Sömn

Jag har alltid haft problem med sömn.

Nähä, tänker du, vem fan har inte problem med sömn?

Men mina problem är lite konstiga. Och fördelaktiga. Och ja, det här är ännu ett inlägg i den serie inlägg där jag i alla fall försöker belysa och uppmärksamma mentala problem som relativt få egentligen känner till eller tänker på.

Young beautiful woman sleeping in bed close-up

Jag har alltid haft ett betydligt mindre sömnbehov än i princip alla andra jag känner, någonting som jag det senaste året insett beror på bipolär sjukdom, som kraftigt påverkar sömnmönster. Under uppeperioder av sjukdomen tenderar kroppen att hantera allt med mycket mer energi, vilket i många fall resulterar i att inte behöva sova alls lika länge som under friska eller depressiva perioder.

I mitt fall sover jag under en uppeperiod ungefär 3-4 gånger så lite som under en nereperiod, och då behöver jag inte sova speciellt mycket under en nereperiod, kanske främst för att mina sådana inte är alls lika tunga som uppeperioder . I en depression sover jag runt 7-9 timmar, när jag är frisk sover jag runt 7-8.

I en uppeperiod – alltså inte en full fledged mani utan snarare hypomana episoder, det vill säga perioder där jag är mer speedad och energisk men det inte påverkar mitt liv avsevärt negativt – sover jag i genomsnitt 3-6 timmar, extremt sällan över sex och relativt sällan över fyra. I djupare manier sover jag sällan över tre timmar, och ofta inte mer än en och en halv eller två timmar.

Det spännande med de sömnmönster som bipolär sjukdom ofta resulterar i är att de sällan orsakar några större problem. Det är inte så att jag sover ett fåtal timmar för att jag inte kan somna, och sen går jag trött hela dagen. Jag sover ett fåtal timmar för att jag inte behöver mer. För att jag vaknar utvilad efter bara ett par timmar, redo att sätta mig och jobba. Det här är alltså den typ av sömnproblem som är rätt cool och riktigt praktisk. Ännu ett exempel på hur priviligerad jag är.

Så vad gör jag med tiden? Mestadels är jag bara uppe sent och går upp när andra med jobb går upp. Jag och min pojkvän går och lägger oss ungefär samtidigt, de flesta dagar runt 2-4. Jag går sedan upp 7 och jobbar, medan han sover vidare och börjar jobba 10-12. Han ligger och sover just nu, liggandes bredvid mig i sängen medan jag bloggar. Det är kul att det kan öppna upp nya sociala möjligheter som att bjuda hem till en fest oberoende av huruvida jag ska jobba dagen efter.

Men periodvis har jag gjort vad jag generellt känner är snäppet mer produktivt – att gå och lägga mig vid normal tid och gå upp skrämmande tidigt. Jag hade en period när jag var runt nitton år, där jag gick upp 4 varje morgon. I en annan brukade jag gå upp vid sextiden när jag sov hos min dåvarande flickvän, och satte mig att programmera eller läsa i några timmar innan hon gick upp.

Så jag vet inte, jag kanske borde prova samma sak igen. Somna någon gång mellan midnatt och två på natten. Gå upp runt 4-6 och gå ut och jogga, börja jobba tidigare, umgås med vår hund. Det kanske skulle fungera.

Så nu börjar jag. Klockan är 23:13. Godnatt.

Hur var internet när du var ung?

Internet har funnits ett tag nu. Och webben – som revolutionerade hur internet användes – börjar också åldras en hel del. Det börjar sträcka sig över generationer. Det slutar vara något nytt. Det börjar vara en allt starkare självklar kraft i vår civilisations nutid.

Så hur var internet när du var ung?

internetVi tänker redan på det sättet kring så mycket. Hur var det att växa upp i 1970-talets Sverige? Hur såg skolan ut på 1990-talet? Vilka leksaker var populära när du var åtta?

Men internet.

Hur var internet när du var ung?

När jag växte upp och började leka på nätet – i slutet av 1990-talet och (speciellt) början 2000-talet – var internet väldigt annorlunda. Streamade filmer var en omöjlighet innan YouTube kom. Sociala media började bli en grej, men de skiljde sig något enormt från dagens jättar. Idag är det norm att vara exakt samma person på nätet, att skylta med sitt namn och ha det som något väldigt sökbart. Vill någon hitta mig online – då hamnar de snabbt på min facebookprofil.

Vi hade forum. Forum finns inte längre. Vi hade IRC. IRC finns inte längre.

Jag träffade min första, andra och tredje seriösa partner på IRC. Det känns lite udda idag. Vi träffades under en tid när jag hette mitt nick, aki / akii / Aki Shinji (senare stundtals Quispiam, dessförinnan Zudde). Det var mitt namn. Det var det alla kallade mig, i en tid när jag hade exakt noll vänner som jag inte primärt kände genom internet.

Idag heter jag Anton Nordenfur. Det är vem jag är. Trots att jag alltid varit betydligt mer bekväm med aki, och fortfarande är det.

Hur var internet när du var ung?

Jag blir lätt nostalgisk. Och jag försöker undvika det. Internet var bättre förr på en tid sedan, på vissa sätt – den anonyma världen är någonting jag saknar, möjligheten att tala öppet om precis allting, möjligheten att ha djupa, vänskapliga relationer med människor du aldrig kommer att träffa. Någonting som kanske låter dumt, men som jag verkligen saknar. Och de plattformar som fanns, som inte finns idag. Chattverktyg som IRC, opinionsspridande bloggar, diskussionsforum. Mycket som en gång var utspritt är idag centraliserat.

Men allt blir också bättre. Snabbare. Streaming är något som vi bara kunde drömma om för bara några år sedan. Smarta lösningar på olika problem, och ett internet som inte längre bara är till för datorer utan blir en viktig aspekt i allas våra liv. Smartphones, tablets, smarta hem och enheter. Internet är starkare än någonsin förut. Och svagare.

Allt blir bättre med tiden, i det stora hela. Vi lever längre, har mer kultur, utforskar universum mer, och färre lever i krig och misär än någonsin förut. Och enligt enkla principer måste detsamma gälla med internet, något vi ganska lätt kan påvisa. Men det är också subjektivt. Det finns aspekter jag fortsätter tycka nästan objektivt var bättre – som bloggar – men jag förstår att det stora hela går framåt.

Vi har en era. Vi hade en era. Vi kommer ha en era. För första gången i världshistorien inkluderas internet som en världstäckande region där alla får delta. Och det är ju ganska coolt.

Vad jag älskar med Snapchat

Jag hamnade i en diskussion om Snapchat. Om hur suboptimal hela idén är – att ingenting sparas, ingenting dokumenteras, vilket gör det svårt att föra konversationer där man lätt glömmer vad motparten tyckte eller pratade om.

snapchat2Men mitt i det insåg jag också att det är det jag älskar med Snapchat. Det där att det försvinner omedelbart.

Snapchat är, som jag kan uppfatta det, det sociala medium som på bästa sätt kunnat återskapa de sociala interaktioner afk som internet sedan till stor del ersatte. Det finns nackdelar med dessa afk-samtal, och det finns nackdelar med den traditionella digitala kommunikationen där allt sparas. Snapchat bevarar inte information. Vilket är vad afk inte heller gör. Vilket gör konversationen mer intressant.

I traditionell digital kommunikation är jag alltid försiktig med vad jag skriver – jag läser igenom det, tänker igenom det, försöker förstå hur det kan tolkas. Och det är ju bra – men i flera sociala sammanhang är det förödande. Jag vill inte alltid känna att jag kan gå tillbaka och eftertolka vad min vän skrivit. Jag vill kunna snacka löst, där jag spekulerar och brainstormar utan att det, som så lätt händer, i efterhand kan läsas igenom och tolkas som min beslutade åsikt.

Det är det jag älskar med Snapchat.

Plus att jag vill kunna skicka och få nakenbilder på ett socialt accepterat sätt.

Hatet som vägrar dö

Jag har alltid hatat mig själv.

Det där låter så himla mörkt. För att inte tala om komplimangsfiskigt. Det är svårt att säga det rakt ut utan att verka som att jag söker någon slags bekräftelse eller att jag vill höra hur fin jag är. Det är just därför det är så svårt att skriva det här – för att jag vet att jag inte har någon som helst chans att övertyga dig att jag inte söker din bekräftelse. Jag kommer inte att tro dig vad du än säger, och den här texten är skriven till mig mer än någon annan.

För den som läst min bok Home och till någon grad förstått vad den handlat om är det här kanske ingen vidare överraskning. Som en överdriven autobiografi sträcker den ut min själ bredare än jag trodde jag kunde göra, och jag går djupt in i det jag alltid känt. Att jag hatar mig själv. Att jag äcklas av mig själv. Att jag aldrig skulle vilja träffa mig själv.

Jag vet att jag är relativt populär. Jag vet att jag uppfattas som kapabel, intelligent, charmig, snygg, bra i sängen. Och jag håller med.

Men allt det säger ingenting om hur jag beter mig mot andra. Det avslöjar inte hur jag trycker ned mina vänner, hur jag förstör för andra utan att ens tänka på det. Det förtäljer inte alla de gånger jag skrikit på de som försökt hjälpa mig. De gånger jag uttryckt så djupt hat mot de jag älskar att det enda sättet att ta det tillbaka är att vända det mot mig själv.

Det förtäljer inte alla de jag inte längre pratar med, helt enkelt för att jag inte står ut med den människa jag är i deras närhet. Alla de jag undviker när jag mår det minsta dåligt, och de som ständigt får stå som en konstant beskjuten mur mellan mig och världen. Och speciellt du, Ali, för jag vet att det är dig jag tar ut det på som mest, trots att jag älskar dig så mycket och trots att jag verkligen inte vill det.

Jag är bra på mycket. Jag kan åstadkomma mycket. Jag är jävligt bra på det mest jag lägger mig i. Men jag är en hemsk människa.

Jag har länge spekulerat i om jag egentligen är en psykopat. Att jag brister i någon slags grundläggande empati. Men det stämmer inte heller. Det har aldrig varit att jag inte brytt mig om andra – jag har bara aldrig lyckats visa det. Det är ett stående skämt bland mina vänner att när jag försöker vara snäll blir de bara creeped out, och det har jag fullständig förståelse för. Att vara snäll kräver en enorm ansträngning, och jag har svårt att hålla det i mer än ett par minuter.

Jag vill vara en bra människa. Jag har alltid velat det. Men jag har aldrig lyckats – inte när jag var ett barn, inte i tonåren, inte nu. Men jag kommer aldrig ge upp i mina försök att bli en sådan person som jag själv kan tycka om.

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag tror det här är något slags sätt att be om ursäkt, även om jag vet att jag även då bara skulle förstöra allt igen. Men jag menar det jag säger. Jag älskar dig. Jag älskar mänskligheten. Jag älskar godheten. Och jag önskar jag kunde vara en del av den.

Jag vet att du läser det här som ett rop på uppmärksamhet eller ett rop på hjälp. Det är det inte.

Men jag kan aldrig övertyga dig om det, och det gör så jävla ont.

Propaganda är propaganda

Det är alltid lätt att vara efterklok och tänka att ”det där skulle aldrig hända mig”. Och när vi ser tillbaka på alla historiska stunder när ren politisk propaganda tagit över ett samhälle och lurat till och med de som vi trodde visste vad de höll på med, är det precis det vi tänker.

statsmalmoOch det är det som händer nu.

Det är det som händer mina vänner. De jag en gång såg upp mot. De som en gång i tiden lade all sin energi på att mot alla odds försöka tala med idioterna. Berätta för dem hur de har fel och varför. De som en gång hade någon förståelse för statistik. Som en gång accepterade att skicklig diskussionsförmåga inte är detsamma som intelligens. De som förstod att det bästa brandtal kan komma från den dummaste, ondaste hjärnan.

Det är alltid lätt att tänka att ”det där skulle aldrig hända mig”. Men det är precis det som händer. Propaganda är propaganda, och syftet är just detta – att omvända, att skapa tvivel, att övertyga. Och om dessa människor fallit för propagandan, när händer detsamma mig och dig? När alla du sett upp mot, alla dina vänner, fallit för propagandan – hur tänker du då? Hur säkerställer du huruvida det faktiskt är propaganda eller sanning?

När ger du upp?

Bloggar, varför ens bry sig?

Old Man Screams at Clouds" me

Jag

Enligt min humla skriver ett sorgligt inlägg betitlat ”I ruinerna av bloggosfären”, som handlar om just det det låter som.

Att blogga är gammaldags. Det är dött. Det är ute. Det är vi få som är dinosaurierna, dömda att glömmas bort.

När jag startade den här bloggen i oktober 2006, för snart tio år sedan, blott fjorton år gammal (ja, de inläggen finns kvar och de är sjukt pinsamma), var det så jävla inne att det inte var sant. Vi fick se den massiva styrka enskilda bloggare som gick tillsammans kunde åstadkomma i form av bloggbävningen i FRA-lagsdebatten, och min stora dröm var att ha en massa läsare.

Och nu är det istället så jävla ute. Så många jag en gång följde finns inte mer. Jacob Dexe, Anne Kekki, Caspian Rehbinder, CalandrellaThen Piratska ArgusAnna Troberg, SkäggklustretOpassande skriver fortfarande, men med mellanrum lika långa som de mellan döende andetag. Sagor från livbåten med. Och jag erkänner att detsamma kan sägas om mig.

Några finns kvar – Enligt min humlaChristian EngströmJohanna Sjödin. Mab gör ett imponerande försök att komma tillbaka och Fabian har nyligen börjat. Men vad som än händer kommer bloggarnas glansdagar aldrig att komma tillbaka.

Liksom Enligt min humla saknar jag det bloggandet en gång var. Delvis gemenskapen. Att jag första gången jag träffade Leo Rudberg först inte fattade vem han var, och sedan blev överlycklig över att förstå att det ju var Calandrella, att jag följt hans blogg i evigheter. Att vi kunde hänvisa till varandra, länka till varandra, besvara varandra.

Men jag saknar också bloggandet för att det helt enkelt är bättre än det det ersatts av. Ja, rent subjektivt alltså, och jag skräms lite av att jag säkert låter som en gubbe som anser att man minsann inte kan lära sig lika väl med en dator som med en bok. Jag vet att jag riskerar att falla offer för samma grej. MEN KOM IGEN. Bloggar är ju helt uppenbart det enda exemplet någonsin där regeln inte håller. Vill jag intala mig själv.

xkcdablogalypse

CC BY-NC xkcd

Så varför fortsätta? Varför bry sig?

Dels för att jag faktiskt lovade mig själv halvvägs igenom att jag skulle posta minst ett inlägg i månaden i tio år. Nu har jag september och oktober kvar, och då kan jag ju knappast sluta.

Men också för att jag faktiskt bloggar utan syfte. Och det har jag vetat länge. Det visste jag i varje fall 2012, när jag skrev inlägget ”The Purpose of this Blog”. Det är inte en arena för opinionsbildning, inte ett sätt att marknadsföra mig själv eller mitt parti, utan en yta där jag bara slänger saker. Eller som nittonåriga Anton skrev i februari 2012, smått förkortat även (läs gärna hela inlägget) om den hemska engelskan inte rörts:

When I started blogging I had no idea what the purpose of this blog would be. I still have no idea, even if it might be at least a tad clearer today. All in all, this blog has always been a ventilation of thoughts and opinions. The blog hasn’t got a specific purpose or destination, but is the hangar for multiple projects with varying seriousness and purpose.

Why am I writing? What’s the purpose? I dare say that it’s not part hubris. Because no-one ever comments on any post that gets the slightest bit personal. It’s simply not interesting. But I still enjoy writing, and I enjoy looking through my old posts, including those that I find completely moronic and unscientific in hindsight.

And I would be lying if I didn’t find some occasional appreciation. The comments on my writings on political topics are often phenomenal, which I see when it comes to Facebook likes, Twitter mentions, flattrings and comments. Some people actually do find my musings interesting. That just adds to the enjoyment.

 

Piratpartiets nya organisationsstruktur

När jag tillträdde som partiorganisatör var det smärtsamt uppenbart att någonting i partiet inte fungerade. Till viss del rent politiskt – vi hade tappat bort oss och visste inte längre vilka vi var, och vi var väldigt dåliga på att kommunicera vår politik. Sedan dess har vi sett en stor förbättring – renodlad, förtydligad politik och nytt, färskt informationsmaterial.

orgreformMen jag har som partiorganisatör och sedan partisekreterare främst fokuserat på något helt annat – organisation och strukturering. Det är därför väldigt spännande att få presentera vår splitter nya organisationsstruktur.

Jag tror på att utse många människor, ge stort ansvar, och samtidigt både lita på dessa och ha höga förväntningar. Detta genomsyrar hur jag ser på Piratpartiet och hur det bör fungera.

En del piratpartister tenderar att blanda ihop hierarkiskt ledarskap med centralisering, vilket resulterat i en väldigt klumpig organisation. Vi har länge arbetat för tydlig decentralisering – men det ska inte få stoppa oss från att arbeta med en tydlig hierarki. Men vi ska inte heller låta en hierarki kräva centraliserad toppstyrning.

I vår nya organisationsuppdelning är partiets arbete uppdelat i fem grupper med var sin ansvarig. Dessa delas sedan in i en rad undergrupper, som delas in i undergrupper som sedan organiseras vidare nedåt i enlighet med vad den ansvarige föredrar.

Jag är i rollen som partisekreterare främst ansvarig för denna fördelning av ansvarsposter, deras tillsättning och uppdragsbeskrivning. De ansvariga för respektive område har sedan väldigt fria händer för sina grupper, vilket jag tror gör vår rörelse mer flytande, mindre toppstyrd, och lagom flexibel för förändringar såsom att viktiga delar försvinner ur kedjan.

Så vilka är dessa områden?

1469816_10201086210258509_2087012480_nUtåtriktad kommunikation

Vi är i kraftigt behov av att bli bättre på att kommunicera utåt. Det handlar om en ny PR-grupp att hantera vårt arbete med pressmeddelanden, debattartiklar, och politiska utspel, men även en uppfräschning av texten på vår hemsida och ett mer fokuserat arbete med sociala media.

Inåtriktad kommunikation

Även medlemsvård är otroligt viktigt. Vi har redan stärkt partiets supportgrupp som tar emot mail till partiet och vår medlemsservice, men lägger även till personer som hanterar vår crowdfunding och samordningen av alla aktiviteter runtom i landet.

Lokalt arbete

Det är lokalt som allt händer – är det ingen som affischerar, delar ut flygblad, gör utspel och allt annat lokalt så kan vi inte synas över huvud taget – allt centralt arbete handlar om att underlätta detta. Vi utvecklar bland annat ett nytt system av aktivistsamordnare för vår nya distriktsuppdelning –  mer om det kommer snart!

Administration

Administration är allt det där löpande som man inte tänker på så länge det fungerar. Vi har den senaste tiden fått ett ekonomisystem som faktiskt fungerar, där vi river bort så mycket byråkrati som möjligt och fokuserar på att, ja, fungera. Nu satsar vi även på att få ordning på partiets IT-system, och vi får för en gångs skull koll på partiets ägodelar och dokumentation.

Politik

Sist men inte minst – politiken. Som följd av den politiska renodling som partiet genomgår behöver vi förtydliga, konkretisera och vidareutveckla vår politik, och här har både partiledaren och våra talespersoner ett stort ansvar. Arbetsutskottet och partistyrelsen arbetar just nu med att klargöra talespersonernas uppgifter och utse fler talespersoner, vilka kommer få en viktig roll inför valrörelsen 2018.

Allt detta sammanfattas på partiets wiki, där du också kan se vilka som redan utsetts till olika roller. Men den som är uppmärksam ser att de flesta rollerna står vakanta. Så vad görs nu? Jo, nu påbörjas det stora arbetet med att fylla dessa roller – så att dessa sedan kan ta det stora ansvaret att vidareutveckla partiets organisation. Allt för att vi ska stå klara med god marginal inför nästa valrörelse.

Är du intresserad av att ta på dig någon av rollerna? Vet du någon som passar utmärkt? Hör av dig! Skriv till mig på anton@piratpartiet.se så snackar vi!