Partikultur del 1: Nollsummespelet

Efter att jag och Fabian Rosdalen, Piratpartiets regnbågspolitiska talesperson, deltog vid en manifestation för transrättigheter dök en hel del hejarop upp.  Men även en del burop.

Någon frågar sig sarkastiskt om det här med transrättigheter är partiets nya kärnfråga. Någon skriker att vår kamp för integritet tydligen är död. En tredje gnäller om hur vi allt mer blir som alla andra partier.

Dessa buare skulle aldrig kalla sig transfoba, och jag tror inte heller att de är det. De anser bara att partiet lagt om fokus, lagt fokus på frågor de inte är speciellt intresserade av. Varför ska vi fokusera på regnbågsfrågor? Varför inte att stoppa massövervakning?

Misstaget i tänkandet är förhållandevis självklart – att politik är allt annat än ett nollsummespel. I en ideell förening som Piratpartiet handlar det inte lika mycket om att placera resurser på olika områden, som det handlar om att skapa resurser – att värva och behålla aktivister.

Dessa aktivister kommer alltid, utan undantag, att fokusera på de frågor de brinner för. Och så länge dessa frågor är inom vårt principprogram kommer jag, som partisekreterare, aldrig lyfta ett finger för att stoppa dem.

Så vill du engagera dig? Kul! Satsa på frågan du brinner för! Vill du att någon annan ska engagera sig i din fråga istället för sin? Då får du övertyga dem. Helst inte genom att skrika att deras engagemang suger.

Transförsvarets ockupation av Socialstyrelsen 16.11.21

Jag hade chansen att få närvaro på Transförsvarets ockupation av Socialstyrelsens kontor idag, 21 november 2016. Manifestationen pågår i skrivande stund (2016-11-21 kl 19:21) fortfarande, utan mig (jag var feg och gick när polisen gav oss en sista chans att överge utan arrest). Jag lyckades däremot ta en del kort och fånga allt på en livefilm som pågick fram till det att jag gick. Den streamades live på Facebook och finns nu uppe på YouTube.

De ultimatum som krävdes för att ockupationen skulle upphöra kan du läsa här. Jag kopierar dem även nedan om sidan skulle ändras:

  • Uteslut socialstyrelsen från transvården och ta bort dess makt i transpersoners identitet.
  • Ta bort restriktioner för icke-binära transpersoner inom transvården.
  • Standardisera transvården genom hela landet så att transpersoner inte behöver resa över landet för kompetent vård.
  • Förbjud onödiga ingrepp på intersex personers könsorgan utan deras egna tillstånd och önskan.
  • Forska och gör statistik kring transpersoners hälsa, välmående och ekonomiska situation med mål att förbättra transpersoners generella välmående.
  • Ta bort restriktioner för asylsökande transpersoner inom sjukvården.
  • Reducera väntetider i vården och hos myndigheterna genom att ta bort onödiga möten, prövningar och obligatoriska ”provperioder”.
  • Avskaffa juridisk könstillhörighet och inför könsneutrala personnummer.
  • Avsluta all deportering av asylsökande HBTQ-personer till länder där de sätts i fara eller saknar grundläggande skydd och rättigheter.
  • Öka möjligheten att spara könsceller utan krav på diagnosen ”transsexualism”.
  • Sänk åldersgränsen inom transvården för unga transpersoner.
  • Öka möjligheten för alternativa könskorrigerande ingrepp såsom typer av orkidektomi och hysterektomi.
  • Öka möjligheten för sekundära transitionsbehandlingar såsom mastektomi eller hårborttagning.

Ni som är modigare än jag och är kvar, NI ÄR BÄST!

Polkon 2016

I helgen höll Ung Pirat 2016 års utgåva av sin politiska konferens Polkon, första gången sedan 2013 (?), och jag hade nöjet att delta i Göteborg. Utöver att hålla i passet om innovationspolitik och hålla tal om Piratpartiets organisation passade jag även på att fika med vår partiledare Magnus Andersson samt träffa vår nya drogpolitiska talesperson, Johan Svensson. Allt det hann jag med trots att jag under helgen mådde ganska dåligt mentalt och i sista minuten övervägde att inte åka.

Det är jättekul när pirater får en chans att träffas – någonting som inte händer allt för ofta. Vi älskar att umgås, trots att man kan gissa på motsatsen, och varje gång det händer pratas det om att det måste hända oftare. Och det måste det verkligen. Det är en chans att umgås med både nya och gamla människor, och att utbyta idéer och tankar på sätt som helt enkelt inte är möjliga på distans.

Förutom att delta på de vanliga aktiviteterna – främst att ta olika politiska frågor och diskutera igenom vår potentiella politik inom området – fick jag som sagt även chansen att tala. Jag pratade om hur partiet utvecklats på senare tid, om vår nya organisationsstruktur som togs fram över sommaren och om hur den utvecklas vidare. Jag pratade om de fem grenar som utgör Piratpartiets organisation, och lyckades dessutom inspirera ett antal att vilja vara med och arbeta med olika saker.

Väldigt kortfattat – kul! Den här typen av aktiviteter rekommenderas verkligen.

Att vara aki, gömd i namngarderoben

Namn är konstiga. Namn betyder så mycket, samtidigt som få får välja sina egna namn.

Namn är konstiga. Och jag har aldrig gillat mitt. Jag föddes som Anton Johansson. Bytte tillsammans med mitt syskon till Nordenfur när jag var nitton. Men jag behöll namnet Anton, namnet jag aldrig direkt hatat – men aldrig känt mig bekväm med.

Under så många år var jag aki, trots att det var en väldigt kort period då folk kallade mig det afk. Men på internet var det det enda jag var – ett nick online under en tid när jag hade få om några vänner afk. Då jag utan tvekan hade fler mobbare än vänner, under en period som täckte majoriteten av min uppväxt in i de senare tonåren. Jag levde på internet. Hade vänner på internet. Hette aki på internet, efter den japanska skådespelerskan Aki Maeda – en hyllning till min crush i filmen Battle Royale.

Men det dog ut, jag fick vänner afk som kallade mig Anton, facebookeran då nicks förlorade betydelse för riktiga namn inleddes och jag lät länge bli att över huvud taget tänka på namnet aki. Jag vet inte exakt när det började igen, men det började igen. Nyligen har jag börjat kallas aki igen, i första hand av de som står mig närmast och av människor jag precis lär känna.

Men jag har aldrig tidigare vågat. För vem får välja sitt eget namn? Vem är – som jag alltid tänkt på det – egoistisk nog att avgöra sitt eget namn och begära att alla använder det?

Någon dag kanske jag vågar bli öppen för allmänheten. Kanske om jag vågar publicera den här bloggposten trots allt. Men tills dess fortsätter jag gömma mig i namngarderoben.

Ett oväntat skräckscenario

Jag hade inte för ett ögonblick trott att Trump skulle vinna. Kanske för att jag vägrade tro på något så hemskt, trots att jag är den pessimist som jag är.

Så hur tryggt känns det exakt? Kanske snäppet mer otryggt efter att du slagits av en insikt. Insikten att ett enormt register över stora delar av världens befolkning – deras etniska ursprung, religion, sexualitet, könsidentitet, vilka de känner, vilka partier de röstar på – faller i hans händer. Att NSA, som kört på parollen ”samla allt”, ägs av en man som Donald Trump.

Hur jävla tryggt känns det?