Medlemsbrev vecka 39 – höstmöte, Bokmässan, flyktingkris

När höstlöven faller faller förstås även medlemsbrevet ned i mailkorgen. Eller något sånt. Det är riktigt svårt att komma på opening lines ibland. Förlåt. Men här kommer medlemsbrevet oavsett vad!

Den stora nyheten just nu vet ni alla förhoppningsvis redan om – snart börjar höstmötet! Höstmötet är tillsammans med vårmötet partiets högsta beslutande organ, där alla medlemmar har rätt att diskutera och rösta online på mote.piratpartiet.se. Det är då vi väljer förtroendevalda såsom partistyrelse och revisorer, och det är då vi planerar ny politik och bestämmer vad vi ska fokusera på nästa år. Inför detta möte har styrelsen dessutom presenterat en enorm stadgerevision, som finns att läsa på mötesplattformen. Du kan läsa mer om hur mötet går till här och här, och tidsplanen hittar du här.

Igår öppnade Bokmässan i Göteborg, och precis som tidigare år var vi i Piratpartiet där tillsammans med lokalavdelningen i Göteborg. Genom att lyssna på och prata med alla möjliga intressanta personer och organisationer har vi chansen att faktiskt påverka, både i att öka medvetenheten om oss och genom att indirekt lyfta våra frågor för opinion när vi själv står utanför maktens formella korridorer. Bokmässan är därför ett gyllene tillfälle att träffa kulturintresserade, journalister, bibliotekarier, lärare, och mycket mer.

För att gå vidare till hemskare nyheter tror jag inte att någon av er missat den senaste tidens nyheter och debatter i flyktingfrågan. Vi ser just nu en av de största flyktingkatastroferna i modern tid, där massiva mängder människor lämnar sina hem för att leta efter någonting bättre, någonstans där de kan leva. Vi har ett ansvar att ta hand om dessa människor, på samma sätt som vi gjort så många gånger förut. I vår migrationspolitik sammanfattar vi det hela med en mening: ”Piratpartiet har en vision om en värld utan gränser, där människor tillåts röra sig fritt, där ingen tvingas fly, men alla tillåts flytta.” För dig som är mer intresserad har vi gjort en ny video där vi sammanfattar politiken med ett antal konkreta förslag på förbättringar –välkommen att titta. Vi har också gjort en video om vår politik generellt, som du kan se här. Tack till Emma Opassande, Mattias Dahlberg och company för er hjälp med filmerna!

Det är sorgligt att avsluta med lite tråkigare information, men det får bli så ibland. Som alltid uppskattar vi ditt stöd som medlem – vill du bli mer aktiv är du välkommen att höra av dig, och vill du stödja oss ekonomiskt finns all information du kan tänkas vilja ha på piratpartiet.se/donera.

Vi älskar dig!

Anton Nordenfur, partiorganisatör
076 314 99 82 – partiorganisator@piratpartiet.se

Bilden: Några av de vi passade på att träffa på Bokmässan: Brit Stakston, Nils Resare och Martin Schibbye pratar om Blank Spot Project, ett projekt för medborgarfinansierad grävande journalistik. Läs mer på blankspotproject.se. Bilden är allmän egendom.

Kandidatur till partistyrelsen, mandatperiod 2.5

Jag heter Anton Nordenfur, och jag kandiderar till en ny mandatperiod i Piratpartiets partistyrelse.

Så vem är jag?

23-åring från Linköping, nu bosatt i Uppsala med min pojkvän Fabian i det vackra kollektivet Flogstiania. Jobbar som projektledare på ett företag som bygger restauranger i Stockholm och Östergötland. Jag brukade plugga kinesiska, teknisk fysik och nanofysik innan jag tröttnade och startade eget företag som fortfarande är igång. Har släppt två böcker – Stormen och Home – och jobbar på två till.

Sjukt driven, smått självisk och en smula otrevlig, rätt mysig och jobbigt intelligent. Kan siffror, kan skriva, kan väcka känslor i text och i tal, kan debattera sverigedemokratiska riksdagsledamöter till tårar (true story).

Intergender, pansexuell, relationsanarkist och bdsm-utövare, fördomarna mot vilket drev mig till att grunda det piratpartistiska förbundet Regnbågspiraterna, som står upp för sexuella minoriteters rättigheter. När jag väl har fritid försöker jag passa på att hajka och spela brädspel med kompisar.

Min tid i Piratpartiet

Jag gick med i Piratpartiet i november 2008, strax efter den stora FRA-lagsvågen. Jag brinner nu, liksom då, för Piratpartiets syn på en progressiv, frihetlig politik som sätter människan i centrum och som tror på ny teknik. Vi är det enda partiet som på allvar förstår vad internet och modern teknik kan göra för mänskligheten, och som ser det som ett verktyg för att stärka vår civilisation, inte ett vapen för att förgöra den.

Jag blev först aktiv i Ung Pirat i Linköping, och tog 2010 steget att kandidera till kommunfullmäktige för Piratpartiet. Strax därpå blev jag först ledamot i och senare ordförande i Ung Pirats östra distrikt, och 2012 valdes jag in i partistyrelsen på ett fyllnadsmandat, följt av ett ordinarie mandat hösten 2012 – det mandat som nu löper ut i slutet på december.

Vad har jag gjort med mitt mandat?

Så vad har jag gjort under dessa tre och ett halvt år i styrelsen? Varför skulle ni vilja ha mig kvar?

Jag har under min tid i styrelsen utan avbrott varit en av de mest aktiva ledamöterna, som regelbundet aktiverat mig både vad gäller day-to-day-saker och vad gäller större projekt och idéer. Jag har bland annat utvecklat många av de propositioner som partistyrelsen tog fram under partiets breddning 2012-2013, och har de senaste åren varit högst delaktig i framtagandet av verksamhetsplan och budget, och är bland annat författaren bakom 2015 års budget. Jag var också sekreterare i partistyrelsen 2013-2014 med Anders S Lindbäck, Jan Lindgren och Malin Ahnberg som sammankallande, innan jag lämnade över uppdraget till Göran Widham.

Det senaste året har mitt fokus fått ändra sig ganska rejält. När partiledningen avgick med kort varsel i december 2014 beslutade styrelsen att vakantsätta partiledarposten och tillsätta mig som partiorganisatör, vilket gjorde mig ansvarig över i stort sett alla day-to-day-aktiviteter fram till det att vi skulle kunna välja en ny partiledare (vilket nu planeras till senhösten). Det har varit en spännande resa, stundtals fantastisk och stundtals jobbig. Jag har fått sänka ned min själ totalt i att hantera de många problem som utvecklats under åren, och jag är väldigt nöjd med att ha löst en hel del – även om arbetet är långt ifrån klart.

Bortom partistyrelsen

Mitt engagemang sträcker sig förstås också bortom styrelsen. 2012-2014 lade jag mycket krut på intern opinionsbildning, vilket den senaste tiden fått stå tillbaka för mer administrativt arbete. Då utvecklade jag bland annat partiets politik inom open access, rymdenopen research, och samkönade äktenskap. Jag var 2013-2014 innovationspolitisk talesperson, och har lyckats med att figurera en del i media i olika frågor, både i form av debattartiklar, intervjuer, och videoklipp. Några exempel här nedan.

Styrelsearbete handlar i första hand inte om politik och aktivism, och det är inte heller det jag direkt vill syssla med just nu. Jag älskar att arbeta strategiskt, ta fram planer, hantera administrativa saker. Jag väljer därför att kandidera till en till mandatperiod i styrelsen, och jag planerar att även i fortsättningen vara en av de mest aktiva personerna i den svenska piratrörelsen.

För långrandigt? Klart det var. Men du läste hela i alla fall, vilket säger en del.

Livet, prioriteringar, väggar

Det senaste året har varit ganska otroligt. För exakt ett år sedan idag stod jag utanför en valstuga i Ryd och kämpade om de sista rösterna i ett val jag aldrig skulle vinna. Idag sitter jag på ett tåg i Sala, veckopendlandes till en stad 30 mil hemifrån för att jobba veckan ut. För en timme sedan kysste jag min pojkvän för sista gången på tre veckor. Livet är udda, jobbigt, underbart och spännande.

Sedan december 2014, då jag akut valdes som partiorganisatör efter partiledningens plötsliga avgång, har jag lagt ned fler timmar i veckan på Piratpartiet än någonsin förut. Det har varit otroligt roligt, det har varit sjukt befriande, och det har då och då varit hemskt jobbigt. När jag valdes passade det mitt jobb både perfekt och helt fruktansvärt. Som frilansande skribent som valde sina egna jobb kunde jag sitta med partiadministration precis när jag ville – vilket också gjorde att jag tryckte ned mitt riktiga jobb i smutsen. Jag jobbade allt mindre, lade allt mer tid på allt det där som behövde göras för att jag brann för det – politiken.

Att jobba hårt för det man älskar, oavsett vad man själv får ut av det, är en otroligt värdefull känsla, och det är något som alla borde göra – i måtta. Mitt problem uppstod när jag helt försummade mitt jobb. När deadlines försköts, när jag lät bli att ta jobb för att jag skulle till Almedalen eller Pride. När jag satt med partiets ekonomi istället för min egen. När jag arbetat upp precis alla undansparade kronor jag hade, och inte längre kunde betala räkningar. När jag sköt på telefonräkningar och hyror, lät bli att köpa mat. Stressen steg, ångesten steg, allt oftare kunde jag inte stå ut med mig själv. Och allt mer fick både mitt privatliv, mitt jobb, och min aktivitet i PP lida för det.

Det är en hemsk tanke att falla in i ett slags ”jag lider av detta, men kan inte sluta eftersom jag behövs”. Jag kan inte hoppa av. Jag kan inte bara upphöra. Och det är först de senaste veckorna som jag till sist känt att jag kunnat börja skära ned.

Jag har lovat mig själv att fullfölja de uppdrag jag fick av partistyrelsen i december. Och det kommer jag att göra, fram till det att 2015 tagit slut. Men efter det kommer jag att skära ned. Det betyder att jag, trots vad jag skrivit tidigare, inte planerar att kandidera som partiledare. Jag har dock förklarat min kandidatur till en till mandatperiod i partistyrelsen, och jag planerar utan tvekan att fortsätta vara med och fortsätta göra mitt bästa – om än i en annan kapacitet än det senaste året.

I dagsläget är mina planer enkla – att fullfölja mina uppdrag inom partiet på bästa möjliga sätt, och att på något vis försöka lösa den jobbiga ekonomiska situation jag lyckats försätta mig i. Till er som vill hjälpa med det senare går det att swisha på 076 314 99 82 eller höra av sig om andra sätt. Jag älskar er.

Gå hem

Gå hem.

Du skriker från bron, och bilarnas dånande dränker din röst så att ingen hör förutom du. Men du vill att jag ska höra.

Gå hem.

Du spottar på mig, där jag med min blotta existens inkräktar på ditt land, din värld, din kultur, din stad. Och du vill att jag ska träffas.

Gå hem.

Du vet att min vandring är lång, men säger att det inte är skäl att förstöra för dig. Du skriker igen, bilarna tystnar för en sekund och jag hör dig och jag ser dig, med kalla, trötta, uppgivna ögon ser jag dig och för en sekund ser du ut att brista. Sedan skriker du igen.

Gå hem.

Men jag fortsätter vandra. Jag försvinner bort i horisonten, och sedan ses vi aldrig mer. Det blir kallt, du går hem, du duschar, du äter, och du lägger dig i din säng. Du läser nyheterna i mobilen och du viskar det igen.

Gå hem.

Jag lägger mig ned, frusen och ensam, hungrig och utmattad, och hoppas att jag får sova inomhus imorgon. Hoppas att jag kommer fram. I mina drömmar står du på bron igen och skriker samma ord, om och om igen.

Gå hem.

Och jag förstår inte varför du är så arg. Jag förstår inte varför du envisas så. Jag förstår inte varför du tror att du är min fiende när vi båda har precis samma drömmar, precis samma mål.

Att gå hem är det enda jag vill. Och precis det jag gör.

Bild: Darko Vojinovic / TT / NTB Scanpix