En resa genom dödens stad

För en vecka sedan satt jag på min längsta bussresa någonsin, nästan tolv timmar från Berlin till Bryssel. Inte bara var det en hemskt tråkig resa, mestadels genom totalt mörker och som resultat dåliga vyer, det var också en av de mest obekväma sittplatser jag någonsin haft. För att göra saken värre saknades den utlovade WIFI, och jag hade glömt ladda ned de dokument jag hade planerat att arbeta med under resan.

Mesta delen av de tolv timmarna stirrade jag ut genom fönstret på mörka skogar och då och då husen i en stad vi åkte igenom, och bara en gång under resan såg jag någonting som fick den kreativa delen av min hjärna att vakna till för ett ögonblick.

Bussen åkte igenom en folktom småstad någonstans mellan Hannover och Köln, och utanför fönstret såg jag en gravstensförsäljare som skyltade med sina många gravstenar intill trottoaren.

Jag hann knappt reagera innan butiken var borta, och ett par bostadshus följde på vägen. Jag var på väg att återgå till mina egna tankar när…

Ännu en gravstensförsäljare dök upp.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Sen några hus.

Och sen ännu en gravstensförsäljare.

Totalt fyra olika gravstensförsäljare, tätt följande varandra på samma gata med några få hus emellan.

Jag stängde av podcasten jag lyssnat på för att lämna mina tankar åt tystnaden en stund. Vad hade kunnat leda till den här spännande utvecklingen? Vad hade gjort den här gatan till dödens gata, den här småstaden till dödens stad? Vad hade fått någon att tänka ”visst finns det redan tre gravstensförsäljare inom en kilometers avstånd, men vi kan nog behöva en till”?

Eller rör det sig om en enda enorm gravstensmagnat, som byggt ut sin verksamhet successivt när hen upptäckte hur dödsfallen ökade i den lilla staden med omnejd? I min hjärna utvecklades en stor konspiration med en ondskefull mastermind som för att förstärka sin verksamhet började förgifta byfolket, och samtidigt utvidgade sitt massiva gravstensimperium.

Eller så var det en fruktansvärd pest som decimerade befolkningen, och någon såg sin kapitalistiska chans.

Kanske sov jag bara och drömde allt. Jag sov ju när jag kom fram till Bryssel några timmar senare, och stora delar av resan är redan en dimma.

Jag har de senaste åren blivit allt mer accepterande av min egen dödlighet. Någonstans på vägen började jag inte bara inse att jag en dag kommer att dö, jag började också acceptera det. Jag vill fortfarande absolut inte dö (vem vill dö?) och tanken skrämmer fortfarande vetter ur mig. Tanken får mig fortfarande spyfärdig och tårögd.

När jag tänker på gravstenar och begravningar tänker jag själviskt på min egna död som den en dag, förhoppningsvis långt in i framtiden, kommer se ut. Jag har sedan något år tillbaka ett donatorskontrakt som säger att mina organ ska ges till behövande och att resterna ska användas till vetenskap eller utbildning för läkarstudenter. Det brukade få mig illamående att tänka på folk som ser min ruttnande kropp och skär bort delar av mina organ och mitt skinn. Numera känns det ganska betryggande på något underligt sätt, och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det tryggt att jag någon gång i framtiden kommer tappa precis all kontroll, och bara vara det där tomma skalet.

En dag kommer jag inte kunna rätta till mitt hår som jag gillar det. En dag kommer jag inte kunna peta upp mina glasögon. En dag kommer jag bara ligga naken och trasig inför världen. En dag kommer jag inte vara jag, utan skalet av vad jag en gång var.

Bussen åkte vidare och någon timme stannade vi i en stad för en tjugo minuters rastpaus. Folk gick och rökte eller gick på toa. Jag gick tills jag inte längre såg någon människa, fann en bro och stirrade ned i det mörka vattnet.

Related posts: