Att fly

2014 var året jag bodde mitt i Paris, i en liten lägenhet med min dåvarande flickvän mittemot Le Bon Marche, och att bo i denna vackra stad var bland det bästa jag varit med om.

2015 var året skräcken kom till Paris, och jag vet inte längre om jag vill åka tillbaka till den stad jag en gång kallat mitt andra hem. Och jag vet fortfarande inte om mina gamla vänner i Paris lever eller är döda.

Varje gång detta händer, var gång terrorn greppar tag om oss, känner jag att jag borde gråta. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Samtidigt är jag inte uppgiven – jag är arg. Så jävla arg att jag skakar av ilska över de vidriga varelser som slaktar oskyldiga medmänniskor för att de tycker olika. För att de är olika. För att de inte är överens.

Att döda en människa är sällan försvarbart. Att döda en människa för vad hen tycker – inte vad hen gör – är aldrig försvarbart. Att försätta en människa på flykt, att försätta hen i total skräck, är aldrig försvarbart.

I samband med tragedin i Paris har två tankar lyfts. För det första, att det här är Europas straff för den massinvandring vi själva tagit på oss. För det andra, att det är fånigt att gråta så över händelserna i Paris när detsamma händer på daglig basis i bland annat Syrien. Men den tredje, viktigare tanken har också lyfts – att det är just dessa attacker som miljoner människor flyr bland annat Syrien för att slippa, och att vi naiva europeer nu till sist själva får se vad de genomlider och varför de väljer att släppa allt och göra allt för att ta sig hit.

Emanuel Karlsten har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg på sin facebooksida där han beskriver sina egna känslor efter att ha varit i Paris på smekmånad just när detta hände. Känslan av att tvingas fly, att vilja ta sig hem så fort som det bara går. Och känslan av att faktiskt kunna göra det. Emanuel kan ta sig hem, på ”gräddfil” som han själv beskriver det, och priset han betalar är en förkortad smekmånad. För han är europeisk medborgare.

De syrier som får uppleva samma terror i sina hem, antingen direkt eller indirekt, har inte samma alternativ. De kan bara slänga mängder av pengar på smugglare, hoppa på en båt, och hoppas att de släpps in i ett fredligare land, hoppas att de får bo där, hoppas att de får försöka bygga upp sina liv där.

För det här är precis de attacker de flyr från. Det här är precis de vidriga varelser de flyr från.

Related posts:

Bookmark the permalink.