Om detta må ni berätta för alla som inte fattar

Den här bloggen är för det mesta betydligt mer konkret och linjär än sättet jag normalt skriver på (exempel). Det här är inte ett sådant inlägg. Men jag tror ändå det kan vara av intresse.

När jag växte upp hade vi, liksom de flesta runt samma tid, boken Om detta må ni berätta – en faktabok om den nazistiska Förintelsen som spreds genom en satsning av svenska regeringen i slutet av 1990-talet. Boken hade lättsmält, kortfattad fakta om hur den enorma förföljelsen av oliktänkande och etniskt ”orena” människor kunde äga rum, tillsammans med många och skräckinjagande bilder på offren.

Jag, liksom i princip alla som växt upp efter andra världskrigets slut, har fått höra samma ord gång på gång, av allt från lärare till föräldrar och vidare till myndigheter och vänner – att vi aldrig, aldrig, aldrig får låta Förintelsen hända igen. Jag har själv sagt det. Och trott att det är så det fungerar. Du har sagt det. Och trott att det är så det fungerar.

Holocaust memorialJag fattade inte. Mina föräldrar, mina lärare, mina representanter i regeringen fattade inte. Och fattar fortfarande inte.

Förintelsen är inte någonting som hände under en specifik tidsperiod, för att sedan avlösas av fred som varar till den dag det eventuellt sker på nytt på grund av någon Slaughterhouse Five-upprepning där vi plötsligt glömmer vad som hänt. Universum befinner sig inte i någon slags vonnegutsk tankeloop som vi bara måste påminna oss om för att slippa.

Vi lever på ett spektrum mellan välkomnande solidaritet och total främlingsfientlighet, med extremer som kan nå så långt som mänskligheten nått fler gånger än jag klarar av att tänka på. Vi dödar varandra varje dag – för att vi tänker olika, för att vi gillar olika saker, för att vi tror på olika saker. Och vi dödar – alldeles för ofta – varandra för att bli av med typer av människor som vi inte gillar.

Nazisternas förintelse. Den kinesiska kulturrevolutionen. Förintelsen i Armenien. I Syrien. Grekland. Kambojda. Rwanda. Och för att hitta något mer konkret – de koncentrationsläger som brukas just nu i Nordkorea, utan någon som helst inblandning från oss ”humanitära stormakter” som vågar påstå att vi bryr oss.

Problemet med dessa listor är att de är omöjliga att läsa utan att falla i gråt.

Att prata om Förintelsen som en enstaka händelse i vår civilisations annars ack så ljusa historia, någonting vi kan låta bli att upprepa bara genom att tänka på det, är precis vad vi inte ska göra.

Förintelsen är något om vilket vi må berätta. Men att berätta om det gör inte att det inte upprepas. Förintelsen upprepas varje dag, och det kommer alltid att göra det. Och liksom mycket annat handlar även det om att inse att världen inte är svart och vit.

Rasism, sexism, homofobi, funkofobi och en rad andra otrevliga attityder är konstanta – de kommer alltid att finnas kvar i vår civilisation, till någon grad. Bara genom att förstå det, och ständigt arbeta emot det, kan vi undvika den tipping point som sker i ett samhälle när det går flera steg för långt – sådant som historiskt resulterat i bland annat nazisternas förintelse där miljoner människor av fel religion, kultur, etnicitet, politiska åsikt, funktionsvariant och sexualitet kallblodigt mördades.

Harkla dig och säg efter mig.

– Vi lever i en ständig förintelse av normbrytande människor.

Så. Nu kan vi börja jobba.

Typ genom att sluta döda varandra.

…plz?

Related posts: