Hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga?

Jag var på väg att skriva en analys av Anna Kinberg Batras tal, men insåg att det var omöjligt utan att antingen upprepa det mesta jag sade om Annie Lööfs tal, eller att analysera i stort sett alla partiledare. So here goes – hur lyckas partiledarna vara så gudomligt tråkiga? – inte så mycket en talanalys utan snarare en genomgång av det nuvarande politiska läget.

Annie Lööf (Centerpartiet)

Centerns Annie Lööf lyckas stå ut som en av de få starka personligheter i svensk toppolitik just nu – engagerande, personlig, och lagom kontroversiell. Även om jag har en hel del kritik mot vad hennes liberalism faktiskt innebär har hon på relativt kort tid lyckats få upp Centern på tapeten som ett tydligt politiskt alternativ, och det  är det som saknas i de flesta andra.

Stefan Löfvén (Socialdemokraterna)

Jag förstår inte Stefan Löfvén. Alls. Det fungerar bara inte. Han kanske är en skicklig förhandlare politiskt, men som en extern figur har han inga pluspoäng i min bok. Han missar helt både att lyckas vara en slipad, skicklig, professionell politiker, och för den delen att vara en relaterbar mysfarbror (någonting S lyckats bra med historiskt). Mest av allt är han bara gudomligt tråkig och frustrerande.

Ebba Busch Thor (Kristdemokraterna)

Som jag sade häromdagen – om jag skulle få i uppdrag att fixa KDs fallande siffror och ge dem lite nya väljare (eller sina gamla tillbaka) skulle jag nog tillsätta en person i stil med Ebba Busch Thor. Hon är helt klart en annan personlighetstyp än Göran Hägglund, med annat fokus och andra idéer, och främst av allt betydligt mer konservativ och hårdare. Men samtidigt tror jag det är precis vad KD behöver. KD har om och om igen tappat sitt existensberättigande, och jag tror att det de behöver för att inte bli helt värdelösa är att bli mer konservativa och mer hårda, någonting Busch Thor hanterar ganska bra. Där finns det väljare, även  om politiken suger.

Jimmie Åkesson (Sverigedemokraterna)

Här har vi den andra tydliga utstickaren som verkligen gör sitt jobb och förtjänar sin plats, och som klarar av att vara allt annat än tråkig. Och det säger jag trots att jag verkligen avskyr hans konservativa, orealistiska och omänskliga politik. Han lyckas göra precis lagom mängd människor förbannade för att få extremt mycket mediaspel hela tiden, samtidigt som en skrämmande stor del av befolkningen älskar honom för det. Det är precis vad som behövs i en partiledare, och det är någonting som saknas i de andra partierna.

Gustav Fridolin och Åsa Romson (Miljöpartiet)

Återigen – så himla tråkiga. Den stora skillnaden  mellan de två är att Fridolin håller sig till att vara en tråkig politiker och aldrig väcker någon som helst kritik – helt enkelt för att ingen orkar lyssna – medan Romson tar steget längre och gör fel på sätt som får andra att reagera och  bli arga. Det hade  varit en bra sak, om det inte vore för att en stor del av de som blir arga är hennes egna väljare. När miljöpartister reagerar så negativt på så mycket som deras språkrör gör är någonting fel. För resten av befolkningen är hon antingen frustrerande eller tråkig. Inte bra.

Anna Kinberg Batra (Moderaterna)

Kinberg Batra lyckas sticka ut med att synas och väcka förtroende, men har samma fel som högerpolitiker haft länge i svensk politik – hon är maskinisk och svår att relatera till, någonting som hennes företrädare Reinfeldt fick arbeta hårt med att bryta. Hennes tal i Almedalen idag var speciellt i sin första halva väldigt rak i språket, och det var inte förrän slutet som man började höra några som helst känslor. Många väljare, speciellt inom högern, föredrar visserligen någon som kan tala rakt och direkt och utan några vidare känslor, men jag tror inte det räcker för att få en  majoritet – för majoriteten är hon bara, återigen, tråkig. Oavsett rakheten  i budskapen.

Jonas Sjöstedt (Vänsterpartiet) 

Sjöstedt har inte hållit sitt almedalstal än, men jag kan recensera hans generella stil i alla fall. Sjöstedt är partiledaren som Socialdemokraterna skulle ha haft – lugn, mysfarbrorig, rakt på sak, tar ingen skit. Men han fungerar i mina ögon inget vidare för Vänsterpartiet, som för att synas behöver någon mer kontroversiell och någon som vågar skrika lite. På den fronten fungerar inte Sjöstedt, även om han hade fungerat i det betydligt lugnare Socialdemokraterna, som kör på att ta ansvar snarare än att stå på barrikaderna och skrika – en bild som V kommer att ha svårt att skaka av sig, och som jag inte heller tror att V borde skaka av sig om de vill stiga över 6-8% i opinionsmätningarna.

Jan Björklund (Folkpartiet)

Björklund behöver försvinna. Folkpartiet tas steg för steg i ruinens brant, och det faktum att Björklund för varje år känns allt tröttare, tråkigare och mindre idérik gör det inte bättre. Folkpartiet har, likt KD, lyckats göra sig av med hela sitt existensberättigande. Från att ha kört på liberalism (och förlorat det fokuset till Centern) har de rört sig allt mer in på att vara skolexperterna, någonting som börjar likna en parodi på sig själv. Deras enda väg ut är att göra sig av med Björklund och hitta en ny nisch som en ny partiledare kan driva – kanske som  det auktoritära försvarspartiet som verkar saknas allt mer när rysshotet kommer närmare och Natofrågan blir större. Snälla Björklund, använd ditt almedalstal till att spela ut en ännu snyggare avgång än Hägglund gjorde!

Allt det här är egentligen tankar om hur bra de olika ledarna är för sina olika partier, oberoende av vad jag sedan tycker om  partierna och deras politik. Så med dessa ord, vilka gör sitt parti den största tjänsten?

  1. Jimmie Åkesson – om  han försvinner imorgon är jag otroligt nyfiken på vad som händer med SD. Han har tagit dem väldigt högt, och jag vet inte vem som kunnat göra det bättre.
  2. Annie Lööf – hon har lyft C från ett skitparti till ett parti att räkna med, och hon är nästan en tydligare alliansledare och statsministerkandidat än Anna Kinberg Batra.
  3. Anna Kinberg Batra – hon har helt klart problem, speciellt vad gäller att vara relaterbar, men hon har stor potential. Jag är väldigt nyfiken på att se hur hon växer som talare till valet 2018, då hon har en riktig chans att bli statsminister.
  4. Ebba Busch Thor – precis det KD behöver just nu för att bli lite kontroversiella och sticka ut, även om det innebär att fokusera på politik som går rakt emot mina värderingar. Syns mycket mer än en ledare för ett så litet parti förtjänar.
  5. Jonas Sjöstedt – känns som att han är i fel parti, men fungerar och drar det inte ned i avgrunden i alla fall. Jag är mest nyfiken på hur han kan få V att göra någonting nytt som får dem att synas igen, om det någonsin händer.
  6. Gustav Fridolin / Åsa Romson – tråkiga, kontroversiella för sina egna väljare, lyckas inte alls få fram sin politik i media, speciellt som regeringsparti vilket de inte alls  verkar axla bra. Kompetensnivån här är skrämmande låg.
  7. Stefan Löfvén – som sagt, jag förstår inte alls hur han ska kunna väcka något förtroende utan att drastiskt ändra hela sin stil.
  8. Jan Björklund – det är nästan orättvist att placera Björklund sist, då det enda som Löfvén gör bättre är att han i alla fall syns – vilket inte är speciellt svårt om man är statsminister. FP behöver förnyas, och Björklund behöver bytas ut. Nu.

Almedalen dag 6

Sista dagen. Tanken var egentligen att åka på lördagen, för att sedan dra vidare till Warszawa på söndagen, men den sena  färjan vid 03:30 i natt visade sig mycket billigare än en imorgon. Oh well.

Började dagen med att sova alldeles för länge, i en riktig säng i UP-huset för en gångs skull. Drog till tältet och plockade ihop allt, låste in vid färjeterminalen. Satt på ett fik och jobbade. Drog ned till Almedalen, såg Anna Kinberg Batras tal och blev ganska så positivt överraskad (separat analys on its way?). Åt supergod veganmacka (!!!) vid Strandporten och var social ett tag, drog till tältet och plockade ihop det sista. Försvann i väg till UPs hus och fixade med piratgrejor och jobbade.

Hej då, Almedalen! 😀

Almedalen dag 5

Så min telefon har dött helt, och manipulerad av Troed och Fabian gick jag och köpte en Sony Xperia Z3 som hittills verkar fungera riktigt bra. Nu är jag på banan igen.

Jag var och kollade på Elin Andersson när hon ägde Per Strömbäck i en upphovsrättsdebatt hos SVT, sen drog jag och gjorde lite PP-jobb på distans. På kvällen följde fest – Fabians och mitt bröllop följt av Ung Pirats grillning, både trevligt och långdraget, oklart hur sent jag ens lade mig. Men kul var det!

Almedalen dag 4

Idag var en seg dag. Det märks att Almedalsveckan tar på krafterna, för att inte tala om att sova i tält. Jag hade en del viktigt jobb kvar och satte mig direkt på ett café vid Österport för att fixa klart det. Drog sedan iväg till Mångfaldsparaden där Piratpartiet lyckades synas en hel del. Gick runt och gjorde lite random saker. Badade i havet, solade med några andra pirater.

Köpte mat,  kollade lite på Jimmie Åkessons tal. Skickade debattartikeln som VLT inte svarat på till Frihetssmedjan, blev fotad för det. Jobbade.

Almedalen dag 3

Idag var halvledig dag, mycket eget jobb utanför PP och en del PP-grejor på distans. Blev intervjuad av den trevliga piraten Gustav Hagqvist om vad Piratpartiet gör i Almedalen och hur det gått hittills. Bloggade om Annie Lööfs tal. Skrev debattartikel till Corren om detsamma, som de ska ta med de närmsta dagarna.

På kvällen satt jag i möte med revisor Markus Berglund och gick igenom lite räkenskaper, sen drog jag ut och minglade och umgicks. Värvade en ny medlem. Drog hem och sov. Rätt lugn dag.