Filmrecension – Jurassic World (2015)

Jag hade precis kommit hem efter en lång jobbdag när Sarah knackar på och frågar om jag vill med och se premiären av Jurassic World. Jag var trött, sur, seg, och ville mest sitta och spela Diablo III med en påse chips. Men Jurassic World? Klart jag sade ja. Här kommer recensionen!

Självklart fylld med spoilers – se filmen först!

Grymt snygg fan made poster av Jurassic World (2015).

Grymt snygg fan made poster.

Som många andra i min generation växte jag upp med att se Jurassic Park, och när jag var liten älskade jag dinosaurier än mer än jag gör nu, vilket säger en hel del. Även i efterhand är första filmen, och för den delen uppföljaren The Lost World, riktigt grymma filmer, med en bra blandning av skräck, science fiction, och äventyr. Och det är för den delen fantastiskt härligt att se enorma dinosaurier stampa runt och käka hjälplösa människor. (Jurassic World III kan vi glömma på ungefär samma sätt som vi glömmer Star Wars I-III, okej?)

I korta drag är Jurassic World en utomordentlig fortsättning på berättelsen, och den verkar dessutom fungera bra stand alone för den nya generation som inte sett de tidigare filmerna. Den har kvar de element av skräck och vördnad för naturen som gjorde de två första filmerna så bra, och den tar utöver det en helt ny spin på berättelsen så att det inte bara är samma sak på nytt – att för första gången se en fullt fungerande park känns otroligt tillfredsställande.

Ett tema jag ständigt älskat är idén om karaktärer som kan sitt jobb och gör allt de kan för att lyckas, men ändå besegras av starkare krafter. Jag älskar H. P. Lovecraft, som ständigt använder det temat – när du väl möter en Old One kommer du att dödas eller drivas till galenskap, det är bara en fråga om tid. Och när dinosaurierna i Jurassic Park-serien vill bryta sig fria, då kommer de att lyckas. Scenerna i Jurassic World där Indominus rex besegrar grupp efter grupp av personal som försöker stoppa hen är helt enkelt gudomliga, och skräcken när en inser att varelsen rör sig allt närmare entrén med tiotusentals försvarslösa besökare är fenomenal. Scenen där Indominus rex kraschar in i fågelobservatoriet och diverse flygande dinosaurier började flyga ut är mind blowing, för att inte tala om scenerna när de dyker ned på det massiva folkhavet vid entrén. Omg.

De flesta i filmen är ungefär lika dödsdömda som den här hajen.

De flesta i filmen är ungefär lika dödsdömda som den här hajen.

Några saker hade jag däremot hoppats skulle ha blivit bättre med åren, och en sak irriterade jag mig nog mycket på tidigare, men det kändes som att det bara blev värre nu.

Först av allt – jag kan förlåta originalets könsroller som en produkt av sin tid (1993), och tycka att den lyckades få fram ovanligt bra kvinnliga karaktärer för sin tid. I 2015 års Jurassic World känns detta helt bortblåst snarare än utvecklat. Tittarnas (och speciellt barnens) representation i filmen är två bröder, en tonåring och en yngre (spelade av Nich Robinson och Ty Simpkins), alltså bägge pojkar. I Jurassic World spelades i princip samma roller av en pojke och en flicka, vilket öppnade upp för både pojkar och flickor att representeras på ett sätt som försvåras här. Tråkigt.

De två andra huvudrollerna är en man (Chris Pratt som en velociraptortränare) och en kvinna (Bryce Dallas Howard som en av parkens högsta chefer), och trots att det är snyggt att ha en kvinna i rollen som högt uppsatt och någorlunda dominant chef, hamnar hon ändå snabbt i en väldigt typiskt kvinnlig roll. Hon försöker rädda sig själv, men blir ständigt räddad av Chris Pratt, den sexiga mannen på en vit velociraptorhingst. Det känns helt enkelt förutsägbart och väldigt trist. Och utöver det finns det egentligen inga riktiga kvinnliga karaktärer som har någon större roll annat än comic relief.

Varför inte satsa på en kvinna som faktiskt inte ständigt behöver en sexig man för att klara sig?

Varför inte satsa på en kvinna som faktiskt inte ständigt behöver en sexig man för att klara sig?

En annan grej som jag kan förlåta Jurassic Park för – var är alla fjädrade dinosaurier?! Forskningen kring dinosaurier har utvecklats en hel del sedan 1993, och en av de mest intressanta fynden är hur många, om inte alla, dinosaurier antagligen hade färgade fjädrar. De hade lätt kunnat ändra utseendet på dinosaurier här, och ursäktat hur de såg ut 1993 med att de genmanipulerade dinos de tog fram då inte var helt kompletta – eller för den delen något om grod-DNA. Att de inte brydde sig om att fixa det här känns bara lat, och det ger tyvärr allt fler en felaktig uppfattning av hur dinosaurier såg ut.

Sist men inte minst, och det är det här jag tycker blivit värre sedan de första filmerna – snälla, gör symboliken lite mer subtil! Jag fattar att ni vill göra ytterligare en ”vi ska inte leka Gud”-film, men seriöst, det är så uttjatat. Jag vill så mycket hellre se en film om att det är fine att leka Gud, men att man ska vara lite försiktig och inte låta militären ha komplett kontroll över proceduren. Det hade faktiskt gjort allt så mycket mer intressant.

Kom igen, en T-rex kan faktiskt ha fjädrar och färger och fortfarande vara sjukt läskig.

Kom igen, en T-rex kan faktiskt ha fjädrar och färger och fortfarande vara sjukt läskig.

Så sammanfattningsvis – en grym film. Det är jättekul att se massiva dinosaurier käka soldater och oskyldiga. Indominus rex gjorde dinosaurier läskigare än de varit sedan Jurassic Park. Ögonblicket när originaltemat kickar in fick mig att vilja skrika som en tioåring. Den nya tekniken såg fantastisk ut. Skådespelarna var fantastiska. Och ja, några grejor störde jag mig på, men filmen är definitivt sevärd. Se den!

Related posts:

Bookmark the permalink.