I Corren: ”Det stora sveket”

Jag kritiserar regeringens flyktingpolitik med Leo Calandrella Rudberg i Corren – ”Det stora sveket”.

”Regeringen har presenterat sina förslag på en förändring av Sveriges flyktingpolitik. Denna nya inriktning avviker från grundläggande humanistiska värderingar som länge rått i vårt land och försämrar för flyktingar på flera sätt.

1. Familjeåterföreningar försvåras. Regeringen begränsar möjligheterna för anhöriginvandring och omöjliggör detta för andra än de kärnfamiljer som kan försörja sina anhöriga. Gruppen alternativa skyddsbehövande – ofta syriska flyktingar – får inte återförenas överhuvudtaget. Familjer kommer således splittras om de inte lever upp till regeringens konservativa syn på kärnfamiljer. Det kan till exempel gälla homosexuella par som inte tillåtits gifta sig i sitt hemland. Vi väntar oss bättre från de som ser sig som Sveriges första feministiska regering.

2. Uppehållstillstånd tidsbegränsas. Denna förändring bidrar till stor oro hos alla som efter en farlig flykt måste bekymra sig för om de kommer tvingas tillbaka, istället för att i lugn och ro bygga ett nytt, tryggt liv i Sverige. Rädda Barnen, Röda Korset och Amnesty har alla kritiserat åtgärden på humanitära grunder. Därutöver ökar förändringen Migrationsverkets arbetsbelastning, eftersom varje beviljad asylansökan kommer prövas flera gånger istället för endast en. Handläggningstiderna lär också förlängas, vilket drabbar såväl de enskilda som myndigheten.

3. Id-krav införs. Alla kollektiva transporter till Sverige kommer att kräva id-kontroll. Därmed blir det omöjligt att ta sig till Sverige för flyktingar som till exempel förlorat sina id-handlingar under en farlig färd över Medelhavet eller aldrig fått några handlingar utfärdade i sitt ursprungsland. Indirekt innebär id-kraven ett brott mot rätten till asyl, eftersom asylsökande inte ens tillåts komma in i landet för att här lämna in sin asylansökan.

Uppräkningen utgör endast några av de förslag från regeringen som hotar flyktingars rättigheter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet begår här stora svek mot sina uttalade ideal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Regeringens politik går stick i stäv med tidigare löften, som Stefan Löfvens uttalade vid Refugees Welcome-manifestationen i Stockholm om att hans Europa aldrig ”bygger murar”

Vi i Piratpartiet fördömer starkt regeringens politik. Regeringen måste omedelbart överge sina auktoritära förslag och istället införa åtgärder som syftar till att förbättra mottagandet, öka kapaciteten och hjälpa flyktingar. En särskilt nödvändig åtgärd är att införa lagliga vägar till Sverige och Europa, bland annat genom att utfärda humanitära skyddspass, göra fler undantag från Dublinförordningen och skicka bussar och båtar ut i Europa för att rädda flyktingar undan förtryck, lidande och död.

Sverige ska stärka de mänskliga rättigheterna – inte urholka dem.

Anton Nordenfur

partiorganisatör Piratpartiet

Leo Rudberg

asylrättsaktivist och engagerad i Piratpartiet”

I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”

Vem är liberal idag?

Så nu har, som så många påpekat, ironin nått sin höjdpunkt. Folkpartiet har bytt namn till Liberalerna.

En del har jämfört namnbytet med hur Feministiskt initiativ på kort tid lyckades shanghaja begreppet ”feminist”, så till den grad att jag nu hör allt fler distansera sig från begreppet – inte för att de inte är feminister, inte för att de är ”jämställdister”, och alla andra gamla larviga argument, utan helt enkelt för att de inte stödjer FIs auktoritära vänsterpolitik. Jag själv känner allt oftare att jag när jag säger att jag är feminist måste förtydliga att jag inte är vänster.

Men det är inte riktigt samma sak som händer med Liberalerna och ordet liberal. Det finns faktiskt en skillnad i att Feministiskt initiativ faktiskt är feminister, om än en väldigt specifik typ av feminist som inte är representativ för alla feminister. Jag drar mig däremot verkligen för att kalla Liberalerna för liberaler.

liberalernapiraterna

Ordet liberalism har bytt betydelse om och om igen. Den ursprungliga definitionen, som är den jag känner mig vid, är det som idag kallas klassisk liberalism eller nyliberalism. Här betonas dels kapitalism och ett vurmande för den fria marknaden, men även ett starkt fokus på individens frihet i stort – rätten till sitt liv och egendom, rätten att bestämma över sitt liv utan att bli påtvingad regler och regleringar. På andra sidan Atlanten har ordet ”liberal” kommit att hamna på vänstersidan av det politiska spektrat, närmare det vi i Sverige skulle kalla socialdemokrati.

De större partier i Sverige som fortfarande verkar känna sig vid ordet liberal är i första hand Liberalerna (fd Folkpartiet) och Centerpartiet, men bägge dessa partier har sedan länge nedtonat de ickeekonomiska aspekterna, trots att jag känner att Centerpartiet börjat svänga rätt. Speciellt Folkpartiet har, rakt emot sina påstådda värderingar, gång på gång vurmat för en ytterst auktoritär politik med stort fokus på att bestämma över individen, både i sin skolpolitik, sitt vurmande för massövervakning, sin narkotikapolitik och sin sexarbetespolitik. Det finns helt enkelt väldigt få liberala värderingar att tala om.

Jag blir allt mer osäker på om jag ens ska fortsätta kalla mig liberal, när ordet så totalt bytt betydelse under så lång tid. Jag kanske inte är liberal enligt den nya betydelsen, men jag ställer mig å det starkaste för individens frihet. Jag ställer mig stolt för det parti som faktiskt konsekvent gjort det sedan grundandet – som ställer sig mot övervakning av icke misstänkta individer, som ställer sig mot onödiga statliga register av könsidentitet, som vill säkra rätten att både köpa och sälja sex, och som vill avkriminalisera all narkotika för privat bruk.

Jag är medlem i Piratpartiet. Och det borde precis alla liberaler som tröttnat på Folkpartiets orwelliska nyspråk vara.

www.BliPirat.nu

Att fly

2014 var året jag bodde mitt i Paris, i en liten lägenhet med min dåvarande flickvän mittemot Le Bon Marche, och att bo i denna vackra stad var bland det bästa jag varit med om.

2015 var året skräcken kom till Paris, och jag vet inte längre om jag vill åka tillbaka till den stad jag en gång kallat mitt andra hem. Och jag vet fortfarande inte om mina gamla vänner i Paris lever eller är döda.

Varje gång detta händer, var gång terrorn greppar tag om oss, känner jag att jag borde gråta. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Samtidigt är jag inte uppgiven – jag är arg. Så jävla arg att jag skakar av ilska över de vidriga varelser som slaktar oskyldiga medmänniskor för att de tycker olika. För att de är olika. För att de inte är överens.

Att döda en människa är sällan försvarbart. Att döda en människa för vad hen tycker – inte vad hen gör – är aldrig försvarbart. Att försätta en människa på flykt, att försätta hen i total skräck, är aldrig försvarbart.

I samband med tragedin i Paris har två tankar lyfts. För det första, att det här är Europas straff för den massinvandring vi själva tagit på oss. För det andra, att det är fånigt att gråta så över händelserna i Paris när detsamma händer på daglig basis i bland annat Syrien. Men den tredje, viktigare tanken har också lyfts – att det är just dessa attacker som miljoner människor flyr bland annat Syrien för att slippa, och att vi naiva europeer nu till sist själva får se vad de genomlider och varför de väljer att släppa allt och göra allt för att ta sig hit.

Emanuel Karlsten har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg på sin facebooksida där han beskriver sina egna känslor efter att ha varit i Paris på smekmånad just när detta hände. Känslan av att tvingas fly, att vilja ta sig hem så fort som det bara går. Och känslan av att faktiskt kunna göra det. Emanuel kan ta sig hem, på ”gräddfil” som han själv beskriver det, och priset han betalar är en förkortad smekmånad. För han är europeisk medborgare.

De syrier som får uppleva samma terror i sina hem, antingen direkt eller indirekt, har inte samma alternativ. De kan bara slänga mängder av pengar på smugglare, hoppa på en båt, och hoppas att de släpps in i ett fredligare land, hoppas att de får bo där, hoppas att de får försöka bygga upp sina liv där.

För det här är precis de attacker de flyr från. Det här är precis de vidriga varelser de flyr från.

Gränskontroller – ett populistiskt, verkningslöst drag

På väldigt kort tid har i stort sett alla partier gjort en rejäl svängning i migrationsfrågan. Sorgligt, men förståeligt med tanke på det massiva tryck för populism som väckts allt mer de senaste åren och speciellt nu de senaste månaderna. Nu har även den rödgröna regeringen följt Alliansens exempel genom att ställa sig allt mer mot de relativt öppna gränser Sverige länge haft. Med start idag har Sverige på nytt gränskontroller – om än tillfälliga sådana, i första hand tio dagar med förlängning tjugo dagar i taget. Alla partier i riksdagen, med undantag för Centerpartiet, ställer sig för, och det enda parti utanför riksdagen jag sett uttala sig mot är Feministiskt initiativ.

Piratpartiets politik i frågan är tydlig: ”Piratpartiet har en vision om en värld utan gränser, där människor tillåts röra sig fritt, där ingen tvingas fly, men alla tillåts flytta.” Gränskontroller är helt enkelt inte en bra lösning – det är ett populistiskt drag som kostar skattebetalarna pengar, som skapar mer oordning än ordning, och som om någonting riskerar att få rejäla negativa konsekvenser. Mattias Svensson går igenom nackdelarna på ett bra, pedagogiskt vis i Metro Debatt.

Gränskontrollerna gör att Polisens fokus läggs på att kolla leg på de tusentals pendlare som varje dag reser mellan bland annat Köpenhamn och Malmö, vilket i sin tur innebär antingen massiva extrakostnader eller, än värre, att resurser inte kan läggas på att lösa allvarliga brott. De som identifieras och visar sig inte vara europeiska medborgare kommer antingen att få söka asyl i Sverige eller nekas inträde – vilket i sin tur innebär att vi kan se ytterligare en ökning av asylsökande som ursprungligen tänkt söka asyl i Finland eller Norge, men som här istället tvingas välja Sverige. Med andra ord en ökning av asylsökande, inte en minskning, vilket innebär att vi missar alla fördelar och, återigen, bara får nackdelar av gränskontrollerna.

De gränskontroller som nu införs är alltså kostsamma, kontraproduktiva, och verkningslösa. Det är ett populistiskt drag utan effekt, som drar uppmärksamheten från behovet av att faktiskt hitta riktiga lösningar på den pågående flyktingkrisen.