PP segrar både på Island och på hemmaplan

Piratrörelsen segrar som sällan förr! I lördags nådde vårt isländska systerparti hela 14.5% i parlamentsvalet och blev näst största parti räknat i antal mandat – en tredubbling av deras senaste valresultat. Och idag ser vi nästa stora framgång i att maffiaprojektet Spridningskollen lägger ned, detta efter massiv kritik från Piratpartiet och från bredbandsleverantören Bahnhof.

Det är spännande att se denna utveckling, som kan kännas plötsligt. Men egentligen är det här en utveckling som ägt rum under en lång tid, under flera år. I slutet av 2014 stod det klart att vi behövde reformera hur vi arbetade som parti, med en tydligare, nytänkande struktur och med en mer renodlad politik. Sedan Magnus Andersson tillträtt som partiledare och Mattias Bjärnemalm tillträtt som vice partiledare har vi dessutom fått tydligare ledare som kunnat boosta moralen som aldrig förut.

Men arbetet är knappast slut. Succé är inte något som bara händer utan vidare, det är något vi ständigt måste kämpa för att nå. Nästa steg är att utvidga systemet med aktivistsamordnare samt utse nya talespersoner i fler politiska områden än någonsin förut. Här kan vi arbeta på två sätt med två syften samtidigt – aktivistsamordnare ser till att styra upp aktivismen i väldigt god tid för valen 2018 och 2019, medan talespersonerna får i uppdrag att utveckla vår nya politik, något som presenteras och röstas om på vårmötet 2017.

Allt händer. Nu. Vill du vara en del av det? Maila mig på anton@piratpartiet.se så hjälper jag dig hjälpa oss!

aki’s blog 2006-2016

Jag vågar vara lite ego ett tag.

Därför att för tio år sedan startade jag en blogg.

En blogg som hette aki’s blogg, på domänen blog.mangaworld.se. Jag, en patetisk fjortonåring som inte riktigt förstod vad världen var. Under en tid när jag för första gången utvecklat vänskap, allt på #hoggy-kanalen @ Efnet på IRC. Jag startade en blogg, något alla gjorde 2006. Som ett fåtal andra fortsatte jag att skriva, och i tio års tid har jag skrivit löpande med minst ett inlägg i månaden.

Jag fattade aldrig syftet med bloggen. Jag är inte helt säker på om jag förstår nu heller. Den täckte allt. ALLT.

Vänskap. Filmer. Spel. Allmän frustration.

Den följde mig i allt jag aldrig berättade om. Min sexdebut. Självskadebeteenden. Självmordsförsök. Många förhållanden och få vänner.

Den följde mig genom glädje och sorg, liv och dödkärlek och hat. Den följde mig genom min ständiga, underliggande vilja att lida. Den som var 2006. Den som är 2016.

Allt mer kom den att handla om politik. Om alla mina åsikter och tankar som är för många för att räkna med här. Två år in i bloggens historia blev jag pirat. Efter fyra till satt jag i partistyrelsen. Fyra år efter det är jag partisekreterare.

Den följde mig genom terror och sorg. Genom så jävla många tårar.

Den här bloggen är min äldsta vän. Den är, med undantag för min familj, det enda jag har kvar efter de här tio åren. Min vän. Min älskare. Min dagbok. Någonting att återvända sig till när allt annat förstörs, någonting som alltid finns där och alltid väntar på mig. Och ja, en smula patetiskt är det. En smula sorgligt. En smula pinsamt. Och en smula fantastiskt.

För tio år sedan startade jag en blogg. Jag vet inte om någon förstår hur viktig den varit för mig.

Tack.

Upprensning i sociala media

Jag har kommit till insikten att jag till en allt högre grad börjar bli någon slags offentlig person. Både politiskt inom Piratpartiet och jobbmässigt som en frontperson för min arbetsgivare inför många kunder.

Så jag gör en upprensning i sociala media. Inte för att jag skäms för någonting jag skrivit, utan för att det är olämpligt för exempelvis en (speciellt konservativ) kund läser om mitt sexliv. Jag raderar därför en massa gamla facebookposter, och har skapat ett separat privat twitterkonto dit följare måste godkännas. Det är i första hand där, på Twitter, som jag kommer att posta privata saker framöver. Du behöver inte bete dig annorlunda alls, förutom att följa nya kontot på Twitter om du vill fortsätta läsa privata saker. 🙂

Glhf!