Tänk om Breivik har rätt?

Jag vill verkligen inte bli den där bloggaren som alltid ställer mig bakom idioter. Men ibland är det faktiskt väldigt välbehövt att vara den som utgör någon slags djävulens advokat.

För ett tag sedan bloggade jag om hur Sverigedemokraternas Martin Kinnunen friades från skattebrott, och jag lyfte hur en person faktiskt kan vara oskyldig även om personen i fråga har hemska åsikter – det ska inte påverka rättssystemet. Nu har vi plötsligt en liknande situation i Norge, när massmördaren, terroristen och nazisten Anders Behring Breivik stämmer norska staten för att de – enligt honom – behandlat honom på ett människorättsvidrigt sätt.

breivikFirst things first – Anders Behring Breivik är en hemskt människa. Han är en massmördare med horribel människosyn, han kallar sig själv nazist, och han har tydligt uppgett en vilja att skapa ett etniskt krig att jämföra med Nazitysklands förintelse. Han har visserligen under sin fängelsetid sagt att han ångrat sig och vill införa nationalsocialism i Norge med ”demokratiska medel”, i form av ett nytt parti han startat, Nordiske Stat, men förtryck under demokrati är fortfarande förtryck.

Det sagt. Tänk om Breivik har rätt?

Inte i nazismen. Men i det grundläggande faktum att alla människor – även vidriga sådana – har vissa fundamentala mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter villkoras inte på hur någon betett sig. De kan inte fråntas, mer än vid nödfall när en person genom att utöva sina rättigheter löper stor risk att frånta andra sina rättigheter. Men det är inte något som fråntas av känsloskäl. Att säga att Breivik för att han kallblodigt mördat barn och planerat en etnisk rensning av de han anser vara orena inte förtjänar dessa rättigheter är att rakt gå emot de principer på vilka vi skrev dem till att börja med.

De rättigheter som fråntas Breivik måste, som med vilken fånge som helst, ha en anledning. Att brev han skickat till kända nazister, med syfte att utveckla det han påbörjade i Utöya, stoppats, är fullt rimligt. Men Breivik säger också att fängelset medvetet ger hans cell dålig luft, att den är mörk, att han får kallt kaffe, att han inte får träffa någon av de 200 personer han velat få besök från, och att han nekats skriva brev i hög utsträckning och inte får lov att publicera en bok.

Min poäng är inte att Breivik har rätt. Min poäng är att det finns en chans – som av många förnekas helt enkelt för att de inte gillar honom – att han har rätt, precis som med fallet Kinnunen.

Problemet med nykterhetsorganisationer

Diverse nykterhets- och antidrogföreningar fortsätter av okänd anledning ha ett skrämmande stort stöd från befolkningen i stort, helt enkelt för att de är för nykterhet och mot droger. För hur kan det vara fel att vara för nykterhet och mot droger?

drogmissbrukHela situationen är i grunden väldigt sorglig. Det finns många människor som har problem med droger – allt från lagliga droger som alkohol och nikotin, och vidare till olagliga, extremt beroendeframkallande opiater och benzodiasepiner. För att inte tala om de som har problem med droger som inte i sig är fysiskt beroendeframkallande – cannabis, psilocybinsvamp, LSD, MDMA, och mycket mer. Problem som i många fall kommer ifrån att informationen kring olagliga droger som följd av regeringens nolltolerans ofta är felaktig eller otillräcklig.

Människor som tar MDMA alltför ofta och riskerar att bränna ut kroppens seratoninlager, vilket kan skapa allvarlig depression. De som tar en hög dos LSD eller psykedelisk svamp utan att förstå att substansen trots att den inte skadar dig fysiskt kan skapa ett allvarligt psykologiskt trauma i fel sammanhang. De som röker på till den graden att det blir en dyr och mentalt beroendeframkallande del av deras vardag.

Dessa människor – både de med ett allvarligt fysiskt beroende, och de som mår dåligt av sitt bruk, oavsett beroende – behöver hjälp. Så varför hatar jag ständigt på nykterhetsorganisationer?

Problemet med nykterhetsorganisationer såväl som antidroglobbyorganisationer, är just att de är emot drogen i grunden, inte de problem som kommer från drogen. På många sätt är det lätt att förstå och förlåta det – jag växte själv upp med alkoholmissbruk i familjen, vilket länge fick mig att helt undvika alkohol, innan jag insåg att man faktiskt kan bruka alkohol på ett säkert och trevligt sätt. Lukten av alkohol får mig fortfarande att tänka på jobbiga händelser i min barndom, på kraschade bilar och kastade flaskor. Jag har all förståelse för att direkt insikt i drogmissbruk kan skapa ett slags hat mot drogen i alla dess former.

Frågan är om det faktiskt finns någonting bra att få från detta spontana och irrationella hat. Kan vi genom detta hat faktiskt hjälpa de som behöver hjälp?

För antidrogföreningar som Anhöra mot droger verkar det snarare skapa situationer som gör allt annat än hjälpa. Det skapas ett hat inte bara mot substansen, utan mot dess brukare. Och självklart gör det att brukarna låter bli att söka hjälp, låter bli att engagera sig. I veckan såg vi exempelvis citatet till höger från just Anhöriga mot drogers ordförande Lena Larsson – att drogbrukare inte förtjänar vård, utan att denna ska villkoras på att patienten håller sig borta från droger.

amdTo be fair syns samma argumentation även mot brukare av lagliga droger. Jag har hört nykterister säga att tobaksrökare själva borde bekosta sin behandling för lungcancer. Att alkoholister själva ska bekosta den sjukvård de behöver. Det kan låta bra i grunden – att man själv ska bekosta den vård man själv skapat ett behov av. Det stora problemet är förstås att det är ett väldigt svartvit sätt att se droger på.

Vi gör alla en massiv mängd beslut som i stort sett avgör hur friska vi är. Den som äter väl, tränar regelbundet och håller sig borta från cancerframkallande cigaretter lever i de flesta fall betydligt längre än de flesta, och kostar sjukvården mindre. Men betyder det att vi bara ska ha sjukvård tillgängligt för de som tränar? För de som undviker farliga sporter? För de som aldrig dricker alkohol? För de som inte går ut och festar på helgerna? Var exakt ska vi dra gränsen?

De som brukar droger kommer i en hel del fall behöva stöd. Både input och information för att se till att deras bruk förblir hälsosamt men även, i de mer extrema fallen, hjälp med att sluta använda nikotin, alkohol, opiater, och andra farliga ämnen. Vi behöver organisationer som hjälper dessa människor. Och det finns sådana föreningar, exempelvis Svenska brukarföreningen som arbetar med harm reduction och att stoppa missbruk, snarare än att stoppa droger i sig. Det är lockande att se alla nykterhetsorganisationer och alla antidrogorganisationer som goda krafter – medan det snarare handlar om människor som bryr sig mer om att stoppa en drog än att hjälpa människor.

För att parafrasera ett citat från Carl Johan Rehbinder – att rösta på Sverigedemokraterna för att de bryr sig om invandringsfrågor är som att stödja pedofiler för att de bryr sig om barn. Eller som att stödja Anhöriga mot droger för att de bryr sig om drogfrågor.

Googles första bilolycka

För bara några månader sedan skrev jag om hur det blir allt mer bråttom att ta ett rejält snack om ickemänsklig etik, med fokus på självkörande bilar som redan idag kan hamna i situationer där de måste fatta etiska beslut. Nu börjar det kännas än mer akut, efter att en av Googles självkörande bilar varit med om sin första egenorsakade olycka.

En av Googles självkörande bilar.

En av Googles självkörande bilar.

Både Google och andra företag som satsar på självkörande teknik (främst Tesla, som redan lanserat mer eller mindre autonom mjukvara till sina bilar) har ett skrämmande bra track record vad gäller olyckor. Genom att minska på den mänskliga faktorn som står bakom en bred majoritet av alla bilolyckor (föraren är trött / full / hög / stressad / upprörd) har till exempel Google kört sina bilar enorma avstånd utan att orsaka en enda olycka. De har varit med i olyckor – men bara sådana som orsakats av människor i andra bilar.

I denna nu första olycka där en Google-bil verkar vara i alla fall delvis skyldig blev bilens fil blockerad, varpå den försökte byta fil, trodde att en buss i den andra filen skulle sakta ned, och körde in i kanten på bussen. Olyckan var allt annat än dramatisk och resulterade inte i några som helst människoskador och bara mindre skador för bilarna. Men den är intressant i och med att det är den första bilolyckan där en dator, inte en människa, gjorde fel. Även om det är ett sådant fel som tusentals människor gjort förut.

Så vem är skyldig i dessa fall? Om bedömningen görs att det är den självkörande bilen som orsakade olyckan, vem bötfälls? Är det ledningen för projektet? Bilens ägare (vilket blir mer relevant framöver när dessa bilar säljs till konsumenter)? Bilens designer?

Handout photo courtesy of the Nevada Department of Motor Vehicles shows what the Google self-driven car sees while navigating the road network in Las Vegas, Nevada, May 1, 2012. REUTERS/Nevada Department of Motor Vehicles/Handout

En illustration av vad Googles självkörande bilar ”ser” när de åker runt i Las Vegas. Bild av Nevada Department of Motor Vehicles.

Det finns såklart redan fall där både egendom och människor skadats som följd av vad en maskin gjort, det är ingenting konstigt. Det som gör självkörande bilar (och en hel del annan framtida teknik med lika stor kraft och autonomitet) annorlunda är att det mer eller mindre programmeras för att döda. En självkörande bil kan designas på ett sådant sätt att den planerar att döda eller skada en människa för att undvika att döda eller skada någon annan – exempelvis att den hellre kör in i trottoaren och riskerar att skada en oskyldig förbipasserande, för att på så vis undvika att föraren skadas av något på vägen.

Vi programmerar med andra ord redan idag autonoma maskiner med någon slags digital etik som avgör vad maskinen gör. Den kodas för att döda. Har då bilens skapare begått ett brott genom att programmera den på det viset? Kan det klassas som förberedelse till brott?

Det finns flera intressanta gråzoner (bilen är på väg att krocka och riskera en dödsolycka, men väljer istället att åka av vägen och köra in i en förbipasserande – bilen väljer det mest människovänliga alternativet, att skada istället för att döda). Dessa känns förhållandevisa lätta att lösa – minimera skada på människor, det klassiska spårvagnsproblemet.

Men hur stor skada på en annan människa ska krävas för att bilen ska offra sig själv? Kan bilen få rädda sig själv även om det innebär att en oskyldig förbipasserande dödas? Vad händer om bilen får välja mellan sin förare och en random människa i en annan bil? Vad händer om bilen får välja mellan att döda sin förare och att döda två andra personer?

Ska man få programmera sin bil att alltid rädda ens egna liv framför andra? Får bilföretaget programmera bilen så, för att säkra att folk köper bilarna med vetskapen att det är de som är prio ett?

Det finns enormt viktiga etiska frågor som bör ha en viktig del i debatten, men som knappt syns alls. Trots det är självkörande bilar redan här.

Juridisk abort är ett lysande förslag

LUF väst har precis kommit med ett nytt förslag om att möjliggöra juridiska aborter, och för första gången på länge känns det som att ett politiskt ungdomsförbund faktiskt kommer med ett nytt, rimligt förslag som inte alls synts i debatten innan.

En juridisk abort vore, i all förenkling, att den ickegravida parten i ett förhållande får chansen att fram till en viss vecka av graviditeten förklara att hen inte alls är intresserad av barnet, varpå hen då säger upp sitt föräldraskap. Den gravida får då en sista chans att bestämma om hen vill föda barnet och ta rollen som ensam förälder, eller om hen vill genomgå en biologisk abort.

Utspelet har bemötts med i mina ögon förståeliga, men samtidigt fullständigt ogenomtänkta invändningar. Det har – inte helt förvånansvärt – tolkats som ännu ett privilegium män får som kvinnor missar, även om det är ett högst heteronormativt sätt att se det på. Tvärtom ser jag det här som en möjlighet att se mer nytänkande på vad ett förhållande och en graviditet är, och det ger större chanser för alla parter inblandade att själva bestämma över sitt liv utan att det sker på någons bekostnad. Och det ger en enorm vinst i att de föräldraskap som sker helt oplanerat, där barnet i många fall får lida för det, avbryts innan det är för sent.

abortlol2I praktiken är det här ett sätt att hantera en problematik som idag finns kring graviditet. De flesta fall av graviditet inkluderar två parter, där en person genomgår allt det biologiska som det innebär att bära på en varelse under nio månader och sedan föda den. Den andra personens part i det hela är (återigen, i de flesta fall) att hen befruktat den förstnämnda personens ägg.

Problemet idag är att den ena personen (den som bär på varelsen) har rätten att genomgå abort eller välja att inte göra det – oavsett vad den andra parten tycker om det hela. Om personen i fråga genomgår en abort har den andra personen förlorat all sin rätt till det potentiella barnet. Det är ingenting fel på det – det är den tråkiga konsekvensen av att varelsen som hade kunnat bli ett barn var biologiskt kopplat till den födande individen. Det finns helt enkelt inte ett sätt för hen att sluta bära på barnet och samtidigt behålla det för den andra parten.

Men dessvärre är det även likadant åt andra hållet. Om två personer har sex och den ena blir gravid finns det inget sätt för den ogravida parten att ta bort barnet ur sitt liv, medan den andra personen har just den möjligheten. Om jag har sex med någon och hen blir gravid (även om det aldrig var tanken, utan bara en tråkig händelse som följde av att exempelvis kondomen brast) kan den andra personen välja att låta bli att genomgå en abort, och på det viset tvinga mig in i någonting jag aldrig ville ha – någonting som utan tvekan är negativt inte bara för mig utan även för barnet.

Juridisk abort löser dessa problem. Det ger alla involverade parter chansen att kliva av det tåg de i de flesta fall aldrig köpte en biljett till.

Jag har sett och hört många argumentera att det enda detta gör är att ge folk en chans att överge någonting de redan gått med på. Rent krasst verkar de flesta ha en väldigt negativ nidbild av de av oss som inte vill ha barn, vilket inte direkt överraskar.

Det finns en konservativ bild av sex som hänger kvar oväntat länge efter att andra stereotyper försvunnit för länge sen – att de som blir gravida får ”skylla sig själv”, och än mer så att de som gör någon gravid får skylla sig själva. Jag tror inte att många av dessa debattörer förstår att det faktiskt går att bli gravid av misstag – även när man använt preventivmedel. Samtidigt tycks samhället se ned på de av oss som gillar sex, som har sex med ett antal olika individer, och som inte vill ha barn. Och utöver dessa negativa bilder finns en lika negativ bild av kvinnan i samhället, en rent förminskande attityd av att kvinnan i ett förhållande inte har något som helst att säga till om vilka preventivmedel som används. Att det är mannens som aldrig tog på sig kondom som är att skylla, inte kvinnan som hade sex med någon utan kondom.

Slutpunkten i allt detta är ganska enkel – så länge ingen direkt ljög eller bedrog den andra, och så länge bägge parter var medvetna, så är det bägge parters fel att preventivmedel inte brukades. Inte personen som råkade ha kuk. Om ni väljer att ha oskyddat sex är det ni bägge två som får stå för det kastet – och du ska helt enkelt inte kräva att den andra parten är med på något som hen aldrig skrev upp sig på. Med juridisk och biologisk abort kan vi säkerställa att bara de som verkligen vill skaffa barn gör det. Hur är det dåligt?

Och var det någon som bedrog dig, ljög för dig, eller utnyttjade dig när du inte var medveten? Då är det det vi kallar en våldtäkt.

Att hänga med de onda

Det argentinska Piratpartiet gick i dagarna ut med beslutet att helt lämna Facebook som plattform för att ”Facebook is evil and we are against everything that he represents”.

Det väcker på nytt frågan – varför hänger svenska Piratpartiet på Facebook? Hos ett företag som i så hög grad fokuserar på att med tvivelaktiga metoder samla in persondata och sälja det vidare till reklamföretag? Hos ett företag som har en sådan stor makt över befolkningen i stort?

Jag har länge stöttat att Piratpartiet ska synas på Facebook. Inte för att jag gillar dem, inte för att jag vill stödja dem ekonomiskt. Utan för att det är där folk är. Någon i ett kommentarsfält jämförde det hela med att undvika att dela ut flygblad vid gallerior om man anser att de ”är onda”. En bättre jämförelse kanske vore om Vänsterpartiet skulle vägra att synas utanför Mall of Scandinavia med argumentet att gallerian i grunden baseras på kapitalism.

facebook-privacyMin slutsats är att oavsett vad vi tycker om Facebook så är det där folk är. Om vi ständigt bakbinder oss och undviker de plattformar som inte stämmer överens med vår ideologi, så kan vi inte heller bredda oss bortom de som redan håller med om vår ideologi. Vi fortsätter säkert få en minimal grupp linuxnördande hackers, men hur når vi bortom det?

Ibland tjänar man mycket på att hänga med de onda. Att synas i deras samband, och ständigt betona att det finns ett bättre sätt. Jag tror definitivt att Piratpartiet måste bredda sig bortom de sociala plattformer vi nu syns som mest på – Facebook och Twitter – och det är även något som står med i 2016 års verksamhetsplan. Visst, vi kan sträcka oss och synas bättre på exemelvis Reddit.

Men överge Facebook? Där gör argentinska Piratpartiet helt enkelt fel.

Industrin som stoppar språket

Språk är spännande. Språk utvecklas. Ord byter betydelse, ibland som följd av planerat, statligt arbete (som svenska stavningsreformen 1906 i Sverige eller fjärde-maj-rörelsen i Kina) och ibland som följd av mer eller mindre kaos – ett mem fastnar och sprider sig i befolkningen, ibland som följd av ett missförstånd, och språket ändras. Ord byter stavning, grammatiken morfas, och nya ord bildas samtidigt som gamla ord byter betydelse. Det är i mina ögon bisarrt intressant och spännande.

Skyddad falukorv.

Skyddad falukorv. Bild av Hemma hos Andrea.

Och så har vi de som stoppar allting.

Europeiska unionen har en spännande grej som heter ”skyddad ursprungsbeteckning”, som skyddar en del livsmedelsnamn som inte täcks av varumärkeslagar, men där namnet indikerar vart det är tillverkat. Reglerna säger mer eller mindre att välkända livsmedel vars namn kommer från dess region inte får bära samma namn om de tillverkas annorstädes. Det här täcker bland annat falukorv (måste tillverkas i Falun) och champagne (det historiska Champagne-distriktet i Champagne-Ardenne i norra Frankrike).

Problemen uppstår när det faktiskt inte är regionen som definierar livsmedlet. Falukorv har sitt ursprung i Falun, men det är absolut ingenting annat än tradition som skapar något som helst unikt i att det fortsätter tillverkas där. Det som är unikt är receptet och metoden – något som hade sitt ursprung i Falun men som lätt kan replikeras precis var som helst. Champagne får sin egna smak som särskiljer den från andra typer av mousserande vin inte av att den tillverkas just i Champagne, utan för att det tillverkas med ”méthode champenoise”, en speciell metod.

Châlons-en-Champagne har mer än champagne. Nästan.

Châlons-en-Champagne har mer än champagne. Nästan.

Sättet som språket utvecklas på gör att dessa benämningar ständigt ändrar sig och utvidgas bortom den ursprungliga, smala definitionen. Sättet som EU idag hindrar andra tillverkare av mousserande vin som använder sig av méthode champenoise, är någonting som bara skyddar en sak – det fåtal som vill tjäna multum bara för att de redan lyckats etablera ett monopol i en region som inte kan eller vill ta emot konkurrerande företag. Vilket i sig inte bara hindrar språkets utveckling, utan även utveckling av sagda livsmedel.

Det som händer nu är att EU tar de första stegen för att utvidga skyddet till att även gälla andra produkter än de som det gäller idag (jordbruksprodukter, livsmedel, vinprodukter, och spritdrycker). Framöver riskerar med andra ord skyddet täcka föremål som råkade uppfinnas eller utvecklas i en specifik region, men som utöver denna tradition inte har mycket med regionen att göra – som moraknivar. Bland argumenten i EU-parlamentets resolution tar de upp hur en lagändring kan stödja lokalt företagande, vilket såklart stämmer – om EU ger mitt kvarter ensamrätt på att tillverka datorer kommer det också att stödja lokalt företagande. Frågan är till vilket pris, och om det finns något som helst legitimt argument för att just mitt kvarter ska tillverka datorer.

Det som skrämmer mig, både i de existerande lagarna och de som nu föreslås, är inte att produkter skyddas – det gör de inte. Vem som helst får tillverka falukorv eller champagne. Det som skyddas är vilka ord vi använder. Lagen ger dig all rätt att tillverka falukorv, champagne, fetaost, moraknivar eller vad som helst – så länge du hittar på ett nytt namn. Det ger EU en enorm möjlighet astt kontrollera språket och själva bestämma hur dess invånare och företagare får uttrycka sig och vad de får kalla sina produkter – helt utan något som helst vettigt resonemang.