Christers skuld

Idag var det trettio år sedan den socialdemokratiska statsministern Olof Palme mördades. Jag har under dagen mest frustrerats gång på gång över hur mycket mediautrymme årsdagen får, hur pass Palme efter dessa decennier upphöjts till en gudalik varelse, någon som räddade Sverige och någon vars död kastade ned landet i total kaos.

palmeDet är ännu mer spännande hur många som har åsikter om lite alla möjliga rent objektiva – inte subjektiva, inte godtyckliga – saker och ting. Hur många som inte vet när de bara ska säga ”ledsen, jag är inte tillräckligt insatt för att kunna uttala mig”. Som när så många är övertygade om att Martin Kinnunen (sd) är skyldig till ekobrott.

Eller som när Sveriges egna statsminister säger sig vara säker på att Christer Pettersson är Palmes mördare. Christer Pettersson, som redan varit misstänkt och sedan förklarats oskyldig till dådet.

Det är spännande hur lätt man tappar verklighetsförankringen när en händelse – kanske speciellt ett brott – blir så pass känt och en så pass stor del av vår gemensamma historia att det blir som en saga. Varför är det okej att – och speciellt som statsminister! – uttala sig om vem man tror är skyldig till ett så pass allvarligt brott? Hur är det okej att basera det på så otroligt svaga grunder som ”Lisbet Palme säger bestämt att hon vet att det var Christer Pettersson”?

Att som politiker, och speciellt folkvald politiker, och speciellt som minister, och speciellt som statsminister, uttala sig om vem man tror är misstänkt i en pågående brottsutredning… är ganska jättekorkat.

Hur tänkte du nu, Stefan?

Partisekreterare

På Piratpartiets vårmöte i början av april kommer medlemmarna efter en stadgeändring för första gången välja partiledare, vice partiledare och partisekreterare. Efter långt och noggrannt betänkande har jag beslutat att ställa upp till rollen som partisekreterare.

Så vad betyder uppdraget? Och varför passar jag så perfekt?

1469816_10201086210258509_2087012480_nEn partisekreterare, som jag beskrev rollen efter att ha fått frågan i en facebooktråd, hanterar partiets (främst interna) organisation, och ser till att allt flyter på vad gäller saker som ekonomi, dokumentation och annat. Det är någon som mest syns i bakgrunden, och syns externt främst för att diskutera partiets interna struktur. Det är en roll som agerar stöd åt flera andra viktiga roller, speciellt partiledare och talespersoner, och ser till att allt fungerar i bakgrunden så att dessa kan sköta sina uppdrag utan en massa distraktioner.

Den roll jag haft det senaste året har varit partiorganisatör, en roll som passar hur jag gillar att arbeta helt perfekt. Att när vi nu utser partisekreterare gå vidare dit känns för mig helt solklart. Jag älskar att organisera saker. Se till att rätt personer är på rätt ställen, att alla vet vad som gäller och att det finns tydliga och aldrig onödigt komplicerade system. Att se till att allt fungerar, helt enkelt.

Jag tror att både Piratpartiet och den internationella piratrörelsen har en väldigt ljus framtid framför sig. Vi har de rätta svaren på de viktiga frågorna, men det vi ständigt missat är att belysa detta för allmänheten i stort. Partisekreteraren har en ytterst minimal roll i detta. Det partisekreteraren istället gör är att se till att alla andra får dessa chanser – att se till att vår partiledare och vice partiledare kan synas, att våra talespersoner kan synas. Att det här kan hända utan att saker står i vägen.

Att ekonomin och bokföringen fungerar. Att IT-systemen är igång. Att medlemsservice fungerar. Att organisationen i stort utbildas. Att lokalföreningar överlever och har någon att vända sig till. Att webbsidan fungerar. Att allt planeras och organiseras i god tid.

Att vara partisekreterare är ett enormt arbete och ett enormt ansvar. Och det täcker precis de saker jag verkligen vill satsa på i Piratpartiet.

Om detta må ni berätta för alla som inte fattar

Den här bloggen är för det mesta betydligt mer konkret och linjär än sättet jag normalt skriver på (exempel). Det här är inte ett sådant inlägg. Men jag tror ändå det kan vara av intresse.

När jag växte upp hade vi, liksom de flesta runt samma tid, boken Om detta må ni berätta – en faktabok om den nazistiska Förintelsen som spreds genom en satsning av svenska regeringen i slutet av 1990-talet. Boken hade lättsmält, kortfattad fakta om hur den enorma förföljelsen av oliktänkande och etniskt ”orena” människor kunde äga rum, tillsammans med många och skräckinjagande bilder på offren.

Jag, liksom i princip alla som växt upp efter andra världskrigets slut, har fått höra samma ord gång på gång, av allt från lärare till föräldrar och vidare till myndigheter och vänner – att vi aldrig, aldrig, aldrig får låta Förintelsen hända igen. Jag har själv sagt det. Och trott att det är så det fungerar. Du har sagt det. Och trott att det är så det fungerar.

Holocaust memorialJag fattade inte. Mina föräldrar, mina lärare, mina representanter i regeringen fattade inte. Och fattar fortfarande inte.

Förintelsen är inte någonting som hände under en specifik tidsperiod, för att sedan avlösas av fred som varar till den dag det eventuellt sker på nytt på grund av någon Slaughterhouse Five-upprepning där vi plötsligt glömmer vad som hänt. Universum befinner sig inte i någon slags vonnegutsk tankeloop som vi bara måste påminna oss om för att slippa.

Vi lever på ett spektrum mellan välkomnande solidaritet och total främlingsfientlighet, med extremer som kan nå så långt som mänskligheten nått fler gånger än jag klarar av att tänka på. Vi dödar varandra varje dag – för att vi tänker olika, för att vi gillar olika saker, för att vi tror på olika saker. Och vi dödar – alldeles för ofta – varandra för att bli av med typer av människor som vi inte gillar.

Nazisternas förintelse. Den kinesiska kulturrevolutionen. Förintelsen i Armenien. I Syrien. Grekland. Kambojda. Rwanda. Och för att hitta något mer konkret – de koncentrationsläger som brukas just nu i Nordkorea, utan någon som helst inblandning från oss ”humanitära stormakter” som vågar påstå att vi bryr oss.

Problemet med dessa listor är att de är omöjliga att läsa utan att falla i gråt.

Att prata om Förintelsen som en enstaka händelse i vår civilisations annars ack så ljusa historia, någonting vi kan låta bli att upprepa bara genom att tänka på det, är precis vad vi inte ska göra.

Förintelsen är något om vilket vi må berätta. Men att berätta om det gör inte att det inte upprepas. Förintelsen upprepas varje dag, och det kommer alltid att göra det. Och liksom mycket annat handlar även det om att inse att världen inte är svart och vit.

Rasism, sexism, homofobi, funkofobi och en rad andra otrevliga attityder är konstanta – de kommer alltid att finnas kvar i vår civilisation, till någon grad. Bara genom att förstå det, och ständigt arbeta emot det, kan vi undvika den tipping point som sker i ett samhälle när det går flera steg för långt – sådant som historiskt resulterat i bland annat nazisternas förintelse där miljoner människor av fel religion, kultur, etnicitet, politiska åsikt, funktionsvariant och sexualitet kallblodigt mördades.

Harkla dig och säg efter mig.

– Vi lever i en ständig förintelse av normbrytande människor.

Så. Nu kan vi börja jobba.

Typ genom att sluta döda varandra.

…plz?

Att komma ut som bipolär

Jag har kommit ut så många gånger nu, på så många vis och för så många saker – ett utmärkt bevis på vår individualiserade, intersektionella värld, där alla faktiskt har någonting som får dem att sticka ut från massorna. Jag har pratat om mina politiska åsikter, om sexualitet och förhållandeformer, och om mitt liv. Men jag har sällan riktigt gett mig in på mental ohälsa.

Roller coaster

Under mina tonår, med start när jag var runt 14, begravdes jag i en serie djupa depressioner som påverkade mitt skolarbete och mitt sociala liv något enormt. Under den femårsperiod som följde var mitt liv en blandning av fysiskt självskadebeteende och självmordsförsök, vilket jag diskuterade i min bok ”Home”.

Jag lyckades, trots minimal hjälp från sjukvården, ta mig ur den onda cirkeln. Jag började på gymnasiet och sedan universitetet och lärde mig hur jag kunde hantera mina allt mer extrema humörsvängningar. Jag lärde mig att söka hjälp när jag behövde, lärde mig att sätta upp regler för mig själv för att minska skadorna. Allt började gå bra.

Under hösten 2015 besökte jag en vårdcentral efter konstant tjat från bägge mina partners. När jag berättade om mina problem (extrem viktnedgång, minskad aptit, varierande sömnmönster, skakningar, plötslig medvetslöshet utan förvarning) skickades jag nästan genast vidare till en psykiatriker som efter tester diagnoserade mig med bipolär sjukdom, generaliserat ångestsyndrom och helt enkelt stress.

bipolar

Bipolär sjukdom är ganska så förjävligt. Grunden i bipolaritet (tidigare känd som manodepressivitet) är kraftiga humörsvängningar, där patienten pendlar mellan en period av depression och en period av hypomani. Hypomani, som när det är kraftigt nog övergår till mani, är en period då patienten är mer upprymd och rastlös och, om det inte går för långt, mer produktiv och har ett mindre sömnbehov.

På den nivån kan en hypomanisk episod vara fördelaktig och trevlig. Det är skönt att inte behöva sova lika mycket, att vara motiverad, glad och effektiv. Problemet uppstår när det övergår till allvarligare manier, som riskerar att resultera i en total psykos och verklighetsfrånvända vanföreställningar och extrem megalomani att likna med gudskomplex.

Det är vanligt att sjukdomen först visar sig i form av depressioner, för att sedan supplementeras av maniska perioder i tjugoårsåldern – som det varit för mig. Jag har gått från att ha haft kortare depressioner till att det senaste året i princip fullt ut styrts av min sjukdom på ett väldigt obehagligt sätt. Jag lever idag nästan varje dag antingen i en depression eller ett ansträngande maniskt tillstånd, och när det inte räcker kommer dessutom kraftiga och oanmälda panikångestattacker. Det rekommenderas inte.

Det senaste året har jag steg för steg känt hur mitt liv blivit allt svårare att hantera. Mina humörsvängningar har förvärrats, och mina depressioner har blivit något lindrigare mot att mina maniska episoder förvärrats till den graden att jag regelbundet undviker mänsklig kontakt bara för att jag inte litar på mitt beteende. Mina mer extrema manier har lett till att jag fått arbeta extremt mycket under korta perioder för att komma ifatt vad jag missat under sjukdomsperioderna, vilket i sig ökat stressen och lättare utlöst nya sjukdomsperioder.

tl;dr: Det är hemskt.

Men – jag har äntligen kommit så pass långt som att börja få behandling. Tack vare en fantastisk psykiatriker på Uppsalas avdelning för unga vuxna påbörjade jag i veckan behandling med quetiapin, en stämningsstabiliserande substans som mer eller mindre ska ta bort extremerna och, ja, stabilisera humöret någonstans i mitten. Den stora nackdelen är quetiapins sövande effekter, som gör att jag (även om det förhoppningsvis snart går över) nu går runt och känner mig som en zombie. Jag har också börjat ta prometazin för ångest, även om jag inte tycker de påverkar avsevärt.

Saker rör sig framåt, och jag är hoppfull. Jag vill inget hellre än att må bra igen, och det gör ont att veta att det aldrig kommer att bli helt perfekt. Medicin kan lindra, terapi kan lindra, och genom att anpassa livet går det att minska på de negativa konsekvenserna. Men det försvinner aldrig helt och hållet. Det är det som är plågsamt.

Kinnunens friande, eller: Antons lag

I veckan blev det klart att Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen frikänns från de misstankar om ekobrott som lyftes i och med bokföringsfelaktigheter i SD-bolaget Samtid & Framtid, som förutom bristande bokföring även låtit bli att betala nästan en miljon i moms.

Jag har inte följt rättegången tillräckligt väl för att kunna fatta någon åsikt om huruvida jag anser att det fattades rätt beslut – jag har helt enkelt ingen aning om Kinnunen är att betrakta som skyldig eller ej. Det som skrämmer mig är däremot hur många det är som verkar befinna sig i precis samma situation som jag, men som är övertygade om att han är skyldig.

Det är egentligen flera problem som är värda att lyfta i hela debatten. För det första är det underligt hur många som omedelbart blandar in sina politiska åsikter och helt enkelt förutsätter att en person som är aktiv i ett parti de ogillar måste vara skyldig. För det andra, och det här hänger verkligen ihop, lyfter hela fallet på nytt problematiken med att Sverige fortfarande använder ett rent krasst medeltida system med politiskt tillsatta nämndemän, någonting Mårten Schultz kritiserade läsvärt i DN.

Det hela blev speciellt aktuellt i detta fall, där en välkänd politiker stod inför rätten och fick möta nämndemän som uteslutande tillhörde de rödgröna partierna – några som inte sällan klassar sig själva som Sverigedemokraternas fiende. Jag har dessvärre väldigt svårt att tro att dessa nämndemän i de flesta fall lyckas bevara någon som helst objektivitet, även om det är helt omedvetet.

För det tredje lyfter det hela någonting som jag tror ytterst få som inte är engagerade i företagsvärlden egentligen tänker på – bokföring är jävligt komplicerat, och vilken idiot som helst får starta företag.

Poes lag är en idé myntad av Nathan Poe, som mer eller mindre säger att tillräckligt välgjord satir är omöjlig att särskilja från ren idioti. I utmärkta exempel som Flat Earth Society, en grupp som bestämt hävdar att jorden är platt, är det helt omöjligt att avgöra om de skämtar eller bara är dumma.

poeslaw

På samma vis är det i bokföring ofta svårt att avgöra om någon medvetet begår ekobrott, eller om personen i fråga bara är kass på bokföring – någonting jag rent egoistiskt nu myntar som Antons lag. I min mening är de svenska bokföringslagarna snäppet för byråkratiska, utrymmet för rena misstag är för litet, och straffen för dessa misstag (både i form av diverse avgifter men även rättsliga åtgärder), vilket löper stor risk att hämma utveckling och innovation. För rent krasst, vem vill starta företag – speciellt på fritiden och med begränsat tid – väl medveten om de risker som förekommer?

På det viset är det nästan bra att Kinnunen frias. Ju fler som fälls för de ekobrott som ligger i gråzonen mellan slarv och medvetet fusk, ju starkare blir den rättsliga praxis som möjliggör för fler att fällas för rena misstag. Och sen är bollen igång.