infogr.am

Jag har gått med i infogr.am och börjat peta på häftiga statistiksaker. Har hittills fått ihop en om hur Piratpartiets utgifter utvecklats sedan 2007, och en om förra partistyrelsens närvaro på möten. Otroligt praktiskt och simpelt sätt att få ihop snygg statistik.

#tpblives

The Pirate Bay är tillbaka, drygt tio timmar tidigare än planerat. Det är alltid roligt att se deras ihållighet, när de bara fortsätter kämpa och om och om igen vaknar till liv efter att de slås ned. Rätt inspirerande, faktiskt. Med det sagt håller jag fast vid allt jag sade tidigare, när sidan slogs ned i mitten av december.

Och så citerar jag återigen Johnny Olsson:

Men lite skärpning, för helvete

Ibland vill jag bara skrika.

Jag ville skrika när terrorister attackerade Charlie Hebdos kontor och skjöt ihjäl satiriker. Och där verkade världen (tack gud) hålla med mig. Men jag vill också skrika när politiker, både svenska, europeiska och amerikanska, vill stoppa dessa hot mot yttrandefriheten genom att, ja, begränsa yttrandefriheten.

Det finns något gammalt adage om att inte förhandla med terrorister. Så varför i helvete går vi gång på gång och förhandlar med terrorister? Varför blir svaret på ”har ni frihet bombar vi” ett vänligt ”alright, då slutar vi med det där med frihet”? När blev det här över huvud taget okej? Exakt när började alla tänka att det var vettigt att flytta resurser från misstänkta till icke misstänktamed så många dödsfall som följd?

Hur kan ett parti som Miljöpartiet gå till val på att stå upp för rätten till privatliv, gå till val på att stå emot massövervakningen, och sen ha en IT-minister som Mehmet Kaplan som vågar påstå att Sverige har ”en tydlig lagstiftning som bygger på att inte censurera internet”? Hur kan vi ha en inrikesminister som Anders Ygeman (s) som vågar påstå att vi inte ska införa några fler filter på internet i Sverige, samtidigt som han är helt överens med resten av EUs inrikesministrar om att införa just sådana filter?

Jag är på allvar inte ens säker på om vår regering är så inkapabel och korkad att den inte ens förstår vad den gör, eller om den bara ljuger sig blå för att slippa säga sanningen. Men oavsett vad – lite skärpning, för helvete.

Bild CC BY-SA Dan Mihai Pitea.

Övervaka, men övervaka rätt

Ibland, och speciellt efter så fruktansvärda händelser som terrordåden i Paris, får jag frågan hur vi verkligen kan stå för minskad övervakning. Svaret är enkelt – det gör vi inte. Piratpartiet vill inte sluta övervaka. Vi vill bara övervaka på rätt sätt.

De som genomförde dådet i Paris var inte vanliga människor som en dag bestämde sig för att döda människor de inte tyckte om. De som genomförde dådet var terrorister, och de var redan kända av polisen innan dådet ägde rum. Det var också en av anledningarna till att de kunde identifieras så snabbt.

En dag som denna, när över ett dussin oskyldiga personer aldrig mer kommer att vakna, när tusentals tecknare och journalister världen över fruktar för sina liv, och flera fortfarande kämpar för sina liv i sjukhuset, har jag en enda fråga.

Varför har Frankrike fokuserat allt mer på att massövervaka de oskyldiga, de som idag står upp för friheten på Paris gator, och inte terroristerna?

Varför satsar allt fler EU-regleringar på att övervaka din och min mobiltelefon, istället för att följa människor som Saïd Kouachi och Chérif Kouachi? Människor som tränat med Al-Qaeda i Yemen och dömts efter att ha skicka jihadister till kriget i Irak?

Övervakning är en grundläggande och otroligt viktig aspekt av polisarbetet. Vi måste följa misstänkta, spåra misstänkta, och gripa misstänkta. Och vi måste sluta slösa miljarder på massövervakningen av oskyldiga.

Läs även Hax, Anna Troberg.

Bilden: Det franska, massövervakade, oskyldiga folket samlas på Place de la République i Paris för att hedra de döda. CC BY-SA JeSuisGodefroyTroude.

Jag älskar nyår del 1 – 2014

Med delar av Pirate Times-gänget på min födelsedag. Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης, och en person jag inte kan namnet på. Bild av Mab.

Koen De Voegt, Josef Ohlsson Collentine, Justus Römeth, Matthijs Po, Patrick Schiffer, Luis Cuerdo, Gefion Thuermer, Tomas Kronvall, Στάθης Λειβαδίτης. Bild av Mab.

Av alla konstiga helgdagar finns det två som sticker ut för mig – jul och nyår. Så ja, jag älskar december ganska rejält. Jul blir för mig speciellt vacker när jag tänker på varför det började firas – att runt vintersolståndet samlas och umgås när natten är som längst, mörkast och kallast. Nyår är lite mer komplicerat.

Nyåret är ju en hundra procent godtycklig helg i när det är, helt frånkopplat någonting faktiskt och istället helt kulturellt, men på något vis gör det det bättre. För mig har nyår alltid varit stunden när vi en gång om året satsar på nytt. Inte att börja om, utan köra ett varv till, och jag älskar det. Ett ögonblick där jag kan tänka igenom det senaste året, fundera på vad som gick bra och vad som gick dåligt, och tänka efter vad jag kan göra annorlunda nästa varv.

Så här kommer nu en total egopost om vad som varit några av mina highlights 2014.

Med Maša Čorak, co-chairperson PPI. Bild av Anders Kleppe, tror jag?

Med Maša Čorak, Paris.

För 2014 hade jag ett nyårslöfte – att bli vegan. Jag var tidigare lakto-ovo-vegetarian runt 2007-2012 och gick sedan tillbaka till att äta kött. Efter mycket övertalning från Kajsa Larsson, Paula Roth, Niklas Dahl, Sarah Hage, Hampus Berg och andra coola människor bestämde jag mig för att satsa på att bli vegan 2014, och efter ett par krackliga månader har jag nu inte ätit kött sedan runt februari, och bara ätit någon enstaka annan animalisk produkt sedan dess, av misstag. Att vara vegan tänker jag såklart fortsätta med 2015. Tack till alla som övertalade mig!

2014 har jag dessutom gjort många av de saker saker som jag ville satsa på, utan att de var löften.

Jag har rest runt mycket – flera rundor till Paris med fantastiska Cécile Bardout, en resa till London, en rad till Stockholm, och massor med andra häftiga städer.

I mars var jag Sverige-representant med Josef Collentinegrundandet av det Europeiska Piratpartiet i Bryssel, och fick även passa på att fira min födelsedag där tillsammans med både Pirate Times-gänget och en massa fantastiska pirater från hela världen.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU, Bryssel.

Med Alexander Spies (delstatsparlamentariker Berlin) på grundandet av PPEU. Bild av Mathias Heinel.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag, Anders Kleppe, Koen de Voegt.

Jag åkte ned på Pirate Parties Internationals årsstämma i Paris i april där jag var mötesordförande, och fick passa på att hänga med nya och gamla vänner, bland dem Maša Čorak och Koen de Voegt som på samma möte valdes till co-chairpersons för PPI.

Och valrörelse. Herregud, denna valrörelse. Den här bloggposten är redan fylld med bilder, och jag har så många fler jag gärna skulle dela. Jag kanske borde börja använda min Flickr trots allt, så för den som vill se mer så kommer det komma upp fler bilder där de kommande dagarna. Tre album ligger där redan – bilder från London (jag träffade en såpbubblande Sherlock Holmes och en dodo!), Versaille med Cécile (den coolaste byggnaden med den coolaste människan) och Disneyland Paris (inklusive en sönderslagen dörr på Buzz hamburgerhak och en massa bilder på Merida).

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Fast i en hiss i Västerås med Johan Andreasson och Erik Einarsson.

Det har varit två valrörelser jag satsat helt i – EU-valrörelsen på våren och kommunrörelsen på hösten. Trots att de gick som de gick var det otroligt kul och lärorikt, och jag träffade mängder av häftiga människor. Och så satt jag fast i en hiss i Västerås också, vilket var mindre kul.

Det här har varit ett otroligt roligt år, och jag har bara pratat om några få highlights. Jag ville egentligen passa på att skriva om bussresan till Bryssel, spontanresan till London, Stockholm Pride, West Pride i Göteborg och en massa andra saker. Alla diskussioner i Elins soffa med vin och chips. Alla sena spelkvällar med Niklas, Erik och Elin, med Europa Universalis IV och Borderlands 2.

På någon plan ville jag skriva om alla hemskheter. Grannungdomsgården som brändes ned. Ihjälskjutningen mindre än en kilometer hemifrån. Sveken. 26 december, när jag låg förstörd och grät hela dagen på tioårsdagen av Freddys död. När en god vän fick plötslig cancer och jag aldrig ens hann säga farväl. Allt det där som suger. Men jag vill också bara gå vidare.

Oavsett vad kommer 2015 att bli ännu häftigare än 2014, och börjar med ett inlägg imorgon om mina planer för det kommande året!

Pride Stockholm med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen och David Midhage.

Med Henry Winckle, Gustav Tällberg, Calandrella Rudberg, Elin Andersson, Fabian Rosdalen, David Midhage.