Årskrönika 2016

Så här kommer min extremt långrandiga sammanfattning av 2016. Rekommenderad läsning är även Fabians, inte bara för att den är intressant utan för att den även handlar en del om mitt år. 🙂

Jag och min dåvarande flickvän Felicia, maj 2016.

2016 var ett stort år för mig relationsmässigt, både vad gäller vänskapliga och romantiska relationer. 2015 var året då jag verkligen vidgade min sociala sfär, och 2016 började det realiseras på ett helt nytt sätt. I slutet av 2015 hade jag flyttat till Stockholm, och snart började jag bygga upp ett helt nytt nätverk med vänner.

Jag började engagera mig mer på BDSMF-scenen och träffade fantastiska människor som Ruben, Karin, Fredrik, Hanna, Felicia och många fler. Felicia och jag utvecklade ett romantiskt förhållande under våren, utöver mina pågående relationer med Fabian och Ali, ett förhållande som dog när sommaren kom men som låtit oss förbli vänner. Någonstans här bestämde jag mig dessutom för att gå över från polyamori till relationsanarki, och sedan dess har jag känt mig sjukt mycket mer fri.

Under hösten fick jag någon slags social revolution, och på väldigt kort tid träffade jag två människor som kom att betyda mycket för mitt liv – Toni och Nikki. Ni tog snabbt över stora delar av min hjärna, och fortsätter att göra det för var dag som går. Under slutet av året träffade jag en person som kom att betyda väldigt mycket för mig, men där vår relation fick slås sönder innan den började röra sig dit jag hoppades. Och sist men inte minst träffade jag under slutet av året Lovisa, som börjat bli en allt större del av mitt liv.

Jag, Ali och Orlando dagen vi flyttade in på Kungsholmen, oktober 2016.

Relationer dog också. Under hösten separerade jag och Fabian, som jag var tillsammans med sedan början av 2015, och jag flyttade istället ihop med min fantastiska nya sambo Ali i en ny lägenhet på Kungsholmen. Fabian och jag förblir dock väldigt nära vänner, han är rentav den jag skulle klassa som min allra bästa vän.

Det här var också året jag fick en helt ny familjemedlem i min otroliga älskling Orlando. Jag och Fabian köpte vår lilla leonbergervalp under sommaren, men efter två månader valde Fabian att dra sig ur, samtidigt som vi separerade. Sedan dess har Ali blivit någon slags bonusförälder, och Fabian hälsar ofta på och ger honom presenter som en mysig morbror.

Men 2016 var också ett kasst år för mig vad gäller mina mentala problem. Det var året jag på allvar började få hjälp mot min bipolära sjukdom, men det var också året mina problem fick mig att krascha totalt. Jag gick in i en djup depression i september, som slutade med att jag blev inlagd i en vecka. Sedan dess har jag varit halvtidssjukskriven, något jag hoppas kunna ta mig ur nu i början av 2017.

Politiskt har mycket hänt. Det har varit ett händelserikt år globalt – brexit, PPs framgångar på Island, det amerikanska valet, främlingsfientlighet och situationen kring Daesh. Men det har också hänt en del för mig, inte minst att jag under våren gick och blev vald till partisekreterare för Piratpartiet. 2017 blir ett spännande år – det sista året innan nästa val!

Fabian och jag på väg till Bryssel, december 2016.

Jobbmässigt har det också hänt mycket. Jag har fått allt mer ansvar, lärt mig hantera mina uppgifter allt bättre, och utvecklats sjukt mycket som människa. Jag bytte under året titel från projektledarassistent till byggkoordinator, och fick dessutom en trevlig löneförhöjning. Allt går framåt!

I min djupa depression kände jag hur jag hade förlorat allt. Jag hade precis blivit dumpad av någon jag älskat mer än jag trodde jag kunde älska någon. Jag visste inte hur jag skulle klara av att ta hand om Orlando. Jag hade blivit vräkt. Det kändes som att alla på jobbet hatade mig. Att alla mina vänner hatade mig. Jag kände att jag var tillbaka där jag var för fyra år sedan.

Allt det har förändrats, och den jag kan ge creds åt för en väldigt, väldigt, väldigt stor del av det är Ali Gasanin. Du har hjälpt mig. Du har funnits där. Du har skyddat mig. Tröstat mig. Räddat mig. Det var du som gjorde 2016 till året jag överlevde en gång till. Tack.

Nu kör vi på, 2017.

Att inte be om hjälp

Jag mår lite kasst just nu. Eller ja, sämre än jag gjort hittills i mitt liv, och det är fruktansvärt ansträngande att över huvud stå ut.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om något bredare. Jag skrev om hur allt är på Facebook,1 (text i fotnoten) och bad då inte alls om hjälp. Ändå fick jag en lavin med just det, och jag upptäckte mig själv med att bli irriterad.

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Mind är en fantastisk organisation som driver självmordslinjen 90101. De letar ständigt både donationer och volontärer: www.mind.se

Varför lägger de sig i? Varför tror de att de kan hjälpa mig? Varför tror de att jag inte redan får hjälp? Jag fick höra i mina öron självklara saker som att jag borde ha andra omkring mig. Att jag skulle söka hjälp i öppenvården. Se över mediciner. Ett antal skrev och erbjöd sig att lyssna om jag behövde prata.

Och jag blev irriterad, och blev irriterad på mig själv över att jag blev irriterad. De försöker bara hjälpa mig. Försöker hjälpa en vän de ser falla nedför ravinen. Och jag blir irriterad.

Jag insåg att min anledning till att bli irriterad var att det kändes som att de inte förstod. De förstod inte var jag var just nu, att jag faktiskt får hjälp på de flesta sätt jag kan och ändå mår som jag gör.

Att jag får regelbundna besök med en kontaktperson och en psykiatriker. Att jag går på tunga och höga doser mediciner som vägrar börja fungera. Att jag har i alla fall ett par vänner omkring mig jag kan prata med.

Men det är lite som att skriva ”blir du ens förvånad?” om random parti som beter sig illa. Det är liksom inget någon tjänar på, däremot betonar det hur pålästa vi måste vara och hur lite vi får bry oss när hemska saker händer.

Det är bra att alla så snabbt vänder sig till mig när jag mår skit, oavsett om jag behöver det eller inte. Jag kunde inte uppskatta det mer. Inte för att jag behöver det just nu, utan för att det är en sådan sak som för ett fåtal år sedan räddade mitt liv. För att det är en sådan sak som räddar mängder av liv varje år.

Ni vänder er åt precis de som behöver det. Ni räddar så många liv. Jag kunde inte tacka er nog för det.

Sömn

Jag har alltid haft problem med sömn.

Nähä, tänker du, vem fan har inte problem med sömn?

Men mina problem är lite konstiga. Och fördelaktiga. Och ja, det här är ännu ett inlägg i den serie inlägg där jag i alla fall försöker belysa och uppmärksamma mentala problem som relativt få egentligen känner till eller tänker på.

Young beautiful woman sleeping in bed close-up

Jag har alltid haft ett betydligt mindre sömnbehov än i princip alla andra jag känner, någonting som jag det senaste året insett beror på bipolär sjukdom, som kraftigt påverkar sömnmönster. Under uppeperioder av sjukdomen tenderar kroppen att hantera allt med mycket mer energi, vilket i många fall resulterar i att inte behöva sova alls lika länge som under friska eller depressiva perioder.

I mitt fall sover jag under en uppeperiod ungefär 3-4 gånger så lite som under en nereperiod, och då behöver jag inte sova speciellt mycket under en nereperiod, kanske främst för att mina sådana inte är alls lika tunga som uppeperioder . I en depression sover jag runt 7-9 timmar, när jag är frisk sover jag runt 7-8.

I en uppeperiod – alltså inte en full fledged mani utan snarare hypomana episoder, det vill säga perioder där jag är mer speedad och energisk men det inte påverkar mitt liv avsevärt negativt – sover jag i genomsnitt 3-6 timmar, extremt sällan över sex och relativt sällan över fyra. I djupare manier sover jag sällan över tre timmar, och ofta inte mer än en och en halv eller två timmar.

Det spännande med de sömnmönster som bipolär sjukdom ofta resulterar i är att de sällan orsakar några större problem. Det är inte så att jag sover ett fåtal timmar för att jag inte kan somna, och sen går jag trött hela dagen. Jag sover ett fåtal timmar för att jag inte behöver mer. För att jag vaknar utvilad efter bara ett par timmar, redo att sätta mig och jobba. Det här är alltså den typ av sömnproblem som är rätt cool och riktigt praktisk. Ännu ett exempel på hur priviligerad jag är.

Så vad gör jag med tiden? Mestadels är jag bara uppe sent och går upp när andra med jobb går upp. Jag och min pojkvän går och lägger oss ungefär samtidigt, de flesta dagar runt 2-4. Jag går sedan upp 7 och jobbar, medan han sover vidare och börjar jobba 10-12. Han ligger och sover just nu, liggandes bredvid mig i sängen medan jag bloggar. Det är kul att det kan öppna upp nya sociala möjligheter som att bjuda hem till en fest oberoende av huruvida jag ska jobba dagen efter.

Men periodvis har jag gjort vad jag generellt känner är snäppet mer produktivt – att gå och lägga mig vid normal tid och gå upp skrämmande tidigt. Jag hade en period när jag var runt nitton år, där jag gick upp 4 varje morgon. I en annan brukade jag gå upp vid sextiden när jag sov hos min dåvarande flickvän, och satte mig att programmera eller läsa i några timmar innan hon gick upp.

Så jag vet inte, jag kanske borde prova samma sak igen. Somna någon gång mellan midnatt och två på natten. Gå upp runt 4-6 och gå ut och jogga, börja jobba tidigare, umgås med vår hund. Det kanske skulle fungera.

Så nu börjar jag. Klockan är 23:13. Godnatt.

Hatet som vägrar dö

Jag har alltid hatat mig själv.

Det där låter så himla mörkt. För att inte tala om komplimangsfiskigt. Det är svårt att säga det rakt ut utan att verka som att jag söker någon slags bekräftelse eller att jag vill höra hur fin jag är. Det är just därför det är så svårt att skriva det här – för att jag vet att jag inte har någon som helst chans att övertyga dig att jag inte söker din bekräftelse. Jag kommer inte att tro dig vad du än säger, och den här texten är skriven till mig mer än någon annan.

För den som läst min bok Home och till någon grad förstått vad den handlat om är det här kanske ingen vidare överraskning. Som en överdriven autobiografi sträcker den ut min själ bredare än jag trodde jag kunde göra, och jag går djupt in i det jag alltid känt. Att jag hatar mig själv. Att jag äcklas av mig själv. Att jag aldrig skulle vilja träffa mig själv.

Jag vet att jag är relativt populär. Jag vet att jag uppfattas som kapabel, intelligent, charmig, snygg, bra i sängen. Och jag håller med.

Men allt det säger ingenting om hur jag beter mig mot andra. Det avslöjar inte hur jag trycker ned mina vänner, hur jag förstör för andra utan att ens tänka på det. Det förtäljer inte alla de gånger jag skrikit på de som försökt hjälpa mig. De gånger jag uttryckt så djupt hat mot de jag älskar att det enda sättet att ta det tillbaka är att vända det mot mig själv.

Det förtäljer inte alla de jag inte längre pratar med, helt enkelt för att jag inte står ut med den människa jag är i deras närhet. Alla de jag undviker när jag mår det minsta dåligt, och de som ständigt får stå som en konstant beskjuten mur mellan mig och världen. Och speciellt du, Ali, för jag vet att det är dig jag tar ut det på som mest, trots att jag älskar dig så mycket och trots att jag verkligen inte vill det.

Jag är bra på mycket. Jag kan åstadkomma mycket. Jag är jävligt bra på det mest jag lägger mig i. Men jag är en hemsk människa.

Jag har länge spekulerat i om jag egentligen är en psykopat. Att jag brister i någon slags grundläggande empati. Men det stämmer inte heller. Det har aldrig varit att jag inte brytt mig om andra – jag har bara aldrig lyckats visa det. Det är ett stående skämt bland mina vänner att när jag försöker vara snäll blir de bara creeped out, och det har jag fullständig förståelse för. Att vara snäll kräver en enorm ansträngning, och jag har svårt att hålla det i mer än ett par minuter.

Jag vill vara en bra människa. Jag har alltid velat det. Men jag har aldrig lyckats – inte när jag var ett barn, inte i tonåren, inte nu. Men jag kommer aldrig ge upp i mina försök att bli en sådan person som jag själv kan tycka om.

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag tror det här är något slags sätt att be om ursäkt, även om jag vet att jag även då bara skulle förstöra allt igen. Men jag menar det jag säger. Jag älskar dig. Jag älskar mänskligheten. Jag älskar godheten. Och jag önskar jag kunde vara en del av den.

Jag vet att du läser det här som ett rop på uppmärksamhet eller ett rop på hjälp. Det är det inte.

Men jag kan aldrig övertyga dig om det, och det gör så jävla ont.

En twitterrant om bipolär sjukdom

Jag har menat att skriva mer om mina bråk med mental ohälsa sedan jag skrev ett inlägg om att leva med bipolär sjukdom. Men ibland händer det istället bara spontant på Twitter.

Att komma ut som bipolär

Jag har kommit ut så många gånger nu, på så många vis och för så många saker – ett utmärkt bevis på vår individualiserade, intersektionella värld, där alla faktiskt har någonting som får dem att sticka ut från massorna. Jag har pratat om mina politiska åsikter, om sexualitet och förhållandeformer, och om mitt liv. Men jag har sällan riktigt gett mig in på mental ohälsa.

Roller coaster

Under mina tonår, med start när jag var runt 14, begravdes jag i en serie djupa depressioner som påverkade mitt skolarbete och mitt sociala liv något enormt. Under den femårsperiod som följde var mitt liv en blandning av fysiskt självskadebeteende och självmordsförsök, vilket jag diskuterade i min bok ”Home”.

Jag lyckades, trots minimal hjälp från sjukvården, ta mig ur den onda cirkeln. Jag började på gymnasiet och sedan universitetet och lärde mig hur jag kunde hantera mina allt mer extrema humörsvängningar. Jag lärde mig att söka hjälp när jag behövde, lärde mig att sätta upp regler för mig själv för att minska skadorna. Allt började gå bra.

Under hösten 2015 besökte jag en vårdcentral efter konstant tjat från bägge mina partners. När jag berättade om mina problem (extrem viktnedgång, minskad aptit, varierande sömnmönster, skakningar, plötslig medvetslöshet utan förvarning) skickades jag nästan genast vidare till en psykiatriker som efter tester diagnoserade mig med bipolär sjukdom, generaliserat ångestsyndrom och helt enkelt stress.

bipolar

Bipolär sjukdom är ganska så förjävligt. Grunden i bipolaritet (tidigare känd som manodepressivitet) är kraftiga humörsvängningar, där patienten pendlar mellan en period av depression och en period av hypomani. Hypomani, som när det är kraftigt nog övergår till mani, är en period då patienten är mer upprymd och rastlös och, om det inte går för långt, mer produktiv och har ett mindre sömnbehov.

På den nivån kan en hypomanisk episod vara fördelaktig och trevlig. Det är skönt att inte behöva sova lika mycket, att vara motiverad, glad och effektiv. Problemet uppstår när det övergår till allvarligare manier, som riskerar att resultera i en total psykos och verklighetsfrånvända vanföreställningar och extrem megalomani att likna med gudskomplex.

Det är vanligt att sjukdomen först visar sig i form av depressioner, för att sedan supplementeras av maniska perioder i tjugoårsåldern – som det varit för mig. Jag har gått från att ha haft kortare depressioner till att det senaste året i princip fullt ut styrts av min sjukdom på ett väldigt obehagligt sätt. Jag lever idag nästan varje dag antingen i en depression eller ett ansträngande maniskt tillstånd, och när det inte räcker kommer dessutom kraftiga och oanmälda panikångestattacker. Det rekommenderas inte.

Det senaste året har jag steg för steg känt hur mitt liv blivit allt svårare att hantera. Mina humörsvängningar har förvärrats, och mina depressioner har blivit något lindrigare mot att mina maniska episoder förvärrats till den graden att jag regelbundet undviker mänsklig kontakt bara för att jag inte litar på mitt beteende. Mina mer extrema manier har lett till att jag fått arbeta extremt mycket under korta perioder för att komma ifatt vad jag missat under sjukdomsperioderna, vilket i sig ökat stressen och lättare utlöst nya sjukdomsperioder.

tl;dr: Det är hemskt.

Men – jag har äntligen kommit så pass långt som att börja få behandling. Tack vare en fantastisk psykiatriker på Uppsalas avdelning för unga vuxna påbörjade jag i veckan behandling med quetiapin, en stämningsstabiliserande substans som mer eller mindre ska ta bort extremerna och, ja, stabilisera humöret någonstans i mitten. Den stora nackdelen är quetiapins sövande effekter, som gör att jag (även om det förhoppningsvis snart går över) nu går runt och känner mig som en zombie. Jag har också börjat ta prometazin för ångest, även om jag inte tycker de påverkar avsevärt.

Saker rör sig framåt, och jag är hoppfull. Jag vill inget hellre än att må bra igen, och det gör ont att veta att det aldrig kommer att bli helt perfekt. Medicin kan lindra, terapi kan lindra, och genom att anpassa livet går det att minska på de negativa konsekvenserna. Men det försvinner aldrig helt och hållet. Det är det som är plågsamt.