Att inte be om hjälp

Jag mår lite kasst just nu. Eller ja, sämre än jag gjort hittills i mitt liv, och det är fruktansvärt ansträngande att över huvud stå ut.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om något bredare. Jag skrev om hur allt är på Facebook,1 (text i fotnoten) och bad då inte alls om hjälp. Ändå fick jag en lavin med just det, och jag upptäckte mig själv med att bli irriterad.

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Varför lägger de sig i? Varför tror de att de kan hjälpa mig? Varför tror de att jag inte redan får hjälp? Jag fick höra i mina öron självklara saker som att jag borde ha andra omkring mig. Att jag skulle söka hjälp i öppenvården. Se över mediciner. Ett antal skrev och erbjöd sig att lyssna om jag behövde prata.

Och jag blev irriterad, och blev irriterad på mig själv över att jag blev irriterad. De försöker bara hjälpa mig. Försöker hjälpa en vän de ser falla nedför ravinen. Och jag blir irriterad.

Jag insåg att min anledning till att bli irriterad var att det kändes som att de inte förstod. De förstod inte var jag var just nu, att jag faktiskt får hjälp på de flesta sätt jag kan och ändå mår som jag gör.

Att jag får regelbundna besök med en kontaktperson och en psykiatriker. Att jag går på tunga och höga doser mediciner som vägrar börja fungera. Att jag har i alla fall ett par vänner omkring mig jag kan prata med.

Men det är lite som att skriva ”blir du ens förvånad?” om random parti som beter sig illa. Det är liksom inget någon tjänar på, däremot betonar det hur pålästa vi måste vara och hur lite vi får bry oss när hemska saker händer.

Det är bra att alla så snabbt vänder sig till mig när jag mår skit, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag kunde inte uppskatta det mer. Inte för att jag behöver det just nu, utan för att det är en sådan sak som för ett fåtal år sedan räddade mitt liv. För att det är en sådan sak som räddar mängder av liv varje år.

Ni vänder er åt precis de som behöver det. Ni räddar så många liv. Jag kunde inte tacka er nog för det.

We all deserve love?

Jag lyssnade på Bo Burnham häromdagen, en låt i vilken han sjöng om hur ”we all deserve love”. Och jag tänkte vad jag tänkt ett par gånger förut. Att nej, det gör vi inte.

Vi kan inte säga att alla förtjänar kärlek, på samma sätt som vi inte kan säga att alla förtjänar ett jobb eller ett hem.

Det handlar inte om att ogilla någon och inte ge den den kärlek som personen i fråga vill ha. Det handlar om någonting betydligt viktigare än så – att vi alla förtjänar den grundläggande rätten att välja vilka vi älskar, och att inte påtvingas någonting annat. Det är den aspekten – att för att få måste någon annan också ge – som snabbt glöms bort.

Detsamma gäller med att det vore kul om alla som ville kunde ha ett bra jobb som de trivdes med och som gav dem den lön och de förmåner de var ute efter. Men det kräver också att någon vill anställa dem – att de ser det värde som de kan producera.

Detsamma gäller för den delen bidragssystem finansierade av skatter. Jag stödjer helhjärtat ett antal välgörenhetsorganisationer och donerar både till UNICEF, Läkare utan gränser och Djurens rätt. Men att påtvinga någon detsamma är, oavsett vad slutmålet är, idoti. Vi kan aldrig påtvinga en person att göra någonting mot hens vilja, oavsett hur gott vi anser syftet vara. Och det gäller även om du anser att det är lika fel att vägra att ge donationer som att massmörda – även en massmördare eller ett rasistiskt svin, liksom en anarkokapitalist, har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Folk stöter på mig relativt regelbundet, och de flesta av de jag tackar nej till när de frågar ut mig är inte dåliga människor – det är helt enkelt människor jag inte har något intresse av.

De förtjänar inte min kärlek, hur hemskt det än låter. Jag hoppas verkligen att de finner kärlek. Jag hoppas att de lever exakt det liv de önskar, om inte bättre.

Men jag tänker inte ge det till dem.

Försmak av min kommande bok

Någon gång under hösten 2016 släpper jag min nya bok, ”Dagen då Kajsa försvann: Stjärnors död och den eviga ensamheten”, och jag vill redan nu lägga upp en liten teaser. Det kommer antagligen att komma några fler löpande.

Den första av tre delar av boken heter ”Fuck cancer”, och handlar just om det. Här kommer två kapitel, ”Döden, del 2” och ”Fuck cancer”. Enjoy.


n-21. Döden, del 2

Jag levde länge utan död.

När min farfar dog hade jag inte ens insett att jag hade en farfar.

När Freddy dog av den där jävla vågen förstod jag knappt vad det betydde. Jag bara saknade min vän.

Sen träffade jag dig.

Sen träffade jag dig hos den där käpphästen i Hagsätra.

Sen började jag älska dig. Jag började förstå det lilla jag hade någon chans att förstå av din komplexitet, din skönhet, din vänlighet, all den kärlek du utstrålade.

Hur vi hatade varandra. Hur jag trots det på något vis kom att älska dig. Hur du skrek på mig när jag retweetade fel. Hur oense vi var om allt två personer kan vara oense om.

Jag fick förstå din sjukdom. Jag fick förstå vad det betydde.

Du kom undan ett tag. Jag trodde det var över. Du sade att det aldrig är över. Du sade att det kommer tillbaka. Jag vägrade tro dig.

Jag förstod den absoluta grunden i det som kallas nihilism, i en förvirrande värld där du vägrade acceptera det. Där du vägrade sluta leva. Där du vägrade sluta festa.

Där du fortsatte när jag knappt orkade fortsätta.

Och du hade rätt.

Det kom tillbaka.

Det kommer alltid tillbaka.

Jag minns festen vid Mariatorget där jag såg dig igen. Jag minns hur du kändes när jag höll om dig. Hur smal du var. Hur bräcklig du var. Hur förstörd du kändes. Och hur du log. Hur du levde livet som den jävla kämpe du var.

Hur jag kämpade för att inte gråta, kämpade för att inte säga ett ord. Jag inbillade mig att det var för din skull, och insåg inte förrän det var för sent att det var för mig, för mitt ego. Hur jag lät bli att fråga hur du mådde, för jag stod inte ut med att höra ditt svar.

Jag lovade att jag skulle besöka dig. Jag lovade att vi skulle ses igen.

Jag hörde att det var dags. Att sjukdomen skulle svälja din kropp till sist. Jag visste att det bara var dagar kvar. Jag skulle besöka dig den dagen. Jag skulle träffa dig en sista gång. Du sade att du skulle uppskatta det. Att du ville det, trots att vi inte ens var så nära som jag ibland vill intala mig.

Och det gick snabbare än jag hade trott. Och jag sköt upp det och jag fuckade upp.

Jag fick beskedet. Jag förstod att det hade hänt, och samtidigt förstod jag ingenting. Och jag skämdes. Jag hatade mig själv. Jag försökte föreställa mig att jag missförstod. Att det inte var sant.

n-20. Fuck cancer

Allt för många beskriver cancer som en kamp. Att den som dör “förlorat kampen”. “Förlorat striden”. En poetisk tolkning av sjukdomen som ett slag, något man förlorar eller vinner.

Men ingen vinner. Ingen klarar sig. Vi är alla små barnsoldater inför döden. Och att vinna striden insinuerar mer än något annat att det finns någonting att tjäna. En borg att ta över. En medalj att vinna.

Men det enda priset du får är det du får betala. Oavsett hur det går.

Att kalla cancer en strid är att förminska alla de som slagits, om man nu ska använda det dumma ordet. Att säga att den som förlorade inte kämpade tillräckligt hårt. Inte stod ut tillräckligt länge. Inte var tillräckligt stark.

Och att den hade något att förlora förutom sig själv.

Du var stark. Du var starkare än livet. Du log in i det sista. Du stod ut in i det sista. Och ändå låg du där och förlorade allt. Du förlorade dig sjäv, och mänskligheten förlorade en av sina starkaste kämpar.

Inte för att du var svag. Utan för att döden når oss alla, förr eller senare. Och för de flesta är det allt annat än något vi har minsta lilla möjlighet att påverka.

Du var stark. Och du stod ut, inte minst för dina vänner, för de som slogs för dig men aldrig hade en chans att vinna den strid som aldrig var.

Och den kärleken de visade dig, den glädje de visade dig, den matade din själ in i det sista.

Jag älskar de som hjälpte dig. Som var hos dig. Som tog chansen att älska dig till döden skiljde er åt.

Jag saknar dig så jävla mycket.

Och jag fick… nej.

Jag tog aldrig chansen att säga det.

Framtidens narkotikapolitik

blot293Piratpartiets partiledare Magnus Andersson skriver på sin blogg om en progressiv, skademinimerande narkotikapolitik med legaliserad cannabis och avkriminalisering av all narkotika för privat bruk. Det här är ett fantastiskt första steg för Piratpartiet att ta, men jag tror också att vi kan gå längre.

En legalisering bör rimligtvis täcka fler droger än cannabis, speciellt med tanke på att det finns gott om substanser som är säkrare än cannabis och tycks ha än större medicinsk potential.

Ett bra exempel på det är hallucinogena droger, vars främsta effekt är att tillfälligt ändra brukarens tankesätt. Detta innefattar substanser som LSD, MDMA, ketamin och psylocybinsvamp, som visats icke beroendeframkallande och väldigt säkra vid ansvarsfullt bruk.

Hallucinogener som LSD, svamp och MDMA har däremot visats hjälpa mot bland annat ångestsyndrom och postdramatiskt stressyndrom samt vid avvänjning från beroende. Det upptäcktes i ett antal studier under 1950- och 1960-talet, innan 1960-talets moralpanik ledde till ett nästan världsomfattande förbud. Forskningen pausades av förbudet, och återupptogs först för ett par år sedan. Vid en avkriminalisering kan studierna återupptas på riktigt, och vi kan hitta mer effektiva behandlingssätt mot ett stort antal mentala sjukdomar.

beckley-lsd-researchDet finns risker med alla droger, och samma sak gäller här. Bland annat LSD och psylocybinsvamp kan utlösa medfödda mentala problem samt leda till posttramatiskt stressyndrom vid dåliga trippar, och höga eller för täta doser MDMA ser ut att kunna leda till serotonergt syndrom.

Men här är legalisering lösningen, inte problemet. En legalisering kan kan uppmärksamma fler om riskerna, så att färre faller in i ett oansvarigt bruk. En annan risk vid hallucinogenbruk är att brukaren säljs liknande men farligare produkter som 25I-NBOMe, något som kan förhindras om det skapas en reglerad marknad.

Vi har här en chans att minimera lidande samtidigt som vi kan utforska ett så välbehövt medicinskt område som mental ohälsa.

Vad har vi att förlora?

Polygarderoben

Om ett par helger blir det första gången som Ali träffar stora delar av min släkt efter att vi varit tillsammans i närmare ett år. Det blir också första gången jag får visa upp två partners – hon och Fabian – samtidigt för min familj. Det är fruktansvärt roligt och nervöst.

polyamoryFabian var min första seriösa partner efter att jag hade bestämt mig för att leva polyamoröst – det vill säga att kunna ha flera romantiska och sexuella förhållanden. Jag hade en del kortare förhållanden därefter, men Ali var det första seriösa.

När jag kom ut som poly hade jag och Ali varit tillsammans i ett par månader, och jag kände att om jag inte berättade om det för min familj var det att förminska det vi hade. Samtidigt hade jag en fruktansvärd skräck för att genom att avslöja att jag var poly förminska det jag och Fabian hade. I min värld är ingen av dem min primärpartner, det är ingen jag älskar mer än den andre, och de är fantastiska delar av mitt liv på helt olika sätt, omöjliga att jämföras. Men jag fattar att alla inte ser det så, och för dem kan att jag har flera partners betyda att ingen av dem är speciellt seriös.

Jag var livrädd för att min familj skulle reagera just så, skulle förminska det både jag och Fabian och Ali har som en flört, som en dejt, som någon i mängden av flera. Istället var reaktionen fantastisk. Inte oslagbar, men många gånger bättre än jag hade vågat hoppas på.

Det är jobbigt att komma ut som poly för många, och jag är glad att det inte var speciellt smärtsamt för min del. Det värsta jag varit med om i hela processen var när jag nämnde min dåvarande partner Felicia, när vi hade diskuterat om hon skulle träffa min familj. När jag tog upp det för min familj fick jag svaret ”tja, inte om det är en sån där flört bara”.

Det är det jobbigaste jag varit med om i hela processen att komma ut som poly. Andra har haft det något värre.

Men det känns så skönt att få komma ut. Och jag ser verkligen fram emot den där helgen om ett par veckor.