Problemet med nykterhetsorganisationer

Diverse nykterhets- och antidrogföreningar fortsätter av okänd anledning ha ett skrämmande stort stöd från befolkningen i stort, helt enkelt för att de är för nykterhet och mot droger. För hur kan det vara fel att vara för nykterhet och mot droger?

drogmissbrukHela situationen är i grunden väldigt sorglig. Det finns många människor som har problem med droger – allt från lagliga droger som alkohol och nikotin, och vidare till olagliga, extremt beroendeframkallande opiater och benzodiasepiner. För att inte tala om de som har problem med droger som inte i sig är fysiskt beroendeframkallande – cannabis, psilocybinsvamp, LSD, MDMA, och mycket mer. Problem som i många fall kommer ifrån att informationen kring olagliga droger som följd av regeringens nolltolerans ofta är felaktig eller otillräcklig.

Människor som tar MDMA alltför ofta och riskerar att bränna ut kroppens seratoninlager, vilket kan skapa allvarlig depression. De som tar en hög dos LSD eller psykedelisk svamp utan att förstå att substansen trots att den inte skadar dig fysiskt kan skapa ett allvarligt psykologiskt trauma i fel sammanhang. De som röker på till den graden att det blir en dyr och mentalt beroendeframkallande del av deras vardag.

Dessa människor – både de med ett allvarligt fysiskt beroende, och de som mår dåligt av sitt bruk, oavsett beroende – behöver hjälp. Så varför hatar jag ständigt på nykterhetsorganisationer?

Problemet med nykterhetsorganisationer såväl som antidroglobbyorganisationer, är just att de är emot drogen i grunden, inte de problem som kommer från drogen. På många sätt är det lätt att förstå och förlåta det – jag växte själv upp med alkoholmissbruk i familjen, vilket länge fick mig att helt undvika alkohol, innan jag insåg att man faktiskt kan bruka alkohol på ett säkert och trevligt sätt. Lukten av alkohol får mig fortfarande att tänka på jobbiga händelser i min barndom, på kraschade bilar och kastade flaskor. Jag har all förståelse för att direkt insikt i drogmissbruk kan skapa ett slags hat mot drogen i alla dess former.

Frågan är om det faktiskt finns någonting bra att få från detta spontana och irrationella hat. Kan vi genom detta hat faktiskt hjälpa de som behöver hjälp?

För antidrogföreningar som Anhöra mot droger verkar det snarare skapa situationer som gör allt annat än hjälpa. Det skapas ett hat inte bara mot substansen, utan mot dess brukare. Och självklart gör det att brukarna låter bli att söka hjälp, låter bli att engagera sig. I veckan såg vi exempelvis citatet till höger från just Anhöriga mot drogers ordförande Lena Larsson – att drogbrukare inte förtjänar vård, utan att denna ska villkoras på att patienten håller sig borta från droger.

amdTo be fair syns samma argumentation även mot brukare av lagliga droger. Jag har hört nykterister säga att tobaksrökare själva borde bekosta sin behandling för lungcancer. Att alkoholister själva ska bekosta den sjukvård de behöver. Det kan låta bra i grunden – att man själv ska bekosta den vård man själv skapat ett behov av. Det stora problemet är förstås att det är ett väldigt svartvit sätt att se droger på.

Vi gör alla en massiv mängd beslut som i stort sett avgör hur friska vi är. Den som äter väl, tränar regelbundet och håller sig borta från cancerframkallande cigaretter lever i de flesta fall betydligt längre än de flesta, och kostar sjukvården mindre. Men betyder det att vi bara ska ha sjukvård tillgängligt för de som tränar? För de som undviker farliga sporter? För de som aldrig dricker alkohol? För de som inte går ut och festar på helgerna? Var exakt ska vi dra gränsen?

De som brukar droger kommer i en hel del fall behöva stöd. Både input och information för att se till att deras bruk förblir hälsosamt men även, i de mer extrema fallen, hjälp med att sluta använda nikotin, alkohol, opiater, och andra farliga ämnen. Vi behöver organisationer som hjälper dessa människor. Och det finns sådana föreningar, exempelvis Svenska brukarföreningen som arbetar med harm reduction och att stoppa missbruk, snarare än att stoppa droger i sig. Det är lockande att se alla nykterhetsorganisationer och alla antidrogorganisationer som goda krafter – medan det snarare handlar om människor som bryr sig mer om att stoppa en drog än att hjälpa människor.

För att parafrasera ett citat från Carl Johan Rehbinder – att rösta på Sverigedemokraterna för att de bryr sig om invandringsfrågor är som att stödja pedofiler för att de bryr sig om barn. Eller som att stödja Anhöriga mot droger för att de bryr sig om drogfrågor.

Konkreta politiska åtgärder för feminism

Innan du läser vidare och irriterar dig på att jag använder ordet ”feminism” och inte ”jämställdhet” – Göran Widham sammanfattade detta jättefint i en bloggpost. Läs den först.

För en tid sedan skrev jag en artikel om feminism och varför det är en viktig politisk rörelse i 2013 års Sverige. Där sammanfattade jag några av de största problem som kvinnor möter i dagens Sverige:

Vi lever i en kultur där det är okej att kalla en tjej knullbar. Där det är okej att kalla någon en hora för att hon gillar sex. Där det är okej att skämta om att hon ska sticka tillbaka till köket. Det är universellt – i skolvärlden, i föreningsvärlden, i företagsvärlden. Jag har suttit på möten där kvinnor helt hoppats över i talarlistan. Jag har i min smala bekantskapskrets fyra vänner som blivit våldtagna, och av dem är en majoritet inte öppna med det för att de är övertygade om att de fick skylla sig själva.

Men jag skrev också det stora problemet när vi politiker försöker lägga oss i detta:

Problemet med 2013 års jämställdhetsdebatt är att allt är väldigt rent på pappret – det finns inte längre lagar som bestämmer kvinnors klädsel eller begränsar deras rättigheter. Det är inte längre en strid om lagar, utan om någonting som är mycket jobbigare att förändra – kultur.

I många och långa diskussioner med partikamrater har jag fått höra att det inte finns någonting politiken kan göra för att göra vårt samhälle mer jämställt, just på grund av detta. Det är helt åt skogen fel. Politik handlar om mycket mer än att skriva lagar – det handlar till exempel om att debattera och diskutera för att vända åsikter (någonting vi i Piratpartiet gör nästan uteslutande), och det handlar även om att lägga om resurser och planera statlig verksamhet.

Så vad kan vi göra, rent konkret?

Psykisk ohälsa

2013-03-18 15.44.25Psykiska problem som depression drabbar idag kvinnor betydligt mer än män, bland annat som resultat av postpartumdepression som inte drabbar män (det är oklart om exempelvis ojämställdhet i samhället eller krav ställda på kvinnor också inverkar). Psykisk ohälsa är ett extremt problem idag, som dels kräver många liv i självmord, och förstör ännu fler liv när offren tappar all vilja för jobb, skola och socialt liv. Psykisk ohälsa leder ofta även in i missbruk av mer eller mindre tunga droger, vilket både kräver och förstör liv i sin egen makt.

Vi behöver riva bort det stigma som finns kring bland annat depression och andra mentala sjukdomar, behöver informera bättre om mental ohälsa och dess negativa effekter, och behöver uppmuntra fler att söka hjälp så tidigt som möjligt. Detta är ett väldigt konkret exempel på någonting som behövs för  alla grupper i samhället, men speciellt för kvinnor som idag är de som drabbas värst av bland annat depression. Att arbeta mot psykisk ohälsa hjälper också enormt efter bland annat våldtäkter och sexuella övergrepp, som nästan uteslutande drabbar kvinnor.

Detta gäller inte heller enbart depression. Många andra mentala problem, exempelvis allvarliga ätstörningar som anorexia och bullemi, drabbar kvinnor mycket värre och mer frekvent än de drabbar män.

Lägga om polisresurser

Jag skrev i min förra artikel om att jag har fyra kvinnliga vänner som någon gång i sitt liv blivit våldtagna. I tre av fyra fall valde hon att anmäla till Polisen. I två av dessa tre fall lades förundersökningen ned nästan omedelbart. I det sista fallet som gick bortom förundersökning friades våldtäktsmannen trots vad jag tyckte verkade vara väldigt fällande bevis.

whatiwaswearingJag är inte juridiskt utbildad, så jag ska inte kommentera på individfallens slutliga utkomst. Det jag däremot gärna kommenterar på är det faktum att förundersökningar läggs ned trots så otroligt allvarliga brott, där det i flera fall fanns flertalet vittnen, där mannen vid ett av fallen erkände sexuella övergrepp. Jag kan inte se att detta är någonting annat än dåliga prioriteringar, där Polisen inte anser att våldtäkt är tillräckligt allvarligt för att ges en ordentlig rättegång.

Enskilda poliser agerar ofta exemplariskt vad gäller dessa saker. När en nära vän hade en man krypa ned i hennes tält när hon sov på en festival var Polisen där nästan omedelbart, tog hand om henne och pratade länge och väl med henne om polisanmälan, vad som kunde göras och så vidare. Men vad poliserna på plats gör är mindre relevant för hur allt går till i slutändan, hur polisanmälan tas omhand och hjälpen som fås efteråt.

Vi behöver ett fungerande rättsväsende som prioriterar allvarliga problem som våldtäkter, sexuella trakasserier och andra brott mycket högre än de gör idag. Ett rättsväsende som tar dessa brott på allvar, som tar hand om offren och som sköter sitt jobb.

Detta var två rent konkreta förslag.

Två förslag på slag vi kan slå för samhället, för mänskligheten, för alla, oavsett kön. Två förslag som samtidigt hjälper oss att att bekämpa sexismen, hjälper oss besegra symptomen på kort sikt och orsakerna på lång sikt. Hjälper oss slå ett slag för de mest drabbade.

Vad är dina förslag?