Livet, prioriteringar, väggar

Det senaste året har varit ganska otroligt. För exakt ett år sedan idag stod jag utanför en valstuga i Ryd och kämpade om de sista rösterna i ett val jag aldrig skulle vinna. Idag sitter jag på ett tåg i Sala, veckopendlandes till en stad 30 mil hemifrån för att jobba veckan ut. För en timme sedan kysste jag min pojkvän för sista gången på tre veckor. Livet är udda, jobbigt, underbart och spännande.

Sedan december 2014, då jag akut valdes som partiorganisatör efter partiledningens plötsliga avgång, har jag lagt ned fler timmar i veckan på Piratpartiet än någonsin förut. Det har varit otroligt roligt, det har varit sjukt befriande, och det har då och då varit hemskt jobbigt. När jag valdes passade det mitt jobb både perfekt och helt fruktansvärt. Som frilansande skribent som valde sina egna jobb kunde jag sitta med partiadministration precis när jag ville – vilket också gjorde att jag tryckte ned mitt riktiga jobb i smutsen. Jag jobbade allt mindre, lade allt mer tid på allt det där som behövde göras för att jag brann för det – politiken.

Att jobba hårt för det man älskar, oavsett vad man själv får ut av det, är en otroligt värdefull känsla, och det är något som alla borde göra – i måtta. Mitt problem uppstod när jag helt försummade mitt jobb. När deadlines försköts, när jag lät bli att ta jobb för att jag skulle till Almedalen eller Pride. När jag satt med partiets ekonomi istället för min egen. När jag arbetat upp precis alla undansparade kronor jag hade, och inte längre kunde betala räkningar. När jag sköt på telefonräkningar och hyror, lät bli att köpa mat. Stressen steg, ångesten steg, allt oftare kunde jag inte stå ut med mig själv. Och allt mer fick både mitt privatliv, mitt jobb, och min aktivitet i PP lida för det.

Det är en hemsk tanke att falla in i ett slags ”jag lider av detta, men kan inte sluta eftersom jag behövs”. Jag kan inte hoppa av. Jag kan inte bara upphöra. Och det är först de senaste veckorna som jag till sist känt att jag kunnat börja skära ned.

Jag har lovat mig själv att fullfölja de uppdrag jag fick av partistyrelsen i december. Och det kommer jag att göra, fram till det att 2015 tagit slut. Men efter det kommer jag att skära ned. Det betyder att jag, trots vad jag skrivit tidigare, inte planerar att kandidera som partiledare. Jag har dock förklarat min kandidatur till en till mandatperiod i partistyrelsen, och jag planerar utan tvekan att fortsätta vara med och fortsätta göra mitt bästa – om än i en annan kapacitet än det senaste året.

I dagsläget är mina planer enkla – att fullfölja mina uppdrag inom partiet på bästa möjliga sätt, och att på något vis försöka lösa den jobbiga ekonomiska situation jag lyckats försätta mig i. Till er som vill hjälpa med det senare går det att swisha på 076 314 99 82 eller höra av sig om andra sätt. Jag älskar er.

Related posts:

Bookmark the permalink.
  • Jag förstår precis. Du har min starka sympati för både situationen och det val du gör. Dessutom min beundran, för att ha styrkan att se det ohållbara i tid för att kunna lägga om innan saker går helt sönder. Been there, och för mig gick det dessutom till gränsen till en utmattning, som gjorde att det sedan tog tid innan jag fick tillräcklig ordning på jobbandet och pengarna igen, för att fläckvis kunna börja fokusera på partiarbetet.

  • AndersHedberg

    Till stor del samma anledning till att jag inte heller kunde fortsätta… Just försummandet av andra mindre roliga plikter är ett litet återkommande tema för min del. Tyvärr.

    Lycka till och tack för det du gjort!