Nationaldagen

I natt sov en man från Etiopien över hos mig, och jag satt i tystnad när han berättade om första gången han reste från sitt hemland till Sverige. Hur det kändes som att komma till himlen. Hur allt var perfekt här. Hur det var två olika världar. Jag kände mig bortskämd och var glad för hans skull att han fick den chansen många från hans hemland, och från många andra länder, saknade. Chansen att komma till Sverige.

Jag är glad att bo i Sverige. Jag vet att en majoritet av världens befolkning lever och dör i fattigdom, under hårt arbete och med brist på näringsrik mat och rent vatten. Och när jag är utomlands, även i Europa, känner jag en skarp kontrast i kulturen och atmosfären – jag är mer hemma i Sverige. Kulturellt liksom etniskt och juridiskt, visst är jag svensk.

Men ändå.

När jag skulle gå hem från jobbet igår frågade min arbetskamrat hur jag skulle fira nationaldagen. Det blev en sån där pinsam tystnad när jag smått arrogant svarade ”det finns väl inget riktigt att fira?”

Och det finns ingenting att fira.

Jag är glad att ha växt upp i en familj som alltid haft pengar att kunna ge mig häftiga leksaker, datorer och kläder. Jag vet att en majoritet av världens befolkning inte har den lyxen, och jag har haft många vänner som levt upp utan dessa saker.

Jag skulle aldrig få för mig att träffas med andra i min samhällsklass och fira detta. Det skulle ärligt talat kännas vidrigt mot de med mindre tur. Det skulle vidareutveckla det vi-och-dom-samhälle som redan finns. Och i ärlighetens namn gör nationalismen exakt samma vidriga sak.

national

Ovanstående är ett av exemplen från dagens facebookfeed som visar på den svartvita synen på nationaldagen:

Antingen är du hypernationalist som spelar Ultima Thules version av Du gamle du fria medan du reser flaggan och äter jordgubbar vars saft skvätter i ansiktet på alla svältande utlänningar.

Eller så hatar du allt vad Sverige står för och firar nationaldagen med att skälla ut dina grannar medan du bränner en flagga.

Det är inte riktigt så enkelt. Som så mycket annat är det mer komplicerat än så. Jag firar inte nationaldagen, och min globala världssyn får mig lite illamående när jag ombeds ge en flagga salut. Jag anser att kungahuset är en antidemokratisk skymf. Jag vill riva landets gränser. Jag tycker att medborgarskap är en rasistisk kvarleva som måste dö.

Men jag älskar Sverige. Jag är glad att bo här. Jag tycker om den interna atmosfären och kulturen och jag känner mig hemma. Jag är glad att ha varit född här. Jag är glad att vi har ett förhållandevis demokratiskt system med ganska starka rättigheter, även om det finns en del kvar att göra.

national2

Kan vi vara glada utan att fira? Kan vi vara lyckliga som vi är utan att känna oss bättre, utan att vara överlägsna? Kan vi uppskatta vår omgivning utan att det gör oss till rasister?

Låt oss försöka.

Related posts:

Bookmark the permalink.
  • Calandrella

    Utmärkt resonerat.

    Att just Sverige råkar ha utvecklats till ett land med tämligen framstående respekt för fri- och rättigheter (såväl positiva som negativa), välutvecklad ekonomi och så vidare är ju egentligen inget som har särskilt mycket med några godtyckliga gränser dragna av krigande diktatorer för hundratals år sedan att göra. Och framför allt: det har inte ett dugg att göra med att just du eller just jag råkade födas/hamna just här. Att därför fira medborgarskapet inom dessa godtyckliga gränser är helt enkelt… godtyckligt. Kort sagt: nationalism är inte rationellt.

    Frågan är om inte det är här svaret på frågan om nationalismens utbredning ligger: människan vill ha något irrationellt glädjeämne, och i den sekulära bristen på religion får flaggan/”nationen”/gränserna bli det man firar istället.

    Och i ett större perspektiv: om då känslomässig piratestetik/piratpopulism kan fylla det behovet *istället*, så tar det över nationalismens känslomässiga utrymme, och då vinner vi som ogillar nationalismen.

    I grund och botten – bortom all irrationalitet – är jag nämligen helt övertygad om att den absoluta majoriteten av mänskligheten föredrar pirathumanism framför SD:s antihumanism.