Transförsvarets ockupation av Socialstyrelsen 16.11.21

Jag hade chansen att få närvaro på Transförsvarets ockupation av Socialstyrelsens kontor idag, 21 november 2016. Manifestationen pågår i skrivande stund (2016-11-21 kl 19:21) fortfarande, utan mig (jag var feg och gick när polisen gav oss en sista chans att överge utan arrest). Jag lyckades däremot ta en del kort och fånga allt på en livefilm som pågick fram till det att jag gick. Den streamades live på Facebook och finns nu uppe på YouTube.

De ultimatum som krävdes för att ockupationen skulle upphöra kan du läsa här. Jag kopierar dem även nedan om sidan skulle ändras:

  • Uteslut socialstyrelsen från transvården och ta bort dess makt i transpersoners identitet.
  • Ta bort restriktioner för icke-binära transpersoner inom transvården.
  • Standardisera transvården genom hela landet så att transpersoner inte behöver resa över landet för kompetent vård.
  • Förbjud onödiga ingrepp på intersex personers könsorgan utan deras egna tillstånd och önskan.
  • Forska och gör statistik kring transpersoners hälsa, välmående och ekonomiska situation med mål att förbättra transpersoners generella välmående.
  • Ta bort restriktioner för asylsökande transpersoner inom sjukvården.
  • Reducera väntetider i vården och hos myndigheterna genom att ta bort onödiga möten, prövningar och obligatoriska ”provperioder”.
  • Avskaffa juridisk könstillhörighet och inför könsneutrala personnummer.
  • Avsluta all deportering av asylsökande HBTQ-personer till länder där de sätts i fara eller saknar grundläggande skydd och rättigheter.
  • Öka möjligheten att spara könsceller utan krav på diagnosen ”transsexualism”.
  • Sänk åldersgränsen inom transvården för unga transpersoner.
  • Öka möjligheten för alternativa könskorrigerande ingrepp såsom typer av orkidektomi och hysterektomi.
  • Öka möjligheten för sekundära transitionsbehandlingar såsom mastektomi eller hårborttagning.

Ni som är modigare än jag och är kvar, NI ÄR BÄST!

Polkon 2016

I helgen höll Ung Pirat 2016 års utgåva av sin politiska konferens Polkon, första gången sedan 2013 (?), och jag hade nöjet att delta i Göteborg. Utöver att hålla i passet om innovationspolitik och hålla tal om Piratpartiets organisation passade jag även på att fika med vår partiledare Magnus Andersson samt träffa vår nya drogpolitiska talesperson, Johan Svensson. Allt det hann jag med trots att jag under helgen mådde ganska dåligt mentalt och i sista minuten övervägde att inte åka.

Det är jättekul när pirater får en chans att träffas – någonting som inte händer allt för ofta. Vi älskar att umgås, trots att man kan gissa på motsatsen, och varje gång det händer pratas det om att det måste hända oftare. Och det måste det verkligen. Det är en chans att umgås med både nya och gamla människor, och att utbyta idéer och tankar på sätt som helt enkelt inte är möjliga på distans.

Förutom att delta på de vanliga aktiviteterna – främst att ta olika politiska frågor och diskutera igenom vår potentiella politik inom området – fick jag som sagt även chansen att tala. Jag pratade om hur partiet utvecklats på senare tid, om vår nya organisationsstruktur som togs fram över sommaren och om hur den utvecklas vidare. Jag pratade om de fem grenar som utgör Piratpartiets organisation, och lyckades dessutom inspirera ett antal att vilja vara med och arbeta med olika saker.

Väldigt kortfattat – kul! Den här typen av aktiviteter rekommenderas verkligen.

Att vara aki, gömd i namngarderoben

Namn är konstiga. Namn betyder så mycket, samtidigt som få får välja sina egna namn.

Namn är konstiga. Och jag har aldrig gillat mitt. Jag föddes som Anton Johansson. Bytte tillsammans med mitt syskon till Nordenfur när jag var nitton. Men jag behöll namnet Anton, namnet jag aldrig direkt hatat – men aldrig känt mig bekväm med.

Under så många år var jag aki, trots att det var en väldigt kort period då folk kallade mig det afk. Men på internet var det det enda jag var – ett nick online under en tid när jag hade få om några vänner afk. Då jag utan tvekan hade fler mobbare än vänner, under en period som täckte majoriteten av min uppväxt in i de senare tonåren. Jag levde på internet. Hade vänner på internet. Hette aki på internet, efter den japanska skådespelerskan Aki Maeda – en hyllning till min crush i filmen Battle Royale.

Men det dog ut, jag fick vänner afk som kallade mig Anton, facebookeran då nicks förlorade betydelse för riktiga namn inleddes och jag lät länge bli att över huvud taget tänka på namnet aki. Jag vet inte exakt när det började igen, men det började igen. Nyligen har jag börjat kallas aki igen, i första hand av de som står mig närmast och av människor jag precis lär känna.

Men jag har aldrig tidigare vågat. För vem får välja sitt eget namn? Vem är – som jag alltid tänkt på det – egoistisk nog att avgöra sitt eget namn och begära att alla använder det?

Någon dag kanske jag vågar bli öppen för allmänheten. Kanske om jag vågar publicera den här bloggposten trots allt. Men tills dess fortsätter jag gömma mig i namngarderoben.

Ett oväntat skräckscenario

Jag hade inte för ett ögonblick trott att Trump skulle vinna. Kanske för att jag vägrade tro på något så hemskt, trots att jag är den pessimist som jag är.

Så hur tryggt känns det exakt? Kanske snäppet mer otryggt efter att du slagits av en insikt. Insikten att ett enormt register över stora delar av världens befolkning – deras etniska ursprung, religion, sexualitet, könsidentitet, vilka de känner, vilka partier de röstar på – faller i hans händer. Att NSA, som kört på parollen ”samla allt”, ägs av en man som Donald Trump.

Hur jävla tryggt känns det?

PP segrar både på Island och på hemmaplan

Piratrörelsen segrar som sällan förr! I lördags nådde vårt isländska systerparti hela 14.5% i parlamentsvalet och blev näst största parti räknat i antal mandat – en tredubbling av deras senaste valresultat. Och idag ser vi nästa stora framgång i att maffiaprojektet Spridningskollen lägger ned, detta efter massiv kritik från Piratpartiet och från bredbandsleverantören Bahnhof.

Det är spännande att se denna utveckling, som kan kännas plötsligt. Men egentligen är det här en utveckling som ägt rum under en lång tid, under flera år. I slutet av 2014 stod det klart att vi behövde reformera hur vi arbetade som parti, med en tydligare, nytänkande struktur och med en mer renodlad politik. Sedan Magnus Andersson tillträtt som partiledare och Mattias Bjärnemalm tillträtt som vice partiledare har vi dessutom fått tydligare ledare som kunnat boosta moralen som aldrig förut.

Men arbetet är knappast slut. Succé är inte något som bara händer utan vidare, det är något vi ständigt måste kämpa för att nå. Nästa steg är att utvidga systemet med aktivistsamordnare samt utse nya talespersoner i fler politiska områden än någonsin förut. Här kan vi arbeta på två sätt med två syften samtidigt – aktivistsamordnare ser till att styra upp aktivismen i väldigt god tid för valen 2018 och 2019, medan talespersonerna får i uppdrag att utveckla vår nya politik, något som presenteras och röstas om på vårmötet 2017.

Allt händer. Nu. Vill du vara en del av det? Maila mig på anton@piratpartiet.se så hjälper jag dig hjälpa oss!

aki’s blog 2006-2016

Jag vågar vara lite ego ett tag.

Därför att för tio år sedan startade jag en blogg.

En blogg som hette aki’s blogg, på domänen blog.mangaworld.se. Jag, en patetisk fjortonåring som inte riktigt förstod vad världen var. Under en tid när jag för första gången utvecklat vänskap, allt på #hoggy-kanalen @ Efnet på IRC. Jag startade en blogg, något alla gjorde 2006. Som ett fåtal andra fortsatte jag att skriva, och i tio års tid har jag skrivit löpande med minst ett inlägg i månaden.

Jag fattade aldrig syftet med bloggen. Jag är inte helt säker på om jag förstår nu heller. Den täckte allt. ALLT.

Vänskap. Filmer. Spel. Allmän frustration.

Den följde mig i allt jag aldrig berättade om. Min sexdebut. Självskadebeteenden. Självmordsförsök. Många förhållanden och få vänner.

Den följde mig genom glädje och sorg, liv och dödkärlek och hat. Den följde mig genom min ständiga, underliggande vilja att lida. Den som var 2006. Den som är 2016.

Allt mer kom den att handla om politik. Om alla mina åsikter och tankar som är för många för att räkna med här. Två år in i bloggens historia blev jag pirat. Efter fyra till satt jag i partistyrelsen. Fyra år efter det är jag partisekreterare.

Den följde mig genom terror och sorg. Genom så jävla många tårar.

Den här bloggen är min äldsta vän. Den är, med undantag för min familj, det enda jag har kvar efter de här tio åren. Min vän. Min älskare. Min dagbok. Någonting att återvända sig till när allt annat förstörs, någonting som alltid finns där och alltid väntar på mig. Och ja, en smula patetiskt är det. En smula sorgligt. En smula pinsamt. Och en smula fantastiskt.

För tio år sedan startade jag en blogg. Jag vet inte om någon förstår hur viktig den varit för mig.

Tack.

Upprensning i sociala media

Jag har kommit till insikten att jag till en allt högre grad börjar bli någon slags offentlig person. Både politiskt inom Piratpartiet och jobbmässigt som en frontperson för min arbetsgivare inför många kunder.

Så jag gör en upprensning i sociala media. Inte för att jag skäms för någonting jag skrivit, utan för att det är olämpligt för exempelvis en (speciellt konservativ) kund läser om mitt sexliv. Jag raderar därför en massa gamla facebookposter, och har skapat ett separat privat twitterkonto dit följare måste godkännas. Det är i första hand där, på Twitter, som jag kommer att posta privata saker framöver. Du behöver inte bete dig annorlunda alls, förutom att följa nya kontot på Twitter om du vill fortsätta läsa privata saker. 🙂

Glhf!

Att inte be om hjälp

Jag mår lite kasst just nu. Eller ja, sämre än jag gjort hittills i mitt liv, och det är fruktansvärt ansträngande att över huvud stå ut.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om något bredare. Jag skrev om hur allt är på Facebook,1 (text i fotnoten) och bad då inte alls om hjälp. Ändå fick jag en lavin med just det, och jag upptäckte mig själv med att bli irriterad.

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Varför lägger de sig i? Varför tror de att de kan hjälpa mig? Varför tror de att jag inte redan får hjälp? Jag fick höra i mina öron självklara saker som att jag borde ha andra omkring mig. Att jag skulle söka hjälp i öppenvården. Se över mediciner. Ett antal skrev och erbjöd sig att lyssna om jag behövde prata.

Och jag blev irriterad, och blev irriterad på mig själv över att jag blev irriterad. De försöker bara hjälpa mig. Försöker hjälpa en vän de ser falla nedför ravinen. Och jag blir irriterad.

Jag insåg att min anledning till att bli irriterad var att det kändes som att de inte förstod. De förstod inte var jag var just nu, att jag faktiskt får hjälp på de flesta sätt jag kan och ändå mår som jag gör.

Att jag får regelbundna besök med en kontaktperson och en psykiatriker. Att jag går på tunga och höga doser mediciner som vägrar börja fungera. Att jag har i alla fall ett par vänner omkring mig jag kan prata med.

Men det är lite som att skriva ”blir du ens förvånad?” om random parti som beter sig illa. Det är liksom inget någon tjänar på, däremot betonar det hur pålästa vi måste vara och hur lite vi får bry oss när hemska saker händer.

Det är bra att alla så snabbt vänder sig till mig när jag mår skit, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag kunde inte uppskatta det mer. Inte för att jag behöver det just nu, utan för att det är en sådan sak som för ett fåtal år sedan räddade mitt liv. För att det är en sådan sak som räddar mängder av liv varje år.

Ni vänder er åt precis de som behöver det. Ni räddar så många liv. Jag kunde inte tacka er nog för det.

We all deserve love?

Jag lyssnade på Bo Burnham häromdagen, en låt i vilken han sjöng om hur ”we all deserve love”. Och jag tänkte vad jag tänkt ett par gånger förut. Att nej, det gör vi inte.

Vi kan inte säga att alla förtjänar kärlek, på samma sätt som vi inte kan säga att alla förtjänar ett jobb eller ett hem.

Det handlar inte om att ogilla någon och inte ge den den kärlek som personen i fråga vill ha. Det handlar om någonting betydligt viktigare än så – att vi alla förtjänar den grundläggande rätten att välja vilka vi älskar, och att inte påtvingas någonting annat. Det är den aspekten – att för att få måste någon annan också ge – som snabbt glöms bort.

Detsamma gäller med att det vore kul om alla som ville kunde ha ett bra jobb som de trivdes med och som gav dem den lön och de förmåner de var ute efter. Men det kräver också att någon vill anställa dem – att de ser det värde som de kan producera.

Detsamma gäller för den delen bidragssystem finansierade av skatter. Jag stödjer helhjärtat ett antal välgörenhetsorganisationer och donerar både till UNICEF, Läkare utan gränser och Djurens rätt. Men att påtvinga någon detsamma är, oavsett vad slutmålet är, idoti. Vi kan aldrig påtvinga en person att göra någonting mot hens vilja, oavsett hur gott vi anser syftet vara. Och det gäller även om du anser att det är lika fel att vägra att ge donationer som att massmörda – även en massmördare eller ett rasistiskt svin, liksom en anarkokapitalist, har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Folk stöter på mig relativt regelbundet, och de flesta av de jag tackar nej till när de frågar ut mig är inte dåliga människor – det är helt enkelt människor jag inte har något intresse av.

De förtjänar inte min kärlek, hur hemskt det än låter. Jag hoppas verkligen att de finner kärlek. Jag hoppas att de lever exakt det liv de önskar, om inte bättre.

Men jag tänker inte ge det till dem.

Försmak av min kommande bok

Någon gång under hösten 2016 släpper jag min nya bok, ”Dagen då Kajsa försvann: Stjärnors död och den eviga ensamheten”, och jag vill redan nu lägga upp en liten teaser. Det kommer antagligen att komma några fler löpande.

Den första av tre delar av boken heter ”Fuck cancer”, och handlar just om det. Här kommer två kapitel, ”Döden, del 2” och ”Fuck cancer”. Enjoy.


n-21. Döden, del 2

Jag levde länge utan död.

När min farfar dog hade jag inte ens insett att jag hade en farfar.

När Freddy dog av den där jävla vågen förstod jag knappt vad det betydde. Jag bara saknade min vän.

Sen träffade jag dig.

Sen träffade jag dig hos den där käpphästen i Hagsätra.

Sen började jag älska dig. Jag började förstå det lilla jag hade någon chans att förstå av din komplexitet, din skönhet, din vänlighet, all den kärlek du utstrålade.

Hur vi hatade varandra. Hur jag trots det på något vis kom att älska dig. Hur du skrek på mig när jag retweetade fel. Hur oense vi var om allt två personer kan vara oense om.

Jag fick förstå din sjukdom. Jag fick förstå vad det betydde.

Du kom undan ett tag. Jag trodde det var över. Du sade att det aldrig är över. Du sade att det kommer tillbaka. Jag vägrade tro dig.

Jag förstod den absoluta grunden i det som kallas nihilism, i en förvirrande värld där du vägrade acceptera det. Där du vägrade sluta leva. Där du vägrade sluta festa.

Där du fortsatte när jag knappt orkade fortsätta.

Och du hade rätt.

Det kom tillbaka.

Det kommer alltid tillbaka.

Jag minns festen vid Mariatorget där jag såg dig igen. Jag minns hur du kändes när jag höll om dig. Hur smal du var. Hur bräcklig du var. Hur förstörd du kändes. Och hur du log. Hur du levde livet som den jävla kämpe du var.

Hur jag kämpade för att inte gråta, kämpade för att inte säga ett ord. Jag inbillade mig att det var för din skull, och insåg inte förrän det var för sent att det var för mig, för mitt ego. Hur jag lät bli att fråga hur du mådde, för jag stod inte ut med att höra ditt svar.

Jag lovade att jag skulle besöka dig. Jag lovade att vi skulle ses igen.

Jag hörde att det var dags. Att sjukdomen skulle svälja din kropp till sist. Jag visste att det bara var dagar kvar. Jag skulle besöka dig den dagen. Jag skulle träffa dig en sista gång. Du sade att du skulle uppskatta det. Att du ville det, trots att vi inte ens var så nära som jag ibland vill intala mig.

Och det gick snabbare än jag hade trott. Och jag sköt upp det och jag fuckade upp.

Jag fick beskedet. Jag förstod att det hade hänt, och samtidigt förstod jag ingenting. Och jag skämdes. Jag hatade mig själv. Jag försökte föreställa mig att jag missförstod. Att det inte var sant.

n-20. Fuck cancer

Allt för många beskriver cancer som en kamp. Att den som dör “förlorat kampen”. “Förlorat striden”. En poetisk tolkning av sjukdomen som ett slag, något man förlorar eller vinner.

Men ingen vinner. Ingen klarar sig. Vi är alla små barnsoldater inför döden. Och att vinna striden insinuerar mer än något annat att det finns någonting att tjäna. En borg att ta över. En medalj att vinna.

Men det enda priset du får är det du får betala. Oavsett hur det går.

Att kalla cancer en strid är att förminska alla de som slagits, om man nu ska använda det dumma ordet. Att säga att den som förlorade inte kämpade tillräckligt hårt. Inte stod ut tillräckligt länge. Inte var tillräckligt stark.

Och att den hade något att förlora förutom sig själv.

Du var stark. Du var starkare än livet. Du log in i det sista. Du stod ut in i det sista. Och ändå låg du där och förlorade allt. Du förlorade dig sjäv, och mänskligheten förlorade en av sina starkaste kämpar.

Inte för att du var svag. Utan för att döden når oss alla, förr eller senare. Och för de flesta är det allt annat än något vi har minsta lilla möjlighet att påverka.

Du var stark. Och du stod ut, inte minst för dina vänner, för de som slogs för dig men aldrig hade en chans att vinna den strid som aldrig var.

Och den kärleken de visade dig, den glädje de visade dig, den matade din själ in i det sista.

Jag älskar de som hjälpte dig. Som var hos dig. Som tog chansen att älska dig till döden skiljde er åt.

Jag saknar dig så jävla mycket.

Och jag fick… nej.

Jag tog aldrig chansen att säga det.