I Corren: ”Det stora sveket”

Jag kritiserar regeringens flyktingpolitik med Leo Calandrella Rudberg i Corren – ”Det stora sveket”.

”Regeringen har presenterat sina förslag på en förändring av Sveriges flyktingpolitik. Denna nya inriktning avviker från grundläggande humanistiska värderingar som länge rått i vårt land och försämrar för flyktingar på flera sätt.

1. Familjeåterföreningar försvåras. Regeringen begränsar möjligheterna för anhöriginvandring och omöjliggör detta för andra än de kärnfamiljer som kan försörja sina anhöriga. Gruppen alternativa skyddsbehövande – ofta syriska flyktingar – får inte återförenas överhuvudtaget. Familjer kommer således splittras om de inte lever upp till regeringens konservativa syn på kärnfamiljer. Det kan till exempel gälla homosexuella par som inte tillåtits gifta sig i sitt hemland. Vi väntar oss bättre från de som ser sig som Sveriges första feministiska regering.

2. Uppehållstillstånd tidsbegränsas. Denna förändring bidrar till stor oro hos alla som efter en farlig flykt måste bekymra sig för om de kommer tvingas tillbaka, istället för att i lugn och ro bygga ett nytt, tryggt liv i Sverige. Rädda Barnen, Röda Korset och Amnesty har alla kritiserat åtgärden på humanitära grunder. Därutöver ökar förändringen Migrationsverkets arbetsbelastning, eftersom varje beviljad asylansökan kommer prövas flera gånger istället för endast en. Handläggningstiderna lär också förlängas, vilket drabbar såväl de enskilda som myndigheten.

3. Id-krav införs. Alla kollektiva transporter till Sverige kommer att kräva id-kontroll. Därmed blir det omöjligt att ta sig till Sverige för flyktingar som till exempel förlorat sina id-handlingar under en farlig färd över Medelhavet eller aldrig fått några handlingar utfärdade i sitt ursprungsland. Indirekt innebär id-kraven ett brott mot rätten till asyl, eftersom asylsökande inte ens tillåts komma in i landet för att här lämna in sin asylansökan.

Uppräkningen utgör endast några av de förslag från regeringen som hotar flyktingars rättigheter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet begår här stora svek mot sina uttalade ideal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Regeringens politik går stick i stäv med tidigare löften, som Stefan Löfvens uttalade vid Refugees Welcome-manifestationen i Stockholm om att hans Europa aldrig ”bygger murar”

Vi i Piratpartiet fördömer starkt regeringens politik. Regeringen måste omedelbart överge sina auktoritära förslag och istället införa åtgärder som syftar till att förbättra mottagandet, öka kapaciteten och hjälpa flyktingar. En särskilt nödvändig åtgärd är att införa lagliga vägar till Sverige och Europa, bland annat genom att utfärda humanitära skyddspass, göra fler undantag från Dublinförordningen och skicka bussar och båtar ut i Europa för att rädda flyktingar undan förtryck, lidande och död.

Sverige ska stärka de mänskliga rättigheterna – inte urholka dem.

Anton Nordenfur

partiorganisatör Piratpartiet

Leo Rudberg

asylrättsaktivist och engagerad i Piratpartiet”

I Frihetssmedjan: ”Det är socialdemokratin och inte flyktingströmmen som är problemet”

Idag skriver jag i Frihetssmedjan om regeringens kappvändning i flyktingpolitiken, och diskuterar det hela ur ett historiskt perspektiv med fokus på Socialdemokraterna och Folkhemmet. Läsvärt!

När den rödgröna regeringen under onsdagen gav upp i kampen om medmänskligheten och deklarerade att gränsen är nådd i flyktingfrågan pratade de om en artificiell gräns de själva skapat, i sann socialdemokratisk anda. De pratade om att göra något perfekt eller inte göra något alls.

Socialdemokraterna – som nu för första gången regerar med Miljöpartiet – har en lång historia av just detta. Sedan Per Albin Hansson och Folkhemmets dagar finns en idé om att vi måste vara perfekta. Vi har inte smuts på gatorna, vi håller Sverige rent. Vi har höga löner eller går arbetslösa. Vi har fina bostäder eller inga alls. Vi är hälsosamma eller döda. Det finns inga mellanting.

Ibland är perfektionism bra. Men ibland måste man kompromissa, vilket i folkhemmets värld visar på en svaghet som svensken inte har. Som följd finns det flera skrämmande exempel på när det här tankesättet lett till enorm skada för samhället i stort. Den svenska narkotikapolitiken, som länge satsat på en total nolltolerans mot alla droger, gör att Sverige idag har dubbelt så många drogrelaterade dödsfall per capita som EU-snittet, trots att vi har relativt få brukare. Medan länder som satsat på avkriminalisering och hjälp till de som behöver sett en minskning i antalet dödsfall de senaste decennierna har den svenska taktiken – att gripa, bötfälla och fängsla så många brukare som möjligt – lett till en fyrdubbling i drogrelaterade dödsfall bara de senaste tjugo åren.

Genom ett fokus på perfektion i bostadsbyggandet, med ett enormt regelverk som ska göra alla bostäder så vackra, användningsbara och stora som möjligt, har vi rusat rakt in i en enorm bostadskris, med en situation där drömmen om en lägenhet i Stockholm blivit ett rent skämt för de flesta. Men vad gör det? Den som väl får ett förstahandskontrakt har en riktigt schysst lya, till skillnad från de sunkiga men lättåtkomliga lägenheterna i Paris eller Berlin.

Samma situation breder nu ut sig över flyktingpolitiken. När vi hör Löfven och Romson prata om en gräns som nåtts har de en poäng. Vi kan inte längre bibehålla samma höga kvalitet på mottagandet som vi gjort tidigare, inte utan ett stort tillskott med pengar i form av exempelvis höjda skatter. I socialdemokratins värld måste de alltså välja – att skrota hela systemet och stoppa invandringen, eller att göra vad som krävs för att allt ska vara perfekt. Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant.

Flyktingfrågan blir väldigt lätt en rent ekonomisk fråga som låter som ett nollsummespel, men är det inte. För varje flykting vi tar in idag skulle vi kunna ta in många, många fler, om vi bara ändrade i regelverket. Om vi kunde snabbhantera de som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, som bland andra Viktor Banke föreslagit. Om vi kunde låta Migrationsverket hyra stora lokaler som ändå står tomma, men som inte uppfyller dagens kvalitetskrav, som de själva föreslagit. Om vi sänkte ersättningarna och tog bort den retroaktiva föräldrapenningen, som bland andra Johan Norberg föreslagit. Men istället för att låta de som kommer hit avgöra om de anser att kvaliteten duger, bestämmer vi åt dem att det inte är bra nog. Precis som vi varje år berättar för tusentals studenter som söker bostad i Stockholm att lägenheterna inte duger, att vi måste fixa till dem först och slänga på några nollor på prislappen.

Genom regeringens förslag höjs nu istället kostnaden per mottagen människa, i och med nya regelverk kring bland annat tillfälliga uppehållstillstånd – något som de rödgröna gång på gång vänt sig emot just med argumentet att det är dyrt och ineffektivt. Med hårda gränskontroller krävs heltidsavlönade poliser som egentligen redan hade fullt upp med annat, och dyra nyrekrytering för att ta deras platser har redan påbörjats.

Folkhemmets dröm om perfektionism borde ha dött med Per Albin Hansson. Det är dags att kompromissa med kvaliteten, att sluta bestämma vad som duger åt andra – bara då kan vi faktiskt rädda liv, och slippa se tillbaka på 2015 som året då vi lät en ny förintelse ske medan vi stängde dörrarna och blundade.

Anton Nordenfur är liberal debattör och styrelseledamot i Piratpartiet. Hen bor i ett kollektiv i Uppsala och bloggar på anton.nordenfur.se.”

Att fly

2014 var året jag bodde mitt i Paris, i en liten lägenhet med min dåvarande flickvän mittemot Le Bon Marche, och att bo i denna vackra stad var bland det bästa jag varit med om.

2015 var året skräcken kom till Paris, och jag vet inte längre om jag vill åka tillbaka till den stad jag en gång kallat mitt andra hem. Och jag vet fortfarande inte om mina gamla vänner i Paris lever eller är döda.

Varje gång detta händer, var gång terrorn greppar tag om oss, känner jag att jag borde gråta. Men jag orkar inte. Jag kan inte. Samtidigt är jag inte uppgiven – jag är arg. Så jävla arg att jag skakar av ilska över de vidriga varelser som slaktar oskyldiga medmänniskor för att de tycker olika. För att de är olika. För att de inte är överens.

Att döda en människa är sällan försvarbart. Att döda en människa för vad hen tycker – inte vad hen gör – är aldrig försvarbart. Att försätta en människa på flykt, att försätta hen i total skräck, är aldrig försvarbart.

I samband med tragedin i Paris har två tankar lyfts. För det första, att det här är Europas straff för den massinvandring vi själva tagit på oss. För det andra, att det är fånigt att gråta så över händelserna i Paris när detsamma händer på daglig basis i bland annat Syrien. Men den tredje, viktigare tanken har också lyfts – att det är just dessa attacker som miljoner människor flyr bland annat Syrien för att slippa, och att vi naiva europeer nu till sist själva får se vad de genomlider och varför de väljer att släppa allt och göra allt för att ta sig hit.

Emanuel Karlsten har skrivit ett väldigt läsvärt inlägg på sin facebooksida där han beskriver sina egna känslor efter att ha varit i Paris på smekmånad just när detta hände. Känslan av att tvingas fly, att vilja ta sig hem så fort som det bara går. Och känslan av att faktiskt kunna göra det. Emanuel kan ta sig hem, på ”gräddfil” som han själv beskriver det, och priset han betalar är en förkortad smekmånad. För han är europeisk medborgare.

De syrier som får uppleva samma terror i sina hem, antingen direkt eller indirekt, har inte samma alternativ. De kan bara slänga mängder av pengar på smugglare, hoppa på en båt, och hoppas att de släpps in i ett fredligare land, hoppas att de får bo där, hoppas att de får försöka bygga upp sina liv där.

För det här är precis de attacker de flyr från. Det här är precis de vidriga varelser de flyr från.

Gränskontroller – ett populistiskt, verkningslöst drag

På väldigt kort tid har i stort sett alla partier gjort en rejäl svängning i migrationsfrågan. Sorgligt, men förståeligt med tanke på det massiva tryck för populism som väckts allt mer de senaste åren och speciellt nu de senaste månaderna. Nu har även den rödgröna regeringen följt Alliansens exempel genom att ställa sig allt mer mot de relativt öppna gränser Sverige länge haft. Med start idag har Sverige på nytt gränskontroller – om än tillfälliga sådana, i första hand tio dagar med förlängning tjugo dagar i taget. Alla partier i riksdagen, med undantag för Centerpartiet, ställer sig för, och det enda parti utanför riksdagen jag sett uttala sig mot är Feministiskt initiativ.

Piratpartiets politik i frågan är tydlig: ”Piratpartiet har en vision om en värld utan gränser, där människor tillåts röra sig fritt, där ingen tvingas fly, men alla tillåts flytta.” Gränskontroller är helt enkelt inte en bra lösning – det är ett populistiskt drag som kostar skattebetalarna pengar, som skapar mer oordning än ordning, och som om någonting riskerar att få rejäla negativa konsekvenser. Mattias Svensson går igenom nackdelarna på ett bra, pedagogiskt vis i Metro Debatt.

Gränskontrollerna gör att Polisens fokus läggs på att kolla leg på de tusentals pendlare som varje dag reser mellan bland annat Köpenhamn och Malmö, vilket i sin tur innebär antingen massiva extrakostnader eller, än värre, att resurser inte kan läggas på att lösa allvarliga brott. De som identifieras och visar sig inte vara europeiska medborgare kommer antingen att få söka asyl i Sverige eller nekas inträde – vilket i sin tur innebär att vi kan se ytterligare en ökning av asylsökande som ursprungligen tänkt söka asyl i Finland eller Norge, men som här istället tvingas välja Sverige. Med andra ord en ökning av asylsökande, inte en minskning, vilket innebär att vi missar alla fördelar och, återigen, bara får nackdelar av gränskontrollerna.

De gränskontroller som nu införs är alltså kostsamma, kontraproduktiva, och verkningslösa. Det är ett populistiskt drag utan effekt, som drar uppmärksamheten från behovet av att faktiskt hitta riktiga lösningar på den pågående flyktingkrisen.

Öppna era ideologiska kompass

I mitt senaste inlägg nämnde jag i förbifarten att jag ibland kan komma överens med kommunister. Låt mig skriva om det till ”socialister”, och låt mig prova. Det här inlägget är till er – Henrik Brändén, Lannistersex, och alla andra kära socialistvänner jag har.

Henrik Alexandersson (Hax to his friends) parafraserar Reinfeldt i en bloggpost rörande den pågående flyktingkrisen, och får en del mothugg av Johannes Westlund. Jag går lite off topic från Johannes svar, men måste ge mig in på något de två inläggen påminner mig om, något jag känt klia i mig sedan en tid tillbaka, rörande vad bland andra Hax skrev om för över ett år sedan – ”Demokrati, generell välfärdsstat och öppna gränser – det sägs att man bara kan välja två.”

Som någon som står nära Hax politiskt (galet höger libertarian / anarkokapitalist) landar jag också på samma ställe som jag tror Hax landar på – att det som måste bortprioriteras är välfärden. Jag är i grunden kraftigt positiv dels till demokrati men speciellt till idén om öppna gränser – jag ser fri rörlighet som en oerhört viktig rättighet, och undantag bör endast ske när du genom att resa skadar en annan person eller hens ägodelar. Och jag är i grunden mot statlig välfärd och för ett på riktigt solidariskt system där vi kan hjälpa varandra utan tvång. Det sagt gillar jag att förtydliga att jag är pragmatiker, och att jag inte ser någon större vinst i att radikalt vaska välfärdsstaten på en natt, innan vi byggt upp de skyddsystem som krävs i form av bland annat ett stärkt civilsamhälle som klarar sig utan skattefinansierade bidrag. But I digress.

På Hax blogg den senaste tiden har jag läst något som jag även läst från en hel del andra högerdebattörer, och det är att vi redan nu, i och med ökad invandring och en växande polarisering i migrationsdebatten, hamnat vid ett vägskäl där vi redan nu måste fatta ett annat beslut än det utopiska. Att benet som ska falla på kort sikt inte är välfärden, eftersom det skulle orsaka en sådan plötslig meltdown i samhället, utan de öppna gränserna – de vi inte ens öppnat på riktigt än. Med andra ord – minimera invandringen, eller håll den i alla fall så låg som den är idag.

Låt oss för en stund ignorera det faktum att vi tänker olika ideologiskt (jag vet att det aldrig fungerar när jag skriver så, men jag måste fortsätta försöka, för hur ska vi annars förstå varandra?). Jag är höger, du kanske är vänster. Jag vill vaska välfärden, du kanske vill stärka den. Vi struntar i det ett par minuter, och vi hanterar istället en kris tillsammans.

Jag skräms av det faktum att Sverige sedan decennier tillbaka drivs av politiska värderingar som står så rakt emot mina. Men det finns viktigare saker att hantera just nu. Jag är beredd att vänta med min frihet ett par år (jag har det faktiskt rätt nice trots världens högsta marginalskatt) mot att vi hjälper lite. Mot att vi faktiskt satsar lite extra och hjälper de som behöver hjälp, trots att det kan vara tungt. Rent krasst, vad vi än tycker om det lever vi idag i ett socialistiskt samhälle där enorma delar av varje medborgares inkomst tas av staten för att finansiera det våra representanter i Stockholm tycker är viktigt. Och det minsta vi kan göra då är att använda dessa system för att hjälpa i den pågående flyktingkrisen.

Så höj min skatt. Och använd den för att rädda liv.

Och när det är hanterat kan vi vaska välfärden.

PS. Och hela grejen med att invandrare och flyktingar på grund av andra värderingar och system skadar oss som redan bor här med sin blotta existens?1 Kom igen, Hax, jag vet att du är liberal. Du kan fan bättre än att komma med sådana skitargument som bemötts sedan John Lockes tid. Den som begår ett brott ska straffas för det. Oavsett ursprung. Punkt slut. DS.

Gå hem

Gå hem.

Du skriker från bron, och bilarnas dånande dränker din röst så att ingen hör förutom du. Men du vill att jag ska höra.

Gå hem.

Du spottar på mig, där jag med min blotta existens inkräktar på ditt land, din värld, din kultur, din stad. Och du vill att jag ska träffas.

Gå hem.

Du vet att min vandring är lång, men säger att det inte är skäl att förstöra för dig. Du skriker igen, bilarna tystnar för en sekund och jag hör dig och jag ser dig, med kalla, trötta, uppgivna ögon ser jag dig och för en sekund ser du ut att brista. Sedan skriker du igen.

Gå hem.

Men jag fortsätter vandra. Jag försvinner bort i horisonten, och sedan ses vi aldrig mer. Det blir kallt, du går hem, du duschar, du äter, och du lägger dig i din säng. Du läser nyheterna i mobilen och du viskar det igen.

Gå hem.

Jag lägger mig ned, frusen och ensam, hungrig och utmattad, och hoppas att jag får sova inomhus imorgon. Hoppas att jag kommer fram. I mina drömmar står du på bron igen och skriker samma ord, om och om igen.

Gå hem.

Och jag förstår inte varför du är så arg. Jag förstår inte varför du envisas så. Jag förstår inte varför du tror att du är min fiende när vi båda har precis samma drömmar, precis samma mål.

Att gå hem är det enda jag vill. Och precis det jag gör.

Bild: Darko Vojinovic / TT / NTB Scanpix

Antirasism och antiabort

SDs kampanj.

SDs kampanj.

Innan jag drar igång med min lilla finurliga tankegång – kom inte härifrån och tro att jag menar att antiabortrörelsen och antirasismrörelsen är av samma grupp, eller att jag försöker koppla ihop dem. En är till för att förstöra människors liv, en är till för att rädda dem. Men läs på.

I respons till Sverigedemokraternas kampanj ”Mindre invandring här, mer hjälp till flyktingar där” lanserades en kampanj där man kunde göra avatarer med texter som ”Om mamma stannade där, då hade jag inte funnits här”. Kampanjens syfte (som jag tolkade den) var att belysa allt det positiva som kommit från invandring, och hur så många vanliga människor skulle bli lidande av Sverigedemokraternas filosofi. Vissa tog det väldigt direkta resultatet – hade de stannat i en krigszon hade de inte överlevt. Många som deltog var andra eller tredje generationens invandrare, och pekade på hur de inte hade blivit till om deras släktingar stannat kvar.

Bilden jag gjorde.

Bilden jag gjorde.

Jag gillade kampanjen, stenhårt, och kvällen innan valdagen släppte jag min egen iteration, ”om de stannat där, då hade jag inte funnits där”, med koppling till min situation för några år sedan då ett självmordsförsök stoppades av två personer som råkade vara invandrare – om de stannat där, då hade jag inte funnits här.

Men sen tänkte jag till. Och jag insåg att det kampanjen syftar till är exakt samma argument som använts i årtionden för att göra abort förbjudet. Det finns hundratals människor som i insändare, bloggar, debatter och annat argumenterat att om deras föräldrar genomfört abort hade ju de inte funnits där. Hade Jungfrun Maria genomfört abort hade inte Jesus fötts. Och så vidare in absurdum. Gör vi exakt samma sak nu, med en invandringsdebatt som fallit till ”hade min farmor inte flytt Libanon hade jag inte fötts”?

Jag tror det finns en viss problematik, och tyvärr tror jag det riskerar att spela i händerna på de vi vill kritisera med kampanjen, precis som med flera andra kampanjer i antirasismrörelsen. Samtidigt tror jag det finns en viss poäng med det, och det är att poängtera att det faktiskt finns positiva saker som kommer från invandringen – även om de är helt slumpmässiga resultat av ett komplext system. Jag vet ärligt talat inte. Jag är förvirrad.

Nationaldagen

I natt sov en man från Etiopien över hos mig, och jag satt i tystnad när han berättade om första gången han reste från sitt hemland till Sverige. Hur det kändes som att komma till himlen. Hur allt var perfekt här. Hur det var två olika världar. Jag kände mig bortskämd och var glad för hans skull att han fick den chansen många från hans hemland, och från många andra länder, saknade. Chansen att komma till Sverige.

Jag är glad att bo i Sverige. Jag vet att en majoritet av världens befolkning lever och dör i fattigdom, under hårt arbete och med brist på näringsrik mat och rent vatten. Och när jag är utomlands, även i Europa, känner jag en skarp kontrast i kulturen och atmosfären – jag är mer hemma i Sverige. Kulturellt liksom etniskt och juridiskt, visst är jag svensk.

Men ändå.

När jag skulle gå hem från jobbet igår frågade min arbetskamrat hur jag skulle fira nationaldagen. Det blev en sån där pinsam tystnad när jag smått arrogant svarade ”det finns väl inget riktigt att fira?”

Och det finns ingenting att fira.

Jag är glad att ha växt upp i en familj som alltid haft pengar att kunna ge mig häftiga leksaker, datorer och kläder. Jag vet att en majoritet av världens befolkning inte har den lyxen, och jag har haft många vänner som levt upp utan dessa saker.

Jag skulle aldrig få för mig att träffas med andra i min samhällsklass och fira detta. Det skulle ärligt talat kännas vidrigt mot de med mindre tur. Det skulle vidareutveckla det vi-och-dom-samhälle som redan finns. Och i ärlighetens namn gör nationalismen exakt samma vidriga sak.

national

Ovanstående är ett av exemplen från dagens facebookfeed som visar på den svartvita synen på nationaldagen:

Antingen är du hypernationalist som spelar Ultima Thules version av Du gamle du fria medan du reser flaggan och äter jordgubbar vars saft skvätter i ansiktet på alla svältande utlänningar.

Eller så hatar du allt vad Sverige står för och firar nationaldagen med att skälla ut dina grannar medan du bränner en flagga.

Det är inte riktigt så enkelt. Som så mycket annat är det mer komplicerat än så. Jag firar inte nationaldagen, och min globala världssyn får mig lite illamående när jag ombeds ge en flagga salut. Jag anser att kungahuset är en antidemokratisk skymf. Jag vill riva landets gränser. Jag tycker att medborgarskap är en rasistisk kvarleva som måste dö.

Men jag älskar Sverige. Jag är glad att bo här. Jag tycker om den interna atmosfären och kulturen och jag känner mig hemma. Jag är glad att ha varit född här. Jag är glad att vi har ett förhållandevis demokratiskt system med ganska starka rättigheter, även om det finns en del kvar att göra.

national2

Kan vi vara glada utan att fira? Kan vi vara lyckliga som vi är utan att känna oss bättre, utan att vara överlägsna? Kan vi uppskatta vår omgivning utan att det gör oss till rasister?

Låt oss försöka.

Patriarkatet som reser sig ur skuldens askor

Det vita patriarkatet föll. Kvinnor fick rösträtt, svarta fick sitta var de ville i bussen, bögar fick gifta sig. Plötsligt såg vi kvinnor på VD-poster, en svart man blev amerikansk president, och homosexuella höll hand på gatorna.

Vi vann. Grattis, Sverige. Grattis, världen.

Vi vann.

Men sen ser vi tillbaka på blodet och striden och mörkret och döden, sen ser vi framåt mot stridsfältet som väntar oss, och vi inser att vi inte alls har vunnit. Vi slog ned en barnsoldat, men framför oss står fortfarande resten av armén, redo att fortsätta slåss. Och vi är trötta.

Det har börjat förekomma en allt vanligare tro att feminismen i Sverige är död. Att den förtjänar att vara det. Att det är en fluga som surrade upp någon gång på 1900-talet, att den gjorde sitt och dog ut. De vann kriget, och kvar står några stollar och slåss mot väderkvarnar.

Allt vanligare ser jag någon förklaga sig på de verkliga striderna som finns kvar för feminismen – lika lön, rätt till sin kropp, rätt till preventivmedel och abort, rätt att yttra sig öppet utan att dömas, rätt att inte våldtas eller misshandlas – och jag ser att denna person sänks ned som om den slåss mot stråhattar.

Screenshot från Facebookkonversation.

Väldigt få i Sverige säger sig vara emot jämställdhet. Samtidigt finns alldeles för många som vägrar kalla sig ”feminist”, för att ”kvinnor ska inte ha större rättigheter än männen”. Nej, men det är inte det det handlar om. Kvinnor är diskrimenade mot i Sverige idag. Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Du behandlas annorlunda om du inte har en kuk. Du är mindre värd om du har bröst och en fitta. Det är den bistra verkligheten vi lever med i 2013 års Sverige.

Det har blivit allt vanligare att falla tillbaka på en fråga om skuld. När kvinnokämpar som ovan reser några av de verkliga problem kvinnor lider av idag, antar alltid någon genast att det är hans fel, att han anklagas och att han ska avrättas för sina brott mot mänskligheten.

Jag förstår känslan. Jag är själv en heterosexuell vit man uppvuxen i övre medelklassens Sverige. Jag vet hur det är att ha vunnit det genetiska och sociologiska spelet och vara tursammast i världen. Att känna att det är fel att klaga, att känna att när någon mindre tursam klagar så är det vi som gjort fel. Jag har själv gått och varit förbannad över feminister som kallat mig för ett djur. Men på samma sätt vet jag att det finns män som är idioter, det finns piratpartister som är idioter, det finns linköpingsbor som är idioter – den som tror att alla dessa kan klumpas ihop enkelt och utan vidare har helt enkelt fel.

Screenshot-13

Det är inte män som är problemet, och ingen sann feminist tror heller det. De som det är fel på är de som behandlar dig olika beroende på vilket kön du har. Det är de som är våra fiender. Det är den kulturen som vi måste förändra. Alla som vill ha lika rättigheter för alla människor, stå tillsammans för en gångs skull.

Res inte patriarkatet genom din skuld. Det är inte du som är nedtryckt. Kom och hjälp oss krossa patriarkatet, och låt det ligga nere.

Vad har beslutats hittills på PP:s höstmöte? (första voteringen)

Just nu är Piratpartiets höstmöte i full gång, och vi har precis kommit ur den första voteringen. Främst behandlades ändrings- och tilläggsyrkanden, men ett fåtal motioner bifölls eller avslogs direkt. Eftersom det är rätt många omröstningar och yrkanden att hålla reda på tänkte jag försöka sammanfatta det här. Till den andra voteringen har Henrik Brändén sammanfattat riktigt fint vad som finns kvar att göra, så det ska jag inte försöka ge mig på!

Målet med detta är inte att inflika mina personliga åsikter, så säg till om jag råkat göra det. Säg också gärna till om jag råkat missa något, eller missrepresenterar ett yrkande. Thx!

Kultur

Om kulturpolitik: Vi vill ha en infrastruktur som gör kultur lättillgängligt för alla. Kultur ska komma in i bland annat skola, arbetsliv och vård. Kulturarter som graffiti och gaming ska sluta diskrimineras. De som får statligt stöd för sin kulturutveckling ska arbeta för att släppa denna fri för befolkningen att njuta av. All statligt finansierad kultur ska få spelas in och tillgängliggöras. Ökat stöd till bl a muséer, bibliotek och musikfestivaler. Kultur ska satsas på unga och inom vården. Vi tar ställning för öppna utställningsplatser för kultur.

Vård

Om integritet och delaktighet i vården: Vi behöver ett rikstäckande journalsystem som tillgodoser både den medicinska patientsäkerheten och patientens personliga integritet. Vi vill ha ett elektroniskt journalsystem där alla ”akutöppningar” utan patientens medverkan meddelas till patienten. Staten ska ta ett ökat ansvar för att förmedla information om medicinska frågor. Sjukvården måste bli bättre på att hantera och utnyttja att patienter själva skaffar sig kunskaper om sina symptom och sjukdomar. Informationsplikten av HIV-smittade ändras till en mer rimlig proportion till riskerna.

Om omsorg för äldre och funktionsnedsatta: Gamla, sjuka och funktionsnedsatta måste få möjligheter till mänsklig samvaro, tillgång till grönområden/natur och möjligheter att uppleva och utöva kultur. De ska få bo med sin livspartner även på ålderns höst. De ska få ökad möjlighet att använda och njuta av den digitala världens möjligheter.

Tillsynsmöjlighet för kriminalvården: det ska införas en särskild tillsynsmyndighet för Kriminalvården.

Skola och utbildning

Elevutvärderingar i skolan: Vi vill att elever ska få ökat inflytande i skolan genom utvärderingar och allmän möjlighet att ta iniativ till frågor som påverkar deras utbildning.

Om kunskapssyn i skola och utbildning: Skolans viktigaste uppgift är att lära elever att hitta, tolka, analysera och värdera information, och ge dem de grunder och referensramar som behövs för att kunna förädla informationen till kunskap, skapa förståelse och att dra slutsatser från denna. Skolan ska lära elever att navigera i informationsväven, ska stimulera elevers kreativitet, samarbetsförmåga, initiativtagande och källkritik. Alla elever ska få möjlighet att utvecklas optimalt. På alla praktiska gymnasieprogram ska det vara möjligt att skaffa sig högskolebehörighet. Alla ska ges möjlighet att lära sig nya saker för det höga nöjets skull. För att läsa på högskola ska det räcka med att ha relevanta förkunskaper, inte nödvändigtvis ett speciellt antal poäng. Vi vill införa obligatorisk datorkunskap med ökat djup, och tidigt ge elever chansen att programmera under lektimmarna.

Försvaret

Försvarets mål och syfte: Vi vill verka för en bred och blocköverskridande överenskommelse angående stabil och långsiktig försvarspolitik. Dess mål ska vara att värna befolkningens liv och hälsa, att värna samhällets funktionalitet, att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. Dess huvuduppgift ska vara att verka för detta genom att försvara Sveriges territoriella intergritet på marken i luften, till sjöss och på andra arenor där vi kan hotas med angrepp.

Forskning

Publicering av rådata från forskning: Vi vill införa en policy om open research, vilken uppmanar forskare att släppa all sin rådata fri på internet. Skattefinansierade forskare krävs göra det.

Om värdering och finansiering av forskning: Forskning är viktigt både för att kunskap har ett egenvärde, och för att den kan göra nytta. Resurser till forskning ska fördelas i transparenta, genomskinliga system, där olika forskare ska konkurrera på lika villkor efter i förväg fastslagna kriterier, och det i efterhand ska vara lätt att se på vilka grunder besluten fattats.

Immaterial- och upphovsrätt

Om internationella immaterialrättsliga avtal: Vi upphäver det tidigare beslutet att vi är emot ACTA, och är nu istället mot ”alla försök att införa ny immaterialrättslig lagstiftning via handelsavtal som förhandlats fram utan demokratisk insyn” (i vilket ACTA rimligtvis inbegrips).

Om immaterialrättsligt skydd: Vi är emot allt immaterialrättsligt skydd av offentligt finansierad verksamhet. I övrigt ska det endast accepteras då fördelarna överväger nackdelarna.

Ändra lagen om skydd för landskapsinformation: Vi vill att flygfoton i normalfall ska få spridas lagligt och fritt.

HBTQ-rättigheter

Samkönade äktenskap i Sverige och i EU: Vi är för att fortsätta tillåta samkönade äktenskap i Sverige, och att vi vill göra det tillåtet i hela EU.

Bidragssystem

Om bidragssystemen för ideella organisationer: Reformering av bidragssystemen till ideella organisationer till ett mer enhetligt system som ger stöd på samma villkor oavsett vilket typ av verksamhet en organisation ägnar sig åt.

Migrations- och utrikespolitik

Mänskliga rättigheter och transparens vid vapenexport: Vapenexport till diktaturer eller andra länder som kränker mänskliga rättigheter ska inte tillåtas. Eventuell vapenexport ska ske helt transparent.

Mänskliga rättigheter i migrationspolitiken: Mänskliga rättigheter måste respekteras inom migrationspolitiken. Utvisningar av människor till stater drabbade av naturkatastrofer, våldsamma konflikter, mycket dåliga levnadsförhållanden eller brist på respekt för mänskliga rättigheter är inte acceptabelt.

Rättssäkerhet, polis och domstol

Resningsdomstol i Sverige: Vi vill sätta upp en resningsdomstol i Sverige.

Instans för beslut om husrannsakan: Endast en domstol ska kunna besluta om ordningsmakt får rätt till att göra en husrannsakan.

Ekonomi

Reglering av bankverksamhet: Vi tar ställning mot en europeisk bankunion. Banker och finansinstitut som har inlåning som omfattas av bankgaranti ska förbjudas att handla med värdepapper och valutor i egen räkning.

Om statens nivåer på bidrag och arbetsskatter, samt budgetbalans: Vi vill ha en budget i balans över konjunkturcykler och motverka budgetunderskott.

Bankers kapitalisering och krav vid bostadslån: Vi vill verka för ett stabilare finansystem med bättre kapitaliserade banker: vi ska införa ett kreditförlustkonto dit bankerna måste avsätta hälften av sina vinster tills det motsvarar halva egna bundna kapitalet. Pengar från kontot får endast tas ut de år banken går med förlust.

Organisation i stat, kommun och EU

Om det lokala och regionala självstyret, samt kommunikation med invånarna: Det kommunala självstyret ska förstärkas. Kommuner måste införa medborgarförslagsystem på sina hemsidor. Kommuner ska på sina hemsidor presentera framtida beslut och medborgarna ska kunna ge input på detta.

Procentspärr vid Europaparlamentsvalet: Vi vill avskaffa 4 %-spärren vid EU-valet, och vill göra det otillåtet för andra medlemsländer att använda sådana spärrar.

Krav på oberoende revision av myndigheter: Vi tar ställning för att myndigheter inte bör utreda sitt eget agerande, utan att de istället ska underställas så oberoende granskning eller revision som möjligt.

Skilj stat och religion åt: Kyrka och stat ska vara åtskilda, staten ska vara sekulär och lagar och regler i stat och kommuner ska vara anpassade därefter.

Partiinternt

Maktfördelning mellan partiet och folkvalda: Styrelsen ska till nästa medlemsmöte förbereda ett förslag på hur maktfördelningen kommer att se ut mellan partistrelsen och de som eventuellt väljs in i EU-parlamentet och riksdagen 2014.