Könsindelning på spel och dålig PR-avdelning

Skärmdump 2014-08-08 09.39.40Spelbutiken.se har hamnat i blåsväder efter att de börjat med att könsindela sina datorspel – bland annat markerar de Skyrim som en manlig produkt och The Sims som en kvinnlig.

Det som förvånar mig mest här är egentligen hur otroligt dålig Spelbutikens PR-avdelning varit i responsen. På Twitter skriver de att hemsidan ”uppdateras tidigare i veckan och då blev det lite fel med könsindelning på spel”. Alla deras fans påpekar förstås direkt hur det helt enkelt inte stämmer – vad är det som kan gå fel? De har inte bara lagt in en rad för kön och sedan haft alla standardmarkerade på ”okänd” eller ens samma kön, istället är alla spelen kategoriserade i ungefär den ordning jag skulle placera dem om jag gick helt efter stereotyper som ”män gillar blod” och ”kvinnor gillar barn”.

Jag förstår inte när folk ska lära sig att pudla istället för att ljuga. Jag skulle vinna så mycket respekt för Spelbutiken om de bara gick ut och sade att de trodde det var en bra idé men sedan insåg att det självklart är helt galet.

Se där, jag har till och med skrivit ett uttalande åt er som ni gärna får använda – det är helt fritt från upphovsrätt, och om ni vill betala mig för min PR-expertis är ni välkomna att donera.

”Vi på Spelbutiken.se fattade häromveckan i samband med en stor uppdatering det ödesdigra beslutet att dela upp spel mellan olika kön. I efterhand är det ett självklart dåligt beslut – det finns förstås människor av olika kön som spelar spel helt oavsett av deras kön. Det var inte vår mening att spä på de sexistiska och mycket skadliga idéerna om att vissa produkter är till för vissa kön.

Vi menade heller inte att antyda att de många människor som står mellan kön eller bortom den traditionella ciskönsstrukturen (som exempelvis den utomordentliga Anton Nordenfur, som vi hört är otroligt intelligent och trevlig) inte spelar några spel alls.

Vi gjorde helt enkelt fel när vi inte tänkte efter tillräckligt, och det är ett fel vi redan är på väg att åtgärda. Vi hoppas att alla våra kunder och fans kan förlåta oss för det.”

 

Hen – en personlig resa

writing1Jag har tänkt en hel del på det där med hen. Och med ”en hel del” menar jag nästan för mycket. Och med tiden har jag insett hur viktigt det här ordet är. 

När ordet började bli populärt och hamna i massmedia för några år sedan var jag fortfarande inne i min ”feminism är inte riktig jämställdhet”-fas, och jag såg mest ordet som ännu en fruktansvärd konspiration för att förstöra för vita kränkta män. Jag förstod inte syftet med ordet, och såg alla användare som extremfeminister som ville utrota kön.

För kanske ett och ett halvt eller två år sedan började jag på allvar inse hur praktiskt ordet kan vara i många meningar, där kön eller okänt – alltså mer eller mindre som en ersättare av ”han eller hon”. Det är också så jag sedan dess argumenterat för ordet – en hjälp i meningsuppbyggnader för att underlätta skrivandet och få det att flyta bättre. Drar man det ett steg längre hjälper det också eftersom det inte bara ersätter ”han” och ”hon”, utan det utökar också de potentiella pronomina till att täcka exempelvis queerpersoner. Men utöver detta fortsatte jag kritisera de som använde det mer utökade användningsområdet, tidigare nämnda extremfeminister som ville använda det för att helt utrota de andra pronomina.

De senaste månaderna har jag kommit allt närmare en ny revolution i mitt personliga hentänk (som, återigen, tar upp lite för stor del av min vakna tid), och jag har då också insett att jag hade fel. Jag har insett hur jag underskattat värdet av detta fantastiska ord.

Jag har insett hur laddade ord som han och hon är. Jag har insett att när jag hör berättas om en han får jag helt andra vibbar än när jag hör berättas om en hon. En omedveten sexism som alltid ligger där och vilar i mitt undermedvetna, där män beter sig annorlunda än kvinnor. Samtidigt har jag insett att jag inte kan komma på ett enda skäl att använda könsdefinierade pronomina istället för hen, förutom komplexa grammatiska situationer som känns strukturerade enbart för att lura henälskaren.

Det handlar inte om att utrota kön. Jag är helt okej med att folk ser sig som man eller kvinna eller vad som helst. Men jag är också helt okej med att folk vill se sig som vit, svart, jude, asiat, spanjor, eller arab – utan att för det kräva att en sådan vikt tillskrivs etniciteten att den ges ett eget pronomen.

Därför säger jag nu farväl till både han och hon. Därför slutar jag nu använda dessa ord i mitt vardagliga och mitt formella tal. Jag antar att jag blir en sån där extremfeminist som jag hatade trots allt.

Uppstart för Piratpartiets HBTQ-förbund

1559430_10202955942397697_1387995889_oPiratpartiet går långt före många andra partier både vad gäller attityd mot HBTQ-personer (homo, bi, trans, och queer) och vad gäller att vår politik ställer sig för alla människors rättigheter, även för de som inte följer efter en cishetero syn på sexualitet och könstillhörighet.

Men det finns en lång väg att gå, både i Piratpartiets rent politiska åsikter, och Piratpartiets interna attityder mot HBTQ-personer. Därför startar vi nu ett piratpartistiskt HBTQ-förbund, med syftet att opinionsbilda inom piratrörelsen för en mer HBTQ-vänlig politik, informera allmänheten om Piratpartiets HBTQ-politik, och agera som en mötespunkt för HBTQ-personer inom piratrörelsen.

Förbundet kommer att ha sitt uppstartsmöte på klockan 21:00 på fredag den 14 mars 2014 på en ännu inte helt spikad plats i centrala Uppsala. Det här uppstartsmötet kommer självklart att vara öppet för alla intresserade. Mötet sammanfaller med Ung Pirats förbundskongress, och de som åker på den kommer alltså också ha möjlighet att ta sig hit.

Det är på det här årsmötet vi bestämmer alla detaljer om förbundet – vi fastslår stadgar, medlemsavgift, styrelse, och så vidare. Det finns ett färdigt förslag till stadgar (länk) samt en lista på de som kandiderar till styrelsen (länk).

Edit: Nu även förslag till dagordning: https://piratenpad.de/p/hbtqpirater

Det där med kvinnor och sexualitet

Det där med kvinnor och sexualitet igen. Ja, igen. Förlåt, men jag måste tydligen ta det igen.

När jag var kanske tolv-tretton år åkte jag en längre bussresa med vänner, bland dem en äldre kompis som kanske var runt arton. Med på resan hade han en porrtidning. Eller, ja, vad min tolv-trettonåriga hjärna tolkade som porr, vilket kan ha varit en softcoretidning eller hårdporr eller en modetidning med halvnakna människor på omslaget. Jag vet inte. Men det är mindre relevant. Jag minns i vilket fall som helst att min reaktion redan då inte var att han var en hemsk hemsk människa, utan att han var häftigt frigjord som kunde bära med sig den på en buss utan att skämmas. Det var på något vis riktigt häftigt.

Sen spolar vi framåt tio år i tiden, och i dagens Nyheter24 rapporteras om att ”bloggstjärnan tar med dildon på semestern” som en stor nyhet med suddade ansikten och allt (trots att paow är helt öppen med bilder på sig själv på sin blogg).

Jag ska nog upprepa en gång till, för allt för många tycks inte riktigt förstå:

Kvinnor kan också känna sexuell njutning. Det är inget manligt monopol. Det är okej att kvinnor gillar sex, antingen med en partner eller med sig själva eller med ett föremål.

Jag har börjat inse hur mycket det här faktiskt är en enormt viktig kamp för jämställdheten. Medan det blir allt mer accepterat att kvinnor får rösta, arbeta och yttra sig, finns det fortfarande enormt många som inte förstår eller accepterar att även kvinnor delar den mycket grundläggande sexualitet som alla (eller ja, de flesta) människor delar. Jag har fortfarande många vänner som inte riktigt accepterar att det även finns kvinnor som tittar på porr. Att det finns kvinnor som onanerar. Att det finns kvinnor som kan bli upphetsade av sex.

Detta är enormt skadligt eftersom det leder till ett samhälle där kvinnor inte vågar vara öppna med vad de är. Jag känner kvinnor som inte skulle våga ragga på killar på puben för att de är rädda för att skämma ut sig som ”horor”. Allt detta bidrar till ett slutshamingsamhälle, där de kvinnor som är lika öppna om sin sexualitet som många män är, ses som översexuella freaks som förtjänas att se ned på, som förtjänas att göras narr av, som förtjänas att våldta.

Jag tror vi får falla tillbaka på en ganska grundläggande devis en gång till: kvinnor är människor. Det är dags att sluta göra en stor grej av det varje gång det syns.

Och det värsta av allt? Jag gör bara en större grej av det genom att blogga om det.

Piratpartiet Feministerna

Pirater, låt oss prata feminism.

Igen? Har vi inte fått nog? Jag har babblat så mycket redan, och det har andra också.

Nej, jag har inte fått nog, för vi har fortfarande många som står mig mycket nära ideologiskt och politiskt som vägrar kalla sig feminister, som kritiserar mig när jag kallar mig feminist, eller blir arga när jag säger att Piratpartiet är ett klart feministiskt parti. Det är ett problem.

I all ärlighet är inte detta problem så mycket att folk inte är feminister (det är ett separat problem vi tar i ett annat inlägg). Problemet jag pratar om är snarare grundad i rädslan för ordet feminist.

För mig är det hela väldigt enkelt – Piratpartiet är ett feministiskt parti helt enkelt för att vi är för mänskliga rättigheter för alla, någonting som är omöjligt utan feminism. Av samma anledning är vi mot rasism och för HBTQ-rättigheter. Problemet kritikerna har med detta är att feminism är exkluderande – varför just kvinnors rättigheter, varför inte jämställdhet för alla?

Jag pratade en hel del om detta i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa mig. Men sammanfattningen är denna: feminismen står inte för att kvinnor ska ha en högre ställning en män, står inte för någon bild av ena könet som mer värt, eller någon annan av dessa halmgubbar. Det feminismen står för är att kvinnorna för en gångs skull ska få samma rättigheter som männen, någonting som de saknar idag.

När Opassande idag skrev ett inlägg om huruvida Piratpartiet är feminister såg jag den här kommentaren, som är ett bra exempel på problemet jag vill belysa:

Om PP skulle skriva in att det är ett feministiskt parti så skulle jag inte kunna stödja partiet längre. Anledningen till det är att jag upplever feminism som ideologi som en mycket autkoritär ideologi där den enskildes rättigheter och friheter väldigt lättvindigt kan åsidosättas och människor behandlas olika för att försöka få en statistisk “vinst” i samhällsstrukturförändring mellan man och kvinna.

Alla feminister är förstås inte så. Inom feminismen finns det ju allt ifrån dom som helt enkelt bara vurmar för jämlikhet men ändå väljer att kalla sig för feminister, till dom som hatar och hotar mot “antifeminister” och jämställdister som vurmar för jämliket. Längst ut på feministskalan finns dom radikala manshatarna och dom som gillar SCUM.

Självklart finns feminister som är kompletta svin. Men är verkligen någon som kallar sig pirat rätt person att kasta undan en hel ideologi för några rötägg? Vi romantiserar gärna piraterna, men i ärlighetens namn var 1700-talets sjörövare liksom 800-talets vikingar rejäla svin som motsätter sig de principer Piratpartiet har.

Det är larvigt att ta upp detta, för vi kan ju vara annorlunda. Det finns ju folk av olika slag i alla ideologier. Det finns hemska nazister, kommunister, kristdemokrater, konservativa, liberala, pirater och feminister. Är det nog för att vi ska kasta undan namnet? Självklart inte. Vi måste bry oss om den underliggande ideologin, vad den betyder, och inte vad en minoritet tror att den betyder. Feminism är inte att hata män. Feminism är att kämpa för kvinnors rättigheter.

Vill jag byta partinamn till Piratpartiet Feministerna? Nej, självklart inte. Jag tycker partiets fokus bör ligga där det är – på integritet, kultur och kunskap, med flera utstickande områden och ett principprogram som tydligt ställer oss för allas lika rättigheter. Men varje gång vi vägrar kalla oss feminister säger vi bara att vi bryr oss mer om vår image hos en liten minoritet, än vi bryr oss om de mänskliga rättigheter vi borde stå för.

Pirater, låt oss prata feminism.

Ja, igen. Och låt oss fortsätta prata om det precis som vi fortsätter prata om både antirasism och HBTQ-rättigheter. Låt oss fortsätta prata om det tills vi faktiskt har vunnit.

Nej, alkohol orsakar inte våldtäkt, och ja, kvinnor gillar sex

Jag har verkligen tröttnat på skuldkastningen nu. På ursäkterna, på den grova omänsklighet som leder till skuldförflyttning när du gjort någonting så extremt, någonting så fruktansvärt, något så – ja, omänskligt.

Våldtäkt har historiskt alltid haft två primära ursäkter – droger och offer. Någon liten naiv del av mig trodde att det var på väg att förändras, att vi för en gångs skull skulle börja anklaga den faktiska orsaken.

Nykterhetsförbundet IOGT-NTO har nyligen påbörjat en ny kampanj kallad Fyll livet, med syftet att belysa hur alkoholnormen påverkar våra liv. Snarare kämpar den på ganska rejält med att belysa sexistiska och antisexuella stereotyper, där kvinnor utan alkohol är asexuella, pryda robotar och alkoholen gör dem kåta, vilket självklart är någonting förkastligt och osnyggt.

IOGT-NTO har haft ett antal tveksamma kampanjer genom tiderna, vilket är olyckligt när de faktiskt kämpar för en god sak – minskad drogkonsumption. Jag växte själv upp i en familj med alkoholmissbruk, något som förbundet själva säger att runt 385 000 svenska barn gör idag. Tolka mig rätt – jag avskyr droger, skulle aldrig vilja vara full, och klarar knappt av att vara med onyktra människor. Men vi måste sluta skylla på alkoholen för precis allt, och börja se de faktiska orsakerna istället.

I seriestripparna som kampanjen består av ser vi kvinnor som först när de får alkohol i kroppen vågar visa någon som helst sexuell lust, men som dessförinnan självklart inte ägnar sig åt sådant larv. De tappar alla inhibitioner och vill gå hem med farliga typer, som de självklart avråds för – för den man som har piercingar och skinnjacka ska ju inte en spröd flicka ha sex med.

Det är en svart och vit värld där kvinnor är känsliga varelser som inte kan ta hand om sig själva, och alkoholen får dem att försöka göra någonting åt plötsligt uppkomna luster. Män är kåta varelser som efter en öl lätt ger sig på vem som helst, inklusive (och ja, det är faktiskt med i serien) en soffa.

Självklart lättar alkohol på inhibitionerna. Det är knappast en hemlighet. Men serien förstärker två enorma myter, som är extremt skadliga för jämställdheten:

  1. Alkohol gör den snällaste man till ett kåt missfoster som slutar bry sig om sin mänsklighet och med glädje våldtar utan att bry sig om sitt offer.
  2. Kvinnor utan alkohol tycker inte om sex, och en kvinna som har sex gör ett misstag. Den kvinna som gud förbjude gillar sex är en syndande hora.

Jag är ledsen om jag spräcker några bubblor, men dessa är myter. Alkohol sänker självklart inhibitioner och luddar till hjärnan, men den som våldtar en annan människa var med största sannolikhet inte en speciellt moralisk person till att börja med.

Och sex är en ganska fantastisk sak som bägge kön evolutionärt utvecklats till att älska. Med små undantag i bägge kön – alla gillar sex, och vi måste arbeta bort den sexistiska stereotypen att kvinnor är knulldockor utan egna känslor och luster.

Piratpartiets partistyrelse 2006-2013, kön och ålder

Inspirerad av Staffan Betnérs arbete med siffror om Ung Pirats förbundsstyrelse, har jag sammanställt en liknande analys av Piratpartiets partistyrelse. Här kommer könsfördelning och ålder, mer statistik kommer eventuellt senare (såsom ett snyggt sociogram).

Och innan någon klagar, jag är medveten och öppen med att jag är djupt subjektiv i denna analys. Om du vill ha rena data och inte är intresserad av mina åsikter, se graferna och ignorera resten.

Först ett par disclaimers

Partistyrelsen har totalt haft 35 olika medlemmar, ej räknat de suppleanter som har funnits med vissa år. Då medlemmar hoppat av under pågående verksamhetsår har de räknats som med i styrelsen till och med det år de hoppar av. Den som varit med i flest styrelser är partiets grundare Rick Falkvinge, som varit med i alla åtta styrelser.

Styrelsemedlemmar valdes i början ett år i taget. Numera väljs ledamöter med tre års mandat, och sammankallande med ett års mandat. Jag räknar alla medlemmar en gång per år de varit med.

Edit: Vid åldersberäkningen hade jag först inte lyckats hitta födelseår för några av styrelseledamöterna – Simon Rosenqvist, Sofia Dahlgren, Fredrike Lantz och Balder Lingegård. Jag har hittat dem nu, men graferna innehåller dem inte ännu. Detta gör att statistiken från 2006, där två av dessa satt i styrelsen (och utgjorde hälften av den), är mycket mer inexakt än övriga år.

Partistyrelsens storlek har ändrats under åren, och blev betydligt större från och med 2009. 2006 års styrelse hade bara fyra ledamöter, 2007 och 2008 hade fem, 2009 hade tio, 2010 hade 13. Från och med 2011 har styrelsen haft 16 medlemmar (15 ledamöter och en sammankallande), men 2013 är den just nu 14 på grund av avhopp (som fyllnadsväljs på det pågående vårmötet). Tidigare år är därför mycket mer känsliga för minsta påverkan.

Åldersfördelning

Som redan påpekat har jag inte hittat åldern på fyra medlemmar. Eftersom två av dessa utgör hälften av styrelsens första år (2006) görs statistiken för detta i stort sett meningslös.

Redan 2007 och 2008 hade styrelsen blandad ålder, med medlemmar både i 20-, 30-, 40- och 50-årsåldern. 2009 blev styrelsen mer homogen, där en majoritet var i mitten av 30-årsåldern. Denna trend förstärktes både 2010 och 2011. 2012 började styrelsen bli yngre igen, då fyra nyinvalda var i 20-årsåldern, om än främst i dess senare hälft. 2013 valdes ytterligare några äldre in medan en i 20-årsåldern avbytte en annan. Den sittande styrelsen har en ganska jämn fördelning av 20-, 30- och 40-åringar, med en skillnad på trettio år mellan yngsta och äldsta medlemmen (21 mot 51).

Yngsta åldern vid inval är Sofia Dahlgren, 18 år när hon blev invald. Äldsta åldern vid inval är Bo Leuf, 55 år när han blev invald. Genomsnittsåldern för att bli invald i partistyrelsen ligger på 34 år.

chart3

fig. 1

 

Könsfördelning

Könsfördelningen i partistyrelsen är en sorglig historia för kvinnor. Medan styrelsens kvinnoandel om vi räknar det totala historiska antalet kvinnor mot det totala historiska antalet män är cirka 40 %, har kvinnor en historia över att bara vara med i partiet korta perioder. De som suttit längst i styrelsen har främst varit män – Rick Falkvinge har suttit i åtta styrelser, Christian Engström i sex och Mårten Fjällström i fem.

De kvinnor som suttit i flest styrelsen – Johanna Julén, Marit Deldén, Anna Troberg och Anna Svensson – har suttit i tre. Om vi räknar antalet styrelser var medlem suttit i är det endast 25 % kvinnor (se fig. 2).

chart1

fig. 2

Grafen ovan ger en total sammanfattning, men den säger knappast hela bilden. Partistyrelsens könsfördelning har tidvis varit betydligt värre än så. 2006 hade partiet endast en kvinnlig ledamot, vilket dock kan försvaras med att styrelsen enbart bestod av fyra personer, vilket gav henne 25 %. 2007-2008, då styrelsen bestod av fem ledamöter, hade den dock inte en enda kvinnlig medlem.

2009 kom en stor boom då styrelsen expanderade och fick nytillskott med Anna Svensson, Klara Tovhult, Sofia Dahlgren och blivande partiledare Anna Troberg. Därefter har kvinnor sakta men säkert tappats av, och 2013 har partistyrelsen bara tre kvinnor av fjorton medlemmar. Även efter det pågående fyllnadsvalet kan det som mest bli fyra av sexton.

chart2

fig. 3

 

Sammanfattning

Åldersfördelningen ser i min mening bra ut i nuläget. Jag ser gärna en eller ett par äldre att representera åldersgruppen 50+, men i övrigt är det bra fördelning från ungefär 25 och uppåt. Många bra och aktiva pirater i yngre ålder engagerar sig i vårt ungdomsförbund, antingen i dess förbundsstyrelse eller på annan plan, och jag ser inga problem i att vi är underrepresenterade de första 25 åren.

Könsfördelningen är mycket värre. Det är inte acceptabelt att vår partistyrelse har så lite som 20 % kvinnor i dagsläget. Vi måste uppmuntra allt fler kvinnor att kandidera, och vi måste se till att det inte finns någonting som får dem att lämna styrelsen när de väl är med. Partistyrelsens fördelning är ganska överens med våra medlemmars könsfördelning, men detta är inte ett argument för att det ska fortgå – tvärtom verkar antagligen inte Piratpartiet så intresserade av kvinnliga medlemmar så länge vi har en så snedfördelad styrelse.

Detsamma gäller även människor med utländsk påbrå – så vitt jag vet har vi idag endast två av fjorton styrelsemedlemmar med utländskt påbrå, en amerikan och en grek. Piratpartiets medlemmar i dagsläget är till väldigt stor del svenskfödda vita män i tjugoårsåldern. Vi har lyckats på åldersfronten, men inte de andra fronterna.

Jag förespråkar inte kvotering till styrelsen, dock uppmuntrar jag verkligen till en ökad diskussion om hur vi ska uppmuntra kvinnor att kandidera till och stanna i styrelsen.

Konkreta politiska åtgärder för feminism

Innan du läser vidare och irriterar dig på att jag använder ordet ”feminism” och inte ”jämställdhet” – Göran Widham sammanfattade detta jättefint i en bloggpost. Läs den först.

För en tid sedan skrev jag en artikel om feminism och varför det är en viktig politisk rörelse i 2013 års Sverige. Där sammanfattade jag några av de största problem som kvinnor möter i dagens Sverige:

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Men jag skrev också det stora problemet när vi politiker försöker lägga oss i detta:

Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

I många och långa diskussioner med partikamrater har jag fått höra att det inte finns någonting politiken kan göra för att göra vårt samhälle mer jämställt, just på grund av detta. Det är helt åt skogen fel. Politik handlar om mycket mer än att skriva lagar – det handlar till exempel om att debattera och diskutera för att vända åsikter (någonting vi i Piratpartiet gör nästan uteslutande), och det handlar även om att lägga om resurser och planera statlig verksamhet.

Så vad kan vi göra, rent konkret?

Psykisk ohälsa

2013-03-18 15.44.25Psykiska problem som depression drabbar idag kvinnor betydligt mer än män, bland annat som resultat av postpartumdepression som inte drabbar män (det är oklart om exempelvis ojämställdhet i samhället eller krav ställda på kvinnor också inverkar). Psykisk ohälsa är ett extremt problem idag, som dels kräver många liv i självmord, och förstör ännu fler liv när offren tappar all vilja för jobb, skola och socialt liv. Psykisk ohälsa leder ofta även in i missbruk av mer eller mindre tunga droger, vilket både kräver och förstör liv i sin egen makt.

Vi behöver riva bort det stigma som finns kring bland annat depression och andra mentala sjukdomar, behöver informera bättre om mental ohälsa och dess negativa effekter, och behöver uppmuntra fler att söka hjälp så tidigt som möjligt. Detta är ett väldigt konkret exempel på någonting som behövs för  alla grupper i samhället, men speciellt för kvinnor som idag är de som drabbas värst av bland annat depression. Att arbeta mot psykisk ohälsa hjälper också enormt efter bland annat våldtäkter och sexuella övergrepp, som nästan uteslutande drabbar kvinnor.

Detta gäller inte heller enbart depression. Många andra mentala problem, exempelvis allvarliga ätstörningar som anorexia och bullemi, drabbar kvinnor mycket värre och mer frekvent än de drabbar män.

Lägga om polisresurser

Jag skrev i min förra artikel om att jag har fyra kvinnliga vänner som någon gång i sitt liv blivit våldtagna. I tre av fyra fall valde hon att anmäla till Polisen. I två av dessa tre fall lades förundersökningen ned nästan omedelbart. I det sista fallet som gick bortom förundersökning friades våldtäktsmannen trots vad jag tyckte verkade vara väldigt fällande bevis.

whatiwaswearingJag är inte juridiskt utbildad, så jag ska inte kommentera på individfallens slutliga utkomst. Det jag däremot gärna kommenterar på är det faktum att förundersökningar läggs ned trots så otroligt allvarliga brott, där det i flera fall fanns flertalet vittnen, där mannen vid ett av fallen erkände sexuella övergrepp. Jag kan inte se att detta är någonting annat än dåliga prioriteringar, där Polisen inte anser att våldtäkt är tillräckligt allvarligt för att ges en ordentlig rättegång.

Enskilda poliser agerar ofta exemplariskt vad gäller dessa saker. När en nära vän hade en man krypa ned i hennes tält när hon sov på en festival var Polisen där nästan omedelbart, tog hand om henne och pratade länge och väl med henne om polisanmälan, vad som kunde göras och så vidare. Men vad poliserna på plats gör är mindre relevant för hur allt går till i slutändan, hur polisanmälan tas omhand och hjälpen som fås efteråt.

Vi behöver ett fungerande rättsväsende som prioriterar allvarliga problem som våldtäkter, sexuella trakasserier och andra brott mycket högre än de gör idag. Ett rättsväsende som tar dessa brott på allvar, som tar hand om offren och som sköter sitt jobb.

Detta var två rent konkreta förslag.

Två förslag på slag vi kan slå för samhället, för mänskligheten, för alla, oavsett kön. Två förslag som samtidigt hjälper oss att att bekämpa sexismen, hjälper oss besegra symptomen på kort sikt och orsakerna på lång sikt. Hjälper oss slå ett slag för de mest drabbade.

Vad är dina förslag?

Patriarkatet som reser sig ur skuldens askor

Det vita patriarkatet föll. Kvinnor fick rösträtt, svarta fick sitta var de ville i bussen, bögar fick gifta sig. Plötsligt såg vi kvinnor på VD-poster, en svart man blev amerikansk president, och homosexuella höll hand på gatorna.

Vi vann. Grattis, Sverige. Grattis, världen.

Vi vann.

Men sen ser vi tillbaka på blodet och striden och mörkret och döden, sen ser vi framåt mot stridsfältet som väntar oss, och vi inser att vi inte alls har vunnit. Vi slog ned en barnsoldat, men framför oss står fortfarande resten av armén, redo att fortsätta slåss. Och vi är trötta.

Det har börjat förekomma en allt vanligare tro att feminismen i Sverige är död. Att den förtjänar att vara det. Att det är en fluga som surrade upp någon gång på 1900-talet, att den gjorde sitt och dog ut. De vann kriget, och kvar står några stollar och slåss mot väderkvarnar.

Allt vanligare ser jag någon förklaga sig på de verkliga striderna som finns kvar för feminismen – lika lön, rätt till sin kropp, rätt till preventivmedel och abort, rätt att yttra sig öppet utan att dömas, rätt att inte våldtas eller misshandlas – och jag ser att denna person sänks ned som om den slåss mot stråhattar.

Screenshot från Facebookkonversation.

Väldigt få i Sverige säger sig vara emot jämställdhet. Samtidigt finns alldeles för många som vägrar kalla sig ”feminist”, för att ”kvinnor ska inte ha större rättigheter än männen”. Nej, men det är inte det det handlar om. Kvinnor är diskrimenade mot i Sverige idag. Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Du behandlas annorlunda om du inte har en kuk. Du är mindre värd om du har bröst och en fitta. Det är den bistra verkligheten vi lever med i 2013 års Sverige.

Det har blivit allt vanligare att falla tillbaka på en fråga om skuld. När kvinnokämpar som ovan reser några av de verkliga problem kvinnor lider av idag, antar alltid någon genast att det är hans fel, att han anklagas och att han ska avrättas för sina brott mot mänskligheten.

Jag förstår känslan. Jag är själv en heterosexuell vit man uppvuxen i övre medelklassens Sverige. Jag vet hur det är att ha vunnit det genetiska och sociologiska spelet och vara tursammast i världen. Att känna att det är fel att klaga, att känna att när någon mindre tursam klagar så är det vi som gjort fel. Jag har själv gått och varit förbannad över feminister som kallat mig för ett djur. Men på samma sätt vet jag att det finns män som är idioter, det finns piratpartister som är idioter, det finns linköpingsbor som är idioter – den som tror att alla dessa kan klumpas ihop enkelt och utan vidare har helt enkelt fel.

Screenshot-13

Det är inte män som är problemet, och ingen sann feminist tror heller det. De som det är fel på är de som behandlar dig olika beroende på vilket kön du har. Det är de som är våra fiender. Det är den kulturen som vi måste förändra. Alla som vill ha lika rättigheter för alla människor, stå tillsammans för en gångs skull.

Res inte patriarkatet genom din skuld. Det är inte du som är nedtryckt. Kom och hjälp oss krossa patriarkatet, och låt det ligga nere.