Sverige måste öppna portarna för Ugandas homosexuella

Vi svenskar kritiserar gärna Ryssland och andra länder för deras människorättsvidriga lagar mot homosexualitet, men samtidigt gör Sverige väldigt lite för att hjälpa de flyktingar som riskerar död i sina hemländer. Sverige måste ta dessa frågor på allvar och bli en fristad för HBT-flyktingar.

1559430_10202955942397697_1387995889_oOS tar slut i dagarna, och samtidigt som vi firar de svenska medaljerna börjar även diskussionen om huruvida Ryssland ens skulle ha fått anordna OS att avta. Debatten om Rysslands brott mot mänskliga rättigheter i och med deras lagar mot homosexualitet måste tyvärr fortsätta ett bra tag till, speciellt då det bara är toppen av isberget av hur fruktansvärt HBT-personer behandlas runtom i världen. I december röstade Ugandas parlament igenom en ny lag som bestraffar homosexualitet med fängelsestraff, om vilken president Museveni nu signerar efter att ha rådfrågat USA – som själva har en människorättsvidrig politik med flera delstater som ser homosexualitet som ett brott.

Alla är nog mer eller mindre överens om att de lagar Ryssland har mot homosexualitet strider mot vår generella syn på mänskliga rättigheter, och diskussionen har snarare legat på huruvida politik ska få en inverkan på idrott. När diskussionen till sist fått andas har det handlat om hur vi bäst pressar Ryssland att ändra sina lagar.

1.7 % för Piratpartiet i opinionsundersökningJag tycker att det är trist att diskussionen har fått ligga på ett så grundläggande plan, som lägger skulden på några andra än oss själva och som tar upp petitesser snarare än själva sakfrågan om hur saker kan bli bättre för HBT-personer. Huruvida politik och mänskliga rättigheter ska få inverka på idrottshändelse påverkar bara debatten ett par veckor under året, trots att det här är en diskussion som aldrig får ta slut, inte förrän alla homosexuella och alla transpersoner betraktas som verkliga människor med samma rättigheter som heterosexuella cispersoner.

Vi måste förstås ta varje chans vi har att påverka den ryska debatten och politiken till det bättre, men det finns också flera andra saker som vi kan göra som land som kan hjälpa mycket mer i stunden, och som de sittande politikerna fortsätter att vägra. Ett sådant exempel är vår möjlighet att ge asyl till homosexuella och transpersoner som flyr från länder där de riskerar död eller hårda straff.

Det finns tyvärr många sådana fall, och Ryssland är verkligen inte det värsta exemplet. Sedan slutet av december har Uganda haft den kända ”Kill the Gays”-lagen, som gör homosexualitet till ett brott som kan leda till livstids fängelse. Att känna homosexuella utan att rapportera dem till polis leder även det till fängelse. Det här kan tyckas vara en förbättring från det ursprungliga förslaget som innebar dödsstraff, men det har redan varit funnits många fall av extrem tortyr av misstänkta, och det är allt annat än sällsynt att misstänkt homosexuella slås ihjäl på gatorna eller, i ett fall, bränns till döds av arga folksamlingar. Detta är något som Ugandas polis i stort sett ignorerat.

Camera 360I förra veckan meddelade Ugandas president Museveni till sist att han tänkte avvakta med att skriva på lagen då han skulle vänta på vetenskapliga fakta från USA om huruvida man verkligen kan födas som homosexuell. För det första kan det tyckas att detta skulle ha tagits upp tidigare under de fem år som förslaget legat framme. För det andra var USA knappast det bästa valet, med elva delstater som fortfarande ser homosexualitet som ett brott trots att högsta domstolen sagt att det bryter mot konstitutionen. Tyvärr har även USA enorma problem med HBT-personers rättigheter, och det är exempelvis fortfarande förbjudet för transpersoner att söka till armén. Oavsett vad beslutade Museveni att helt strunta i avvaktandet, och i måndags skrevs lagen på trots protesterna.

Det går inte att förneka att homosexuella och transpersoner går under ständiga hot i länder som Uganda, alldeles oavsett vad som skulle bestämts om ”Kill the Gays”-lagen – vi ser både en politisk makt som aktivt går emot HBT-personer, och en extremt homofobisk samhällstäckande attityd. Liknande attityder hålls stadiga eller byggs upp än starkare i alldeles för många länder i världen, där Ryssland bara är ett exempel eftersom det ligger oss så nära geografiskt.

Sverige har här en chans att hjälpa de som får lida av lagstiftningen genom att ge dem omedelbar asyl hit, där de kan leva utan ständigt dödshot över sina huvuden, där de kan leva sitt liv som de de är utan ständig skräck. Det här är en chans som de sittande politikerna vägrar att ta, och även i de fall där våra migrationslagar ser bra ut på papper sker fruktansvärda brott mot dem i praktiken. Det har funnits ett flertal fall där Migrationsverket nekat homosexuella flyktingar asyl eftersom de inte riskerade att bestraffas i sitt hemland om de bara låtsades vara heterosexuella. Om de bara släppte taget om en enorm del av sin identitet, om de bara släppte drömmarna om att någonsin leva i ett lyckligt förhållande eller leva ut en hälsosam sexualitet.

De som drabbas allra värst är politiska aktivister som kämpar för HBT-personers rättigheter. Migrationsverket har även här nekat flyktingar bara för att de varit medlemmar i ett parti eller delat ut flygblad, eftersom det i sig ses som deras val och eftersom de då, på någon nivå, får skylla sig själva. Det här är ett fruktansvärt exempel på hur svensk migrationspolitik låter bli att hjälpa de individer som behöver den allra mest – politiska hjältar som kämpar för en bättre värld, och som för det straffas av de människorättsvidriga lagar de försöker gå emot.

img_1022Den svenska migrationsdebatten hamnar tyvärr sedan ett antal år tillbaka väldigt lätt på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är långt ifrån skuldfria med tanke på den extremt flyktingfientliga politik de propagerar för, men det vore fel att påstå att andra partier inte har något ansvar. Det är de som tagit fram den politik vi har idag, den politik som ser alldeles för många människor kastas tillbaka i sina hemländer där de lever i konstant hot om terror och tortyr, där de dagligen riskerar att dödas för vilka de är. Vi måste omfokusera den svenska migrationspolitiken till hur vi ska göra den öppnare för de som faktiskt behöver den, istället för att på ett meningslöst vis försöka försvara den politik vi redan har från främlingsfientliga angrepp.

Piratpartiet vill lägga ökat fokus på mänskliga rättigheter i flyktingpolitiken, och vill hjälpa de många politiska aktivister och homosexuella som riskerar hemska straff eller förföljelse i sina hemländer. Migrationsverket måste bli bättre på att följa de centralt fattade besluten om vilka som ska få asyl, och måste omedelbart sluta kompromissa med beslut som leder till att människor lever i ständig skräck. Sverige ses ofta som ett föregångsland i dessa frågor, och då är det också dags att vi börjar ta frågorna på allvar.

En vecka med insändare

insändareSöndagen den 16 februari bestämde jag mig för ett nytt aktivistmål. Jag har tänkt väldigt länge på hur jag ska bli bättre på att få in många insändare och debattartiklar, och alltid när jag bestämmer mig för olika saker blir det fel.

Nu bestämde jag mig för ett konkret mål – fem insändare ska skrivas och skickas varje vecka fram till EU-valet den 25 maj. Det är förstås bara en bråkdel av de som kommer in, men så många ska i varje fall skrivas. (Ja, jag tänkte en dag först, men det är bättre att säga fem i veckan och ge lite andrum.)

Så här har första veckan sett ut.

  • Söndagen 16/2 skrev jag om psykisk ohälsa hos HBTQ-ungdomar och skickade in till Östgöta Correspondenten.
  • Måndagen 17/2 skrev jag om fildelning och skickade in till Norrköpings Tidningar.
  • Onsdagen 19/2 skrev jag om fildelning och skickade in till Upsala Nya Tidning. (togs inte in eftersom de inte låder politiker skriva insändare)
  • Lördagen 22/2 skrev jag om musikindustrin och skickade till Sundsvalls Tidning.
  • Söndagen 23/2 skrev jag om HBT-personers rättigheter i världen och skickade till Dagens Nyheter.

Cirkus Bard

AlexanderBardAlexander Bard har lämnat Centern och gått med i Piratpartiet. Jag tycker att det är jättekul att vi fått en ny sympatisör, och att vi dessutom då också fick massor med gratis media för det – TT skickade ut en artikel som plockades upp av i stort sett alla mediakanaler i Sverige. Och nu är det dags för mig att sätta mig på en hög stol och lite high and mighty skälla ut både Bard och några kritiker.

Det finns mycket att säga om Bard, och det finns många som säger det också. Det stämmer att han ofta uttryckt sig på ett sätt som många, inklusive jag, skulle kalla för jävligt oförskämt. Men ärligt talat har en del kommentarer jag sett från piratpartister varit bra mycket mer oförskämda än allt Bard sagt.

I en Skypekanal om Piratpartiet skrev en sympatisör att vi skulle vandra med Bard före i ett stridsdrabbat Ukraina. I ett mail jag fick privat frågade en medlem nervöst om vi verkligen skulle ”släppa in” honom i partiet. På Facebook var det ett gäng medlemmar som skrev om att Bard var en ”obekväm” medlem. I en privat chatt snackade en arg medlem om hur han borde gå och dö. Jag kan räkna till ett halvdussin gånger jag läst ett skämt om ”vad har Piratpartiet gjort för ont?”

Okej, jag förstår att folk ogillar Bard. Det tolererar jag lätt. Det tyckte jag Anna Troberg uttryckte väldigt fint. Men att ge sig på personangrepp? Att kalla enskilda partimedlemmar obekväma? Att säga att de borde dö? Att ge sig på hela partiets demokratiska ryggrad i att säga att vi inte borde ”släppa in” nya medlemmar? Lite skärpning, snälla.

Och det mest spännande av allt detta är hur en del pirater tycks hålla med Bard om det värsta jag tycker att han sagt:

”Jag har all rätt att hata dem för de hatade först. Det har man alltid rätt att göra. Den som hatar först är den som är ansvarig.”

Ja, du har all rätt att hata vem du vill. Men att hata någon för att den hatade dig först, eller att kalla en annan människa ansvarig för hatet? Lägg ned med det, både Bard och ni som hatar Bard för att han hatade först. Väx upp, och lär er att älska istället.

Vad är poängen med opinionsundersökningar?

val2014Mer än en gång de senaste veckorna har jag rest en debatt om hur det står till för oss i opinionsundersökningar, följt av någon kommentar om att opinionsundersökningarna ju är helt onödiga. Så jag tänkte ta en liten stund att diskutera vad som faktiskt är poängen för opinionsundersökningar för oss, och varför vi inte bara borde ignorera dem.

Vad opinionsundersökningarna säger nu har väldigt lite ihop med hur det kommer se ut i det faktiska EU-valet i maj. Förra gången fick vi till exempel 0.3 % i januari och 7.1 % i valet. På det sättet är faktiskt opinionsundersökningar helt värdelösa.

Men vad vi än tycker om det så bryr sig folk faktiskt om opinionsundersökningar. Senast i veckan delade jag ut flyers och fick till svar från en äldre dam att ”jaha, Piratpartiet, det är ni som åker ut ur EU-parlamentet”. Folk läser dem och folk bryr sig. Bara det är egentligen en anledning för oss att hänga med och läsa och förstå undersökningarna – vi måste kunna svara på sådana kommentarer utan att se helt chockade ut. Allt annat är att se helt oseriösa ut.

Det finns dock ännu en anledning att bry sig, och det är att det är en väldigt spännande snöbollseffekt – börjar vi få bra siffror tenderar de att öka, eftersom media och vi då kan skryta om det och dra till oss mer reklam. Vi måste därför ständigt vara på att påpeka alla ökningar, även om de är väldigt minimala, och poängtera att vi faktiskt stiger, inte faller.

Det finns faktiskt enorma fördelar av opinionsundersökningar, om vi utnyttjar dem rätt. Att helt kasta bort barnet med badvattnet och säga att de är värdelösa för att de har lite att göra med slutresultatet i maj är ett otroligt misstag.

99 dagar med ett försprång

1920x1200_3Idag är det 99 dagar kvar till EU-valet den 25 maj 2014, och Piratpartiet har ett enormt försprång som, om vi använder det rätt, låter oss behålla våra två mandat i Europaparlamentet samt utöka det med ett till.

Hur då? Vi har ju bara 1.5 % i opinionsmätningarna, och de flesta tidningarna skriver om oss som att vi är på väg ut?!

Ja, precis så ja. De flesta tidningar skriver om oss. Och det är däri vårt försprång ligger. Vi står inför ett av de tråkigaste valen i Sveriges historia, till och med mätt efter EU-mått –  de flesta inte bryr sig alls om vad som händer i det här valet. Vi står inför ett val där FI ligger en bra bit under oss i mätningarna, och där SD ligger runt 5-6 % och alltså kommer in med ett mandat, men inte gör en lika stor succé som många fruktar att de gör i riksdagsvalet.

Vi står inför ett val där det är vi som är intressanta. Och det börjar redan märkas. Men det bör ändå vara klart att det är ett försprång, inte en direkt vinst – vi måste självklart arbeta, vi måste ta tag i det och vi måste arbeta, hårdare än någonsin förut.

99 dagar kvar. Nu kör vi.

1.5 % för Piratpartiet enligt SvD/Sifo

Screenshot 2014-02-13 21.33.01Jag skrev i förrgår om den första opinionsundersökningen inför EU-valet, och nu har nästa släppts, denna gång av SvD och Sifo. De två undersökningarna täcker nästan exakt samma period och är ungefär lika vetenskapliga, men i denna får vi en smula bättre resultat, 1.5 %. Det är alltså inte en ökning utan snarare brus i statistiken, men det är ju kul ändå.

Det som är ännu mer kul är två saker:

  1. Att SvD bryr sig om att förklara vår sänkning från förra valresultatet snarare än att, som övriga media gjort, se oss som en döende fluga. De tog upp just det jag pratade om i min artikel häromdagen, att valrörelsen inte börjat på allvar förrän nu, och att vi kommer öka ordentligt när vi börjar synas mer.
  2. Att SvD tog med härligt pedagogisk grafik där man kan jämföra hur vi låg till vid den här tiden 2009 med hur vi ligger till nu. I januari 2009 syntes vi inte ens i grafen. I februari 2014 har vi 1.5 %. Det ger faktiskt lite hopp.

Piratpartiet får 1.3 %, vad betyder det?

Idag kom då till sist den första mätningen inför EU-valet om drygt tre månader, och Piratpartiet svushar in på 1.3 %. Men vad betyder det?

Screenshot 2014-02-11 16.16.03De flesta medier som diskuterar det ser det som en stor förlust från de 7.1 % som vi fick i valet 2009, men det känns allt annat än realistiskt att jämföra siffrorna på det viset. Jag skulle snarare vilja säga att 1.3 % är över förväntningarna bra för den första opinionsmätningen, speciellt om vi jämför med hur vi såg ut vid den här tidpunkten 2009.

Vid undersökningen den 10 februari 2009 hade vi 0.3 %, och på bara några månader steg vi till att kulminera med 7.1 % vid valet i början av juni. Det betyder förstås inte att samma sak händer i år igen, men den här gången har vi dessutom flera starka fördelar vi saknade helt 2009 – Anna Troberg sammanfattar dem väldigt fint på sin blogg, men all in all har vi nu en enorm fördel i att vi har en mycket starkare aktivistbas, högre budget, är bättre förberedda, och blir direkt inbjudna i nästan samtliga debatter inför EU-valet.

Speciellt det senare är viktigt. Bara det faktum att vi nämns i nyheterna inför valet, och att vi bjuds in till debatterna (både mindre i skolor och större på bästa sändningstid) ger oss en fantastisk chans vi faktiskt aldrig tidigare haft. Jag märker ständigt att vårt stora problem inte är de som inte håller med oss, utan de som inte vet att vi finns. Varje gång vi är ute och kampanjar stöter vi på ett flertal som säger ”åh, finns ni fortfarande? Då får ni min röst!”

Det tåls också att känna till att att de som ställde upp i den här undersökningen inte fick höra några alternativ, utan det var 1.3 % som själva tog initiativet att säga vårt namn. Utöver det var det enorma mängder som var helt osäkra på vad de skulle välja – hur många av dem kommer att välja oss på valdagen när de ser en snygg valsedel med vårt partinamn?

Piratpartiet på Linköpings Regnbågsvecka

1.7 % för Piratpartiet i opinionsundersökning

Nu i veckan var jag på möte med RFSL, som bjöd in de politiska partierna i Linköping för att diskutera planeringen av Regnbågsveckan, som i stort sett är Linköpings Pride. Tidigare år har det i stort sett varit en parad, men i år är planen både att ha aktiviteter under en vecka, samt ha en kortare Pride Park precis innan paraden.

Självklart kommer Piratpartiet då också att vara med. Dels ska vi förstås ställa upp på själva paraden, men vi ska även fixa ett tält för Pride Park samma förmiddag. Bägge dessa är helt gratis, till skillnad från exempelvis Pride i Stockholm. Veckan äger rum den 1-7 september, så lagom i tid innan riksdagsvalet.

Utöver det borde vi fundera på att ta del av något av marknadsföringspaketen som finns – antingen ett för 1 000 kronor där vi syns i foldern, eller ett för 3 000 kronor där vi dessutom får vår logga upphängd på den centrala Regnbågsbilen.

Vi borde dessutom sikta på att dra in några fler att komma och hälsa på oss så vi syns lite mer. Anna Troberg kanske är intresserad?

Det är jättekul att Regnbågsveckan växer och blir så stor, och det är förstås också kul att det ger Piratpartiet en chans att synas med sin HBTQ-politik.

Det där med att inte synas

2013-11-29 16.03.44Nästan varje gång Piratpartiet tas upp i en diskussion hörs en av två saker – ”Piratpartiet? Vad är det?” eller ”Jaha, man hör ju aldrig om er längre.”

Det är både trist och intressant, men sanningen är att de allra flesta inte ser oss tillräckligt. Det här är helt okej – det är upp till oss att ändra på. Vad som är mer trist och lite mer intressant är att vissa (alltså sympatisörer eller aktiva) blir riktigt arga på att ”vi är dåliga på att synas”.

Jag tänker på det här samtidigt som jag lägger in något nytt inlägg på Nyhetsbloggen, där vi tar med precis alla mediaframträdanden vi kan hitta. Det är flera gånger varje vecka, ofta varje dag, som vi har med artiklar eller omnämns i stora tidningar som Expressen och SvD eller syns i TV med SVT eller TV4.

Och ändå syns vi inte.

Idag skriver partiledare Anna Troberg om att hon bjudits in till TV4s partiledardebatt i maj. Förutom det listar hon fem andra framträdanden i nationell TV och radio som redan är inbokad mellan 19 och 25 maj.

2013-11-26 18.20.45Och ändå syns vi inte.

Det är spännande att vi kan synas så mycket och ändå så lite. Det finns en hållhake, någonting som går snett, någonting som hindrar oss.

Nästan alla framträdanden, nästan alla debattartiklar, nästan alla gånger vi syns, så är det antingen Anna eller våra två europaparlamentariker. Tre enstaka människor med lika många timmar på dygnet som du och jag.

Sättet att synas är att sprida ut arbetet i massorna. Om bara var tionde av partiets medlemmar skrev en insändare i veckan, och om bara var tionde insändare faktiskt kom in i en tidning (lite mer pessimistiskt än sanningen) skulle vi ha tio insändare per dag.

Om bara var tionde av partiets medlemmar hörde av sig till lokal-TV och berättade om någonting spännande som hände, och om bara var hundrade sådant tillfälle uppmärksammades och kom med på TV, då skulle vi synas i lokal-TV en gång om dagen.

Det handlar inte om att saker är omöjliga. Det handlar om att de kräver tid och energi. Lägger vi den tid och den energi som krävs, då kommer vi också att lyckas. Jag är beredd att lägga den tiden och den energin. Är du?

Valårets första skoldebatt

IMG_67419118199217I måndags var jag på skoldebatt, förhoppningsvis den första av många under valåret. Det var en förvånansvärt positiv upplevelse med trevlig diskussion om sakfrågor, dock tyvärr lite väl fokus på statistikkastande mellan de två blocken, någonting som de tyvärr är alldeles för vana vid. Någon i debatten påpekade till och med hur korrupt till synes skadeslös statistik kan vara, men sekunden efter fortsatte samma prat istället för fokus på sakfrågor.

De representanter som dök upp var från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Piratpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, och Moderaterna. Miljöpartiet skulle ha kommit men dök inte upp, och både Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Feministiskt initiativ hade inte möjlighet att dyka upp. Det blev alltså jag för Piratpartiet som både debattmässigt och fysiskt satt mellan de två blocken.

Det var fyra förutbestämda områden som diskuterades en efter en, där partierna först fick förklara sin politik, följt av en kort debatt sinsemellan samt frågor från publiken. Områden var kommunikation, arbetslöshet, skola, och invandring.

Under kommunikation diskuterade de flesta tåg, medan Piratpartiet fokuserade på övervakningen av digital information. Vi kom också in på en folkpartistisk kommentar om övervakning istället för människor i äldrevården, och där fick Piratpartiet vara hjältar och få många nickade leenden i publiken när jag förklarade vikten av riktiga människor som bryr sig.

Arbetslösheten är en enorm fråga för bägge block, men där fokuserade jag ändå en hel del på vikten av utbildning, och möjligheten för äldre arbetslösa att återgå till skolan om de vill och behöver.

Under skola fokuserade jag en hel del på att återinföra möjligheterna för de som bor utanför EU att återigen få komma hit och utbilda sig, med möjlighet att då också få bo kvar här när de är klara. Vi började också prata om segregeringen i skolor, varpå jag slog ett slag för PP Linköpings lokalpolitik om att minska segregeringen i nybyggnaden av bostäder.

När vi kom in på invandringen började förstås alla partier kritisera de frånvarande SD och slå varandra på ryggen. Jag gav mig istället in på att kritisera hur restriktiv invandring dessa partier lett, där det finns massor med människor som skickas tillbaka till sina hemländer för att dö, speciellt HBT-personer.

All in all tyckte jag det var väldigt lyckat, och vi fick en fin chans att etablera oss som ett seriöst alternativ med en bra och breddad politik. Det här är en debatt med frågor som vi nästan aldrig kunde svara på för bara några år sedan, så det var otroligt kul att faktiskt kunna besvara dem nu.

Ser fram emot många fler debatter framöver, både om rikspolitik som denna samt om EU-politik!