Knarktupén

I diverse samtal om drogpolitik stöter jag ständigt på en fruktansvärt stark nidbild av vem en drogbrukare är och hur hen beter sig. Nästan lika illa är nidbilden av missbrukare, och sedan kommer dessutom det ständiga likhetstecknet som sätts mellan ”brukare” och ”missbrukare”. Den stereotypa bilden av en brukare är att hen är arbetslös, potentiellt hemlös, saknar vänner, saknar drömmar. Är farlig. Ser helt utsliten ut. Har inte duschat på månader. Och så vidare, och så vidare.

Nidbilden uppstår i hög grad på grund av något som på engelska brukar kallas ”toupée fallacy”. Detta är ett logiskt felslut som exempelvis visar sig i när någon påstår att ”alla tupéer ser så dåliga ut – jag kan alltid se när någon har tupé på sig”. Problemet här är att personen som gör påståendet ju inte alls kan veta att alla tupéer ser dåliga ut – hen ser bara de som är dåliga och märker inte de som är så bra att de inte märks. Felslutet kan också kallas ”fake boobs fallacy”, där exemplet är påståendet ”jag kan alltid se när någon har silikonbröst”.

Det finns väldigt många drogbrukare i Sverige, även om det uppfattade antal skiftar något enormt beroende på vem man frågar. Jag umgås i kretsar där jag vet en hel del som brukar illegala droger, och det spännande är att en enorm majoritet av dessa inte alls syns som drogbrukare utåt. De lever helt enkelt vanliga liv som vilken nykterist som helst, och är så pass diskreta med sitt bruk att få känner till det.1

Det som är värt att notera här är att de flesta av dessa mer diskreta personer som inte syns utåt är brukare, inte missbrukare. På grund av denna toupée fallacy är det väldigt lätt att få bilden att alla som brukar droger lever i missbruk – det är ju de enda man ser – och som följd har väldigt många den felaktiga föreställningen att alla som tar droger är missbrukare. Det är helt falskt, av samma anledning som inte alla som dricker alkohol är alkoholister. Om någonting är det senare mer av en sanning, eftersom alkohol är en av de mest missbrukade drogerna per brukare som finns, och dessutom är den drog som orsakar mest skada.

Säger jag att det inte finns brukare som uppfyller denna nidbild? Nej, självklart inte. Men att använda dem som exempel på vad drogbruk gör ger helt enkelt en onyanserad, orättvis bild som inte bidrar till debatten. Syftet med det här inlägget är inte ens att påstå att fler brukare lever ett sunt än osunt liv – det postas snarare med en förhoppning om att fler breddar sina vyer och accepterar att det som kan tyckas stämma kanske inte alltid stämmer.

Det begränsade livet – mitt tal för Ung Pirats kongress

I helgen hade Ung Pirat sin årliga förbundskongress, och jag fick äran att tala lite om meningen med livet och meningen med det politiska civilsamhället. Det spelades in, kolla gärna här.

Livet – och nu riskerar jag att bli lite filosofisk och eventuellt ge er dödsångest – är begränsat. Vi har alla begränsat med tid i den här världen. En begränsad period under vilken vi får vara här innan vi på nytt blir till jord. Vi har, om vi har tur, strax under hundra år att göra allt det vi drömmer om.

Att upptäcka den här vackra världen. Att kämpa för det vi tror på. Att lära oss allt det vi fantiserar om. Att hjälpa våra vänner. Att älska de vi älskar.

Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara här idag. Varför vi skippat att gå ut med vänner. Att spela nya Zelda-spelet. Jobba. Plugga. Resa. Varför bortprioriterar vi allt det här och åker ut till ett vandrarhem i Zinkensdamm för att prata politik?

På Ung Pirats politiska konferens i höstas lyfte jag en teori jag tänkt på en tid. Att det finns tre starka pelare som måste finnas på plats för att kunna upprätthålla engagemanget i en politisk rörelse. Ju mer jag pratat med allt fler som engagerar sig politiskt verkar det här stämma, och det verkar stämma speciellt väl i ungdomsrörelser.

Vi är här för att vi gillar det vi gör, för att vi tror på det vi gör, och för att vi finner en social gemenskap i det vi gör. När en av dessa pelare faller kanske vi kan vara kvar. Men faller två så faller utan tvekan hela engagemanget.

Jag har dussintals historier om vad som gör oss till pirater, och många är förvånansvärt lika varandra. Min är inte ett undantag.

Jag gick med i Ung Pirat och Piratpartiet 2008, sexton år gammal. En sextonårig aki vars tre pelare inte ens börjat byggas. Jag visste inte vad jag gillade att göra, allt jag såg var ett mörker. Jag hade ingenting att tro på, inga mål i livet. Och jag hade inga vänner.

Genom piratrörelsen fann jag detta. Jag upptäckte min förkärlek till organisation, administration och projektledning, vilket jag nu jobbar med. Jag fann en mening med livet, en önskan att förändra världen till det bättre. Och jag fann vänner, för första gången i mitt liv. Jag har en enda bestående vän som är äldre än piratrörelsen, och hon sitter där och har sedan dess blivit aktiv i piratrörelsen. Och inte minst, jag fann min före detta man och nu bästa vän, Fabian, i rörelsen.

Det är vår rörelses uppdrag – både från Ung Pirats sida och från Piratpartiets – att säkerställa att dessa pelare upprätthålls. Att vi alla får chansen att göra det vi gillar. Att vi alla får chansen att tro på våra mål. Att vi alla får chansen att finna en social gemenskap i rörelsen. Det är en stor del i det enorma uppdrag som jag tog på mig när jag kandiderade som partisekreterare. Med mig är jag överlycklig att jag har fantastiska människor som vår internkommunikationsansvarige Isabelle Kokkalis, och vår medlemsansvarige Mattias Dahlberg. Det är ni – och många, många fler – som över huvud taget gör det här möjligt.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara i den här rörelsen.

Svaret är att vi är här för att vi gillar att vara här. Vi är här för att vi älskar varandra. Och allra viktigast, vi är här för att vi inser att vi är så jävla viktiga. Vi är här för att politiskt engagemang är den skatt vi betalar för att få vara på den här jorden. För att när vi träder in i våra liv har vi ett enda uppdrag, ett enda mål med livet – att lämna vår värld bättre än den var när vi kom.

Vi står inför enorma utmaningar. Vi står inför starka, onda krafter som mer än någonsin förut söker att begränsa våra mänskliga rättigheter. Begränsa vår rätt att kommunicera fritt och obevakat. Att röra oss fritt över nationella gränser. Att dela den kultur vi vill, utveckla innovation som vi vill.

Och det finns så många möjligheter. Så många chanser som regering efter regering helt struntar i. Mänskligheten är mitt uppe i en digital revolution, den största revolutionen i vår arts långa, långa historia. Internet har revolutionerat exakt varenda aspekt av ditt liv. Det är dags för oss att välja politiker som förstår det.

Politiker som förstår vikten av att anamma modern teknik och använda den som ett verktyg för att stärka vår civilisation. Inte en bur i vilken vi kan fängsla våra meningsmotståndare. Vi står inför ett vägskäl, där vi kan vinna så jävla mycket och förlora så jävla mycket.

Idag är det 540 dagar kvar tills Sverige går till val. 540 dagar då du kan vakna med en vilja att förändra världen. 540 kvällar att somna, väl medveten om att du är med i den revolution som skapar framtiden.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Och jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att ni spenderar det här livet med mig.

Hur långt kan Postnord gå?

Jag tror att i princip alla som mer än ett par gånger tagit emot paket från Postnord snabbt lärt sig hur pinsamt kassa de är. Jag har tagit emot en hel del paket under åren, både som privatperson och företagskund, och den senaste vändan bevisade på nytt deras totala brist på professionalism och, för den delen, deras totala oförståelse för vad service innebär.

Så vad är kritiken mot Postnord? För den som missat det har SvD skrivit en hel del och sammanfattat allt på en bra sida. Bland annat har det satts extremt hårda krav och hård tidspress på chaufförer, vilket gjort att de känt sig tvungna att bryta mot trafikregler och, rentav, strunta i att dela ut paket och istället bara säga att de försökte utan framgång. Deras bristande service (och logik?) exemplifieras tydligt av hur de länge instruerade sina chaufförer att låta bli att ringa kunden om portkod saknas. Trots att Postnord i en SvD-artikel från augusti 2016 sade att de skulle ändra denna policy omedelbart, hände det mig senast nu i fredags, vilket de bekräftade på telefon tidigare idag.

Det som hänt med min leverans de senaste veckorna är ett av tusentals exempel (överdriver inte, de får tusentals klagomål av liknande slag varje år). Allt började med en beställning hundmat från Bitiba. Jag fick meddelande om att leverans skulle genomföras och bad min sambo Ali vara hemma för att ta emot… och ingenting kom. Dagen efter får jag ett SMS om att paketet nu ligger i Segeltorp, nästan en timme kollektivtrafik hemifrån, och kan hämtas av oss efter att de försökt leverera utan framgång.

Jag ringde Postnord, som sade att de försökt leverera men inte haft någon portkod. De hade inget svar på frågan varför de inte försökt ringa. Jag gav dem portkoden och bokade en ny utkörning. Bad Ali stanna hemma igen.

När andra leveransen kommit och gått ringde jag på nytt. Inte heller nu hade de haft portkoden. Jag uppgav den – på nytt – och frågade – på nytt och förgäves – varför de inte ringt mig. Bad Ali stanna hemma igen.

Tredje leveransen skulle ha varit idag. Efter att Ali skrev och sade att de aldrig kom ringde jag dem igen, mer förbannad än jag varit på någon över huvud taget på extremt länge. Idag hade de inte ens provat, erkände de. De hade upptäckt en skada på förpackningen (och åtgärdat den), vilket gjorde att de inte kunde köra ut. De hade inget svar på varför de inte åtgärdat det tidigare.

Under den här tiden har Ali fått stanna hemma vid tre olika tillfällen, och skippa andra planer. Under den här tiden har vi fått köpa hem annan, dyrare hundmat i småförpackningar för att se till att vår hund inte, du vet, dör. Dels är det mycket dyrare att köpa småförpackningar, dels är det inte alls bra för en liten hundvalp att variera så i vilket foder hen får (på Ica har de inte samma som vi normalt beställer).

Så vem ersätter det? Ingen tar ansvar, såklart. Varför skulle de?

Enda sättet att fixa problemet är för staten att sätta krav på företaget de äger. Och när planerar de att börja göra det?