Dagen då Kajsa försvann, kapitel 24: Livets svansång

Ett utdrag ur min kommande bok ”Dagen då Kajsa försvann”. Två andra kapitel släppte jag för ett år sedan och går att läsa här.

Jag vet att den är pretentiös.


1

Det är något speciellt med att se allt dö. Jag vet inte ens om det är en positiv eller negativ känsla. Det är Kajsas känsla. Känslan av att allt tar slut. Det är känslan jag aldrig kände. Känslan av att vi närmar oss ett klimax som vi alla vet inte blir av.

Hela livets jävla antiklimax.

Att känna att hela vår resa snart är vid vägs ände.

Men vägs ände har i alla fall någonting i slutet.

Ett hus, en skylt, en byggnad en person, jorden, världen, havet, världen, marken, världen, NÅGONTING som bryter den totala tomheten.

Till och med en återvändsgränd har en återvändo.

(det är lite det som är poängen)

Men det här tar bara slut. Mänskligheten har inte dödat sig själv så mycket som misslyckats i kampen för evigt liv. Kampen jag så gärna ville strida för. Kampen jag på något ironiskt sätt ville offra mitt liv för.

De sista djuren har brunnit bort i solens strålar. De sista växterna har torkats till döden. Några få insekter finns säkert kvar. Några bakterier. Men snart kommer de att vara lika döda som bakterierna på Venus.

Och det är okej.

Det är okej inte för att det är bra. Det är okej för att det inte finns någonting vi kan göra. För att vi bara kan vänta.

Och du behöver inte förstå just nu.


2

Det känns som att något fattas. Som att det borde ha hänt något. Som att det skulle slutat bättre än det gjorde. Slutat annorlunda än det gjorde. Not with a bang but with a whimper.

Och inte ens ett whimper.

Jag är the good guy i en kass actionrulle, en good guy som kastar sig ut bakom den sönderskjutna bilen och som med en revolver i var hand skriker och avlossar de sista skotten medan min kropp, nedstänkt i blod, svett, fett och kulor kollapsar i syrénbusken jag alltid smakade på med Ludde för så många år sedan.

Men när jag kastar mig ut händer ingenting. Ingen är där att beskjuta mig. Ingen är där att se mina sista ögonblick.

Ingen är där.

Ingenting är där.

Jag faller ned på marken och syrénbusken finns inte längre. Jag faller ned på marken och marken finns inte längre. Jag faller ned på marken och marken finns inte längre och jag finns inte längre och hela mitt ego är förstört in till sin sista beståndsdel. Min kropp är förkastad till dimensionen som aldrig var. Dimensionen som aldrig fanns.

Evolutionens miljarder med år av utveckling slutar här. Slutar så abrupt. Slutar mitt i en

 

 

mening som aldrig skulle avslutas. Slutar mitt i en flört som aldrig hann bli en kyss. I en kram som aldrig hann bli en tår. En värld som aldrig riktigt hann bli en värld innan havet som aldrig var slukade världen som aldrig brann.

Jag kommer aldrig upphöra att fascineras över evolutionens kraft. Över hur förhållandevis enkla fysikaliska lagar skapar ett komplext biologiskt system som utvecklas över miljarder år och över miljarder med kvadratmils yta, över en sådan kraft som kan bestämma över dig och över mig och över allt som var och allt som aldrig var.

–En så komplex värld.–

–En så vacker värld.–

Och den dör.

Vad spelar det för roll när allt tar slut? Vad är syftet när vi dör? När världen sprängs i bitar?

Jag ville aldrig se det här.

Jag ville träffa Kajsa en gång till.

Jag ville tillbaka till Berlin.

Jag ville tillbaka till den där smältande dubbelsängen och Comfortably Numb en midvinternatt vid Tessinparken.

Jag ville tillbaka till henne.

Tillbaka till en suktande tonårsvärld där musik räckte för att älska någon. Där ditt skratt var det vackraste jag hört och dina ögon en litterär klysché.

Tillbaka till en liten garderob till lägenhet i Paris där vi älskade varandra, när vi tagit varandra till alla äventyr som fanns, alla städer som fanns.

Till och med tillbaka till den där handikapptoan utanför Jönköping som vi lovade att aldrig prata om igen.

Tillbaka till en valaffisch i vägkanten, till en takvåning i Linné och en altan i Skäggetorp där vi gömde oss för att kyssas. Tillbaka till det liv jag på allvar trodde vi skulle ha.

Tillbaka till en soffa och en magisk filt en oktoberkväll i Flogsta, du förstörda människa jag aldrig förstod saknades i mitt liv. Jag ville ge dig vantarna på nytt. Ville se dina mörka ögon på nytt och falla ihop med dig under världens dova suckande.

Tillbaka till när du kom till mig när jag behövde dig som mest, till dina rosor och till ditt varma leende.

Tillbaka till en kyss med en främling, till en Halloweenfest, till jakten efter en väska i en kall skog kvällen jag insåg att jag älskade dig.

Tillbaka till ett fyllo på Östermalm som hade så rätt, till våra frusna kroppar där de låg alla timmar utanför Grand.

 

Jag ville kyssa dig igen.

Jag vet inte vad ni skulle betyda för mig i slutet om slutet kom när slutet bör. Men idag kommer slutet och idag älskar jag dig.

För det spelar ingen roll om jag glömt dig imorgon.

För imorgon finns inte.

Det spelar ingen roll om jag hatar dig till slut.

För det finns inget slut.

Jag säger att jag älskar dig och du får reagera hur du vill.

Du får tro vad du vill.

Du får kalla mig patetisk om du vill.

En I love you slut utan like.

Men jag bryr mig inte.

Du är borta.

Och jag är snart med dig i den eviga ensamheten.

Med dig och utan dig. Som det ska vara.

Du är borta.

Och jag kommer till dig snart.

Jag är på väg.

Jag lovar.

Och idag älskar jag dig.

Related posts: