Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt

En vän lämnade piratrörelsen idag. Det är inte den första, och det lär inte vara den sista.

Sergej har funnits i mitt liv sedan hen påbörjade sin resa i piratrörelsen 2011. Hen har alltid varit min vän, och blivit en viktig del av mitt liv. Jag träffade hen genom hens far, Henrik, och i sin tur var det genom Sergej som jag träffade min nuvarande sambo Ali.

Det är inte konstigt att gå från en fas i livet till en annan. Att sluta skolan. Byta jobb. Göra slut. Separera. Lämna en rörelse.

Det vi måste ha är en kultur där det inte handlar om att förlåta när det väl händer. Där det handlar om att tacka. Tack, Sergej, för allt det du gjort. Tack, Sergej, för att du finns. För att du funnits i den här rörelsen, för allt det du gjort.

Vi måste tacka, inte förlåta. För det finns ingenting att förlåta – det finns allt att tacka.

En tätort på en slätt

Jag är hemma igen, över jul. Hemma, som i där jag växte upp – Linköping.

Jag älskar Stockholm. Det är den bästa stad jag bott i, trots att jag inte ens bott där ett år än. Och som kontrast är Linköping utan tvekan den tråkigaste stad jag bott i. Jag har visserligen haft tur att bo i fantastiska städer – i kronologisk ordning Linköping, Berlin, Leipzig, Paris, Uppsala, Stockholm1 – men det känns ändå lite konstigt att säga att Linköping ligger sist.

Vi blir ibankade sedan födseln att vi ska älska vår hemstad, precis som vi ska älska vår familj. Att göra något annat är helt enkelt fult. Otrevligt. Ett sätt att vägra visa uppskattning, antar jag. Men det finns ingen poäng med att älska något eller någon som kom till en av ren slump – älska istället de platser, de människor, de ting du väljer att ha nära dig.

Och nej, Linköping har inte gjort mig något. Där finns platser från min barndom som jag älskar, som får mig att minnas viktiga stunder i mitt liv. Lekplatsen där jag fick mina första vänner. Källaren där jag försökte bygga robotar. Skogen där jag hittade en porrtidning.

Och helvetesplatserna. Skateparken jag aldrig riktigt släpptes in till av de coola kidsen. Lekplatsen dit Hon smugglade mig när jag inte fick komma hem. Motorvägen där jag försökte ta mitt liv.

Det är knappast en ond stad. Eller en god stad.

Linköping är bara en stad, en stad där jag råkade födas. Sedan insåg jag hur tråkig den var, och jag flyttade härifrån.

Och vore det inte för min familj och mitt jobb skulle jag aldrig för ett ögonblick få för mig att återvända hit.

Rapport om kön, ålder och bostadsort i Piratpartiets styrelse

Det är dags för en tredje del i min serie inlägg med statistik om Piratpartiets styrelse, uppdaterad för 2015-2017!

Partistyrelsens ålder

Partistyrelsens ålder har varierat en del över åren, men sjunker en del i och med de som nu valts in. Det är ganska jämnt fördelat och ligger något över partiets medlemmar i allmänhet, vilket kan förväntas med tanke på att främst äldre säkert vill engagera sig mer strategiskt i partiet. Det råder jämnt lopp mellan 1970- och 1980-tal, men 1990-tal och 1960-tal ligger precis efter.

psalder

Partistyrelsens könsfördelning

Könsfördelning i partistyrelsen har tyvärr inte ändrats dramatiskt över åren, utan ligger ganska stadigt på som mest 40% kvinnor (2009). Män är väldigt överrperesenterade – 2007-2008 satt ingen kvinna i styrelsen, och nu senast 2016 satt en enda, Opassande. 2017 har det dock ökat, med en rad kvinnor invalda, och siffran är nu som högst sedan 2009. Sedan 2012 sitter jag, som ickebinär, i partistyrelsen.

pskon

Partistyrelsens bostadsort

Styrelsen är ganska jämnt fördelad i bostadsort förutom ett stort fokus på Stockholm, som ökar med de nyinvalda. Så mycket som en tredjedel av styrelsen bor i Stockholm, och Göteborg och Uppsala är de enda andra städerna med fler än en ledamot (två vardera).

psort

Slutsats

Partistyrelsen är med andra ord fortsatt ganska segregerad, både vad gäller ledamöternas kön och deras bostadsort. Det är män och stockholmare som utgör majoriteten i styrelsen. Det går inte heller allt för tydligt i rätt riktning.

Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

I den andra delen (se första här) av min bloggserie om partikulturella problem vill jag ta upp något som jag vet är ganska känsligt, inte minst för att jag helt utan respons försökt ta upp det afk med ett flertal personer.

Det skämtsamma hatet, främst inom Ung Pirat, mot Piratpartiet.

Jag sitter just nu på besök på ett av Ung Pirats förbundsstyrelsemöten, där det nyligen skämtades om hur något var ”det enda UP borde ta till sig från PP och inte tvärtom”. Det är bland det lindrigaste jag hört ungpiratare, främst de aktiva centralt, skämta om Piratpartiet. Jag har även hört rakt ut att en del ”hatar” Piratpartiet, skämt om hur piratpartister är larviga barn, och mycket mer – både lindrigt och riktigt grovt.

Skämten har en grund. Vi har tidigare haft en stundtals väldigt hätsk och ibland riktigt grov relation mellan partiet och ungdomsförbundet, och partiet har mycket riktigt skötts dåligt under perioder. Aspekter sköts fortfarande dåligt. Och, såklart, det är skämt.1

Problemet är att skämt skadar. Skämt gör ont. Dessa skämt ligger inom samma kategori som skämt om hur tjock någon är, skämt om hur en servitör tappade en tallrik, och – hold on to your hats – skämt om våldtäkt.

Det finns relevans för kritik inom en hel del aspekter, och då tycker jag att kritiken ska riktas dit den bör. Men alla måste samtidigt försöka förstå att den här typen av skämt fungerar ungefär lika bra som att kalla någon en jävla idiot rakt i ansiktet. Den du skämtar med kommer inte ta till sig, hen kommer inte ändra sitt beteende. Hen kommer hamna i försvarsställning.

Frågan är om det är det som är syftet.