Bokanalys: ”Kina: den haltande kolossen” (Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist, 2008)

Följande är en av läsmodulerna (läsmodul 1) jag skrev till kursen ”Nordostasienkunskap I – historisk och kulturell bakgrund” (NOA1) på Linköpings universitet under höstterminen 2011. Observera att texten inte får användas i elaka syften – du får inte påstå ägandeskap, du får inte använda den i kommersiellt syfte. Anledningen till att jag släpper den är om det finns de som är intresserade av att läsa om boken, och om det finns de som är intresserade av vad jag tyckte om den. Analysen finns även i PDF-format (bättre stiliserad) här. Fotnoter står listade längst ned på sidan.

“Kina: den haltande kolossen” av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist är en brett täckande beskrivning av 2000-talets Kina, med ständiga hänvisningar till och förklaringar av de förändringar som skett under andra hälften av 1900-talet. Boken är indelad i tre sektioner med ett antal mer specificerade kapitel var:

I sektionen Centrum diskuteras storstäder som Peking, som på kort tid utvecklats från en traditionell stad till en “megastad på tillväxtdrog”,[1] där tillökandet av stora byggnader och invånare går före många invånares vilja. Författarna har intervjuat pekingbor, vissa positiva och andra negativa till förändringarna. De tar upp fördelar som kulturen,[2] förbättrade levnadsstandarder och ökade möjligheter att bli rik och individuell,[3] och nackdelar som den miljon människor som tvingats bort från sina hem,[4] och minnesmärkta byggnader som rivits när de stått i vägen.[5] De diskuterar den förstärkta kinesiska ekonomin, och tar upp korruptionen som hjälpt många nya miljardärer att ta sig framåt.[6]

I sektionen Periferi diskuteras bondesamhället, de “växande klyftor[na]” mellan rika och fattiga som uppkommit sedan storstäder som Peking brett ut sig och blivit rikare.[7] Medan pekingbor blir rikare, sträcker sjukdomar ut sig över byarna, och 300 miljoner kineser lever under existensminimum.[8] Försöken till ökad demokrati, då bönder får möjlighet till någorlunda självkontroll, diskuteras i detalj,[9] liksom korruptionen som följt,[10] och blodgivarskandalen som började 1992, då hundratusentals bönder blev HIV-smittade då de sålde blod.[11] Författarna diskuterar situationen i Tibet, sökandet efter självständighet,[12] förstörandet av tempel och den sjunkande befolkningen av lamor,[13] och försöken att göra Tibet kinesiskt.[14] Författarna har även genomfört en intervju med tibetanernas ledare Dalai Lama,[15] i vilken han ger sin syn på Tibets läge och framtid. De diskuterar även de många byarna som velat se sig som inspirationen till James Hiltons Shangri-la,[16] och de tar upp balansen mellan en traditionell civilisation och turism.[17]

I den avslutande sektionen Fågelperspektiv diskuteras Kinas nutid och framtid ur ett internationellt perspektiv. Den kinesiska kulturen och politiken har stort utrymme, och författarna tar upp tolv orsaker till att Kina inte demokratiseras.[18] I en epilog gör författarna ett försök att sammanfatta de viktigaste slutsatserna i boken, samt diskutera Kinas politiska och ekonomiska framtid.[19]

Som någon som aldrig varit i Kina, och som aldrig läst speciellt mycket om Kina, slås jag lätt av de enorma nyanserna som författarna ger av landet.

När jag tänker på Kina tänker jag genast på de enorma städerna och de stora folkmassorna. I andra hand tänker jag på uråldriga tempel och traditionella kläder. Jag missar lätt de hundratals miljoner människor som bor utanför städerna, majoriteten av den kinesiska befolkningen. Jag visste förstås att dessa grupper fanns, och jag visste att de var många, men jag hade inget som helst grepp på hur många de var, hurdan den sociala och fysiska miljön var, och hur de klarade sig. I den längsta sektionen av boken, Periferi, diskuteras bondesamhället i detalj, och det var denna sektion som var mest intressant och tankeväckande för mig. Jag finner det fascinerande vad avstånden mellan byarna och städerna kan göra för att förstöra böndernas chanser till ett liv över existensminimum – författarna berättar bland annat om hur de var tvungna att överge sin bil när de reste mellan olika byar och den körde fast, och hur de fick ställa in besök till närliggande byar av den anledningen.[20] Detta visar ett tydligt exempel på vad vardagen kan innebära för bönderna. Jag har svårt att föreställa mig hur det är att leva i en värld där maten på bordet i mångt och mycket är ständigt beroende av ren och skär tur, och där du själv varje dag måste kämpa för liv och lem.

Trots att det jag främst tänker på när jag tänker på Kina är storstäderna som Peking, så har jag missat vad som hamnat i kläm. Vilka som hamnat i kläm. Författarna berättar om den dryga miljon människor som vräkts från sina hem i Peking på bara femton år, mot summor som i många fall bara skulle räcka till en mindre lägenhet i en förort flera mil från centrum.[21] På bara ögonblick blir tusentals människor av med sina jobb, sina studier, hela sin inkomst och stora delar av sin familj, sina vänner, sitt kontaktnät. Återigen är det i mångt och mycket rena avstånd som avgör vem som umgås med vem, vilket jobb som arbetarna har, och som direkt resultat vad de kan tjäna – det är inte nödvändigtvis någons fel, det är bara ett direkt resultat av en megastad på tillväxtdrog, som författarna kallar Peking.[22] Det är ett problem som vi inte har i Sverige, ett problem som är svårt att förstå för någon som mig, någon som tycker det är blodigt att behöva cykla en halvtimme till universitetet på morgonen.

Boken ger också en ganska bra introduktion till tibetkonflikten, i alla fall för den som redan är lite insatt i kulturrevolutionen och den tibetanska historian. För någon som inte är det, som jag, innebar det dock en del googlande för att få en ordentlig överblick, när författarna slängde sig med händelser och begrepp som om de var allmän kunskap även för en västerlänning med liten kunskap om nordostasiatisk historia. Jag gladdes över att författarna var med i den minoritet som inte hyllade Dalai Lama som en övermänsklig varelse, utan pekade ut brister, som hans ställning mot homosexualitet.[23]

Den avslutande sektionen ger en intressant överblick som till skillnad från vissa andra delar av boken[24] ger en tydlig förståelse av Kinas politiska och kulturella klimat i nutiden och framtiden. Den lista med anledningar till att Kina inte demokratiseras är speciellt intressant, och tydliggör i sig delar av boken i stort. Jag är här främst intresserad av de delar som utförligt diskuterar Kinas egna version av Internet. Författarna tar upp att medan många ser Internet och mobiltelefoni som vad som kommer att demokratisera Kina, så ser det inte ut som om det är så enkelt.[25] De diskuterar den enorma filtreringen som partiet gör på Internet, och hur partiet tycks se Internet som ett enkelt sätt att hitta politiska kritiker innan de gör för mycket skada.[26] Jag håller till viss del med författarna, men jag tycker mig också se att de förenklar diskussionen, och har svårt att se nyanserna. Jag tror att ett medium som Internet till stor del kommer att föra människor samman, inte slänga dem i fängelserna. Medan en kommunistisk regim alltid kommer att skapa martyrer som de som tas upp i boken,[27] tror jag det är ännu viktigare att de skapar tusentals vardagsmänniskor som ställer sig emot regimen, och som har röster som är starka nog att väcka åsikt, men som inte är farliga nog att straffa någon. Medan Internet till viss del kan användas som ett medel mot invånarna, tror jag att författarna underskattar vad det också kan göra för invånarna, mot regimen. Internet är i mina ögon inte en anledning till att Kina inte demokratiseras, det är en anledning till att Kina kan demokratiseras.

Bilden författarna ger av Kina är mångfasetterad men mörk – en realistisk och frank bild som vågar visa även de dunklaste hörnen. Det är ett Kina med stora klasskillnader, med svältande bönder och med storstadsmiljardärer. Författarna skriver själva i prologen till boken att deras mål inte var “att skriva en heltäckande Kinabok”, utan att “[ta] fasta på frågor som [de] inte tycker har belysts tillräckligt”.[28] Boken ger en överblick av de stående problemen i 2000-talets Kina, problem som Kina behöver åtgärda för att kunna bli en riktig ekonomisk och politisk stormakt, och för att undvika intern splittring. Samtidigt lyser optimismen ständigt igenom, när målet med boken inte alls är att göra narr av regimen och det politiska och sociala läget, utan snarare att belysa problemen för att de lättare ska kunna åtgärdas.[29]

Författarna hoppar hastigt mellan de positiva och de negativa aspekterna av storstädernas snabba utveckling, och intervjuer stadsbor av bägge åsikter. De låter påskina de komplexa system som ligger bakom en enorm stad som Peking,[30] och visar att det inte finns några enkla svar, istället för att finna ett enda kugghjul att skylla allting på. De visar på stora och förvirrande städer, där enskilda medborgare i många fall inte betyder någonting för maskinernas framfart,[31] samtidigt som de även pekar på de enorma möjligheter i dagens Kina som hade varit otänkbara för bara tjugo år sedan – möjligheter att starta upp egna företag och förtjäna förmögenheter,[32] möjligheter att uttrycka sig friare och mer individuellt.[33]Bilden som författarna ger av Kina är omöjligen helt rättvis – poängen med boken är som sagt inte att vara rättvis, utan att peka på de brister som finns och visa vad som kan göras. Inte att berätta vad som redan är utmärkt. Det kan mycket väl skapa en lätt pessimistisk bild, där HIV-epidemier[34] och svält[35] blir den enda bilden läsaren får av bondesamhället, men även om den är pessimistisk och mörk, så är den en ärlig bild.

Fotnoter

  1. Leijonhufvud, Göran och Engqvist, Agneta: “Kina: den haltande kolossen” (Albert Bonniers förlag, 2008), s. 11
  2. Leijonhufvud och Engqvist, s. 15
  3. Leijonhufvud och Engqvist, s. 16-18
  4. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35-36
  5. Leijonhufvud och Engqvist, s. 43
  6. Leijonhufvud och Engqvist, s. 54
  7. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81
  8. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81
  9. Leijonhufvud och Engqvist, s. 105
  10. Leijonhufvud och Engqvist, s. 111
  11. Leijonhufvud och Engqvist, s. 118
  12. Leijonhufvud och Engqvist, s. 143
  13. Leijonhufvud och Engqvist, s. 148
  14. Leijonhufvud och Engqvist, s. 155
  15. Leijonhufvud och Engqvist, s. 171
  16. Leijonhufvud och Engqvist, s. 189-190
  17. Leijonhufvud och Engqvist, s. 199
  18. Leijonhufvud och Engqvist, s. 230-247
  19. Leijonhufvud och Engqvist, s. 249-267
  20. Leijonhufvud och Engqvist, s. 82
  21. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35
  22. Leijonhufvud och Engqvist, s. 11
  23. Leijonhufvud och Engqvist, s. 173
  24. Speciellt diskussionen kring Tibet i kapitel 7 och 8, som tycktes anta en viss förkunskap hos läsaren, samt delar av sektionen “Centrum”, som tycktes anta en viss förkunskap om Kinas politiska klimat.
  25. Leijonhufvud och Engqvist, s. 237
  26. Leijonhufvud och Engqvist, s. 238-240
  27. Leijonhufvud och Engqvist, s. 239
  28. Leijonhufvud och Engqvist, s. 7
  29. Detta är tydligast i sektionen Centrum (s. 11-78), då författarna ständigt varierar mellan att diskutera storstädernas problem och offer, och deras fördelar och vinnare. De ger en bild av ett land på rätt väg, med enorm potential, men med problem.
  30. Dessa komplexa system och den förvirrande men oundvikliga byråkratin har störst del i kapitel 3 “Staden som försvann” (s. 31 – 52), som diskuterar vräkningarna och förstörandet av det klassiska Peking. Författarna går dock aldrig in i detalj på problematiken, vilket är förståeligt eftersom detta i sig skulle gå emot poängen (att den är omänskligt svår att förstå).
  31. Leijonhufvud och Engqvist, s. 35: “Över en miljon människor har tvingats bort från centrum sedan rivningsvågen började på allvar 1993. Myndigheterna har rätt att expropriera mark och fastigheter. Men ofta använder de brutala metoder och kränker då invånarnas mänskliga rättigheter när de ska tvinga boende att flytta.”
  32. Leijonhufvud och Engqvist, s. 59-60: “‘För 20 år sedan uppstod den första generationen entrepenörer i Kina. Men vi är den första generationen egna företagare som av egen kraft tjänar pengar och kan investera i nya affärer’, säger Yuan Dasheng.”
  33. Detta uttrycks återkommande genom boken, speciellt i sektionen Centrum (s. 11-78). Exempel på detta:

    • Leijonhufvud och Engqvist, s. 13-14: “[Shen Qing] var bland de första advokaterna som tog examen efter kulturrevolutionens laglöshet. Ett inslag i kulturrevolutionen 1966-1976 var att ifrågasätta alla auktoriteter, inklusive rättsväsendet. Godtycket och laglösheten ökade, men nu är advokatyrket på god väg att återupprättas.”
    • Leijonhufvud och Engqvist, s. 17: “Han har ingenting emot att grannarna får se att han har utlänningar på besök. När vi sedan sätter oss i konstlädersoffan framför den stora platt-teven säger han: ‘Om jag hade bjudit hem er när vi träffades för 25 år sedan hade jag blivit straffad.
  34. Leijonhufvud och Engqvist, s. 116-142 (kapitel 6. “Humanitärt skeppsbrott”).
  35. Leijonhufvud och Engqvist, s. 81-101 (kapitel 4. “Vanmakt och protester”).

Related posts:

Bookmark the permalink.