Hen – en personlig resa

writing1Jag har tänkt en hel del på det där med hen. Och med ”en hel del” menar jag nästan för mycket. Och med tiden har jag insett hur viktigt det här ordet är. 

När ordet började bli populärt och hamna i massmedia för några år sedan var jag fortfarande inne i min ”feminism är inte riktig jämställdhet”-fas, och jag såg mest ordet som ännu en fruktansvärd konspiration för att förstöra för vita kränkta män. Jag förstod inte syftet med ordet, och såg alla användare som extremfeminister som ville utrota kön.

För kanske ett och ett halvt eller två år sedan började jag på allvar inse hur praktiskt ordet kan vara i många meningar, där kön eller okänt – alltså mer eller mindre som en ersättare av ”han eller hon”. Det är också så jag sedan dess argumenterat för ordet – en hjälp i meningsuppbyggnader för att underlätta skrivandet och få det att flyta bättre. Drar man det ett steg längre hjälper det också eftersom det inte bara ersätter ”han” och ”hon”, utan det utökar också de potentiella pronomina till att täcka exempelvis queerpersoner. Men utöver detta fortsatte jag kritisera de som använde det mer utökade användningsområdet, tidigare nämnda extremfeminister som ville använda det för att helt utrota de andra pronomina.

De senaste månaderna har jag kommit allt närmare en ny revolution i mitt personliga hentänk (som, återigen, tar upp lite för stor del av min vakna tid), och jag har då också insett att jag hade fel. Jag har insett hur jag underskattat värdet av detta fantastiska ord.

Jag har insett hur laddade ord som han och hon är. Jag har insett att när jag hör berättas om en han får jag helt andra vibbar än när jag hör berättas om en hon. En omedveten sexism som alltid ligger där och vilar i mitt undermedvetna, där män beter sig annorlunda än kvinnor. Samtidigt har jag insett att jag inte kan komma på ett enda skäl att använda könsdefinierade pronomina istället för hen, förutom komplexa grammatiska situationer som känns strukturerade enbart för att lura henälskaren.

Det handlar inte om att utrota kön. Jag är helt okej med att folk ser sig som man eller kvinna eller vad som helst. Men jag är också helt okej med att folk vill se sig som vit, svart, jude, asiat, spanjor, eller arab – utan att för det kräva att en sådan vikt tillskrivs etniciteten att den ges ett eget pronomen.

Därför säger jag nu farväl till både han och hon. Därför slutar jag nu använda dessa ord i mitt vardagliga och mitt formella tal. Jag antar att jag blir en sån där extremfeminist som jag hatade trots allt.

Related posts:

About Anton Nordenfur

16 thoughts on “Hen – en personlig resa

  1. Jättebra inlägg. Jag började använda ”hen” nästan med en gång det dök upp – i den mer begränsade användning du beskriver först. Där man börjar prata om ”mötesdeltagaren”, ”medlemmen” eller ”försökspersonen” och sedan ett antal gånger måste syfta tillbaka på denne. Att upprepa det långa substantivet blev snabbt störande upprepning. Att använda ”denne” gav ofta fel stilnivå. Att skriva ”han/hon” såg krystat ut. Några gånger utnyttjade jag det idag rätt okända faktum att ordet människa faktiskt har feminint kön i svenska, och följaktligen kan bytas ut mot ”hon”, fast då var det nästan alltid några mindre bildade som tycker det är språkfel. Så ordet ”hen” löste ett konkret problem som gjorde mycket av mitt skrivande svårare.

    Att sedan välja om man ska beskriva en konkret person (säg med manligt biologiskt kön) som ”läraren”, han eller hen är precis som du skriver en fråga om vilka konnotationer man vill ge. Ibland vill man verkligen väcka de tankar och associationer som är förknippade med ”han”, och då använder man det ordet. Ibland vill man det inte. Det har ju att göra med den kommunikativa situationen, och vad man vill kommunicera. Jag kanske vill frammana bilden av min romanfigur som en testosteronstinn alfahane som doftar armsvett efter en hård runda i skogen? Solklar ”han”. Jag kanske vill gömma min karaktärs kön? En helt annan sak. (Det går faktiskt även utan ”hen” Läs Winersons Fyrväktaren, och se hur länge det dröjer innan man begriper om huvudpersonen är en pojke eller flicka. Eller hennes ”Passion” – samma sak där.)

    1. Du har helt rätt i att det kan finnas tillfällen där det finns en poäng till att specifiera kön just för att få med de konnotationer som finns. Detsamma gäller även fall med könsdefinierande substantiv – jag använder aldrig exempelvis talesman utan byter ut det mot talesperson, däremot finns det ofta en anledning att exempelvis använda våldtäktsman när man faktiskt pratar om problemet att män våldtar.

      1. Eller våldtäktskvinna när man faktiskt pratar om problemet att kvinnor våldtar. 🙂

  2. Jag är inte ett fan av ”hen” jag använder mig hellre av en ny mening som t.ex: ”hen borde helt klart inte ha körkort” ser ut så här för mig
    ”Sådana personer borde helt klart inte ha körkort”.

    Men jag tycker dock även att jag endast kan ansvara för vad jag säger och inte för vad andra förstår. Så känner sig någon förolämpad för att jag inte kastar in dem i ”rätt kategori” var inte orolig, ingen får en kategori av mig i alla fall 😉

      1. jag tycker att det känns ”forced” så att säga precis som ordet ”fickla” (”att lysa med ficklampa”) och då håller jag mig hellre till det jag tycker känns naturligt än att försöka tvinga in nya ord

        1. Det går förstås inte riktigt att diskutera den rena estetiken. Jag gillar ljudet utöver att jag faktiskt ser värdet av ordet, och även om jag inte gjorde det tycker jag att det praktiska värdet är så stort att det överväger eventuell estetisk inattraktivitet.

  3. Jag använder inte ordet hen, eftersom det placerar mig i ett fack. När jag hör någon använda ordet hen tänker jag extremfeminist, när någon säger politiskt korrekt, så tänker jag rasist osv. Värdeladdade ord gör det svårare att nå en bredare publik, men kan vara bra för att skapa grupptillhörighet.

  4. Hur ser du på problematiken att avköna någon som själv tillerkänner sig ett kön? (när du talar om verkliga personer).

    1. Jag skulle tycka det var högst problematiskt att ta bort någons kön.

      Det jag antar att du egentligen syftar på är att kalla dem hen. Jag kallar alla vid det pronomen de föredrar, och tills det att jag vet vilket de föredrar låter jag bli att gissa på att det är han eller hon. När någon väl sagt vad de föredrar använder jag det (med undantag om jag glömmer bort obv).

  5. Jag hade personligen tagit illa upp av att bli kallad hen utan anledning. Tror inte jag är ensam om detta. Dock har jag ingen statisktik på detta.
    Ponera dock att en liten del av alla med uttalad könsidentitet tar illa upp av att bli tvångsavkönade på detta sätt. Jag tror att denna grupp är större än den som tar illa upp åt andra hållet av att få ett kön när inget är önskat. Detta leder mig då till at tro att du genom detta sätter HBTQ-personers rättigheter högre än andras. Ska inte alla vara lika värda, eller menar du att du lastar över problemet på en större grupp som helt enkelt får stå ut med detta för att böja sig för en minoritet?
    Du får gärna utveckla hur du tänker, för min spontana tanke är att detta klingar illa på något sätt.

    1. Hej!

      Jag skulle aldrig kalla någon vid ett pronomen jag vet att personen inte vill att jag ska kalla hen. Fram till det att jag vet kommer jag dock inte att kalla den personen för ett visst pronomen baserat på en ren gissning – då är det bättre att säga hen tills personen påpekar vad hen istället föredrar.

      Enligt min erfarenhet är det många fler som tar illa upp av att kallas han när de ser sig som en hon (och tvärtom) än som tar illa upp när de blir kallade hen. Tar man illa upp av det är det faktiskt ganska så lätt att slänga in ett ”jag föredrar att bli kallad hon”.

      Anton

  6. Ja förutom i texter av konstnärlig art, där användning av han eller hon kan göras för att läsaren just ska få en stämning/uppfattnig. Om du hajjar var jag menar? =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *