Brysselresorna är intressanta i det att de är väldigt effektiva, praktiska och (för mig) känns väldigt lyxiga, samtidigt som de är de billigaste styrelsemöten vi har under året. Som det ser ut nu kostar ett vanligt partistyrelsemöte ungefär 15 000 kronor (inräknat resor, mat och boende för ungefär femton personer), medan brysselmötet enligt Mab såg ut att landa på runt 2 000 kronor.

Anledningen till det är att vår representation i EU-parlamentet har möjlighet att bjuda in informationsgrupper som bekostas av parlamentet. Parlamentet ger då ut en schablonsumma för flyg, mat och boende. Denna summa är dessutom högre än vi brukar bekosta för mat och boende (boende försöker vi få på noll genom att låna soffor, mat ligger på någon tjuga per måltid och person), så under brysselresorna äter vi jämförelsevis fin mat och bor på (billiga, men ändå) hotell. (Innan någon frågar, vi får inte behålla mellanskillnaden, utan pengarna som vi får i schablon måste göras slut på. Annars hade det varit ett trevligt tillfälle att fortsätta leva spartanskt och få in extra inkomster till partiet.)

Parlamentets villkor för detta är att vi är där under minst en vardag och besöker parlamentet samt lyssnar på deras informationsföreläsning om hur parlamentet fungerar. Sist var detta på fredagen, denna gång var det på måndagen. Det är trevligt, men informationen börjar bli repetitiv nu när jag hört den fyra gånger.

Förra gången vi gjorde denna resa var ganska dåligt timad. Det var styrelsemötet innan partiets höstmötet 2012, så den stora punkten var att gå igenom ett fyrtiotal olika sakpolitiska propositioner. Lägg till extrem hetta som svenskar inte är vana vid att ha i september, och vi satt instängda i ett kontor och pratade politik konstant två dagar i sträck, inklusive sena sluttider för att vi hade ont om tid. Parlamentsbesöket till trots hade det mötet egentligen lika gärna kunnat hållits i Sverige, och vi hade nog inte märkt mycket skillnad.

Denna gång var det mycket bättre timat. Till detta möte var de viktigaste punkterna att diskutera sådana som direkt rörde nästa års EU-val, och vi hade tur att få med bägge parlamentariker Christian Engström och Amelia Andersdotter på det mötet. Det var trevligt och konstruktivt och vi fick mycket gjort, och denna gång kändes det att det faktiskt fanns en riktig poäng med att vara just i Bryssel. Dessutom hade vi denna gång mycket mer tid – eftersom det var i semestertider passade många ledamöter på att åka ned en eller ett par dagar tidigare och stanna några dagar till (på egen bekostnad, förstås). Vi hade många trevliga konversationer vid middagar och sent in på nätterna, några åkte iväg på muséer och jag fick gott om tid att sitta på parlamentet (med Amelias stulna skrivbord) och skriva ihop mötesprotokollet.

En viktig poäng är att denna typ av möten dessutom leder till ökad social sammanhållning, vilket är mycket viktigt i en styrelse. Jag hade långa diskussioner med ledamöter som jag egentligen inte pratat så mycket med utöver ren politisk diskussion på möten, bland annat Troed Sångberg och Dennis Holm. Det är svårt att överskatta vikten av dessa rent sociala sammanhållningar.

Hax är sent ute om fria kandidater

Henrik Alexandersson (Hax) postade häromdagen ett förslag till hur Piratpartiet ska dra nytta av ”fria kandidater från ‘höger’ och ‘vänster'” på valsedeln till nästa års EU-val. Förslaget har bland annat stöttats av Christian Engström på hans blogg. Tyvärr är Hax lite sent ute i den här diskussionen, och eventuellt motsägs hans förslag av vad medlemsmötet redan beslutat om hur kandidater ska tas fram:

”För alla platser är det viktigt att förvissa sig om att kandidaterna delar partiets grundläggande värderingar, visat ett engagemang för partiets frågor till exempel genom att skriva eller framträda i traditionella media, har förmåga att företräda partiet på ett sätt som väcker respekt och att de har en långsiktighet i sitt engagemang, så att de kan förväntas vara beredda att arbeta aktivt för partiet under de kommande fem åren, oavsett om de blir invalda i parlamentet eller ej.”

Frågan är hur fria Hax menar att kandidaterna ska kunna vara. Piratpartiet tar ju inte ställning i grundläggande höger-vänster-politik, men vi har faktiskt tagit ställning i en del enskilda frågor som kan tolkas som höger eller vänster. Jag ser inga stora problem med en kandidat som motsätter sig vissa enskilda ställningstaganden (jag kommer antagligen kandidera och jag motsätter mig vår politik om public service, till exempel).

Problemet kommer när en kandidat är emot en väldigt central del av våra värderingar. Vi kan enligt medlemsbeslutet ovan, och enligt mitt och många andras samvete, inte ta in kandidater som exempelvis är mot all invandring, även om dessa håller med oss om vår grundläggande EU-politik. Vi kan inte ha kandidater som är emot demokrati som styrningssätt, eller mot homosexuellas rättigheter.

Det går säkert att hitta fria kandidater som stödjer vårt principprogram helhjärtat. Men i diskussionen måste vi betona att det faktiskt är väldigt viktigt.

Uppdatering

Troed påpekade att citatet ovan handlar om valberedningens förslag. Självklart kan medlemmarna rösta in vem de vill på vallistan, det gäller bara att komma med ett alternativ till valberedningens förslag. Jag tycker dock att det finns en mycket god poäng i att följa direktiven till valberedningen överlag i kandidatprocessen, eftersom de faktiskt har ett väldigt gott syfte – medan vi kan ha kandidater som inte håller med oss om varje ställningstagande (det förekommer i alla partier), kan vi inte ha en kandidat som inte håller med om de mest grundläggande principerna. Det vore ett sätt att svika medlemmarna som röstade igenom principerna, och det vore ett sätt att se korkade ut i media. Självklart kan dessa kandidater röstas in, men de borde inte.

Det där med kvinnor och sexualitet

Det där med kvinnor och sexualitet igen. Ja, igen. Förlåt, men jag måste tydligen ta det igen.

När jag var kanske tolv-tretton år åkte jag en längre bussresa med vänner, bland dem en äldre kompis som kanske var runt arton. Med på resan hade han en porrtidning. Eller, ja, vad min tolv-trettonåriga hjärna tolkade som porr, vilket kan ha varit en softcoretidning eller hårdporr eller en modetidning med halvnakna människor på omslaget. Jag vet inte. Men det är mindre relevant. Jag minns i vilket fall som helst att min reaktion redan då inte var att han var en hemsk hemsk människa, utan att han var häftigt frigjord som kunde bära med sig den på en buss utan att skämmas. Det var på något vis riktigt häftigt.

Sen spolar vi framåt tio år i tiden, och i dagens Nyheter24 rapporteras om att ”bloggstjärnan tar med dildon på semestern” som en stor nyhet med suddade ansikten och allt (trots att paow är helt öppen med bilder på sig själv på sin blogg).

Jag ska nog upprepa en gång till, för allt för många tycks inte riktigt förstå:

Kvinnor kan också känna sexuell njutning. Det är inget manligt monopol. Det är okej att kvinnor gillar sex, antingen med en partner eller med sig själva eller med ett föremål.

Jag har börjat inse hur mycket det här faktiskt är en enormt viktig kamp för jämställdheten. Medan det blir allt mer accepterat att kvinnor får rösta, arbeta och yttra sig, finns det fortfarande enormt många som inte förstår eller accepterar att även kvinnor delar den mycket grundläggande sexualitet som alla (eller ja, de flesta) människor delar. Jag har fortfarande många vänner som inte riktigt accepterar att det även finns kvinnor som tittar på porr. Att det finns kvinnor som onanerar. Att det finns kvinnor som kan bli upphetsade av sex.

Detta är enormt skadligt eftersom det leder till ett samhälle där kvinnor inte vågar vara öppna med vad de är. Jag känner kvinnor som inte skulle våga ragga på killar på puben för att de är rädda för att skämma ut sig som ”horor”. Allt detta bidrar till ett slutshamingsamhälle, där de kvinnor som är lika öppna om sin sexualitet som många män är, ses som översexuella freaks som förtjänas att se ned på, som förtjänas att göras narr av, som förtjänas att våldta.

Jag tror vi får falla tillbaka på en ganska grundläggande devis en gång till: kvinnor är människor. Det är dags att sluta göra en stor grej av det varje gång det syns.

Och det värsta av allt? Jag gör bara en större grej av det genom att blogga om det.

Sexualmoralismens brittiska segran

BBC berättar att Storbrittaniens premiärminister David Cameron förklarar ett fullt ut krig mot pornografi. Alla brittiska hem kommer automatiskt att få ett antiporrfilter, och endast de som väljer att inte ha det slipper. Samtidigt förbjuds vissa typer av porr helt, och söktjänster som Google tvingas sätta upp filter som blacklistar vissa termer.

Målet tycks vara tudelat – dels vill Cameron skydda barn från hemsk porr, och dels vill han stoppa redan olagliga sexbrott som våldtäkt, människohandel och pedofila övergrepp. Därför vill han förbjuda porr som ”gestaltar våldtäkt”.

Det Cameron missar är att den breda majoriteten av porren som gör detta idag är helt vanlig porr med vanliga skådespelare, som bara råkar fokusera på denna genre. Porr som faktiskt är filmad våldtäkt  finns, men är otroligt sällsynt av en enkel anledning – när du släpper film på när du begår ett hemskt brott så ökar riskerna att åka dit ganska katastrofalt. Det en sådan lag skulle göra vore alltså om något att mörka ned de våldtäkter som faktiskt sker, istället för att göra dem synliga för polisen så de kan hitta gärningspersonen och slå till. Jag kunde vid en sökning inte heller hitta några evidens för att våldtäktsporr gör tittare mer angelägna att våldta. Vill Cameron också förbjuda film som gestaltar mord eller andra våldsbrott i ett försök att slå till mot snuff?

Så skydda barnen då, är det ett ädelt motiv? Njae, inte riktigt. Det finns egentligen två saker som Cameron verkar vilja rädda barn från, och det är frivillig porråtkomst och ofrivillig porråtkomst. Det är alltså de fall där ett barn med flit söker på ”sexy boobs xxx” för att hen vill se sexiga bröst. Och det är de fall där ett barn sitter och surfar på trivia om Hermione Granger och stöter på en hårdporrparodirulle av typen ”Hardy Porner and the Sexy Centaur”.

Jag kollade upp porr första gången när jag var kanske tio år, alltså innan min pubertet, som en följd av att jag hört talas om denna underliga sak vuxna sysslar med. Min reaktion då var att det var en väldigt underlig typ av underhållning som jag inte riktigt förstod poängen med, och sen gick jag vidare och fortsatte spela Pokémon. (Detta var inte heller på internet, eftersom jag lo and behold inte kände till att det fanns porr på internet.) Jag började sedan se på porr för nöjes skull efter puberteten, och självklart fanns då (liksom finns nu) typer av porr som jag inte ville se utan mest mådde illa av (BDSM, våldtäkter, et cetera). Från de vänner jag diskuterat porr med verkar deras erfarenhet vara densamma eller liknande. Dessa skadar inte barnen – barnen väljer medvetet att inte se dem .

Så den ofrivilliga porråtkomsten? Ja, idag har Google redan ett säkerhetsfilter, som är påslaget som standard men relativt lätt att slå av, och som i min mening fungerar riktigt riktigt bra. Jag brukar ha det avstängt som standard, men ibland när jag söker på saker som kan vara ens en smula sexuella (exempelvis melon- och bananplantage) slår jag på det för att undvika alla porrsidor som dyker upp. Är det filtret påslaget är det mycket svårt att stöta på saker som, ja, ”Hardy Porner and the Sexy Centaur”. Du kan stöta på semisexuella bilder, men få av dem utan underkläder och få av dem mer sexuella än omslaget till senaste modetidningen på ICA.

Med andra ord, i bägge av dessa fall är Camerons åtgärder helt värdelösa. Det enda resultatet är ett moraliserande av sexualitet och en större censur av internet.

Se även The Daily Mail och Aftonbladet.

Piratpartiet och skoluniform

Piratpartiet beslutade hösten 2012 att ”eleven ska vara fri att själv välja sin klädsel i skolan, så länge den inte skapar hinder för undervisningen.”

Jag har förstått att en del tolkat beslutet som att det enbart handlar om kommunal skola, men de allra flesta jag pratat med tolkar det som jag gör – det rör all skola.

Medan jag är mot skoluniform i kommunal skola, ser jag inte syftet med att förbjuda den i friskolor, där eleven själv kan välja att gå eller inte gå. Om en skola vill ha strikta klädkrav bör det vara upp till skolan, och om detta inte uppskattas av eleverna och / eller föräldrarna visas detta istället genom att eleverna inte går till den skolan.

Jag tror på en marknadsekonomi, och så länge vi har friskolor (vilket är en separat diskussion) torde dessa också följa marknadsekonomin, till den grad de fortsätter att följa de statliga krav som krävs för att de ska ge eleverna en säker miljö och en bra utbildning. Om en friskola väljer att göra det till sin grej att spela Led Zeppelin i högtalarna bör det vara upp till dem. Om de väljer att måla alla väggar blå bör det vara upp till dem. Om de väljer att kräva alla elever att ha på sig vissa kläder bör det vara upp till dem. Precis som med all marknadsekonomiska företag kan de som inte gillar detta rösta med plånboken, vilket i friskolefallet är att gå till en annan skola.

Jag gick själv på friskolan Internationella Engelska Skolan från årskurs 6 till 9. IES var precis vad jag behövde under en tid när jag hade svårt att fokusera på skolan och hellre ville spela datorspel eller läsa manga – de var strikta, noggranna och hade förhållandevis höga krav. De hade inte skoluniform, men var strikta med klädkraven och hade en lång lista på vad som inte var acceptabelt. Flera gånger var jag tvungen att låna en tröja i skolan för att den jag haft med mig var för provokativ. Jag var okej med detta, eftersom skolan varit mitt och mina föräldrars val. Efter högstadietiden valde jag istället ett mycket slappare gymnasium där jag kunde ta hand om mig själv, och nu skulle jag aldrig stå ut med motsvarande klädkrav på universitetet eller på en arbetsplats. Nyligen blev jag ombedd att ta på mig skor i en hotellobby, vilket jag ansåg var fel inte för att jag inte höll med om klädkraven, utan för att det inte var förspecifierat över huvud taget – om ett hotell eller restaurant eller skola vill ha klädkrav är det helt upp till dem, så länge det är förbestämt så att kunder kan nyttja marknadsekonomin för att protestera om de vill.

Det motargument jag hört är att vissa kommuner har så dåligt med kommunala skolor att eleverna måste gå i friskolan, och att de då inte har valet. Så ser det säkert ut i vissa skolor, men är då lösningen att tvinga friskolan att ändras? Jag skulle säga att en mycket bättre lösning är att göra de kommunala skolorna tillräckligt många, tillräckligt stora och tillräckligt bra, så att friskolorna alltid förblir ett extraval för de elever som vill.

The Ball and the Wall

I just visited the shattered remains of the Berlin Wall. A five year old kid kicked a ball right beside it whilst laughing. It felt amazing.

I’ve been to Berlin for six days now, my first visit. Yesterday I walked for three hours, from our room in Kreuzberg along the river Spree and through the green Tiergarten, taking too many unnecessary turns to count.

I stay to take photos of the monument of Haydn, Beethoven and Mozart, admiring both the music and the sculptural art alike. Then I see the bullet holes hidden by restorations, and an informative sign tells me the story of Tiergarten ruins of 1945. A constant bitter sweet melody follows me through the city, as every smile is replaced by a sigh and every solemn moment is succeeded by a teary eye. Every story of a beautiful region or building is followed by further stories of a destructive war in which a planet turned onto itself, in which humanity found itself to be its utmost threat. In which the blood of millions were shed over a beautiful world and over a beautiful Berlin.

Today I saw a graph of Berlin’s population. Of 4.5 millions citizens in 1944. Apparently the German state now estimate to reach 3.75 in twenty years. I don’t fully know what to say about that.

I do know that right before I reached the corner of Ackerstraße and Bernauer Straße I walked through an empty playground which in my confused brain managed to symbolise what was to come.

Not knowing any of Berlin’s inner city structure, I didn’t know I had reached the Wall until it was right before me.

I walked along the death strip which only decades ago was mortal territory. As I reached the plaque of the faces of those who died by the Wall I started crying.

One of the boys who had died trying to escape to the other side was called Anton, and was just a couple years younger than me. I couldn’t take it and I continued walking.

As I walked back I met a young family. The five year old boy was kicking a ball and he smiled and his parent laughed. My phone beeped and I got a text from my girlfriend telling me she finished work soon and I could go get her.

My heart slowed down a bit when I realised I had to cross the death strip to get to her workplace.

On my way back the playground was filled with children let out of their local daycare. I smiled.