Förvirrelsen, ilskan, paniken, döden: Romananalys av Andreas Romans Vigilante

 

Känner inte alla en konstant ilska, en ilska som bara finns där, som bara existerar utan att någonsin försvinna? Den kanske minskas ibland, sjunker i grad, men den försvinner aldrig. Den bara ligger där i bakhuvudet och gror, där den för det mesta inte gör någon skada, annat än att man då och då skriker till eller en dag känner sig sur på allt och alla. Det är ju ingen fara… eller?

Det är baserat utifrån denna känsla som Andreas Roman skrivit sin sjätte roman och stora genombrott, Vigilante. För vad händer egentligen när vi utlöser den här känslan och låter den bli mer än bara en dröm, vad händer när vi bara gör det vi så gärna vill, bara slår till den där jobbiga människan? När höstmörkret sänker sig över Göteborg stiger frustrationerna i Marcus Gyllendahl, stiger från en smärre irritation till någonting större som sakta men säkert tar över hans sinnen. Marcus förvandlas från en vanlig kille med familj, flickvän, jobb och kompisar till en vigilant, de oskyldigas beskyddare och de ondas förintare. En riddare på en vit häst. Men vad är det på 2000-talet? Vem är skurken egentligen? Och gäller verkligen öga för öga, tand för tand?

Enligt författaren är  Vigilante främst inspirerad av arbeten av Paul Auster men mindre abstrakt och mer verklighetstrogen, men jag själv känner en stark inspiration av Edgar Allan Poes artonhundratalsskräck, någonting jag inte vet om det är medvetet eller ej. Jag kan inte låta bli att tänka på uppbyggnadens likheter med klassiska noveller som Den svarta katten och Det skvallrande hjärtat (The Black Cat och The Tell-Tale Heart respektive, bägge tryckta 1843). Det var ett Poes stilistiska personligheter att låta sin huvudperson själv berätta historien och under den smått skvallra om vad som hänt efteråt, men inte riktigt avslöja sig förrän slutet. I alla tre fall slutar novellerna respektive romanen med att läsaren får veta att huvudpersonen sitter inspärrad i en cell och inväntar sin dom, och i alla tre försöker huvudpersonen också inte be om ursäkt eller kalla sig oskyldig, utan blott berätta sin historia, förklara hur allt gick till bakom kulisserna, bakom alla tidningsrubriker om den hänsynslöst kalla seriemördaren. Det är även det här som ger en kuslig känsla och en realistiskt skräckfylld stämning över boken, när vi förstår att den som berättar historien verkligen gjort allt detta, och att han så kallt kan förklara sig. Och det var dessutom vad som hjälpte till att driva i alla fall mig till att läsa igenom hela boken när jag väl börjat – jag var ju tvungen att få reda vad som hände sedan, varför han skrev när historien. Och det hjälpte inte direkt att jag av misstag läste sista stycket i boken som råkade vara ”Förr eller senare kommer jag att bli fri igen. Kanske förr.” [1] Det som dock skiljer honom från många andra skräckförfattare är enkelheten i hans meningsbyggnad och ordval, hur han knappt nämner detaljer om de inte är ytterst viktiga, och hur han flera gånger hoppar över stora händelser – speciellt framåt den tredje akten – och förväntar sig att man förstår historien i alla fall. Han väljer ofta att skriva mindre komplicerade meningar, vilket gör boken ganska lättläst och modern i texten. Han använder också ofta väldigt korta meningar som bara innehåller det essentliga för historien, kanske för att göra det tydligare när han använder längre meningar för att öka stämningar som spänning, förvirrning, eller fart. Ett bra exempel på en kort mening är början på boken: ”Jag vaknar mitt i natten och är alldeles kallsvettig.” [9] Framåt slutet kommer också ett bra exempel på en längre mening, för att visa den växande spänningen som uppgår i extas: ”Hon hugger, jag greppar hennes handled och för ett par ögonblick så blir jag bara ett med det omedelbara, jag ser bara en sak framför mig, jag far upp och tvingar henne ned på golvet och sliter kniven ur hennes hand medan jag sätter mig på henne.” [10]

 

Roman visar ständigt prov på sina kunskaper inom litteraturens konst när han skickligt väljer ut miljöerna på ett sätt som är klassiskt för skräcken och thrillern alltsedan Mary Shelleys, Poes och H.P. Lovecrafts tid, men samtidigt är helt i fusion med den nyskapande, moderna stilen av författare såsom Stephen King och svenska John Ajvide Lindquist. Han utnyttjar det faktum att berättelsen utspelar sig under hela den gråa hösten och fram till början på december när han gör omgivningarna gotiskt kalla och gråa, ofta regniga och molniga. När väl solen lyser är det typiskt för att visa den tillfälliga glädjen och avsaknaden av sorg. Möbleringar av rum och hus är ofta karga eller uteslutna, allt för att kunna trycka mer på betydelsen de möbler eller rum som sedan beskrivs tydligare, exempelvis Nils hus som författaren gång på gång använder för att symbolisera hans egen personlighet; på ytan formell och välartad men egentligen göms det en sliten, knarrande dörr som döljer det inre, det djupare som ingen ser vid en första anblick.

Liknande tekniker används när det gäller personligheter och utseenden. När berättelsen börjar skriver han som om läsaren redan känner alla, och han låter bli att ge en djupare förklaring till någons utseende eller personlighet som om det är uppenbart att man redan vet det. Därmed skulle man kunna säga att Vigilante trots att den börjar just när ilskan börjar gro i Marcus ändå börjar in medias res. Han lyckas ändå att visa tillräckligt mycket av huvudpersonerna för att man ska förstå deras personlighet, någonting som är väldigt svårt att hitta i dagens författare. Han uteslutar liksom med miljöerna hur de ser ut, om det inte är av ett större behov; vi förstår exempelvis att Marcus flickvän Helena är vacker, men vi får aldrig en minsta antydning om hur Marcus ser ut, utöver vissa nämnelser om kläder.

 

Redan i den absoluta början på Vigilante ger Roman läsaren en blick av vad som komma skall med en symbolisk dröm. Marcus vaknar av en dröm som återspeglade hans ungdom, när ett par klasskamrater tände eld på ett fågelbo med ungar, och sprang iväg. Marcus hade reagerat med att släcka elden, inte för att försöka rädda fåglarna utan för att hindra en eventuell brand: ”Jag minns att jag var irriterad över hur korkade Emil och Erik hade varit som inte insett att de riskerade en skogsbrand”, skriver Roman. [2] Redan här syns att Marcus inte alls har något större medlidande till människan i sig eller till en vanlig, anonym individ – precis som oss alla djupt inne. Han är bara betydligt ärligare om det, trots att han försöker låta bli att vara som han är, försöker få sig att verka snäll och osjälvisk. Men egentligen bryr han sig inte om alla, och han känner ingen sorg för de döda fågelungarna. De bryr han sig inte om. Han vill rädda världen, inte den enskilda människan. Detta syns om och om igen i boken när han senare börjar vara ”vigilanten” och börjar försöka stoppa våldet.

Liksom drömmen förekommer många andra tidiga antydningar till vad som ska ske senare, exempelvis i den ensideslånga prologen [3] före det första kapitlet, som handlar om en ensam kvinna i sin lägenhet som sedan blir uppringd av någon som vill träffa henne, och går ut. Jag hade helt glömt bort denna prolog, och det var inte förrän jag läste om boken inför analysen som jag förstod vad den hade att göra med resten av romanen. Det var först då jag insåg att kvinnan var Marcus mor, Elizabeth Gyllendahl, och skaparen av tv-serien Penthouse som var romanens ständiga sidohistoria. Penthouse var i boken en parodi på Big Brother-formatet – ett gäng människors stängs in i en stor lägenhet där de kan få precis allt de vill, förutom kontakt med omvärlden. Marcus och hans syster Malin frågar sig flera gånger vad som egentligen är poängen med tv-programmet, tills en av deltagarna blir allvarligt sjuk och sedan dör, efter att meddeltagarna försökt få hjälp av producenterna, och bett att bli utsläppta. Efter detta blir det en enorm mediadebatt och det visar sig att det är Elizabeth som var själva producenten och överhuvudet bakom Penthouse, och att döden från början varit en uttänkt del av programmet. Hon har också fått dem att skriva på kontrakt som är lurigt skrivna så att de inte kan anklaga tv-producenterna juridiskt sett, och därför blir Elizabeth framåt bokens tredje akt precis vad Marcus slåss mot, en brottsling som kommer undan lagen, och därmed blir hon vad som kan ses som Marcus nemesis och antagonist.

Framåt slutet på romanen nämns Elizabeth bara i förbifarten, och det som nämns är att hon har blivit inspärrad i det som är kvar av Penthouse-lägenheten, och blir påhoppad och nästan dödad av de kvarvarande deltagarna när de inser att det är hon som satt dem där, att det är hon som förstört deras liv för sin egen vinning. [4] Mer än så nämns inte sedan, och vi får inte veta hur hon hamnade där förutom de små glimpsarna i början av olika kapitel där vi i tredje person får höra om hur Marcus (ej nämnd vid namn) kidnappar henne och placerar henne där, och hur hon blir anfallen av deltagarna. [5] Efter detta är Elizabethfronten tyst, och det är där prologen kommer in i bilden. Redan på den första sidan visade Roman en del av den sista akten, delen när Elizabeth blir utbjuden att träffa Marcus.

På samma sätt nämner författaren flera gånger andra saker som dyker upp senare som essentliga delar av berättelsen, exempelvis att Johan pratar om att han sett filmen Daredevil [6], som handlar om en advokat som ger sig på och dödar skyldiga som kommit undan lagen – vilket är precis vad Marcus senare börjar med. Roman nämner också tidigt att Marcus som liten fick en Remington-skrivmaskin av sin far som önskade att han skulle börja skriva något och bli känd en dag, något han säger att han ”kanske gör […] någon gång”. [7] Likväl skriver han i slutet på romanen att han har fått ett erbjudande att skriva en roman om händelserna, och att han ”funderar på att börja använda [sin] gamla Remington”. [8] Det är självklart också här som berättelsen knyts ihop och vi får veta varför han (fiktivt sett) skriver ner hela berättelsen från första början; det är dock lite förvirrande att han då säger att han ”kanske kommer” att skriva en bok medan boken i själva verket snart är avslutad. Jag vet inte riktigt hur det kan förklaras, men som jag ser det kan det inte vara annat än ett misstag från Andreas Romans sida.

 

Andreas Romans Vigilante är en bok som dinglar alldeles perfekt på genregränserna av drama, thriller och skräck, och den passar ypperligt för nästan alla läsare som tycker om bra böcker. Den är ganska lättläst, men behandlar ändå ett ganska djupt ämne som skrivits om så många gånger men aldrig blivit gammal. Jag har aldrig trott på att böcker och filmer uppfodrar till våld, så jag vill inte sätta en ålder på läsargruppen utan tror att den faktiskt passar alla. Däremot krävs det förstås lite förstånd för att förstå ett så allvarligt, viktigt och stort ämne.

 

Det är en bok som får en att tänka efter. Alla, och då menar jag alla, känner igen sig i den, för alla har någon gång velat skrika åt någon, velat slå till någon, kanske till och med velat döda någon… men låtit bli. Och alla har förmodligen någon gång tänkt, vad skulle ha hänt om jag inte låtit bli? Om jag släppt hämningarna och bara puttat honom ner för kanten eller slagit omkull honom?

Enligt Roman själv är hela boken liksom hans senaste roman Mörkrädd (2008) baserad på en ren, enkel känsla som växer tills den tar över kroppen och är ostoppbar, och I Vigilantes fall är detta raseri. Boken uppmuntrar till eftertanke, och till förståelsen. Boken får läsaren att tänka: ”Det kunde lika gärna ha varit jag.”

 

 

 

 

 

Fotnoter:

[1] Sidan 313

[2] Sidan 10

[3] Sidan 5

[4] Sidorna 256 – 258

[5] Sidorna 246, 249, 259

[6] Sidan 39

[7] Sidan 29

[8] Sidan 312

[9] Sidan 9

[10] Sidan 302

 

 

 

Källor:

* http://www.andreasroman.com

* http://sv.wikipedia.org

 

* Andreas Roman: Vigilante (2006)

 

* Intervju med Andreas Roman (22/11 + 3/12, 2008)

Related posts:

Bookmark the permalink.
  • jag har intervjuat andreas roman! (signerat ung, nångång 2008)
    själv tycker jag inte han är så särskilt bra. läste hans tre senaste böcker eller något. tycker de är lite patetiska på nåt sätt.