Drömmar på sistone

Har kommit ihåg många drömmar på sistone, vilket är ovanligt.

1. Terrororganisationen och Nikki

Drömde att jag var med i någon slags överstatlig organisation som skulle jaga och avrätta medlemmar ur en vänsterterroristorganisation.

När jag sedan får veta att Nikki är med i organisationen och är mitt senaste uppdrag försöker jag vägra döda min flickvän (jag var helt okej med att hon dog, men ville inte göra det själv). Jag flydde och blev jagad på moped upp för några snöiga klippor.

2. Ali överger mig

I en annan dröm hade Ali övergett mig, men jag minns inte mycket mer än så. Vaknade helt förstörd i tårar.

3. Slottet med Matti (den långa och någorlunda logiska drömmen)

Jag, Fabian, Isabelle och Lovisa var på något event med Ung Pirat i ett slott utanför Stockholm. När Isabelle och Lovisa drog iväg och letade efter dem hittade jag en söt kille som hette Matti. jag skulle precis gå ned på honom när Lovisa såg oss, fick panik och sprang iväg. Jag sprang efter.

Sen träffade jag på Fabian på ett café, han hade tydligen tagit MDMA och jag frågade hur det var med honom. Han sade att sånt frågar man ju inte, och när jag frågade varför blev han allt mer högljudd och folk på caféet började titta på oss varpå jag blev nojig. När Fabian vägrade sluta skrika på mig gick jag därifrån.

Sen insåg jag att vi skulle med samma buss hem, så jag väntade på honom utanför caféet. När han inte dök upp tänkte jag att han redan var på busshållplatsen och att jag nästan skulle missa bussen, så jag sprang dit.

Jag hann precis med en buss men var väldigt förvirrad över vart den egentligen skulle. När jag såg ”Stockholm Cityterminalen” annonseras ut i bussen hoppade jag snabbt av, råkade först få med någon annans väska men hann byta till min.

När bussen åkte igen såg jag från busshållplatsen att den inte alls stannat vid Cityterminalen – jag hade sett slutstationen, inte nästa stopp. Så jag började kolla efter nästa avgång, men hittade en cool digital busstabell som bytte mellan busslinjer när man drog i en spak.

Plötsligt hade jag en sjuk massa packning vid busshållplatsen, som jag hade stulit. Först tänkte jag att det ju var nice, sen påmindes jag om konceptet att det gav mig väldigt lite medan de jag stulit av förlorade väldigt mycket. Så jag lämnade allt efter mig på hållplatsen.

4. Ali och telefonen

Sen skulle Ali fånga min telefon och lovade att om hon missade kastet skulle hon betala en ny om den gick sönder. Sen började hon chatta, och när jag kastade slog den i marken och skärmen sprack. Hon höll sitt löfte och köpte en ny.

5. Cigg och Disney på MoS

Sedan var jag på Mall of Scandinavia, men ännu mer turistigt än det är nu. Jag skulle köpa cigg och hann precis till en kiosk innan de stängde (de hade börjat släcka). När priset för John Silver var överprisade 77 kronor blev jag sur, sen blev det något fel med kortet precis när nästa kund kom, så medan kassören var distraherad med hen tog jag kortet och ciggen och stack utan att betala. Ciggen var sedan söndriga och våta, så det var värt att stjäla dem.

Bredvid kiosken var en tom affärsyta som jag listade ut hade varit en Disney-shopp, som hade kvar en massa prydnader, DVD-skivor och böcker. Jag gick igenom vad jag kunde stjäla (jag börjar se ett mönster). Sen kom Stoffe Marry Hultman förbi och filosoferade om vad vi skulle stjäla.

Och that’s about it.

Upprensning i sociala media

Jag har kommit till insikten att jag till en allt högre grad börjar bli någon slags offentlig person. Både politiskt inom Piratpartiet och jobbmässigt som en frontperson för min arbetsgivare inför många kunder.

Så jag gör en upprensning i sociala media. Inte för att jag skäms för någonting jag skrivit, utan för att det är olämpligt för exempelvis en (speciellt konservativ) kund läser om mitt sexliv. Jag raderar därför en massa gamla facebookposter, och har skapat ett separat privat twitterkonto dit följare måste godkännas. Det är i första hand där, på Twitter, som jag kommer att posta privata saker framöver. Du behöver inte bete dig annorlunda alls, förutom att följa nya kontot på Twitter om du vill fortsätta läsa privata saker. 🙂

Glhf!

We all deserve love?

Jag lyssnade på Bo Burnham häromdagen, en låt i vilken han sjöng om hur ”we all deserve love”. Och jag tänkte vad jag tänkt ett par gånger förut. Att nej, det gör vi inte.

Vi kan inte säga att alla förtjänar kärlek, på samma sätt som vi inte kan säga att alla förtjänar ett jobb eller ett hem.

Det handlar inte om att ogilla någon och inte ge den den kärlek som personen i fråga vill ha. Det handlar om någonting betydligt viktigare än så – att vi alla förtjänar den grundläggande rätten att välja vilka vi älskar, och att inte påtvingas någonting annat. Det är den aspekten – att för att få måste någon annan också ge – som snabbt glöms bort.

Detsamma gäller med att det vore kul om alla som ville kunde ha ett bra jobb som de trivdes med och som gav dem den lön och de förmåner de var ute efter. Men det kräver också att någon vill anställa dem – att de ser det värde som de kan producera.

Detsamma gäller för den delen bidragssystem finansierade av skatter. Jag stödjer helhjärtat ett antal välgörenhetsorganisationer och donerar både till UNICEF, Läkare utan gränser och Djurens rätt. Men att påtvinga någon detsamma är, oavsett vad slutmålet är, idoti. Vi kan aldrig påtvinga en person att göra någonting mot hens vilja, oavsett hur gott vi anser syftet vara. Och det gäller även om du anser att det är lika fel att vägra att ge donationer som att massmörda – även en massmördare eller ett rasistiskt svin, liksom en anarkokapitalist, har rätt till grundläggande mänskliga rättigheter.

Folk stöter på mig relativt regelbundet, och de flesta av de jag tackar nej till när de frågar ut mig är inte dåliga människor – det är helt enkelt människor jag inte har något intresse av.

De förtjänar inte min kärlek, hur hemskt det än låter. Jag hoppas verkligen att de finner kärlek. Jag hoppas att de lever exakt det liv de önskar, om inte bättre.

Men jag tänker inte ge det till dem.

Veganglass den stora nya trenden på Sigep 2016

Massor med veganglassmaker runtom i hela mässan, från ett flertal tillverkare.

Massor med veganglassmaker runtom i hela mässan, från ett flertal tillverkare.

I helgen var jag med jobbetSigep-mässan i Rimini, Italien. Sigep är en fantastisk mässa som fokuserar på allt som har att göra med tillverkningen och försäljningen av glass, konfektyr och bakverk, och fyller Rimini Fieras enorma lokaler med glass, kaffe, choklad, bakverk, och allt som har någon som helst koppling till det. Jag var främst där för att kolla in nya glassmaskiner och glassdiskar, men kunde inte låta bli att märka den stora trenden som översköljde mässan.

Jag hade precis blivit vegan när jag besökte Sigep senast, i början av 2014. Då fanns det absolut ingenting där för mig, annat än någon espresso. Veganglass var helt enkelt inte en grej. Nu var veganglassen omöjlig att missa – med allt från enorma reklamskyltar vid ingångarna till hundratals olika smaker man kunde prova på.

En av ett antal broschyrer om veganglass som delades ut på Sigep.

En av ett antal broschyrer om veganglass som delades ut på Sigep.

Ett antal tillverkare passade på att skryta om sina nya produkter, och det var långa köer med vad jag gissar var både veganer och ickeveganer som ville prova. Även tillbehörsavdelningarna hade smittats, och bland annat flera glasstruttillverkare presenterade veganska alternativ. Detsamma gällde andra områden, och det fanns exempelvis ett antal bakverk som skyltades som veganska.

Även utanför mässan syntes fenomenet – för första gången någonsin såg jag skyltar som marknadsförde caféer som veganska, och de hade tydliga skyltar vid olika bakverk. Jag lyckades för första gången någonsin i det här landet äta en vegansk, god och mättande frukost ute i form av en fantastisk croissant.

Ett antal stora reklamskyltar för veganglass syntes runtom på mässan, bland annat denna vid ingången.

Ett antal stora reklamskyltar för veganglass syntes runtom på mässan, bland annat denna vid ingången.

Veganglass har växt i alla fall på den svenska marknaden, i takt med andra veganska produkter, de senaste åren. Bland andra Oatly har lanserat helt okej burkglass som finns i de flesta mataffärer, Rice-glass i strut finns lite här och var (men det är snarare ett undantag) och mer är på gång – bland annat Ben & Jerry’s meddelade i höstas att de arbetar på veganglass gjord på mandelmjölk. Men att det växt så här mycket, och speciellt på den italienska marknaden (det här är landet som när jag pluggade där för några år sedan inte hade ett väletablerat ord för ”vegetarian”), var en rejäl chock.

Så vad betyder det? På kort sikt, vi kommer att se fler veganska alternativ på marknaden, både internationellt och i Sverige. Så stora trender från mässor som Sigep tar sig alltid runt. Räkna med mer veganglass, i alla fall i de större glassaffärerna och proffsgelaterierna. Och på längre sikt? Omöjligt att säga. Det kan vara en kortvarig trend, det kan stanna kvar. Only time will tell.

Grattis till Wikipedia på femtonårsdagen!

Wikipedia är en av de där sidorna som bara tas för givet av så enorma delar av befolkningen, en av de få sidor som nästan är som en statlig institution.

För min generation av 1990-talister är Wikipedia något som nästan alltid funnits där, något som alltid hjälpt oss när vi letat efter snabba fakta och detaljerad information. Ett ställe där man kunnat hitta en bra, tydlig överblick tillsammans med källhänvisningar och bra tips på hur man kan lära sig mer. Det är lätt att glömma att det faktiskt inte är en kubrisk (nymyntat ord, grattis världen) monolit utan snarare produkten av miljoner människor som samarbetar och genom hårt arbete lyckas skapa något fantastiskt.

Jag har tappat bort mitt ursprungliga wikimediakonto, men minns hur jag började redigera någon gång på högstadiet. Jag lade upp bilder och blev överlycklig när de spreds, med eller utan creds till mig. Jag minns hur överlycklig jag blev när en veteran tackade mig för mitt hårda arbete på någon ursprungligen liten artikel (antagligen någonting om fysik eller kvantmekanik). Att vara med och hjälpa till på en wiki, helt gratis, helt utan något obligatoriskt tack, är en fantastisk känsla. Och det är någonting jag planerar att fortsätta med.

Wikipedia fyller idag femton år, och jag är väldigt optimistisk för framtiden.Wikipedia är det perfekta exemplet på vad som kan åstadkommas med ett fritt internet, hårt arbetande individer, och en stark svärm. Med min gamla kollega Anna Troberg som ny verksamhetschef för Wikimedia Sverige är jag otroligt spänd inför vad som komma skall, både för Wikipedia i stort och den svenska sidan.

Femton år till!

Läsvärt på Wikimedias blogg 1, 2.

Stöd mig på Patreon

Jag älskar politik och jag älskar att skriva, och jag grämer mig över hur jag måste jobba för att tjäna in pengar till hyra och mat när jag egentligen vill lägga all min tid på politik. Samtidigt är jag egenföretagare, där min lön direkt korrelerar med hur mycket tid jag lägger ned – en månad där jag arbetar mycket politiskt tjänar jag knappt en krona.

Jag vill blogga. Jag vill skriva debattartiklar. Göra politiska utspel. Ställa upp i debatter. Väcka opinion. Leda manifestationer och demonstrationer. Skapa kampanjsidor. Allt det där som inte betyder någonting när jag i slutet av månaden måste betala hyra eller köpa mat.

Samtidigt vet jag att det finns en del där ute som uppskattar allt det jag gör och gärna vill att jag gör mer. Jag frågar därför er, svärmen – vill ni hjälpa mig? Ni ger mig någon tia eller mer i månaden, jag lägger mer tid på allt mitt ideella engagemang. Har vi en deal?

Följer du min blogg har du lite koll på mina politiska åsikter – jag är pirat, jag är frihetlig, jag är progressiv. Jag älskar framtidspolitik – allt det där vi inte pratar om idag, om hur modern teknik och internet påverkar vår värld och hur vi måste tänka både ur ett progressivt perspektiv och ett som värdesätter privatpersoners integritet. Det är en röst som hörs alldeles för dåligt i det svenska debattklimatet 2015.

Det finns mycket saker jag vill göra, men som jag ständigt skjuter upp för att jag inte har tiden som krävs – här är bara några exempel.

  • Blogga fler och längre texter med analyser om politik idag och hur det ser ut från ett piratperspektiv.
  • Dra igång Snowden.se, en sida som berättar om Snowdens avslöjanden och hur de påverkar oss – en sida som legat på is i månader.
  • Skriva fler debattartiklar, med en målsättning på ett par i veckan – när jag väl skriver och skickar in dem brukar de komma ut i tidningen, det handlar helt och hållet om tidsbrist från min sida.
  • Försätta arbetet med min bok ”Samla allt”, som diskuterar massövervakningens utveckling, varför den är dålig, och vad vi kan göra åt den.
  • Skapa en nyhetsportal som diskuterar politik ur ett framtidsperspektiv, med fokus på modern teknik, internet och integritet – det här är den största av drömmarna, men vore det inte riktigt, riktigt coolt?

Det här är bara fem exempel, och det finns tusentals till. För varje krona jag får in har jag mer tid att lägga på detta och se till att det blir gjort – jag behöver bara din hjälp.

Tack!

Polisen på Twitter, ett vara eller icke vara?

En av de många häftiga saker som internet lyckats slänga åt oss är myndigheters närvaro på sociala medier. Det är faktiskt otroligt intressant att få en inblick i både polisers, tjänstemäns och politikers vardagsarbete, och det skapar otroliga möjligheter till direktkommunikation på ett sätt som aldrig förut varit möjligt.

Men ibland brister det, och det är då jag blir lite mer kritiskt. I måndags fick polisen i Värmland rejält med kritik efter att ha jämställt LSD och heroin som lika farliga på sin facebooksida. Någonting som både bidrar till mångas misstro för polisen, och som faktiskt är skadligt i hur privatpersoner, poliser och vårdcentraler behandlar individer som är påverkade av de olika drogerna.

Vad som antagligen är värre, tidigare idag (torsdag) fick polisen i Södermalm rejält med skit på Twitter efter att de skrivit om hur en krögares överservering av alkohol ”bidrog till en våldtäkt”.

Det är ett enormt problem att polisen, som håller i våldsmonopolet och har som sin enda uppgift att skydda folket, skuldbelägger saker som alkohol och oansvariga drickare och krögare snarare än att prata om problemet med att folk våldtar. Det är aldrig, aldrig, aldrig alkohol som står som ansvarig bakom en våldtäkt – det är en våldtäktsman som är den enda ansvarige, alltid. Alkohol, eller för den delen en överserverande krögare, ”bidrar” lika mycket till våldtäkt som en kort kjol bidrar, lika mycket som en flört bidrar. Det bidrar lika mycket som att jag inte har galler för mina fönster bidrar till ett inbrott.

Polisen försökte självklart snabbt påpeka att skulden helt ligger på den som våldtog, men att det ”troligtvis inte [skulle ha] inträffat om inte alkohol funnits med”. Med andra ord ungefär samma sak som att jag inte skulle ha blivit nedslagen i åttan om jag bara hade låtit bli att hänga med en vän som var bög (true story).

Nej, alkohol bidrog inte. Och vi kan inte börja ge oss efter de som faktiskt bidrog, förrän vi kunnat upphöra med den här sortens simplistiskt tänkande.

Självmord undgår ingen

Robin Williams dog i natt. Polisen misstänker självmord. Och det enda jag kan tänka på är hur självmord inte undgår någon.

Det sterotypa citatet vid varje självmord är ”jag kunde aldrig tro att hen skulle göra något sådant – hen var alltid så lycklig, så framgångsrik, saker gick så bra.” Och nu blir det tydligare än någonsin hur de flesta helt enkelt inte har en aning. Den som står någon nära kan ha en chans, men alla andra har ingen aning om vad som händer på insidan.

Jag skrev för en tid sedan om mina upplevelser, och hur det som räddade mig var orden från två anonyma människor som lyckades intala mig att jag faktiskt betydde någonting för andra. Det finns få personer som kan ha varit så värdefulla genom sin blotta existens som Robin Williams. Och ändå händer det.

Williams var en av de som hjälpte mig när jag gick igenom de värsta faserna av min depression. Med hens filmer hittade jag en väldigt ovanlig vän, som kunde få mig att skratta och gråta, som kunde få mig att le och känna glädje. Jag älskade hen. Hen betydde så otroligt mycket för så många människor, och ändå händer det.

Jag vill belysa om och om igen vikten att inte ta någonting för givet, att prata med alla man känner, att reflektera över hur människor verkligen mår. Att hjälpa. Att göra det du kan för att rädda ett liv, innan det är för sent för alltid.

För alldeles för många människor är det redan för sent. Och det slutar inte.

Oh captain, my captain.

Det låga valdeltagandet gör det dubbelt så viktigt att rösta

pp-legoIdag presenterar Aftonbladet en undersökning som visar fortsatt lågt valdeltagande. Ungefär hälften av de som kan rösta i EU-valet den 25 maj planerar att faktiskt göra det.

Det låga valdeltagandet är väldigt sorgligt ur ett demokratiskt perspektiv – alldeles för många känner sig inte tillräckligt informerade om vad EU gör, och väljer då att låta bli att rösta i vad som känns som ett oviktigt val.

De som faktiskt planerar att rösta förstår i många fall hur viktigt valet faktiskt är. EU får en allt större makt över vår vardag, och en majoritet av besluten som fattas på kommunal nivå kommer från Bryssel. Det låga valdeltagandet gör era informerade röster otroligt viktiga. I ett val med hälften så många som röstar har också de faktiska rösterna mycket lättare att bryta igenom bruset, och din enda röst räknas allt mer för varenda väljare som stannar hemma på soffan.

Det är lätt att se sin röst som värdelös. Det är lätt att låtsas som att man inte spelar roll. Problemet är att dina motståndare inte håller med. De som har precis de åsikterna du avskyr är också ofta de som brinner tillräckligt för dem för att gå till vallokalen och visa det för världen. Och för varje val du sitter hemma på soffan och inte drar dig ut och röstar, växer de sig en smula starkare.

Som en sann ledare en gång sade: i soffan kan ingen höra dig skrika, men i vallokalen är du en superhjälte.