Nej, jag kandiderar inte i valet 2018

Jag blev nominerad till Piratpartiets riksdagslista inför höstens val (herregud, är det redan val?), men kände mig tvungen att tacka nej även om jag såklart uppskattar att ens en enda person skulle vilja se mig i riksdagen. 

I valet 2010 hade jag precis blivit valmyndig, och jag kandiderade då till Linköpings kommun för Piratpartiet. 2014 var jag högaktiv i partiet, och jag kandiderade både till EU-valet på våren samt till kommun, landsting och riksdag på hösten (plats 1, 2 och 16 respektive).

I år ställer jag inte upp.

I år är jag visserligen fortfarande pirat, men jag rör mig för första år sedan 2008 partipolitiskt fritt och jag kallar mig just pirat, inte piratpartist. Huruvida jag fortfarande är medlem håller jag för mig själv. Min enda aktiva roll i något parti är idag som Piratpartiets revisor, och det uppdraget ser jag som så objektivt som möjligt, ett uppdrag jag borde kunna göra även om jag inte håller med partiet för fem öre.

Jag håller fortfarande med partiet om det mesta, och det jag inte håller med partiet om – i första hand de frågor i vilka jag tycker PP är för auktoritära och etatistiska – höll jag inte heller med partiet om tidigare. Flera av de frågorna kampanjade jag aktivt för inom partiet, och jag kritiserade flera gånger partiet högljutt även som förtroendevald, även om jag försökte vara tydlig med vad som var mina åsikter. Jag ansträngde mig även för att inte använda partiets officiella kanaler för att sprida mina personliga åsikter.

Dessa frågor rörde bland annat public service, som jag ville riva upp helt (detta fick jag delvis igenom), narkotikapolitik (där jag tycker att mitt arbete ledde till enorm förändring i partiets politik), och regnbågspolitik (där jag arbetade med bl a men inte bara Fabian Rosdalen och Leo Rudberg utöver separat arbete från bl a Anna Troberg).

Jag argumenterade ständigt för att PP kunde arbeta någorlunda oberoende av höger-vänster-skalan trots att jag själv var höger, men arbetade med att ändra våra ekonomiska förslag att vara pragmatiskt och åt högerhållet. Inte för att dra dem åt höger så mycket för att det var de självklara lösningarna för mig. Det innebar bland annat att låta bli subventioneringar och bidrag och istället ha minskade skatter (belöningsskatter) på det som staten sponsrar. Staten skulle även mestadels arbeta teknikneutralt och överlåta betydlig makt på den fria marknaden.

Jag kandiderar inte för Piratpartiet av två anledningar.

  1. Jag är ganska trött på partiets politik. Även om jag står för den för det mesta är jag ganska uttråkad av att prata om den efter så många år.
  2. Jag tror inte att PP har en tillräckligt stor chans för att det ska vara värt min energi. Tråkigt men sant. Jag tänker inte försöka få någon att låta bli att arbeta, men jag finner det själv inte värt.

Varför försöker jag inte kandidera för något annat parti då? Samma anledning som varför jag inte är medlem i ett annat parti – inget är bra nog. Och det är också samma anledning som att jag fortfarande inte bestämt vad jag ska rösta på.

CC0 1.0 To the extent possible under law, the creator has waived all copyright and related or neighboring rights to this work. Terms and conditions beyond the scope of this waiver may be available at this page.

About Anton Nordenfur

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *