Män som hatar kvinnor – Loggen, del 2

Efter första halvan av boken har jag börjat få fram lite åsikter om den. För det första måste jag säga att jag generellt ogillar kriminalromaner / deckare / mysterieböcker. Visst, den första boken jag verkligen älskade var Tio små negerpojkar av Agatha Christie, och följaktligen var hon den första författarinna jag verkligen avgudade. Och därefter har jag läst allt som finns att läsa av svenska deckarförfattare som Mankell och Sjöwall/Wahlöö. Men i allmänhet har jag uppfattat kriminalromaner som billig kiosklitteratur. Det finns utstående författare, men i grund och botten handlar alla om samma sak; en människa, gärna med sociala bekymmer (alkoholism, avstånd till nära och kära, et cetera) ska lösa ett brott samtidigt som han vid sidan av försöker ta hand om sin sociala situation. Och visst skiljer sig brotten åt, och karaktärerna är en aning annorlunda, men alldeles för ofta är de mycket lika varandra.

Så är inte fallet med Män som hatar kvinnor. Att den ens var en kriminalroman var inte något jag noterade speciellt förrän 200 sidor in, när lösningen av fallet Harriet satte igång ordentligt. Boken är fylld av mindre karaktärer och bihistorier, och det älskar jag både med literatur, film och musik; alltid händer något, alltid kommer någonting nytt in i bilden och alltid vill man läsa vidare även om man kanske inte älskar grundhistorien. Boken är speciellt upplagd för att följa två historier: Mikael Blomkvist som ska lösa fallet Harriet, och 23-åriga problembarnet Lisbeth Salander som spanar in Mikaels arbete på avstånd, samtidigt som hon försöker hantera sin nya målsman efter att den föregående fick en hjärnblödning.

Ännu en sak jag generellt ogillar med kriminalromaner är förvirrningen i en massa olika namn. Därför är det också bra när författaren ger de olika misstänkta klara personligheter, som Agatha Christie gör i till exempel Mordet på Orientexpressen eller Tio små negerpojkar. På sätt och vis missas detta helt i Män som hatar kvinnor, men inte fullständigt; det är förvirrande att en oerhörd mängd misstänkta nämns och beskrivs och det är mycket svårt att hålla dem isär, men samtidigt berättas hur Mikael erfarar samma problem. Är det kanske meningen att det ska vara svårt, för att illustrera hur han känner? Med Stieg Larsson död är det omöjligt att veta säkert, men jag anar det.

Related posts:

Bookmark the permalink.