Ett år senare

angelicaHösten 2013 träffade jag Angelica Algdal. En ung tjej som nyligen aktiverat sig i Piratpartiet och som på kort tid börjat göra väsen av sig i form av debattartiklar, intervjuer i lokaltidningar och mycket mer.

Vi träffades på den EU-valupptakt Piratpartiet anordnade i Stockholm, och jag såg henne första gången när hon stod och pratade med Erik Einarsson. Jag kommer ihåg att jag tittade på hennes häftiga tatuering strax över bröstet, varpå hon tittade upp och jag insåg att jag stod och stirrade på en kvinnlig aktivists bröst i ett redan mansdominerat parti. Snyggt jobbat.

frieriVi började prata över nätet. Kom bra överens. Blev vänner. Sommaren 2014 var vi bägge i Almedalen, där Fabian, före detta Angelica, kom ut för mig som transkille. Något jag sedan råkade outa inför en grupp pirater. Oops.

Månaderna som följde kom vi varandra allt närmare. Inför kommunvalet i Linköping kom han ned från sin hemstad Göteborg för att hjälpa till med att sätta upp affischer, och i december frågade han om han fick fira jul med mig och min familj efter att delar av hans allt mer börjat uppvisa sina både homo- och transfoba tendenser.

WARSNågonstans här började vår vänskap växa in i något romantiskt och något sexuellt. Under månaderna som kom hittade jag allt fler ursäkter att råka hamna i Göteborg, och när hans föräldrar plötsligt vägrade låta mig sova hos hans familj och han stod på sig blev han med ens hemlös. Vi fick stöd av en mängd vänner som erbjöd boende i Göteborg, och sov över hos både Anastasia Storm och Göran Widham innan vi hittade ett månadslångt boende.

Det var i Görans kök jag friade till Fabian, med svepskälet att hans familj då aldrig skulle få röra hans ägodelar om han skulle dö. Kort därpå flyttade Fabian in hos mig i Uppsala, och på Ung Pirats grillning i Almedalen 2015 – den 2 juli 2015 – gifte vi oss i en inofficiell ceremoni (den ska följas över ett borgerligt bröllop snart, jag lovar), lett av samma Erik Einarsson som en gång pratade med Angelica när jag råkade stirra på hennes bröst.

I december flyttade vi tillsammans till Stockholm, och för ett par veckor sedan skaffade vi tillsammans en hund, Orlando.

Och för ett par dagar sedan hade det gått ett år sedan det där vackra bröllopet.

brollopFabian är inte en lätt person att leva med. En narcissistisk, depressiv autist (och jag säger inte det skämtsamt eller subjektivt, utan det är bokstavligen vad hans psykiatriker säger), nästan uteslutande känslokall och utan någon förståelse för andra människors tankar och (speciellt) känslor, utan något som helst filter i alldeles för många sammanhang. Det är svårt nog för de flesta, och det gör det inte lättare att jag är otroligt känslostyrd som lider av en sjukdom som kan göra mig sjukt ologisk.

Men han är otrolig. Och jag älskar honom så jävla mycket. Fabian har lärt mig så mycket, har fått mig att upptäcka så mycket, har fått mig att växa mer än någon annan. Han har funnits där för mig, och fullständigt skitit i hur jobbigt det är för honom, hur fruktansvärt ologiskt det är att jag ska må dåligt när jag gör det.

fabiOch han har växt så mycket, fått mig att vara stolt över honom utan att ha någon som helst rätt att vara det. Han har lyckats ta sig genom så tunga depressioner, lärt sig allt mer om människor, lärt sig hur fantastisk han själv är, och lärt sig att fejka de mänskliga egenskaper han inte besitter (det låter negativt, men är allt annat än). Och för några dagar sedan började han ta testosteron, det han – och jag – väntat på alldeles för länge (följ processen!).

Jag vet att du hatar sådana här känslofyllda, romantiska statements, Fabian. Men jag älskar dig. Och jag tänker fan visa det på mitt eget sätt.

(Bild 4 av Iman Mirbioki, bild 5 av Fabian Rosdalen)

Related posts:

CC0 1.0 To the extent possible under law, the creator has waived all copyright and related or neighboring rights to this work. Terms and conditions beyond the scope of this waiver may be available at this page.

About Anton Nordenfur

4 thoughts on “Ett år senare

  1. Jag vet att vi inte känner varandra, vi har setts mig veterligen en gång ansikte mot ansikte. Men jag blir så varm om hjärtat varje gång jag ser dig prata om er. Får mig att önska att vi var närmare bekanta, och jag hoppas att det inte låter alltför stalkery. Det är inte menat så, jag blir bara glad.

    1. Men gud så fin du är, tack! <3

      Känns onekligen lite stalkigt, men när du erkänner det blir det ju lite mer okej. Hör av dig om du vill träffas på riktigt så är jag på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *