En högljudd minut för Chelsea Manning

US-MILITARY-COURT-MANNINGIdag är det Chelsea Mannings tjugostjätte födelsedag. Igår skrev jag att det också är hennes första födelsedag i fängelset, och det är väl lite av en halvsanning. Manning togs in i maj 2010, efter att ha blivit förråden av en av de få människor som hon litade på, och satt i tre år under vad FN kallade tortyrlika förhållanden, innan hon till sist fick sin fängelsedom tidigare i år. Det här är tekniskt sätt hennes första födelsedag i fängelset, men i praktiken är det den fjärde födelsedagen hon spenderar i fångenskap.

Jag hade tanken på att tända något ljus, ha en tyst minut, men ärligt talat har jag aldrig varit för det. Jag vill inte ha en tyst minut, för rätt sätt att hedra Manning är inte att själva vara tysta. Rätt sätt att hedra Manning är att skrika. Och aldrig mer vara tyst.

Jag kan aldrig tänka mig att Manning inte visste vad hon sysslade med. Jag kan inte tänka mig att hon inte förstod riskerna. Och hon fortsatte i alla fall. I mångt och mycket offrade Manning sitt liv – tre år under tortyr och 35 år till i fängelse, och med risken för dödsstraff som hon bara precis undslapp – för vad hon tyckte var rätt. Det är någonting att beundra, och det är någonting att fortsätta med.

Det finns otroligt mycket kvar att göra, och steg ett är att skrika. Att låta alla veta vem Chelsea Manning är, och vad hon offrade sig för.

En högljudd minut för Chelsea Manning.

Bild CC BY Timothy Krause.

Related posts: