Jag kliver ned som Piratpartiets partisekreterare

Jag har efter långt övervägande och många diskussioner valt att kliva ned från min roll som Piratpartiets partisekreterare.

När jag nu lämnar mitt uppdrag är det inte i bitterhet eller fientlighet mot någon, och inte för att jag inte längre tror på vår ideologi eller vår politik. Det är helt enkelt för att jag känner att jag gjort mitt. Jag hade ambitionen att sitta ut min mandatperiod över riksdagsvalet 2018, men har den senaste tiden allt tydligare insett att jag inte längre har den lust och energi som jag en gång hade.

Jag har varit medlem sedan 2008, i snart nio år, och har suttit i partistyrelsen sedan 2012. Det är inte en överdrift att säga att jag lagt en stor del av mitt liv på det här partiet, från att jag blev medlem sexton år gammal till idag. Det har varit många, många möten, diskussioner, omröstningar, skrivna texter, och så mycket mer. Piratpartiet har gett mig, och kommer att fortsätta att ge mig, otroligt mycket. Det har format den person jag är idag, det har låtit mig lära känna så många jag känner idag. Det kommer jag alltid att vara tacksam för.

Så vad händer nu? Jag kommer inte att överge partiet, utan ämnar genomföra en så bra överlämning som möjligt samtidigt som jag gärna hjälper till med olika saker även framöver, dock utan formellt uppdrag och i en mycket lägre takt än förut.

Ni har inte sett det sista av mig.

Anton Nordenfur, fram till nyligen partisekreterare för Piratpartiet.

Det begränsade livet – mitt tal för Ung Pirats kongress

I helgen hade Ung Pirat sin årliga förbundskongress, och jag fick äran att tala lite om meningen med livet och meningen med det politiska civilsamhället. Det spelades in, kolla gärna här.

Livet – och nu riskerar jag att bli lite filosofisk och eventuellt ge er dödsångest – är begränsat. Vi har alla begränsat med tid i den här världen. En begränsad period under vilken vi får vara här innan vi på nytt blir till jord. Vi har, om vi har tur, strax under hundra år att göra allt det vi drömmer om.

Att upptäcka den här vackra världen. Att kämpa för det vi tror på. Att lära oss allt det vi fantiserar om. Att hjälpa våra vänner. Att älska de vi älskar.

Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara här idag. Varför vi skippat att gå ut med vänner. Att spela nya Zelda-spelet. Jobba. Plugga. Resa. Varför bortprioriterar vi allt det här och åker ut till ett vandrarhem i Zinkensdamm för att prata politik?

På Ung Pirats politiska konferens i höstas lyfte jag en teori jag tänkt på en tid. Att det finns tre starka pelare som måste finnas på plats för att kunna upprätthålla engagemanget i en politisk rörelse. Ju mer jag pratat med allt fler som engagerar sig politiskt verkar det här stämma, och det verkar stämma speciellt väl i ungdomsrörelser.

Vi är här för att vi gillar det vi gör, för att vi tror på det vi gör, och för att vi finner en social gemenskap i det vi gör. När en av dessa pelare faller kanske vi kan vara kvar. Men faller två så faller utan tvekan hela engagemanget.

Jag har dussintals historier om vad som gör oss till pirater, och många är förvånansvärt lika varandra. Min är inte ett undantag.

Jag gick med i Ung Pirat och Piratpartiet 2008, sexton år gammal. En sextonårig aki vars tre pelare inte ens börjat byggas. Jag visste inte vad jag gillade att göra, allt jag såg var ett mörker. Jag hade ingenting att tro på, inga mål i livet. Och jag hade inga vänner.

Genom piratrörelsen fann jag detta. Jag upptäckte min förkärlek till organisation, administration och projektledning, vilket jag nu jobbar med. Jag fann en mening med livet, en önskan att förändra världen till det bättre. Och jag fann vänner, för första gången i mitt liv. Jag har en enda bestående vän som är äldre än piratrörelsen, och hon sitter där och har sedan dess blivit aktiv i piratrörelsen. Och inte minst, jag fann min före detta man och nu bästa vän, Fabian, i rörelsen.

Det är vår rörelses uppdrag – både från Ung Pirats sida och från Piratpartiets – att säkerställa att dessa pelare upprätthålls. Att vi alla får chansen att göra det vi gillar. Att vi alla får chansen att tro på våra mål. Att vi alla får chansen att finna en social gemenskap i rörelsen. Det är en stor del i det enorma uppdrag som jag tog på mig när jag kandiderade som partisekreterare. Med mig är jag överlycklig att jag har fantastiska människor som vår internkommunikationsansvarige Isabelle Kokkalis, och vår medlemsansvarige Mattias Dahlberg. Det är ni – och många, många fler – som över huvud taget gör det här möjligt.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Så jag har tänkt mycket på varför vi lägger den tiden på att vara i den här rörelsen.

Svaret är att vi är här för att vi gillar att vara här. Vi är här för att vi älskar varandra. Och allra viktigast, vi är här för att vi inser att vi är så jävla viktiga. Vi är här för att politiskt engagemang är den skatt vi betalar för att få vara på den här jorden. För att när vi träder in i våra liv har vi ett enda uppdrag, ett enda mål med livet – att lämna vår värld bättre än den var när vi kom.

Vi står inför enorma utmaningar. Vi står inför starka, onda krafter som mer än någonsin förut söker att begränsa våra mänskliga rättigheter. Begränsa vår rätt att kommunicera fritt och obevakat. Att röra oss fritt över nationella gränser. Att dela den kultur vi vill, utveckla innovation som vi vill.

Och det finns så många möjligheter. Så många chanser som regering efter regering helt struntar i. Mänskligheten är mitt uppe i en digital revolution, den största revolutionen i vår arts långa, långa historia. Internet har revolutionerat exakt varenda aspekt av ditt liv. Det är dags för oss att välja politiker som förstår det.

Politiker som förstår vikten av att anamma modern teknik och använda den som ett verktyg för att stärka vår civilisation. Inte en bur i vilken vi kan fängsla våra meningsmotståndare. Vi står inför ett vägskäl, där vi kan vinna så jävla mycket och förlora så jävla mycket.

Idag är det 540 dagar kvar tills Sverige går till val. 540 dagar då du kan vakna med en vilja att förändra världen. 540 kvällar att somna, väl medveten om att du är med i den revolution som skapar framtiden.

Livet är begränsat. Vi har alla begränsat med tid på den här jorden. Och jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är för att ni spenderar det här livet med mig.

Att komma tillbaka

Ibland kommer livet i vägen, och engagemang får ta en paus för det viktigare – att för stunden överleva, att prioritera det som är viktigt. Så har fallet varit för mig de första två månaderna av året, och i mitt fall har prioriteringarna varit hälsa och jobb.

Som följd har mitt engagemang i Piratpartiet varit lite vilande, som en del märkt och som jag meddelat partistyrelsen.

Den goda nyheten, jag är tillbaka. Det är en konstig känsla, men väldigt uppfriskande. I närmare två veckor har jag försökt komma in steg för steg, och sakta men säkert kommit till insikten att jag måste dyka i sjön av partiarbete för att jag verkligen ska komma tillbaka. Idag har jag suttit och gått igenom mail, fört samtal jag skjutit upp, planerat framtiden, och så mycket mer.

Jag är tillbaka. Nu fortsätter vi.

Partikultur del 3: Det sista du behöver göra är att be om ursäkt

En vän lämnade piratrörelsen idag. Det är inte den första, och det lär inte vara den sista.

Sergej har funnits i mitt liv sedan hen påbörjade sin resa i piratrörelsen 2011. Hen har alltid varit min vän, och blivit en viktig del av mitt liv. Jag träffade hen genom hens far, Henrik, och i sin tur var det genom Sergej som jag träffade min nuvarande sambo Ali.

Det är inte konstigt att gå från en fas i livet till en annan. Att sluta skolan. Byta jobb. Göra slut. Separera. Lämna en rörelse.

Det vi måste ha är en kultur där det inte handlar om att förlåta när det väl händer. Där det handlar om att tacka. Tack, Sergej, för allt det du gjort. Tack, Sergej, för att du finns. För att du funnits i den här rörelsen, för allt det du gjort.

Vi måste tacka, inte förlåta. För det finns ingenting att förlåta – det finns allt att tacka.

Rapport om kön, ålder och bostadsort i Piratpartiets styrelse

Det är dags för en tredje del i min serie inlägg med statistik om Piratpartiets styrelse, uppdaterad för 2015-2017!

Partistyrelsens ålder

Partistyrelsens ålder har varierat en del över åren, men sjunker en del i och med de som nu valts in. Det är ganska jämnt fördelat och ligger något över partiets medlemmar i allmänhet, vilket kan förväntas med tanke på att främst äldre säkert vill engagera sig mer strategiskt i partiet. Det råder jämnt lopp mellan 1970- och 1980-tal, men 1990-tal och 1960-tal ligger precis efter.

psalder

Partistyrelsens könsfördelning

Könsfördelning i partistyrelsen har tyvärr inte ändrats dramatiskt över åren, utan ligger ganska stadigt på som mest 40% kvinnor (2009). Män är väldigt överrperesenterade – 2007-2008 satt ingen kvinna i styrelsen, och nu senast 2016 satt en enda, Opassande. 2017 har det dock ökat, med en rad kvinnor invalda, och siffran är nu som högst sedan 2009. Sedan 2012 sitter jag, som ickebinär, i partistyrelsen.

pskon

Partistyrelsens bostadsort

Styrelsen är ganska jämnt fördelad i bostadsort förutom ett stort fokus på Stockholm, som ökar med de nyinvalda. Så mycket som en tredjedel av styrelsen bor i Stockholm, och Göteborg och Uppsala är de enda andra städerna med fler än en ledamot (två vardera).

psort

Slutsats

Partistyrelsen är med andra ord fortsatt ganska segregerad, både vad gäller ledamöternas kön och deras bostadsort. Det är män och stockholmare som utgör majoriteten i styrelsen. Det går inte heller allt för tydligt i rätt riktning.

Partikultur del 2: Det skämtsamma hatet

I den andra delen (se första här) av min bloggserie om partikulturella problem vill jag ta upp något som jag vet är ganska känsligt, inte minst för att jag helt utan respons försökt ta upp det afk med ett flertal personer.

Det skämtsamma hatet, främst inom Ung Pirat, mot Piratpartiet.

Jag sitter just nu på besök på ett av Ung Pirats förbundsstyrelsemöten, där det nyligen skämtades om hur något var ”det enda UP borde ta till sig från PP och inte tvärtom”. Det är bland det lindrigaste jag hört ungpiratare, främst de aktiva centralt, skämta om Piratpartiet. Jag har även hört rakt ut att en del ”hatar” Piratpartiet, skämt om hur piratpartister är larviga barn, och mycket mer – både lindrigt och riktigt grovt.

Skämten har en grund. Vi har tidigare haft en stundtals väldigt hätsk och ibland riktigt grov relation mellan partiet och ungdomsförbundet, och partiet har mycket riktigt skötts dåligt under perioder. Aspekter sköts fortfarande dåligt. Och, såklart, det är skämt.1

Problemet är att skämt skadar. Skämt gör ont. Dessa skämt ligger inom samma kategori som skämt om hur tjock någon är, skämt om hur en servitör tappade en tallrik, och – hold on to your hats – skämt om våldtäkt.

Det finns relevans för kritik inom en hel del aspekter, och då tycker jag att kritiken ska riktas dit den bör. Men alla måste samtidigt försöka förstå att den här typen av skämt fungerar ungefär lika bra som att kalla någon en jävla idiot rakt i ansiktet. Den du skämtar med kommer inte ta till sig, hen kommer inte ändra sitt beteende. Hen kommer hamna i försvarsställning.

Frågan är om det är det som är syftet.

Partikultur del 1: Nollsummespelet

Efter att jag och Fabian Rosdalen, Piratpartiets regnbågspolitiska talesperson, deltog vid en manifestation för transrättigheter dök en hel del hejarop upp.  Men även en del burop.

Någon frågar sig sarkastiskt om det här med transrättigheter är partiets nya kärnfråga. Någon skriker att vår kamp för integritet tydligen är död. En tredje gnäller om hur vi allt mer blir som alla andra partier.

Dessa buare skulle aldrig kalla sig transfoba, och jag tror inte heller att de är det. De anser bara att partiet lagt om fokus, lagt fokus på frågor de inte är speciellt intresserade av. Varför ska vi fokusera på regnbågsfrågor? Varför inte att stoppa massövervakning?

Misstaget i tänkandet är förhållandevis självklart – att politik är allt annat än ett nollsummespel. I en ideell förening som Piratpartiet handlar det inte lika mycket om att placera resurser på olika områden, som det handlar om att skapa resurser – att värva och behålla aktivister.

Dessa aktivister kommer alltid, utan undantag, att fokusera på de frågor de brinner för. Och så länge dessa frågor är inom vårt principprogram kommer jag, som partisekreterare, aldrig lyfta ett finger för att stoppa dem.

Så vill du engagera dig? Kul! Satsa på frågan du brinner för! Vill du att någon annan ska engagera sig i din fråga istället för sin? Då får du övertyga dem. Helst inte genom att skrika att deras engagemang suger.

Polkon 2016

I helgen höll Ung Pirat 2016 års utgåva av sin politiska konferens Polkon, första gången sedan 2013 (?), och jag hade nöjet att delta i Göteborg. Utöver att hålla i passet om innovationspolitik och hålla tal om Piratpartiets organisation passade jag även på att fika med vår partiledare Magnus Andersson samt träffa vår nya drogpolitiska talesperson, Johan Svensson. Allt det hann jag med trots att jag under helgen mådde ganska dåligt mentalt och i sista minuten övervägde att inte åka.

Det är jättekul när pirater får en chans att träffas – någonting som inte händer allt för ofta. Vi älskar att umgås, trots att man kan gissa på motsatsen, och varje gång det händer pratas det om att det måste hända oftare. Och det måste det verkligen. Det är en chans att umgås med både nya och gamla människor, och att utbyta idéer och tankar på sätt som helt enkelt inte är möjliga på distans.

Förutom att delta på de vanliga aktiviteterna – främst att ta olika politiska frågor och diskutera igenom vår potentiella politik inom området – fick jag som sagt även chansen att tala. Jag pratade om hur partiet utvecklats på senare tid, om vår nya organisationsstruktur som togs fram över sommaren och om hur den utvecklas vidare. Jag pratade om de fem grenar som utgör Piratpartiets organisation, och lyckades dessutom inspirera ett antal att vilja vara med och arbeta med olika saker.

Väldigt kortfattat – kul! Den här typen av aktiviteter rekommenderas verkligen.

PP segrar både på Island och på hemmaplan

Piratrörelsen segrar som sällan förr! I lördags nådde vårt isländska systerparti hela 14.5% i parlamentsvalet och blev näst största parti räknat i antal mandat – en tredubbling av deras senaste valresultat. Och idag ser vi nästa stora framgång i att maffiaprojektet Spridningskollen lägger ned, detta efter massiv kritik från Piratpartiet och från bredbandsleverantören Bahnhof.

Det är spännande att se denna utveckling, som kan kännas plötsligt. Men egentligen är det här en utveckling som ägt rum under en lång tid, under flera år. I slutet av 2014 stod det klart att vi behövde reformera hur vi arbetade som parti, med en tydligare, nytänkande struktur och med en mer renodlad politik. Sedan Magnus Andersson tillträtt som partiledare och Mattias Bjärnemalm tillträtt som vice partiledare har vi dessutom fått tydligare ledare som kunnat boosta moralen som aldrig förut.

Men arbetet är knappast slut. Succé är inte något som bara händer utan vidare, det är något vi ständigt måste kämpa för att nå. Nästa steg är att utvidga systemet med aktivistsamordnare samt utse nya talespersoner i fler politiska områden än någonsin förut. Här kan vi arbeta på två sätt med två syften samtidigt – aktivistsamordnare ser till att styra upp aktivismen i väldigt god tid för valen 2018 och 2019, medan talespersonerna får i uppdrag att utveckla vår nya politik, något som presenteras och röstas om på vårmötet 2017.

Allt händer. Nu. Vill du vara en del av det? Maila mig på anton@piratpartiet.se så hjälper jag dig hjälpa oss!

Piratpartiets nya organisationsstruktur

När jag tillträdde som partiorganisatör var det smärtsamt uppenbart att någonting i partiet inte fungerade. Till viss del rent politiskt – vi hade tappat bort oss och visste inte längre vilka vi var, och vi var väldigt dåliga på att kommunicera vår politik. Sedan dess har vi sett en stor förbättring – renodlad, förtydligad politik och nytt, färskt informationsmaterial.

orgreformMen jag har som partiorganisatör och sedan partisekreterare främst fokuserat på något helt annat – organisation och strukturering. Det är därför väldigt spännande att få presentera vår splitter nya organisationsstruktur.

Jag tror på att utse många människor, ge stort ansvar, och samtidigt både lita på dessa och ha höga förväntningar. Detta genomsyrar hur jag ser på Piratpartiet och hur det bör fungera.

En del piratpartister tenderar att blanda ihop hierarkiskt ledarskap med centralisering, vilket resulterat i en väldigt klumpig organisation. Vi har länge arbetat för tydlig decentralisering – men det ska inte få stoppa oss från att arbeta med en tydlig hierarki. Men vi ska inte heller låta en hierarki kräva centraliserad toppstyrning.

I vår nya organisationsuppdelning är partiets arbete uppdelat i fem grupper med var sin ansvarig. Dessa delas sedan in i en rad undergrupper, som delas in i undergrupper som sedan organiseras vidare nedåt i enlighet med vad den ansvarige föredrar.

Jag är i rollen som partisekreterare främst ansvarig för denna fördelning av ansvarsposter, deras tillsättning och uppdragsbeskrivning. De ansvariga för respektive område har sedan väldigt fria händer för sina grupper, vilket jag tror gör vår rörelse mer flytande, mindre toppstyrd, och lagom flexibel för förändringar såsom att viktiga delar försvinner ur kedjan.

Så vilka är dessa områden?

1469816_10201086210258509_2087012480_nUtåtriktad kommunikation

Vi är i kraftigt behov av att bli bättre på att kommunicera utåt. Det handlar om en ny PR-grupp att hantera vårt arbete med pressmeddelanden, debattartiklar, och politiska utspel, men även en uppfräschning av texten på vår hemsida och ett mer fokuserat arbete med sociala media.

Inåtriktad kommunikation

Även medlemsvård är otroligt viktigt. Vi har redan stärkt partiets supportgrupp som tar emot mail till partiet och vår medlemsservice, men lägger även till personer som hanterar vår crowdfunding och samordningen av alla aktiviteter runtom i landet.

Lokalt arbete

Det är lokalt som allt händer – är det ingen som affischerar, delar ut flygblad, gör utspel och allt annat lokalt så kan vi inte synas över huvud taget – allt centralt arbete handlar om att underlätta detta. Vi utvecklar bland annat ett nytt system av aktivistsamordnare för vår nya distriktsuppdelning –  mer om det kommer snart!

Administration

Administration är allt det där löpande som man inte tänker på så länge det fungerar. Vi har den senaste tiden fått ett ekonomisystem som faktiskt fungerar, där vi river bort så mycket byråkrati som möjligt och fokuserar på att, ja, fungera. Nu satsar vi även på att få ordning på partiets IT-system, och vi får för en gångs skull koll på partiets ägodelar och dokumentation.

Politik

Sist men inte minst – politiken. Som följd av den politiska renodling som partiet genomgår behöver vi förtydliga, konkretisera och vidareutveckla vår politik, och här har både partiledaren och våra talespersoner ett stort ansvar. Arbetsutskottet och partistyrelsen arbetar just nu med att klargöra talespersonernas uppgifter och utse fler talespersoner, vilka kommer få en viktig roll inför valrörelsen 2018.

Allt detta sammanfattas på partiets wiki, där du också kan se vilka som redan utsetts till olika roller. Men den som är uppmärksam ser att de flesta rollerna står vakanta. Så vad görs nu? Jo, nu påbörjas det stora arbetet med att fylla dessa roller – så att dessa sedan kan ta det stora ansvaret att vidareutveckla partiets organisation. Allt för att vi ska stå klara med god marginal inför nästa valrörelse.

Är du intresserad av att ta på dig någon av rollerna? Vet du någon som passar utmärkt? Hör av dig! Skriv till mig på anton@piratpartiet.se så snackar vi!