Jag är idag ateist, inte agnostiker

Jag är aldrig särskilt personlig på den här bloggen, men precis som mina politiska texter hoppas jag att denna text inspirerar och påverkar andra. Jag blev inspirerad av denna tack vare Technicolor, dels en gammal och en ny post.

Jag är både döpt och konfirmerad, och jag påstod länge att jag trodde på en gud – först den kristna, sedan en jag hittade på själv baserad på mina egna värderingar och tankar om hur en gud skulle vara [1]. Men jag tror i efterhand aldrig att jag har trott på riktigt. Jag har drömt om en gud, och jag har velat se en, men jag har aldrig sett en.

Månaderna innan mitt kristna konfirmationsläger sommaren 2007, slutade jag att tro. Jag tappade förståelsen för varför det skulle finnas en gud. Argumenten som vann mig över var många, men det slutliga är också grunden i den vetenskapliga skepticismen: ”varför skulle det finnas en gud?”

Jag resonerade aldrig att jag på allvar trodde på orden i Bibeln. Jag fann Bibeln fascinerande för dess litterära värde och för dess symbolik och dess inverkan på tillsynes intelligenta människor, och jag finner fortfarande den intressant – alla dessa punkter är till och med grunden i min kommande roman Stormen (som antingen blir publicerad på förlag eller självpublicerad). Jag resonerade aldrig att jag trodde på Bibeln, men jag trodde att världen omöjligen kunde fungera utan en gud som kontrollerade den. Jag använde det urkassa argumentet ”om världen har lagar, måste den också ha en lagfattare”.

När jag sommaren 2007 gick på lägret, var jag säker på att jag inte var kristen, men jag trodde fortfarande på en kraft någonstans. På lägret i sig bekräftades mina tankar av en präst som jag fortfarande respekterar som en människa, men också ser som otroligt vilseledd – en evolutionsförnekande man vars ända argument att tro var jag känner det på mig.

Jag trodde på hans argument att det räckte att känna på sig att det fanns någon där ute. Mitt stora problem var hur han visste att han älskade Gud och inte Allah [2], Shiva eller Oden, och det hade han inget svar på. Jag frågade hur han tog att han förmodligen inte skulle vara kristen om han var född i exempelvis Irak eller Japan, och även detta visste han inte svaret på. Konfirmationslägret hade jag hoppats skulle ge mig svar från en man som av många sågs som eliten inom kristendom, men den gjorde mig bara mer osäker. Och medan jag ställde upp på ceremonin i slutet, lät jag bli att säga min trohet till Gud, vilket jag också berättade för prästen innan. Detta har ingen utom jag och denna präst vetat på fyra år.

Det dröjde inte länge efter detta förrän jag slutade att tro på någon som helst större kraft. Och jag började då kalla mig för agnostiker. Jag trodde att det kunde finnas någonting där ute, men jag visste inte, och jag valde därför att låta bli att fatta en uppfattning åt något av hållen. Jag var öppen för tanken på en gud, men jag fann inget argument åt något håll.

När jag läste Richard Dawkins The God Delusion 2008 förstod jag en hel del, men först under det senaste året har jag förstått den fulla innebörden av hela boken, av den grundläggande skepticism som fick mig att ifrågasätta kristendomen.

Jag fördjupas i min förståelsen när en muslimsk klasskompis frågade mig om min religion, och jag sade att jag inte hade någon. Han var förbluffad. Han sade mig att ”du kan inte anta att allt är kall vetenskap. Det finns något djupare.” Jag förstod inte varför jag inte skulle anta det, och samtidigt förstod jag min ställning.

Förutsätt aldrig neutralitet om någonting vars existens du inte vet. Förutsätt icke-existens fram till det att argument kommer och säger dig motsatsen.

Gud finns förmodligen inte. Jag är fortfarande öppen till idén, precis som att jag är öppen att det ligger en rosa kanin och sover på månen, men fram till att någon letar rätt på lite kaninbajs åt mig tänker jag anta att den inte finns där.

Jag är inte agnostiker, jag är ateist. Och det är inte jag som ska bli ifrågasatt för det valet. Det är i så fall de religiösa som ska bli ifrågasatta för sitt resonemang.

Fotnoter

1. Jag länkar här till en bloggpost jag skrev 27 januari 2007, när jag diskuterar vilken religion jag ska ”välja”, och där jag hittar på min egen efter min tolkning av Gud. I efterhand vet jag att det var väldigt patetiskt. Minns att jag var 15 år då. Jag har växt otroligt mycket på fyra år.

2. Allah betyder förstås ”Gud”, men den muslimska och den kristna guden är två olika tolkningar med en aning varierande värderingar.

Related posts:

Bookmark the permalink.