Den osynliga väggen – bokanalys

Januari 2008

Den då 96-årige Harry Bernstein fick en sen bokdebut när han 2007 kom ut med sin roman ”Den osynliga väggen” (”The Invisble Wall”, USA), vilken han började skriva 2004 för att behandla sorgen efter hans hustrus död. Han arbetar just nu med en uppföljare, ”Drömmen” (”The Dream”), som kommer att handla om hur familjen när han var tolv flyttade till Amerika.

Boken är självbiografisk och behandlar Bernsteins uppväxt i brittiska förorten Lancashire, högst influerad av det pågående första världskriget. Mycket av berättelsen är fokuserad på de kulturella skillnaderna mellan gatans två sidor. På den ena sidan bor de kristna och på den andra judarna, däribland Bernsteins familj. Det är av denna åtskillnad som bokens titel, ”Den osynliga väggen”, kommer. De kristna och judiska är ovänner, bara av tradition. Det finns ingen riktig poäng, och om någon frågar varför får den inget svar. Det bara är så och det har alltid varit så.

Eftersom romanen är självbiografisk är Bernstein allt annat än allvetande, och detta leder till att boken endast täcker en del av vad som händer. Trots att grunden till boken helt enkelt är hans uppväxt, period för period, handlar den mycket om problemen som familjens komplexa religion ställer till, hur de till exempel tvingas be om hjälp av sina kristna grannar för att få i sig mat under sabbatslördagen, och hur äldsta dottern Lily nästan inte får skriva sitt prov för att det skulle strida mot judiska lagar. Först efter att ha läst den här boken förstod jag vidden av den nya era som kriget bredde ut för kristna folket, hur det allt mer avancerade deras gamla lagar och normer. Hur det steg för steg blir värre är någonting man enkelt kan följa i boken.

Detta är dock långt ifrån allt som boken handlar om; den handlar om en pojkes uppväxt under allt svårare förhållanden, om hur familjen plågas av den negligerande, alkoholiserade fadern, och sist men inte minst om den förbjudna Romeo och Julia-liknande kärleken mellan Lily och en kristen pojke från andra sidan gatan. Enligt Bernstein är boken också två mycket personliga saker för honom: för det första är det en slags förlåtelse till hans bortgångna mor, som han först efter hennes död insett givit så mycket och fått så lite tillbaka. Det är också till henne som boken är tillägnad, enligt förordet. Boken är också en slags uttömning för hans känslor gentemot den kristna uppväxten, den fördömande uppfattningen att judar är jordens avskum som borde utrotas eller i alla fall ignoreras. I ett citat om boken och om vad som inspirerade den har Bernstein sagt “Du måste bli lärd att hata. Du måste börja lära dig när du sex, sju eller åtta. De tvingar in det i ditt huvud. Det följer med, som en arveklenod, bland de kristna. De vet inte varför de hatar oss, de bara gör det. [I]

 

Trots att Bernstein – som i boken kallas vid sitt smeknamn Arry – är berättaren och trots att boken är skriven i första person, så vill jag nog inte se honom som mycket mer än en bifigur. Berättelsen kretsar kring hans familj, och han är en person som var där, hade möjligheten att bevittna, observera och smaka på alltsammans; utan att detta var någonting som han skapat. Självklart finns undantag; boken är på sätt och vis indelat i diverse episoder som kan ha olika huvudpersoner, som har högst betydelse för just denna episod, någonting som enkelt kan jämföras med moderna tv-serier som exempelvis Lost, där olika karaktärer har sina egna avsnitt. Ett antal sådana är därmed även om Arry. Anledningen till att berättelsen nu inte kretsar kring honom är på sätt och vis ytterst simpel – han är inte lika viktig som många andra. Hans spröda ålder – han är vid berättelsens start fem år gammal – gör att han inte kan vara med på lika mycket som de andra.

        Den karaktär som boken främst kretsar kring är förmodligen Arrys mor. Hon lever ett tydligt svårt liv, där hon måste balansera det omöjliga förhållandet med sin man tillsammans med att ta hand om sina barn, och hjälpa dem att klara sig bra i livet trots den lidelse deras knappa ekonomi leder dem in på. Hennes man arbetar från tidigt på morgonen, innan de andra gått upp, till sent in på kvällen. När han kommer hem har barnen för det mesta gått och lagt sig, och han har varit runt på stadens pubar och supit sig full, och ofta har han även spelat bort en stor andel av sin lön. För mig verkar det som om han mer är en inneboende i huset än något annat; i slutet av varje månad ger han det han har kvar av sin lön till modern, och hon blir alltid lika besviken på hur lite som är kvar. Men hon kan inte heller lämna honom, för han är den enda som drar in pengar till familjen. Hon försöker däremot att ändra på detta, för att eventuellt bli ekonomiskt självständig, genom att öppna en egen affär i huset. Detta försök faller platt när familjen vägrar tro på henne, men det visar ändå hur stark kvinna hon är, någonting som författaren försöker förtydliga mer och mer. Som nämnt är en av bokens poänger att återge Bernsteins mor i alla fall en del av allt hon gav honom; inte förrän efter hennes död insåg Bernstein hur modig och stark hon varit som kunnat bära hela familjen på sina axlar, och ta alla de slag hennes man gav henne, allt bara för att skydda barnen.

 

Romanen utspelar sig tydligt i skuggan av det första världskriget, och trots att det exakta årtalet inte sägs klart ut någon gång så föddes Bernstein 1910[II], och i boken är han i fem-sexårsåldern.

        Som tidigare nämns märks årtalet (utöver Bernsteins ålder) tydligt på de snabba förändringarna i det judiska samhället; egentligen rör det väl snarare alla att samhället utvecklas, teknologin går framåt och det sociala mer närmar sig dagens normer, men för judarna är det extra tydligt då deras religion tydligt skiljer sig från många normer – en av anledningarna till hur judeförföljelserna kraftigt ökade cirka tjugo år senare i samband med nationalsocialismens grundande.

 

Boken kändes först väldigt seg, och jag fick intrycket av att den fylldes med helt onödiga stycken och till och med kapitel, som varken var av nöd för historien eller intressant för 99 procent av läsarna.

        Som andra tyngdsten var det dock vissa händelseförlopp som var skrivna mycket intressebringande och spännande; flera nätter kunde jag ligga och sträckläsa Den osynliga väggen bara genom behovet av att få veta upplösningen av kapitlet. Det är ytterst sorgligt, dock, hur dessa få lysande höjdpunkter i berättelsen är just höjdpunkter; de förekommer sällan och sticker med hästlängder ut ifrån resten vilket gör det svårt att tro att en enda människa skrivit helheten, att det inte är en novellsamling med kortare berättelser från författare med helt olika förmågor och talanger.

        Boken är väldigt pessimistisk, och ytterst få scener ur den är egentligen speciellt glada. Jag förstår och accepterar förstås att innehållet i boken verkligen var vad som hände, och att man självklart inte kan förändra handlingen till en historisk biografi. Dessutom skulle boken antagligen inte vara alls lika intressant och spännande om den var gladare. Kalla det en slags tillfredsställande skadeglädje som ligger bakom mina ord, för det är förmodligen precis vad det är.

 

 

Fotnoter

I: Min översättning från engelska.
II: Källa:
http://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Bernstein

Related posts:

Bookmark the permalink.