Ett år sedan Orlando, ett år med Orlando

För ett år sedan gick en person in på en gayklubb i Orlando för att hänsyslöst mörda 49 oskyldiga människor.

Bara dagar senare kontrasterades sorgen med lycka när jag och min dåvarande man Fabian till sist, efter att ha pratat om det i närmare ett år, fick hem en underbar leonbergervalp. I en tribute till de som så nyligen förlorat hela sin framtid, när vi precis vunnit vår, valde vi att ge hen namnet Orlando. (Läs vad jag skrev om det då här.)

Det känns skrattretande att ens börja hävda att just min hund är någon slags levande symbol för viljan att stå på sig och kämpa vidare, för något slags hopp i en värld som ibland känns hopplös, men det är vad hen är för mig.

Varje dag en påminnelse om det oskuldsfulla, om den som bara vill leva och som aldrig vill någon illa. En påminnelse om att ibland släppa allt och bara gå ut och gå i den vackra naturen. En påminnelse om att allt kanske inte behöver tas med allvar, att allt kanske inte alltid är så jävla viktigt.

En påminnelse om att det kommer något nytt. Och att det finns något värt att leva vidare för.

Jag kliver ned som Piratpartiets partisekreterare

Jag har efter långt övervägande och många diskussioner valt att kliva ned från min roll som Piratpartiets partisekreterare.

När jag nu lämnar mitt uppdrag är det inte i bitterhet eller fientlighet mot någon, och inte för att jag inte längre tror på vår ideologi eller vår politik. Det är helt enkelt för att jag känner att jag gjort mitt. Jag hade ambitionen att sitta ut min mandatperiod över riksdagsvalet 2018, men har den senaste tiden allt tydligare insett att jag inte längre har den lust och energi som jag en gång hade.

Jag har varit medlem sedan 2008, i snart nio år, och har suttit i partistyrelsen sedan 2012. Det är inte en överdrift att säga att jag lagt en stor del av mitt liv på det här partiet, från att jag blev medlem sexton år gammal till idag. Det har varit många, många möten, diskussioner, omröstningar, skrivna texter, och så mycket mer. Piratpartiet har gett mig, och kommer att fortsätta att ge mig, otroligt mycket. Det har format den person jag är idag, det har låtit mig lära känna så många jag känner idag. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Så vad händer nu? Jag kommer inte att överge partiet, utan ämnar genomföra en så bra överlämning som möjligt samtidigt som jag gärna hjälper till med olika saker även framöver, dock utan formellt uppdrag och i en mycket lägre takt än förut.

Ni har inte sett det sista av mig.

Anton Nordenfur, fram till nyligen partisekreterare för Piratpartiet.

Förslag på Piratpartiets nya drogpolitik

Med en och en halv timme tillgodo på vårmötet presenterar jag ett komplett förslag till vår nya drogpolitik. Det är en sammanställning av en rad andra yrkanden som här presenteras som en komplett text att rösta om, inklusive argumentation för saken. Det är sammanskrivit med extremt mycket hjälp från dels diskussioner på nätet, dels en fysisk träff i Stockholm där Ward Albaroudi, Carl Johan Rehbinder, Isabelle Kokkalis, Daniel Zheng och Daniel Ström deltog.

Här drar jag allt vidare från vad vi kom fram till, så jag kan inte garantera att de håller med om allt, men jag vill ändå verkligen tacka dem för att jag fick crowdsourca och remixa det här med dem, det var hur kul som helst.

Hoppas det här leder till riktigt bra beslut!

(Motionen där man kan läsa förslaget och diskutera det ligger här.)

Jag föreslår att Piratpartiet antar följande sakpolitik inom området drogpolitik:

Dagens restriktiva narkotikapolitik är baserad på en evidensfientlig syn på droger, missbrukare och brukare. Piratpartiet vill istället se en narkotikapolitik där vi hjälper de som behöver hjälp, och med vissa regleringar låter de som vill bruka droger göra det under förutsättningen att deras bruk inte skadar andra.

Fokuset i en piratpartistisk drogpolitik är – i linje med Piratpartiets syn på människans värde – att hjälpa, minimera lidande, och ge så goda chanser som möjligt till ett rikt och lyckligt liv. Vi vill därför lägga om fokus från förbud till skademinimering. Välfärdssystemet måste ta på sig ansvaret att hjälpa de missbrukare som behöver hjälp att komma ur sitt helvete, istället för att kriminalisera dem och därmed tvinga ned dem djupare i både missbruket och den kriminella världen.

Det är näst intill omöjligt att hindra den som vill ta en drog att göra så, och det som krävs för att så ska ske står inte i proportion till brottets allvarlighetsgrad. Vi vill därför se en mer öppen drogpolitik, där drogbruk tolereras i en reglerad marknad att jämföra med dagens alkoholmarknad. Genom en reglerad marknad blir det lättare att hjälpa de som lider av sitt eller andras bruk, och inkomster från försäljningen kan tillgå en vit marknad snarare än en svart. Regleringen minskar även radikalt risken för orena, farliga substanser samt risken för farliga sammandrabbningar mellan kriminella gäng.

En sådan reglerad marknad ska i första hand öppnas upp för droger som bedöms vara betydligt mindre farliga än de droger som redan är lagliga, såsom alkohol och tobak. En given sådan kandidat är cannabis, som redan bevisats kunna legaliseras eller avkriminaliseras med stora framgångar i olika delar av världen. Cannabis ska därför legaliseras för personligt bruk av myndiga personer på privat plats eller i licenserad lokal, och för försäljning av licenserade återförsäljare till myndiga, nyktra personer. Odling av cannabis ska, likt produktion av hemmagjord alkohol eller odling av tobak, legaliseras för privat bruk. Kommersiell odling legaliseras men kräver licens från statlig myndighet.

Alla droger är olika och bör inte dras över en kam, men det är samtidigt viktigt att harmonisera olika droglagar. Vi vill därför harmonisera lagar om offentlig berusning och fordonskörning under berusning för samtliga substanser, och harmonisera reklamlagar för samtliga lagliga droger. Beskattning av rekreationella droger ska allra minst genomföras på en nivå där en svart marknad inte är lönsam.

En närstående fråga är det medicinska bruket av olika droger. Sverige liksom flera andra länder har exempelvis nyligen öppnat upp ytterligare för medicinsk cannabis, och det görs allt fler positiva studier på hur idag olagliga droger som LSD, psilocybin, MDMA och ketamin kan användas medicinskt mot exempelvis alkoholism, depression och posttraumatiskt stressyndrom. Det bör inte finnas orimligt höga statliga hinder för denna forskning, utan befolkningens mentala och fysiska hälsa ska prioriteras över den stigmatiserande syn som idag finns på dessa droger. Droger som brukas medicinskt ska följa samma regler som alla substanser som brukas medicinskt, utan särbehandling.

Samhällets institutioner, främst inom skola och sjukvård, har ett stort ansvar för att korrekt, evidensbaserad droginformation sprids. Det är viktigt att både alla potentiella brukare och alla som kan komma i kontakt med brukare förstår hur droger fungerar, oavsett om det är lagligt att bruka dem eller ej. Den information som finansieras med skattemedel eller får utrymme i exempelvis skolor och på sjukhus måste vara grundad i fakta och vetenskap. Detta innebär även att förståelse för psykoaktiva droger måste finnas inom flera yrkesgrupper, speciellt inom sjukvården.

Knarktupén

I diverse samtal om drogpolitik stöter jag ständigt på en fruktansvärt stark nidbild av vem en drogbrukare är och hur hen beter sig. Nästan lika illa är nidbilden av missbrukare, och sedan kommer dessutom det ständiga likhetstecknet som sätts mellan ”brukare” och ”missbrukare”. Den stereotypa bilden av en brukare är att hen är arbetslös, potentiellt hemlös, saknar vänner, saknar drömmar. Är farlig. Ser helt utsliten ut. Har inte duschat på månader. Och så vidare, och så vidare.

Nidbilden uppstår i hög grad på grund av något som på engelska brukar kallas ”toupée fallacy”. Detta är ett logiskt felslut som exempelvis visar sig i när någon påstår att ”alla tupéer ser så dåliga ut – jag kan alltid se när någon har tupé på sig”. Problemet här är att personen som gör påståendet ju inte alls kan veta att alla tupéer ser dåliga ut – hen ser bara de som är dåliga och märker inte de som är så bra att de inte märks. Felslutet kan också kallas ”fake boobs fallacy”, där exemplet är påståendet ”jag kan alltid se när någon har silikonbröst”.

Det finns väldigt många drogbrukare i Sverige, även om det uppfattade antal skiftar något enormt beroende på vem man frågar. Jag umgås i kretsar där jag vet en hel del som brukar illegala droger, och det spännande är att en enorm majoritet av dessa inte alls syns som drogbrukare utåt. De lever helt enkelt vanliga liv som vilken nykterist som helst, och är så pass diskreta med sitt bruk att få känner till det.1

Det som är värt att notera här är att de flesta av dessa mer diskreta personer som inte syns utåt är brukare, inte missbrukare. På grund av denna toupée fallacy är det väldigt lätt att få bilden att alla som brukar droger lever i missbruk – det är ju de enda man ser – och som följd har väldigt många den felaktiga föreställningen att alla som tar droger är missbrukare. Det är helt falskt, av samma anledning som inte alla som dricker alkohol är alkoholister. Om någonting är det senare mer av en sanning, eftersom alkohol är en av de mest missbrukade drogerna per brukare som finns, och dessutom är den drog som orsakar mest skada.

Säger jag att det inte finns brukare som uppfyller denna nidbild? Nej, självklart inte. Men att använda dem som exempel på vad drogbruk gör ger helt enkelt en onyanserad, orättvis bild som inte bidrar till debatten. Syftet med det här inlägget är inte ens att påstå att fler brukare lever ett sunt än osunt liv – det postas snarare med en förhoppning om att fler breddar sina vyer och accepterar att det som kan tyckas stämma kanske inte alltid stämmer.

Det begränsade livet – mitt tal för Ung Pirats kongress

I helgen hade Ung Pirat sin årliga förbundskongress, och jag fick äran att tala lite om meningen med livet och meningen med det politiska civilsamhället. Det spelades in, kolla gärna här.

Livet – och nu riskerar jag att bli lite filosofisk och eventuellt ge er dödsångest – är begränsat. Vi har alla begränsat med tid i den här världen. En begränsad period under vilken vi får vara här innan vi på nytt blir till jord. Vi har, om vi har tur, strax under hundra år att göra allt det vi drömmer om.

Att upptäcka den här vackra världen. Att kämpa för det vi tror på. Att lära oss allt det vi fantiserar om. Att hjälpa våra vänner. Att älska de vi älskar.

Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara här idag. Varför vi skippat att gå ut med vänner. Att spela nya Zelda-spelet. Jobba. Plugga. Resa. Varför bortprioriterar vi allt det här och åker ut till ett vandrarhem i Zinkensdamm för att prata politik?

På Ung Pirats politiska konferens i höstas lyfte jag en teori jag tänkt på en tid. Att det finns tre starka pelare som måste finnas på plats för att kunna upprätthålla engagemanget i en politisk rörelse. Ju mer jag pratat med allt fler som engagerar sig politiskt verkar det här stämma, och det verkar stämma speciellt väl i ungdomsrörelser.

Vi är här för att vi gillar det vi gör, för att vi tror på det vi gör, och för att vi finner en social gemenskap i det vi gör. När en av dessa pelare faller kanske vi kan vara kvar. Men faller två så faller utan tvekan hela engagemanget.

Jag har dussintals historier om vad som gör oss till pirater, och många är förvånansvärt lika varandra. Min är inte ett undantag.

Jag gick med i Ung Pirat och Piratpartiet 2008, sexton år gammal. En sextonårig aki vars tre pelare inte ens börjat byggas. Jag visste inte vad jag gillade att göra, allt jag såg var ett mörker. Jag hade ingenting att tro på, inga mål i livet. Och jag hade inga vänner.

Genom piratrörelsen fann jag detta. Jag upptäckte min förkärlek till organisation, administration och projektledning, vilket jag nu jobbar med. Jag fann en mening med livet, en önskan att förändra världen till det bättre. Och jag fann vänner, för första gången i mitt liv. Jag har en enda bestående vän som är äldre än piratrörelsen, och hon sitter där och har sedan dess blivit aktiv i piratrörelsen. Och inte minst, jag fann min före detta man och nu bästa vän, Fabian, i rörelsen.

Det är vår rörelses uppdrag – både från Ung Pirats sida och från Piratpartiets – att säkerställa att dessa pelare upprätthålls. Att vi alla får chansen att göra det vi gillar. Att vi alla får chansen att tro på våra mål. Att vi alla får chansen att finna en social gemenskap i rörelsen. Det är en stor del i det enorma uppdrag som jag tog på mig när jag kandiderade som partisekreterare. Med mig är jag överlycklig att jag har fantastiska människor som vår internkommunikationsansvarige Isabelle Kokkalis, och vår medlemsansvarige Mattias Dahlberg. Det är ni – och många, många fler – som över huvud taget gör det här möjligt.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara i den här rörelsen.

Svaret är att vi är här för att vi gillar att vara här. Vi är här för att vi älskar varandra. Och allra viktigast, vi är här för att vi inser att vi är så jävla viktiga. Vi är här för att politiskt engagemang är den skatt vi betalar för att få vara på den här jorden. För att när vi träder in i våra liv har vi ett enda uppdrag, ett enda mål med livet – att lämna vår värld bättre än den var när vi kom.

Vi står inför enorma utmaningar. Vi står inför starka, onda krafter som mer än någonsin förut söker att begränsa våra mänskliga rättigheter. Begränsa vår rätt att kommunicera fritt och obevakat. Att röra oss fritt över nationella gränser. Att dela den kultur vi vill, utveckla innovation som vi vill.

Och det finns så många möjligheter. Så många chanser som regering efter regering helt struntar i. Mänskligheten är mitt uppe i en digital revolution, den största revolutionen i vår arts långa, långa historia. Internet har revolutionerat exakt varenda aspekt av ditt liv. Det är dags för oss att välja politiker som förstår det.

Politiker som förstår vikten av att anamma modern teknik och använda den som ett verktyg för att stärka vår civilisation. Inte en bur i vilken vi kan fängsla våra meningsmotståndare. Vi står inför ett vägskäl, där vi kan vinna så jävla mycket och förlora så jävla mycket.

Idag är det 540 dagar kvar tills Sverige går till val. 540 dagar då du kan vakna med en vilja att förändra världen. 540 kvällar att somna, väl medveten om att du är med i den revolution som skapar framtiden.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Och jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att ni spenderar det här livet med mig.

Hur långt kan Postnord gå?

Jag tror att i princip alla som mer än ett par gånger tagit emot paket från Postnord snabbt lärt sig hur pinsamt kassa de är. Jag har tagit emot en hel del paket under åren, både som privatperson och företagskund, och den senaste vändan bevisade på nytt deras totala brist på professionalism och, för den delen, deras totala oförståelse för vad service innebär.

Så vad är kritiken mot Postnord? För den som missat det har SvD skrivit en hel del och sammanfattat allt på en bra sida. Bland annat har det satts extremt hårda krav och hård tidspress på chaufförer, vilket gjort att de känt sig tvungna att bryta mot trafikregler och, rentav, strunta i att dela ut paket och istället bara säga att de försökte utan framgång. Deras bristande service (och logik?) exemplifieras tydligt av hur de länge instruerade sina chaufförer att låta bli att ringa kunden om portkod saknas. Trots att Postnord i en SvD-artikel från augusti 2016 sade att de skulle ändra denna policy omedelbart, hände det mig senast nu i fredags, vilket de bekräftade på telefon tidigare idag.

Det som hänt med min leverans de senaste veckorna är ett av tusentals exempel (överdriver inte, de får tusentals klagomål av liknande slag varje år). Allt började med en beställning hundmat från Bitiba. Jag fick meddelande om att leverans skulle genomföras och bad min sambo Ali vara hemma för att ta emot… och ingenting kom. Dagen efter får jag ett SMS om att paketet nu ligger i Segeltorp, nästan en timme kollektivtrafik hemifrån, och kan hämtas av oss efter att de försökt leverera utan framgång.

Jag ringde Postnord, som sade att de försökt leverera men inte haft någon portkod. De hade inget svar på frågan varför de inte försökt ringa. Jag gav dem portkoden och bokade en ny utkörning. Bad Ali stanna hemma igen.

När andra leveransen kommit och gått ringde jag på nytt. Inte heller nu hade de haft portkoden. Jag uppgav den – på nytt – och frågade – på nytt och förgäves – varför de inte ringt mig. Bad Ali stanna hemma igen.

Tredje leveransen skulle ha varit idag. Efter att Ali skrev och sade att de aldrig kom ringde jag dem igen, mer förbannad än jag varit på någon över huvud taget på extremt länge. Idag hade de inte ens provat, erkände de. De hade upptäckt en skada på förpackningen (och åtgärdat den), vilket gjorde att de inte kunde köra ut. De hade inget svar på varför de inte åtgärdat det tidigare.

Under den här tiden har Ali fått stanna hemma vid tre olika tillfällen, och skippa andra planer. Under den här tiden har vi fått köpa hem annan, dyrare hundmat i småförpackningar för att se till att vår hund inte, du vet, dör. Dels är det mycket dyrare att köpa småförpackningar, dels är det inte alls bra för en liten hundvalp att variera så i vilket foder hen får (på Ica har de inte samma som vi normalt beställer).

Så vem ersätter det? Ingen tar ansvar, såklart. Varför skulle de?

Enda sättet att fixa problemet är för staten att sätta krav på företaget de äger. Och när planerar de att börja göra det?

Att komma tillbaka

Ibland kommer livet i vägen, och engagemang får ta en paus för det viktigare – att för stunden överleva, att prioritera det som är viktigt. Så har fallet varit för mig de första två månaderna av året, och i mitt fall har prioriteringarna varit hälsa och jobb.

Som följd har mitt engagemang i Piratpartiet varit lite vilande, som en del märkt och som jag meddelat partistyrelsen.

Den goda nyheten, jag är tillbaka. Det är en konstig känsla, men väldigt uppfriskande. I närmare två veckor har jag försökt komma in steg för steg, och sakta men säkert kommit till insikten att jag måste dyka i sjön av partiarbete för att jag verkligen ska komma tillbaka. Idag har jag suttit och gått igenom mail, fört samtal jag skjutit upp, planerat framtiden, och så mycket mer.

Jag är tillbaka. Nu fortsätter vi.

Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt

En vän lämnade piratrörelsen idag. Det är inte den första, och det lär inte vara den sista.

Sergej har funnits i mitt liv sedan hen påbörjade sin resa i piratrörelsen 2011. Hen har alltid varit min vän, och blivit en viktig del av mitt liv. Jag träffade hen genom hens far, Henrik, och i sin tur var det genom Sergej som jag träffade min nuvarande sambo Ali.

Det är inte konstigt att gå från en fas i livet till en annan. Att sluta skolan. Byta jobb. Göra slut. Separera. Lämna en rörelse.

Det vi måste ha är en kultur där det inte handlar om att förlåta när det väl händer. Där det handlar om att tacka. Tack, Sergej, för allt det du gjort. Tack, Sergej, för att du finns. För att du funnits i den här rörelsen, för allt det du gjort.

Vi måste tacka, inte förlåta. För det finns ingenting att förlåta – det finns allt att tacka.

Rapport om kön, ålder och bostadsort i Piratpartiets styrelse

Det är dags för en tredje del i min serie inlägg med statistik om Piratpartiets styrelse, uppdaterad för 2015-2017!

Partistyrelsens ålder

Partistyrelsens ålder har varierat en del över åren, men sjunker en del i och med de som nu valts in. Det är ganska jämnt fördelat och ligger något över partiets medlemmar i allmänhet, vilket kan förväntas med tanke på att främst äldre säkert vill engagera sig mer strategiskt i partiet. Det råder jämnt lopp mellan 1970- och 1980-tal, men 1990-tal och 1960-tal ligger precis efter.

psalder

Partistyrelsens könsfördelning

Könsfördelning i partistyrelsen har tyvärr inte ändrats dramatiskt över åren, utan ligger ganska stadigt på som mest 40% kvinnor (2009). Män är väldigt överrperesenterade – 2007-2008 satt ingen kvinna i styrelsen, och nu senast 2016 satt en enda, Opassande. 2017 har det dock ökat, med en rad kvinnor invalda, och siffran är nu som högst sedan 2009. Sedan 2012 sitter jag, som ickebinär, i partistyrelsen.

pskon

Partistyrelsens bostadsort

Styrelsen är ganska jämnt fördelad i bostadsort förutom ett stort fokus på Stockholm, som ökar med de nyinvalda. Så mycket som en tredjedel av styrelsen bor i Stockholm, och Göteborg och Uppsala är de enda andra städerna med fler än en ledamot (två vardera).

psort

Slutsats

Partistyrelsen är med andra ord fortsatt ganska segregerad, både vad gäller ledamöternas kön och deras bostadsort. Det är män och stockholmare som utgör majoriteten i styrelsen. Det går inte heller allt för tydligt i rätt riktning.

Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

I den andra delen (se första här) av min bloggserie om partikulturella problem vill jag ta upp något som jag vet är ganska känsligt, inte minst för att jag helt utan respons försökt ta upp det afk med ett flertal personer.

Det skämtsamma hatet, främst inom Ung Pirat, mot Piratpartiet.

Jag sitter just nu på besök på ett av Ung Pirats förbundsstyrelsemöten, där det nyligen skämtades om hur något var ”det enda UP borde ta till sig från PP och inte tvärtom”. Det är bland det lindrigaste jag hört ungpiratare, främst de aktiva centralt, skämta om Piratpartiet. Jag har även hört rakt ut att en del ”hatar” Piratpartiet, skämt om hur piratpartister är larviga barn, och mycket mer – både lindrigt och riktigt grovt.

Skämten har en grund. Vi har tidigare haft en stundtals väldigt hätsk och ibland riktigt grov relation mellan partiet och ungdomsförbundet, och partiet har mycket riktigt skötts dåligt under perioder. Aspekter sköts fortfarande dåligt. Och, såklart, det är skämt.1

Problemet är att skämt skadar. Skämt gör ont. Dessa skämt ligger inom samma kategori som skämt om hur tjock någon är, skämt om hur en servitör tappade en tallrik, och – hold on to your hats – skämt om våldtäkt.

Det finns relevans för kritik inom en hel del aspekter, och då tycker jag att kritiken ska riktas dit den bör. Men alla måste samtidigt försöka förstå att den här typen av skämt fungerar ungefär lika bra som att kalla någon en jävla idiot rakt i ansiktet. Den du skämtar med kommer inte ta till sig, hen kommer inte ändra sitt beteende. Hen kommer hamna i försvarsställning.

Frågan är om det är det som är syftet.