Ett slags farväl 

Det började slå mig på riktigt igår. Började slå mig att jag inte får träffa dig igen. Att allt det vi var med om tagit slut. Att allt det där jag inte bara planerade och ville utan rentav kallt räknade med, det blir aldrig av.

Och det som gör mest ont är att du aldrig kommer fatta. Att när jag kramade dig hejdå visste du inte att vi aldrig skulle ses igen. Du kanske fattade att du skulle bort, men du fattade inte att du aldrig skulle komma tillbaka. Jag ville säga hejdå, men du hade inte den kognitiva förmåga som krävs för att tillåta det. Och istället står jag här, ensam, och ingen av oss kommer få ha något closure. 

Alla de gånger vi skiljts åt förut, när jag sagt att det är klart jag kommer tillbaka, bara att det som är timmar för mig känns som veckor för dig. Alla gånger jag roats av hur jävla glad du var att se mig när jag bara varit en kort vända till affären.

Det kommer aldrig hända igen. Du kommer aldrig få se mig igen. Och du kommer aldrig fatta varför. 

En antropomorfiserande del av mig fruktar att du tror jag övergett dig. Och det är ju typ vad jag gjort. Men att du ska tänka att det var ditt fel, när det egentligen bara var mitt. Att du ska tro att du gjorde mig arg på dig. Men jag har aldrig riktigt varit arg på dig. 

Jag har älskat dig sedan första gången jag träffade dig, i en liten lägenhet i Södertälje för ett och ett halvt år sedan. Jag visste att du skulle vara med mig hela ditt liv, tills du var gammal och klen men ändå fortfarande hade all den energin du alltid haft. Alltid redo för lek, alltid redo för äventyr. 

Och jag skulle tagit dig på fler äventyr. Tränat mer med dig. Lekt mer med dig. Jag skulle gett dig det liv du förtjänade.

Jag hoppas och tror att du äntligen kan få det. 

Det har förekommit kärlek.

Related posts: