Att komma ut som bipolär

Jag har kommit ut så många gånger nu, på så många vis och för så många saker – ett utmärkt bevis på vår individualiserade, intersektionella värld, där alla faktiskt har någonting som får dem att sticka ut från massorna. Jag har pratat om mina politiska åsikter, om sexualitet och förhållandeformer, och om mitt liv. Men jag har sällan riktigt gett mig in på mental ohälsa.

Roller coaster

Under mina tonår, med start när jag var runt 14, begravdes jag i en serie djupa depressioner som påverkade mitt skolarbete och mitt sociala liv något enormt. Under den femårsperiod som följde var mitt liv en blandning av fysiskt självskadebeteende och självmordsförsök, vilket jag diskuterade i min bok ”Home”.

Jag lyckades, trots minimal hjälp från sjukvården, ta mig ur den onda cirkeln. Jag började på gymnasiet och sedan universitetet och lärde mig hur jag kunde hantera mina allt mer extrema humörsvängningar. Jag lärde mig att söka hjälp när jag behövde, lärde mig att sätta upp regler för mig själv för att minska skadorna. Allt började gå bra.

Under hösten 2015 besökte jag en vårdcentral efter konstant tjat från bägge mina partners. När jag berättade om mina problem (extrem viktnedgång, minskad aptit, varierande sömnmönster, skakningar, plötslig medvetslöshet utan förvarning) skickades jag nästan genast vidare till en psykiatriker som efter tester diagnoserade mig med bipolär sjukdom, generaliserat ångestsyndrom och helt enkelt stress.

bipolar

Bipolär sjukdom är ganska så förjävligt. Grunden i bipolaritet (tidigare känd som manodepressivitet) är kraftiga humörsvängningar, där patienten pendlar mellan en period av depression och en period av hypomani. Hypomani, som när det är kraftigt nog övergår till mani, är en period då patienten är mer upprymd och rastlös och, om det inte går för långt, mer produktiv och har ett mindre sömnbehov.

På den nivån kan en hypomanisk episod vara fördelaktig och trevlig. Det är skönt att inte behöva sova lika mycket, att vara motiverad, glad och effektiv. Problemet uppstår när det övergår till allvarligare manier, som riskerar att resultera i en total psykos och verklighetsfrånvända vanföreställningar och extrem megalomani att likna med gudskomplex.

Det är vanligt att sjukdomen först visar sig i form av depressioner, för att sedan supplementeras av maniska perioder i tjugoårsåldern – som det varit för mig. Jag har gått från att ha haft kortare depressioner till att det senaste året i princip fullt ut styrts av min sjukdom på ett väldigt obehagligt sätt. Jag lever idag nästan varje dag antingen i en depression eller ett ansträngande maniskt tillstånd, och när det inte räcker kommer dessutom kraftiga och oanmälda panikångestattacker. Det rekommenderas inte.

Det senaste året har jag steg för steg känt hur mitt liv blivit allt svårare att hantera. Mina humörsvängningar har förvärrats, och mina depressioner har blivit något lindrigare mot att mina maniska episoder förvärrats till den graden att jag regelbundet undviker mänsklig kontakt bara för att jag inte litar på mitt beteende. Mina mer extrema manier har lett till att jag fått arbeta extremt mycket under korta perioder för att komma ifatt vad jag missat under sjukdomsperioderna, vilket i sig ökat stressen och lättare utlöst nya sjukdomsperioder.

tl;dr: Det är hemskt.

Men – jag har äntligen kommit så pass långt som att börja få behandling. Tack vare en fantastisk psykiatriker på Uppsalas avdelning för unga vuxna påbörjade jag i veckan behandling med quetiapin, en stämningsstabiliserande substans som mer eller mindre ska ta bort extremerna och, ja, stabilisera humöret någonstans i mitten. Den stora nackdelen är quetiapins sövande effekter, som gör att jag (även om det förhoppningsvis snart går över) nu går runt och känner mig som en zombie. Jag har också börjat ta prometazin för ångest, även om jag inte tycker de påverkar avsevärt.

Saker rör sig framåt, och jag är hoppfull. Jag vill inget hellre än att må bra igen, och det gör ont att veta att det aldrig kommer att bli helt perfekt. Medicin kan lindra, terapi kan lindra, och genom att anpassa livet går det att minska på de negativa konsekvenserna. Men det försvinner aldrig helt och hållet. Det är det som är plågsamt.

Det bra året

Jag älskar nyår. Jag älskar att stanna till för en stund och tänka på hur året gått, att utvärdera vad som gick som jag ville, vad som gick helt annorlunda. Allt det oväntade. Allt det bra. Allt det dåliga.

2015 har brännmärkts som ett kasst år nästan överallt jag kollat. Det var året för Daesh och terrorism, först med Charlie Hebdo och senare Parisattackerna i november. Det var året då opinionen i flyktingfrågan vände totalt. Och för min egen del var det året en vän dog efter en lång tids sjukdom. Det var året då min mentala ohälsa vände till det värre för första gången på flera år.

Men det var också ett bra år. Ett otroligt år. 2015 var året jag fick ett nytt jobb. Året då jag blev förälskad i Fabian, som förändrade mitt liv mer än vad jag trodde var möjligt. Det var året då jag flyttade till Uppsala, och lärde känna Sarah och Hampus. Och senare året jag flyttade till Stockholm.

Året jag träffade och föll totalt för Johanna. Året jag helt oväntat hamnade i en soffa med mys och Pink Floyd med Alissa, och fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Året jag antagligen hade mer och bättre sex än under alla tidigare år tillsammans. Tack för fantastiska kvällar på Sesam och BDSM Stockholm, tack för fantastiska stunder med fantastiska människor. Jag älskar er.

Here’s for a great 2016.

Livet, prioriteringar, väggar

Det senaste året har varit ganska otroligt. För exakt ett år sedan idag stod jag utanför en valstuga i Ryd och kämpade om de sista rösterna i ett val jag aldrig skulle vinna. Idag sitter jag på ett tåg i Sala, veckopendlandes till en stad 30 mil hemifrån för att jobba veckan ut. För en timme sedan kysste jag min pojkvän för sista gången på tre veckor. Livet är udda, jobbigt, underbart och spännande.

Sedan december 2014, då jag akut valdes som partiorganisatör efter partiledningens plötsliga avgång, har jag lagt ned fler timmar i veckan på Piratpartiet än någonsin förut. Det har varit otroligt roligt, det har varit sjukt befriande, och det har då och då varit hemskt jobbigt. När jag valdes passade det mitt jobb både perfekt och helt fruktansvärt. Som frilansande skribent som valde sina egna jobb kunde jag sitta med partiadministration precis när jag ville – vilket också gjorde att jag tryckte ned mitt riktiga jobb i smutsen. Jag jobbade allt mindre, lade allt mer tid på allt det där som behövde göras för att jag brann för det – politiken.

Att jobba hårt för det man älskar, oavsett vad man själv får ut av det, är en otroligt värdefull känsla, och det är något som alla borde göra – i måtta. Mitt problem uppstod när jag helt försummade mitt jobb. När deadlines försköts, när jag lät bli att ta jobb för att jag skulle till Almedalen eller Pride. När jag satt med partiets ekonomi istället för min egen. När jag arbetat upp precis alla undansparade kronor jag hade, och inte längre kunde betala räkningar. När jag sköt på telefonräkningar och hyror, lät bli att köpa mat. Stressen steg, ångesten steg, allt oftare kunde jag inte stå ut med mig själv. Och allt mer fick både mitt privatliv, mitt jobb, och min aktivitet i PP lida för det.

Det är en hemsk tanke att falla in i ett slags ”jag lider av detta, men kan inte sluta eftersom jag behövs”. Jag kan inte hoppa av. Jag kan inte bara upphöra. Och det är först de senaste veckorna som jag till sist känt att jag kunnat börja skära ned.

Jag har lovat mig själv att fullfölja de uppdrag jag fick av partistyrelsen i december. Och det kommer jag att göra, fram till det att 2015 tagit slut. Men efter det kommer jag att skära ned. Det betyder att jag, trots vad jag skrivit tidigare, inte planerar att kandidera som partiledare. Jag har dock förklarat min kandidatur till en till mandatperiod i partistyrelsen, och jag planerar utan tvekan att fortsätta vara med och fortsätta göra mitt bästa – om än i en annan kapacitet än det senaste året.

I dagsläget är mina planer enkla – att fullfölja mina uppdrag inom partiet på bästa möjliga sätt, och att på något vis försöka lösa den jobbiga ekonomiska situation jag lyckats försätta mig i. Till er som vill hjälpa med det senare går det att swisha på 076 314 99 82 eller höra av sig om andra sätt. Jag älskar er.

Ett öppet brev till er som räddade mig

Det pratas ibland om värdet av den minsta gest, den minsta tanke, det minsta ordet till någon som mår dåligt.

Jag har hela mitt liv lidit av depression av varierande extremitet, någonting som jag först ganska nyligen blivit mer bekväm med att berätta om öppet. Men hittills har jag inte berättat om den gång då jag var otroligt nära att göra någonting alldeles för drastiskt åt det, och vilka som räddade mig. Vilken lilla gest som fick mig att tänka om. Som fick mig att inse hur stor skillnad alla faktiskt kan göra, även om vi inte märker det själva.

***

En sommarkväll 2008 satt jag på räcket till Drottningbron i Linköping och väntade på två vänner. Jag stirrade ned i vattnet och tänkte på jagvetintevad i en tid innan jag hade en smartphone att stirra på närän jag väntade på något. Och sen hörde jag en röst och jag vände mig om.

På bron stod ni, två kvinnor i äldre tonåren jag aldrig träffat förut, och ni såg lite nervöst leende på mig i mörkret. Ni sade hej, och frågade hur det var. Jag sade att det var bra. Ni satte er bredvid mig på räcket, och frågade vad jag gjorde. Jag minns inte vad jag svarade. Jag minns inte vad vi sade därefter, men vi pratade ett tag. Sedan sade ni någonting som fick mig att rycka till.

”Du vet väl att livet är riktigt fantastiskt? Vi betyder alla så mycket för världen på så många sätt som vi aldrig kan ana. Det är lätt att glömma det ibland.”

Jag såg på er och förstod att ni trodde jag hade tänkt ta mitt liv, men inte ville säga det. Jag klev ned från kanten, sade att ni har rätt och tackade för sällskapet. Sedan gick jag och mötte mina vänner. Jag minns att jag berättade om det hela för dem, om hur pinsamt det var. Sedan glömde jag er. Och vi träffades aldrig igen.

Den fjärde januari 2009 hade jag råkat ut för någonting (som jag sedan beskrev i min bok ”Home”). Den natten stod jag vid en motorväg och ville göra slut på allt. Jag trodde att det var ett säkert sätt – gå ut på vägen och vänta på en bil. Jag hade inte längre någon att avråda mig, ingen att stoppa mig, ingen att hålla om mig och säga att hen älskade mig. Inga hinder stod mellan mig och de tunga fordonen.

Jag stod på vägen i mörkret när jag mindes er, när jag tänkte på er för första gången på så länge. Medan tårarna rann och de mörka vindarna slog omkring mig såg jag er framför mig, ståendes där, talandes till mig. Jag hörde er säga hur mycket jag betyder för så många utan att jag inser det. Hörde er säga hur mycket jag kan göra och hur mycket som finns kvar. Hur mycket kärlek som finns. Hur mycket glädje som finns, om jag bara vill.

Det här var under en tid när jag kände mig oälskad och värdelös, hatad och spottad på. När den enda människa som jag då trodde betydde någonting för mig vänt sin rygg mot mig. När jag inte kände att jag förtjänade att leva, eller kände någon glädje av att leva. Det var då era ord sken igenom. Det var då jag hade vett att lyssna.

”Du vet väl att livet är riktigt fantastiskt? Vi betyder alla så mycket för världen på så många sätt som vi aldrig kan ana. Det är lätt att glömma det ibland.”

Jag klev av vägen. Jag gick hem, och livet sög under en väldigt lång period. Det går inte att komma runt att livet verkligen suger på så många sätt, av så många olika anledningar. Men det blir också bättre. Jag har levt vidare, jag har älskat, jag har blivit älskad. Jag har skrattat, jag har blivit uppskattad. Jag har sett skönhet och jag har upplevt glädje.

Jag har er att tacka mer än ni någonsin kan ana. Jag kan aldrig tacka er nog, ens om jag någonsin skulle träffa er och kunna omfamna er.

Ni fantastiska, fantastiska, fantastiska människor som räddade mitt liv.

En resa genom dödens stad

För en vecka sedan satt jag på min längsta bussresa någonsin, nästan tolv timmar från Berlin till Bryssel. Inte bara var det en hemskt tråkig resa, mestadels genom totalt mörker och som resultat dåliga vyer, det var också en av de mest obekväma sittplatser jag någonsin haft. För att göra saken värre saknades den utlovade WIFI, och jag hade glömt ladda ned de dokument jag hade planerat att arbeta med under resan.

Mesta delen av de tolv timmarna stirrade jag ut genom fönstret på mörka skogar och då och då husen i en stad vi åkte igenom, och bara en gång under resan såg jag någonting som fick den kreativa delen av min hjärna att vakna till för ett ögonblick.

Bussen åkte igenom en folktom småstad någonstans mellan Hannover och Köln, och utanför fönstret såg jag en gravstensförsäljare som skyltade med sina många gravstenar intill trottoaren.

Jag hann knappt reagera innan butiken var borta, och ett par bostadshus följde på vägen. Jag var på väg att återgå till mina egna tankar när…

Ännu en gravstensförsäljare dök upp.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Totalt fyra olika gravstensförsäljare, tätt följande varandra på samma gata med några få hus emellan.

Jag stängde av podcasten jag lyssnat på för att lämna mina tankar åt tystnaden en stund. Vad hade kunnat leda till den här spännande utvecklingen? Vad hade gjort den här gatan till dödens gata, den här småstaden till dödens stad? Vad hade fått någon att tänka ”visst finns det redan tre gravstensförsäljare inom en kilometers avstånd, men vi kan nog behöva en till”?

Eller rör det sig om en enda enorm gravstensmagnat, som byggt ut sin verksamhet successivt när hen upptäckte hur dödsfallen ökade i den lilla staden med omnejd? I min hjärna utvecklades en stor konspiration med en ondskefull mastermind som för att förstärka sin verksamhet började förgifta byfolket, och samtidigt utvidgade sitt massiva gravstensimperium.

Eller så var det en fruktansvärd pest som decimerade befolkningen, och någon såg sin kapitalistiska chans.

Kanske sov jag bara och drömde allt. Jag sov ju när jag kom fram till Bryssel några timmar senare, och stora delar av resan är redan en dimma.

Jag har de senaste åren blivit allt mer accepterande av min egen dödlighet. Någonstans på vägen började jag inte bara inse att jag en dag kommer att dö, jag började också acceptera det. Jag vill fortfarande absolut inte dö (vem vill dö?) och tanken skrämmer fortfarande vetter ur mig. Tanken får mig fortfarande spyfärdig och tårögd.

När jag tänker på gravstenar och begravningar tänker jag själviskt på min egna död som den en dag, förhoppningsvis långt in i framtiden, kommer se ut. Jag har sedan något år tillbaka ett donatorskontrakt som säger att mina organ ska ges till behövande och att resterna ska användas till vetenskap eller utbildning för läkarstudenter. Det brukade få mig illamående att tänka på folk som ser min ruttnande kropp och skär bort delar av mina organ och mitt skinn. Numera känns det ganska betryggande på något underligt sätt, och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det tryggt att jag någon gång i framtiden kommer tappa precis all kontroll, och bara vara det där tomma skalet.

En dag kommer jag inte kunna rätta till mitt hår som jag gillar det. En dag kommer jag inte kunna peta upp mina glasögon. En dag kommer jag bara ligga naken och trasig inför världen. En dag kommer jag inte vara jag, utan skalet av vad jag en gång var.

Bussen åkte vidare och någon timme stannade vi i en stad för en tjugo minuters rastpaus. Folk gick och rökte eller gick på toa. Jag gick tills jag inte längre såg någon människa, fann en bro och stirrade ned i det mörka vattnet.

The Ball and the Wall

I just visited the shattered remains of the Berlin Wall. A five year old kid kicked a ball right beside it whilst laughing. It felt amazing.

I’ve been to Berlin for six days now, my first visit. Yesterday I walked for three hours, from our room in Kreuzberg along the river Spree and through the green Tiergarten, taking too many unnecessary turns to count.

I stay to take photos of the monument of Haydn, Beethoven and Mozart, admiring both the music and the sculptural art alike. Then I see the bullet holes hidden by restorations, and an informative sign tells me the story of Tiergarten ruins of 1945. A constant bitter sweet melody follows me through the city, as every smile is replaced by a sigh and every solemn moment is succeeded by a teary eye. Every story of a beautiful region or building is followed by further stories of a destructive war in which a planet turned onto itself, in which humanity found itself to be its utmost threat. In which the blood of millions were shed over a beautiful world and over a beautiful Berlin.

Today I saw a graph of Berlin’s population. Of 4.5 millions citizens in 1944. Apparently the German state now estimate to reach 3.75 in twenty years. I don’t fully know what to say about that.

I do know that right before I reached the corner of Ackerstraße and Bernauer Straße I walked through an empty playground which in my confused brain managed to symbolise what was to come.

Not knowing any of Berlin’s inner city structure, I didn’t know I had reached the Wall until it was right before me.

I walked along the death strip which only decades ago was mortal territory. As I reached the plaque of the faces of those who died by the Wall I started crying.

One of the boys who had died trying to escape to the other side was called Anton, and was just a couple years younger than me. I couldn’t take it and I continued walking.

As I walked back I met a young family. The five year old boy was kicking a ball and he smiled and his parent laughed. My phone beeped and I got a text from my girlfriend telling me she finished work soon and I could go get her.

My heart slowed down a bit when I realised I had to cross the death strip to get to her workplace.

On my way back the playground was filled with children let out of their local daycare. I smiled.

Day n-1: Death

A section from my (hopefully) upcoming book, ”Home”.

 


I have been thinking a lot about Death.

Yes, I guess that’s how this chapter starts after all. I guess it’s the cleanest way. The most honest way. I’ve been thinking a lot about Death.

Always.

When I was about eight or nine, my great grandmother, who I love dearly and who I will always love dearly, was… there was something wrong. I can’t remember the circumstances, being so young, but as I remember it the idea was floating around that it probably was cancer. That she was dying. They were pretty sure.

It was expected. She was old, just around eighty or so. Past her life expectancy.

At the time I was still religious (in some shape or form, read more in whatever chapter I wrote about religion). More than that, I was still a child. I have grown away from the concept of childhood since, I think, even though I might not want to admit it (see, I admitted it). So, I was a child, and, like most children, childish. And, in being childish, I believed, in some shape or form, in magic and miracles.

When I was told (or learned or something, I don’t remember) about my great grandmother’s illness (or whatever it was), I prayed. I prayed for a miracle, I prayed for a cure, I prayed for something to be a mistake. I prayed for her to live. I prayed for her to stay with us. With me.

The day after, I learned that it had been a mistake. She did not have cancer. Something was weird, but it was alright – it just seemed like cancer on the surface and when they looked deeper it was alright. She was going to live. She was going to stay with us. With me.

At that time, as you, dear PR, probably guess, I assumed it was my prayer which helped her. In hindsight, I realised that I was wrong. First of all, it is possible if not even likely that this story is all a figment of my imagination. This is how I remember things going, but it’s likely that it really went very differently. It’s just an anecdotal memory of an eight-year-old brain a dozen years later. Second of all (as I discuss in too much detail in the chapters on Science, God, Superstition and other such topics), there’s no such thing as a miracle. There’s no such thing as a cure. There are aweinspiring advances in medicine made every year, and we should thank the amazing scientists and doctors for what they accomplish with that, but they are only postponing the inevitable –

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

*

I have been thinking a lot about Death.

When I was thirteen, a classmate of mine was killed by a large wave of water crushing his body, killing him instantly. It was the 2005 tsunami, and my friend was in Thailand. I knew he was there when it happened, but only learned that he had been a victim a week or so later. I remember my mother telling me after she had taken the call. I remember not being surprised.

In hindsight, ofcourse I was surprised. My friend had died. But I had no concept of what it meant. I had no idea of what Death was. I was only thirteen, and apart from my paternal grandfather, who I had had absolutely no contact with, I had had absolutely no contact with Death.

After trauma you often go into denial, and only later crash down completely. I did so after learning my father had been in a drunk driving accident. I did so after my most severe break-up, for that matter, not realising what had actually happened until later.

The scary thing is, I don’t remember crashing after my friend died. I can still see his smile and I can still remember him much better than I can remember any other classmates I had at the time. I feel like we are closer now than we were when he was alive. And we were never that close. Death took him away, and I don’t think I ever even realised it. I don’t think I was ready. I think I am now. I am waiting to learn that any of my close friends or my brother or my father or my mother or my great grandmother has died, I am waiting to hear it and to crash. In some sense I want to crash. In some sense I want to feel it. I want it to destroy me.

In some ways I still feel guilty for never crashing after my friend died. Some days I regret not going to his funeral, even though I know he’s gone and don’t mind.

It’s not only strange to imagine he has gone. It’s impossible. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is a real thing and not an imaginary monster god in a Lovecraft mythos. I am slowly starting to realise, day by day, that Death is coming, and that Death is eternal.

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

Death comes to all of us.

*

When I was maybe five or six, I lay in bed trying to sleep when
I suddenly realised that Death is for all of us.
The concept had never truly struck me before, but now it did.
I started to cry and I ran to my parents’ bedroom.
I told mom what had made me cry.

She embraced me and didn’t let me go. I think she cried too. I think she too realised – even if not for the first time – the horrifying concept in it all.

Even the most religious person must find it hard to one hundred percent believe in an afterlife.

Everyone, everyone, everyone, will be scared to look beyond the veil. It is easy to imagine a paradise.

It is easy to imagine hell.

It is even easy to imagine, like I long did, an emptiness to stand in. I long imagined Death to be an empty hall for me alone, where I could never again talk, or read, or run, or explore

I cried for hours the day I realised how wrong I was.

Death is not only an emptiness to stand in. Death is an emptiness. Death is nothing. Death is an end.

There is an old, possibly aprochyful story about a believer who asks a non-believer where we go when we die, if there is no afterlife. The non-believer (and I have heard many famous names attributed, I have no idea who it really was or if it really took place), is supposed to have said

“When I die,

I go to the same

place where I was

before I was born.”

 

This is truly horrifying in my mind. It is not only a life changing abruptly. It is not a prison camp. It is not eternal sleep. It is nothing. It is a moment of last chance of thought, and then nothing. Nothing. Nothing.

 

For in that sleep of Death, what dreams may come?

I see, I hear, none more, none less, none now.

Forever and always, together in life,

An end to all eternal stuff of dream, of love,

Of legend.

And end to all adventures, thoughts and hopes,

of Her.

 

To love, to dream, to dream no more

To sleep

Ay, there’s the rub.

To dream, to love, to love no more

To Die.

Ay, there’s the

Jag kanske var lite otydlig

För ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om spontana tankar dagen efter Antipiratbyråns hotbrev. I det tog jag bland annat upp chocken över att ha fått en stor hög hatmail från nära och kära pirater.

Jag kanske var lite otydlig. Både innan dess och efter det har jag fått många många fler väldigt snälla meddelanden, mail, telefonsamtal, SMS och annat. Mängder med stöd, mängder med kärlek. Jag vill inte minimera detta – pirater är helt otroliga människor. Rädsla kan göra det värsta med alla, men många klarar fortfarande av att skriva ut sådant här:

”Anton, skit i dem. De har fel.”

 

”Jag kan inte fatta hur hårt du måste arbeta för partiet just nu. Du är fantastisk.”

 

Stay strong; är mitt budskap till dig! Vad du än väljer, vilken väg du och/eller styrelsen än väljer att gå gällande den här frågan så har du mitt fulla stöd. Du kan inte göra fel, så länge du gör det som är bäst för dig som person. Jag tvivlar inte en sekund på att du vore mindre Pirat eller skulle ha mindre kämparglöd om kablarna klipps – det skulle mig förfalla helt oresonabelt att tänka annat än så.

 

”Nu kommer du att se, vilka som är dina riktiga vänner.”

 

”Jag skulle ha avgått direkt. Jag förstår inte hur starka ni är.”

 

”Vi kommer att klara det här. Vi kommer att stå enade. <3”

 

”Jag låter ingenting hända dig. Inte utan att kämpa för dig.”

Jag menade inte att vara otydlig, men jag tror jag var det i stressen när jag skrev mitt förra inlägg. Det sista jag vill göra är att nedvärdera er. Jag älskar er.

Life, part III: 2013

2013. It always feels weird when facing a new number, every year the same number. I’m enticed to say that the years feel more and more science fiction and futuristic in the 21st century, but I’m sure it felt exactly the same when predicting the near future or facing new years in the 1900s, or for that matter long before that.

2013-01-01 14.12.35

I took a self portrait last year, I have to do another.

Almost exactly one year ago, I made a rather personal post with my hopes and predictions for 2012. I now know the end result. I wrote about being excited for the new Hobbit release, which I have yet to see (but I have bought tickets to see it tomorrow, in HFR and 3D). I wrote about the so-called 2012 Phenomenon, and exposed my worries for a second Heaven’s Gate suicide disaster. I’m glad to know in hindsight that I was wrong, and that the prediction had a small number of true believers.

I wrote about graduating, which I did, and starting a new programme, which I did. But I did not write about changing from an engineering programme to a bachelor one.

I wrote about finalising my first novel, The Tempest, which I did. I wrote about submitting it to publishers, which I did. I did not write about them all refusing it.

I wrote about getting my own apartment, which I did.

I stand by the summary one year ago: ”All in all, it is the year I grow up. Let’s hope I don’t crash and burn while escaping Earth orbit.”

For 2013, I am going to be much more concrete. I like making check lists, so I have decided to make a check list of things to do this year.

  • I will finish all my 2012-2013 school courses.
  • I will finish at least one of the two novels I’m working on (”Home” and ”Loneliness”).
  • I will try at least ten new board games.
  • I will read ten of the best books ever written according to that arbitrary list I found.
  • I will watch ten of the best films ever made according to that arbitrary list I found.
  • I will continue training fitness a little every day, and at least once a week at the gym.

2013. It’s gonna be a good one.

p7

I am increasingly annoyed that I so thoroughly enjoyed the ”hey I just met you” meme before I ever heard of the song. Hearing the song played over some radio I walked past a few weeks ago was a true epiphany.