Carl Jonas Love Almqvist – Det Går An

This is an essay about 19th century writer Carl Jonas Love Almqvist’s swedish book Det GÃ¥r An, that I wrote in school last week (the entire essay is in swedish).

Carl Jonas Love Almqvist & Det går an

Carl Jonas Love Almqvist föddes i Stockholm i november 1793 och startade sin karriär redan 1819 med Murnis. 1834 skapade han den roman som skulle få honom att för alltid bli ihågkommen i Sveriges litterära hjärta, Drottningens juvelsmycke. Fem år senare skapade han sitt andra stora verk, Det går an.

Vid femton års ålder flyttade Carl till Uppsala för att på universitet där studera historia och filosofi. Efter avklarade studier flyttade han sedan tillbaka till Stockholm för att arbeta som ämbetsman. 1824 flyttade han till Värmland för att på en bondgård gifta sig med en fyra år yngre kvinna, för att sedan tröttna på lantlivet och resa tillbaka till Stockholm.

Efter ett tag kom det fram att han av en ockrare lånat en pengasumma som med dagens växelkurs kan räknas i miljoner. Efter att ha anklagats för minst tre mordförsök på mannen flydde han till Förenta Staterna. Han tog en ny identitet och gifte om sig. 1865 bestämde sig Carl för att göra ett försök att återvända hem, men han hann inte ända till Sverige. 1866 avled Carl Jonas Love Malmqvist i Tyskland.

Under första halvan av 1800-talet började romantiken. Kristendomen hade under nÃ¥got Ã¥rhundrade inte alls varit lika viktig som tidigare. Sveriges befolkning började förlora sin tro. Varför skulle man be varje kväll? Fanns det verkligen en gud? Gör vi verkligen rätt? Är minsta lilla smÃ¥sak, en bön före middagen, kyskhet tills man hittar den rätta, är det sÃ¥ viktigt? Kan man inte helt enkelt strunta i reglerna? Landets syn pÃ¥ religionen var i obalans. Plötsligt gjorde det ingenting om man missanvände Faderns namn, medan man för hundra Ã¥r sedan skulle bli dödad. Och frÃ¥gorna dök upp; mÃ¥ste man gifta sig? En mÃ¥nga decennier lÃ¥ng diskussion, som än i vÃ¥ra dagar – etthundrafemtio Ã¥r senare – existerar, lÃ¥g framför var svensks fötter, och alla väntade pÃ¥ ett svar, alla ville ha rätt. Och 1839, ur asken pÃ¥ alla sönderbrunna, ingen stans ledande diskussioner reste sig Carl Jonas Almqvist med sin punkt; en roman ägnad Ã¥t problemet, ägnad Ã¥t diskussionen. Det gÃ¥r an upprörde plötsligt mÃ¥nga svenskar, medan andra sÃ¥g alla svar elegant pekas ut genom denna skönlitterära följetong. Recensionerna, svaren och idiotiseringarna följde genast, och redan i slutet av samma Ã¥r kunde alla vara säkert beredda pÃ¥ en mÃ¥nga, mÃ¥nga Ã¥r lÃ¥ng diskussion med ständigt nya argument. De första responserna var visserligen positiva, men det skulle bli värre. Snart utkom hela böcker som respons, inte sällan med titlar i stil med Det gÃ¥r icke an eller liknande. För att friska upp diskussionen skrev Carl själv en anonym artikel i tidningen Freja där han förklarar varför han anser att kvinnor och män inte alls borde gifta sig, utan hellre helt enkelt skulle ha ett jämnlikt förhÃ¥llande. Efter detta vände dock all positiv respons. Carl fÃ¥r bland annat höra att Sara Videbecks (den kvinnliga huvudpersonen) beteende är allt för osannolikt och att kvinnan redan har alla rättigheter hon behöver.

Den första boken som kritiserade Det går an var Det går an. En tafla ur lifvet publicerad i februari 1840 av finländaren J.V. Snellman. Boken var en uppföljare som med Almqvists skrivsätt i boken parodiserade Saras och Alberts beteende och fick det att verka egoistisk, dumt och ogenomtänkt. Malla Silfverstolpe hette nästa författarinna, som anonymt gav ut boken Månne det gå an?, som även den var en uppföljare men ett slag för Almqvists armé. Så här fortsatte det i flera år, tills glöden lägren emellan allt saktare svalnade ned. Dock har egentligen inte diskussionerna avslutats, trots att folk kanske inte säger det rakt ut längre. Tänk på det som är insändare i tidningar, recensioner och så vidare, och du kommer se. Mycket är en del av denna tvåhundra år gamla, ännu pågående diskussion.

Det går an

Under en båttur med ångbåten Yngve Frey från Stockholm till Lidköping bekantar sig underofficern Albert med glasmästardottern Sara Videbeck. Efter att de under båtturen blivit relativt bra vänner bestämmer sig Albert för att följa den medresenärslöse Sara en bit på vägen, en bit som snart blir hela vägen fram. Speciellt Sara kritiserar boken igenom kyrkans grepp om samhället, och saker som på 1800-talet var så självklara som de kunde bli, som kvinnans rätt i samhället, och varför man ens gifter sig; det blir ju inte till någon kärlek för det.

Jag tror att boken egentligen var litet orealistisk redan när den publicerades – det fanns nog inte mÃ¥nga kvinnor som var sÃ¥ starka angÃ¥ende vad de trodde pÃ¥ sÃ¥som Sara Videbeck var i boken. Flera responser baserades dessutom pÃ¥ hennes osannolika beteende. Men självfallet är det än värre i dag. Hur mÃ¥nga kvinnor, och hur mÃ¥nga män skulle bete sig som karaktärerna i boken egentligen?

Boken var i min mening inte jobbig just genom språket; jag har inget som helst problem med äldre svenska. Men min bästa förklaring till varför jag inte precis älskar boken är helt enkelt att det inte är min genre, jag ogillar den här sortens böcker. Dessutom tror jag inte jag riktigt kan inse hur upprörande, hur ur mängden utstickande denna bok var. Som jag förstår det har samhället ändrats så avsevärt mycket sedan mitten av 1800-talet, att jag inte ens har något att jämföra Almqvists argument med. Dessutom känns historien så ogenomtänkt, men detta kanske helt enkelt kan bero på att det på den här tiden inte fanns mycket att försöka slå; historierna blir ju numera allt mer komplexa.

Related posts:

Bookmark the permalink.