Ett öppet brev till er som räddade mig

Det pratas ibland om värdet av den minsta gest, den minsta tanke, det minsta ordet till någon som mår dåligt.

Jag har hela mitt liv lidit av depression av varierande extremitet, någonting som jag först ganska nyligen blivit mer bekväm med att berätta om öppet. Men hittills har jag inte berättat om den gång då jag var otroligt nära att göra någonting alldeles för drastiskt åt det, och vilka som räddade mig. Vilken lilla gest som fick mig att tänka om. Som fick mig att inse hur stor skillnad alla faktiskt kan göra, även om vi inte märker det själva.

***

En sommarkväll 2008 satt jag på räcket till Drottningbron i Linköping och väntade på två vänner. Jag stirrade ned i vattnet och tänkte på jagvetintevad i en tid innan jag hade en smartphone att stirra på närän jag väntade på något. Och sen hörde jag en röst och jag vände mig om.

På bron stod ni, två kvinnor i äldre tonåren jag aldrig träffat förut, och ni såg lite nervöst leende på mig i mörkret. Ni sade hej, och frågade hur det var. Jag sade att det var bra. Ni satte er bredvid mig på räcket, och frågade vad jag gjorde. Jag minns inte vad jag svarade. Jag minns inte vad vi sade därefter, men vi pratade ett tag. Sedan sade ni någonting som fick mig att rycka till.

”Du vet väl att livet är riktigt fantastiskt? Vi betyder alla så mycket för världen på så många sätt som vi aldrig kan ana. Det är lätt att glömma det ibland.”

Jag såg på er och förstod att ni trodde jag hade tänkt ta mitt liv, men inte ville säga det. Jag klev ned från kanten, sade att ni har rätt och tackade för sällskapet. Sedan gick jag och mötte mina vänner. Jag minns att jag berättade om det hela för dem, om hur pinsamt det var. Sedan glömde jag er. Och vi träffades aldrig igen.

Den fjärde januari 2009 hade jag råkat ut för någonting (som jag sedan beskrev i min bok ”Home”). Den natten stod jag vid en motorväg och ville göra slut på allt. Jag trodde att det var ett säkert sätt – gå ut på vägen och vänta på en bil. Jag hade inte längre någon att avråda mig, ingen att stoppa mig, ingen att hålla om mig och säga att hen älskade mig. Inga hinder stod mellan mig och de tunga fordonen.

Jag stod på vägen i mörkret när jag mindes er, när jag tänkte på er för första gången på så länge. Medan tårarna rann och de mörka vindarna slog omkring mig såg jag er framför mig, ståendes där, talandes till mig. Jag hörde er säga hur mycket jag betyder för så många utan att jag inser det. Hörde er säga hur mycket jag kan göra och hur mycket som finns kvar. Hur mycket kärlek som finns. Hur mycket glädje som finns, om jag bara vill.

Det här var under en tid när jag kände mig oälskad och värdelös, hatad och spottad på. När den enda människa som jag då trodde betydde någonting för mig vänt sin rygg mot mig. När jag inte kände att jag förtjänade att leva, eller kände någon glädje av att leva. Det var då era ord sken igenom. Det var då jag hade vett att lyssna.

”Du vet väl att livet är riktigt fantastiskt? Vi betyder alla så mycket för världen på så många sätt som vi aldrig kan ana. Det är lätt att glömma det ibland.”

Jag klev av vägen. Jag gick hem, och livet sög under en väldigt lång period. Det går inte att komma runt att livet verkligen suger på så många sätt, av så många olika anledningar. Men det blir också bättre. Jag har levt vidare, jag har älskat, jag har blivit älskad. Jag har skrattat, jag har blivit uppskattad. Jag har sett skönhet och jag har upplevt glädje.

Jag har er att tacka mer än ni någonsin kan ana. Jag kan aldrig tacka er nog, ens om jag någonsin skulle träffa er och kunna omfamna er.

Ni fantastiska, fantastiska, fantastiska människor som räddade mitt liv.

Related posts:

Bookmark the permalink.