Chelyabinsk var inte en väckarklocka, det var snoozeknappen

I februari i år sprängdes en asteroid över den ryska staden Chelyabinsk. Massvis filmer spreds över internet på den tjugo meter breda rymdstenen som kraschade genom jordens atmosfär. Det var bara ren tur att ingen dödades i katastrofen som skadade tusentals byggnader och uppemot ett och ett halvt tusen människor. En ny rapport som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature har nu undersökt händelsen närmare och kommit fram till den skrämmande slutsatsen att vi löper större risk att träffas av denna typ av meteoriter än vi tidigare trott.

Forskare har tidigare främst fokuserat på större asteroider, den typ som sprängdes över ryska Tunguska i början av 1900-talet. I det fallet hade vi tur att det handlade om ett befolkningslöst område – skulle samma asteroid slå ned mot Stockholm skulle Stockholm försvinna på sekunder, befolkningen utplånad och byggnaderna jämnade med marken. Och det är någonting som hänt i modern tid, vi har bara haft turen att det inte hänt på några städer.

Asteroiden över Chelyabinsk.

Asteroiden över Chelyabinsk.

Rymdstenar som utplånar städer är sällsynta, och vi har idag med hjälp av globala rymdprogram en ganska god bild av var de befinner sig i förhållande till jorden. Vi kan därför upptäcka dem i förväg, och då i alla fall delvis förbereda oss eller vidta åtgärder genom utrymning. Ett större problem som upptäckts efter meteoriten över Chelyabinsk och som nu beskrivs i Nature är dessa mindre kollisioner, som inte skulle utplåna en stad men som definitivt kan orsaka både mänskliga dödsfall och skador på byggnader och infrastruktur. I Chelyanbinsk uppskattas skadorna ha kostat uppemot 220 miljoner kronor.

Sverige har historiskt varit otroligt framåtblickande vad gäller innovationer och forskning, både i de områden som underlättar vår vardag utan att vara livsavgörande, och de områden som finns till just för vår egen säkerhet och överlevnad som civilisation – till det senare hör i modern fredstid bland annat matsäkerhet, energiproduktion och rymdforskning. Sverige har länge varit världsledande inom dessa forskningsområden, men vi har fortfarande lång väg att gå – av det lilla som spenderas på rymdforskning går otroligt lite till forskning om de asteroider som rör sig runt jorden.

Chelyabinsk vanligare än vi trodde

Bild public domain av NASA Goddard’s Visualization Studio.

Vi har en geografisk och geopolitisk placering på jorden som vi borde vara rätt tacksamma för – vi löper ingen risk för större naturkatastrofer som jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott, tsunamis, eller för den delen rent människoskapade katastrofer som krig. Vi lever ett ganska säkert liv. Den enda katastrof som vi löper lika stor risk för per kvadratmeter som de andra länderna är hot från rymden. Asteroider känner inga landsgränser, och det område som idag heter Sverige har historiskt träffas av oräkneliga asteroider. Förr eller senare kommer en att träffa oss i modern tid, och vi har inte lagt en krona på förberedelser inför det.

Nöd har alltid varit innovationens moder – eld, vapen, bostäder, och många fler uppfinningar har alla kommit ur vår civilisations ständiga vilja att överleva. Men när världen blir allt mer komplex gäller det också våra hot. Det är lätt att se hotet en natt i snön gör, och därför argumentera för att slå upp ett tält. Det är svårare att se risken av meteoritnedslag, och därför långsiktigt planera för ett utbyggt rymdprogram. Det gäller för oss som land och som civilisation att växa upp och tänka efter, utvärdera våra risker och försvara oss därefter.

Att vi förr eller senare kommer att råka ut för ett nedslag från rymdens håll är otvivelaktigt. Frågan är vad vi kommer att göra för att försvara oss.

Related posts:

Bookmark the permalink.